I Kärleken gömmer minnet återvänder vi för tredje och sista gången till den lilla norrländska by Ola Nilsson har skildrat i den löst sammanhållna trilogi som inleddes med Hundarna och följdes av Änglarna.
I denna sista del får vi möta vännerna som alla har flyttat från byn till storstan, men som kommer tillbaka för en begravning. En av vännerna, Stefan, passar samtidigt på att besöka sin farmor Alice när han ändå befinner sig i den lilla byn. En av sysslorna han hjälper henne med är att bränna upp en kista, fylld med kvarlåtenskapen från en svensk SS-soldat.

Kärleken gömmer minnet är, precis som de två första delarna, en språkligt sparsmakad och i grunden vemodig berättelse; där karaktärerna kretsar kring den lilla norrländska byn, utan den hade de inte existerat.
I Kärleken gömmer minnet är temat de som har lämnat byn, men som omständigheterna stundtals tvingar tillbaka. I det här fallet en begravning. Eller rättare sagt två begravningar. För när farmor Alice ser till att hennes sonson bränner upp kistan med släktingens SS-uniform och utmärkelser så blir det också en slags begravningsakt, ett reningsbad så att minnet av den döde släktingen kan bevaras utan att solkas av kopplingen till SS.

Att språket är sparsmakat och avskalat förstärker bara det genomgående stråket av melankoli som är gemensam för hela Ola Nilssons trilogi. Detta stråk stärker också den isolering, både känslomässig och geografisk, som karaktärerna upplever. Särskilt tydligt blir det i skildringen av relationen mellan Stefan och hans farmor Alice.

Vilken tidsperiod boken utspelar sig i är svårt att sätta fingret på, det är mest en känsla jag får att vi befinner oss i någon slags nutid.
För precis som i tidigare böcker flyter Ola Nilsson nästintill sömlöst mellan olika tidsperspektiv. Vilket ger berättelsen en dynamik och ett flyt som i sin tur ger läsaren en skjuts genom boken. Stundtals önskar jag dock att Ola Nilsson bjöd läsaren på lite mer motstånd, hela historien är tyvärr lite för friktionslös.

Invändningarna till trots är det en njutning att läsa Kärleken gömmer minnet. Det är bra berättade och känslomässigt gripande historier om det mänskliga tillståndet. När jag läste och recenserade första delen av trilogin, Hundarna, kände jag en viss tveksamhet inför hela projektet. Det kändes osäkert om det skulle hålla hela vägen.
Med Kärleken gömmer minnet kan jag konstatera att det inte bara håller, varje del överträffar den föregående och tillsammans bildar helheten en komplett och finstämd historia centrerad kring och med utgångspunkt från en liten by i Norrland.