Det vet jag numera av egen erfarenhet. Kanske borde jag ta ett samtal med min lokale bagare. Det är ju trevligt att han försöker baka danskt rågbröd, men han får gärna plocka ut det ur ugnen i tid. Som det nu är, verkar det vara utrustat med pansar.

Det är inte särskilt ofta jag köper danskt rågbröd, eller "rugbrød", som vi säger i familjen. Maken, som är född och uppvuxen i rugbrødets förlovade land, har fått nog. "Nej tack", säger han, och så skär han upp ett annat bröd. Vad som helst, bara inte rugbrød.

Hans danska släktingar betraktar honom med oförställd häpnad. Är han kräsen kanske? Hur klarar han sig utan detta fundamentala livsmedel? Jo, det går faktiskt fint, säger han. Det finns ju mycket annat bröd att välja på.

Rugbrødet är dock A och O i det danska köket. Tänk bara på smørrebrøden? Vad vore de utan rugbrød?
Och vad i all världen skulle barnen släpa med sig till skolan om inte rugbrød? Rugbrød med spegepølse (salami), leverpastej, dansk ost. Hver dag. Och så möjligtvis pricken över i: en ljus dubbelmacka med chokladpålägg. Så såg åtminstone makens skolmatsäck ut när det begav sig. Dag ut och dag in under hela skoltiden. Det är därför han har fått nog.

Dessvärre har inte särskilt mycket hänt med den danska skollunchen sedan maken slutade skolan. Det är bara på förskoleområdet man försökt sig på en smärre revolution.

För ett par år sedan infördes nämligen ett system som innebar att de yngsta barnens föräldrar skulle slippa bre en massa matsäcksmackor till sina barn varje morgon. Nu skulle i stället kommunerna ordna "madpakken", mot självkostnadspris.

Protesterna blev våldsamma och tidningsrubrikerna stora och svarta. "Ren och skär socialism", dundrade Berlingske. I Århus protesterade föräldrarna vilt; de ville själva "smøre". Dåvarande undervisningsministern, Bertel Haarder, förklarade en smula desperat att han inte var "minister för leverpastejsmackor", men det hjälpte föga. Tillsammans med socialministern tvingades han ta fram en lösning som kunde göra alla föräldrar nöjda: Kommunerna skulle även i fortsättningen erbjuda de minsta barnen "madpakker", men det skulle vara upp till de enskilda föräldrastyrelserna att acceptera eller avslå erbjudandet.

Två år efter att "madpakkeordningen" infördes kan vi konstatera att det bara är våra närmsta grannar – köpenhamnarna – som tagit systemet till sig. I större delen av Danmark kliver föräldrarna fortfarande upp i god tid på morgonen för att bre "rugbrødsmadder" till sina telningar.

Och de som inte gör mackorna själva behöver inte oroa sig. Kommunernas förskolelunch bygger ofta på samma koncept: rågbröd med tillbehör. Ibland får barnen själva "smøre", i andra fall kommer mackorna plastförpackade, oftast i sällskap med frukt och grönt.

Och för egen del fortsätter jag tappert att släpa hem ett och annat rågbröd ibland. Vi försöker ju trots allt upprätthålla lite dansk kultur här hemma.