När World Economic Forum nyligen samlades i Davos med 30 stats- och regeringschefer på plats ägnades en särskild punkt åt frågan varför de nordiska länderna klarat skuldkrisen bättre än övriga delar av Europa. Statsminister Fredrik Reinfeldt fick vid ett seminarium tillfälle att lyfta fram den svenska modellen.
Och när den brittiske premiärministern David Cameron tillträdde deklarerade han att Storbritannien förmodligen hade en del att lära av de skandinaviska länderna särskilt när det gäller socialpolitik, pensionsfrågor och annat. Cameron gick också från ord till handling genom att ta initiativ till Nordic Future Forum (NFF). Där ingår ledande politiska företrädare för samtliga nordiska länder, de baltiska staterna samt Storbritannien. Första toppmötet hölls i London förra året och nu i veckan var det Sveriges och Fredrik Reinfeldts tur att stå som värd i Stockholm.

NFF är alltså ingen sammanslutning för realpolitiska överläggningar. Det är i stället en slags studiecirkel i mer långsiktiga politiska frågor som varje regering brottas med vid sidan av den dagliga ruljangsen. Det rör befolkningspyramidens utveckling, den strukturella arbetslösheten, socialförsäkringssystemen, pensionerna, jämställdheten osv. Det som förenar de nio deltagande länderna är en grundläggande demokratisk grundsyn, ett öppet samhälle, långt framskriden jämställdhet, hög förvärvsfrekvens bland medborgarna, utvecklade sociala skyddsnät, relativt låga inkomstskillnader. England avviker i viss mån, därav det brittiska intresset.
Men samtliga länder delar också grundläggande problem, som t ex en åldrande befolkning, pensionssystem som knakar i fogarna och socialförsäkringssystem som utsetts för påfrestningar i tider av ökad invandring och arbetslöshet.
NFF har av en del kommentatorer utmålats som början till en nordisk fraktion inom EU-gruppen. Det har till och med varnats för att en sådan fraktionering inom EU är av ondo och riskerar den grundläggande Europatanken.
Men för det första är vare sig Norge eller Island med i EU. För det andra är det inte EU-frågor som står på agendan när NFF träffas.
Men även om så vore är det knappast av ondo, enligt min mening. Med 27 medlemsstater, varav tio står utanför den gemensamma valutan, är en viss fraktionsbildning inom systemet ofrånkomlig. Tyskland och Frankrike har ju redan bildat en maktduo, som inför varje viktigt EU-beslut träffas i förväg och lägger upp en gemensam linje. Den franske presidenten har för övrigt föreslagit bildandet av någon slags Medelhavsunion.

Mot den bakgrunden är det både rätt och riktigt om medlemsstaterna i norr träffas och slipar fram gemensamma uppfattningar. Det ökar genomslaget och bidrar i grunden bara till att förhandlingarna i ett senare skede blir mer överskådliga och förutsägbara.
Den nordliga dimensionen behövs sannerligen inom hela EU-systemet. Det visar den kris som de sydliga EU-länderna nu genomlider, men som påverkar oss alla.