Som vakt är Louisa Kileby van att synas bland folk och hon har redan märkt att förbipasserande tittar lite extra. Några har till och med hejat på henne vid namn. Och det är något hon nog får vänja sig vid efter kvällens avsnitt av Den sjungande trappuppgången på SVT när hennes röst hamnar i centrum.
– Körledaren Lena Ekman Frisk sätter upp en utmaning som några av oss i kören får sjunga. Till slut är det bara jag och en tjej kvar, men mer ska jag inte avslöja. Det får ni se i kväll, säger Louisa Kileby.

Det sista hon minns från dagen då avsnittet spelades in var att hon parkerade bilen. Sen är allt svart.
– Jag har ingen aning om hur min sång lät, så det är jättenervöst nu. Då kände jag så mycket adrenalin och var så fokuserad på att springa i mål och lyckas att allt är suddigt. Jag minns nästan ingenting faktiskt, säger hon och tillägger samtidigt att hon aldrig kände sig ensam på scen.
– Jag fick ett otroligt stöd från kören. Vi kom varandra väldigt nära under inspelningen och några av oss ses fortfarande. Det är härligt för jag är från Göteborg från början och innan kören kände jag bara en person i hela Malmö. Nu hälsar folk på varandra på ett annat sätt här i Lindängen.

Är programmet bra för Lindängen?
– Ja, jag tycker att det visas i en perfekt tid trots de våldsamheter som hänt. Det visar en annan sida av Lindängen och miljonprogram än den som ofta tar plats i media. I varje avsnitt syns härliga människor som knäcker fördom på fördom. Det är viktigt just nu. Kanske lyckas jag också visa att alla vakter inte är muskulösa killar.

Kvällens avsnitt är det fjärde och efter att ha sett de tre första avsnitten tycker Louisa Kileby att tv-teamet gjort ett fantastiskt jobb.
– Vi kände oss hur bekväma som helst hela tiden trots att vi filmades. Kamera-männen var som vem som helst i gänget. De kunde ju vinklat lite hur som helst, men allting visas som det var.

Kommer du att fortsätta sjunga?
– Jag har sjungit hela mitt liv och fortsätter gärna. Kanske i kör eller som bakgrundssångerska. Men det är inte riktigt jag själv som skriver mitt öde, vi får helt enkelt se om folk tycker jag är tillräckligt bra.