Det är inte första och inte heller sista gången partiledare kommer att kategoriseras som effekter. Nya partiledare tenderar att ge sina partier en skjuts uppåt i opinionen för att sedan backa tillbaka. Mer eller mindre tillbakagång men det är ytterst sällan siffrorna inte viker nedåt efter en tid. Den som stirrar sig blind på dessa "effekter" gör sig själv en otjänst, det krävs längre tid för att utvärdera en partiledares påverkan på partiernas opinionsstöd.

I de två ovannämnda fallen kan sägas att det inte finns mycket gemensamt annat än att det funnits effekter. Den ena sitter i regeringsställning, den andra i opposition. Den ena har ett stort parti i sitt block som siktar på att bli allomfattande, den andra agerar i ett block där det största partiet befunnit sig i fritt fall.

Förutsättningarna har således varit helt annorlunda för Jonas Sjöstedt (V) att få en större effekt än Annie Lööf (C). Sjöstedt har kommit in i ett läge där det funnits en mängd vilsna väljare att vinna. Missnöjda socialdemokrater som inte gick till Vänsterpartiet när Lars Ohly var på väg ut ser en ny ledare på plats och kan gå direkt från Socialdemokraterna eller från Miljöpartiet om de övervintrat där under alla turer med Håkan Juholt. Lööf har att tampas om de borgerliga väljarna med firma Reinfeldt och Borg i ekonomiskt oroliga tider.

Det intressanta blir att se hur framtiden artar sig. Vågar Lööf bli offensivare och hitta tillbaka till den vägvinnande politiker som fick det starkaste mandat någon centerledare någonsin valts med?
Och kommer Stefan Lövfen att kunna hindra Socialdemokraternas blodflöde till Vänsterpartiet under Sjöstedteffekten?