4 dagar kvar till VM!

Det är 4 dagar kvar tills man stegar upp på VM-mattan i Paris. ca 35 motståndare från 35 olika länder kommer göra upp om medaljerna. Av dessa 35 så skulle jag säga att ca 12-13 st är potentiella medaljlister. Men för att inte göra listan för lång så har jag plockat ut de 6 som jag ser som mina största rivaler under VM:

Rasul Chunayev – En publikfavorit i mångas ögon. Från Azerbadjan och är en av landets största idrottare. Vann både VM och EM 2015 i 71 kg. Under OS i Rio förra året slutade han på en 3:e plats i 66 kg.

Frank Staebler – Tyskland, är rankad 7 i världen men jag skulle vilja påstå att Frank är favorit i vikten efter en övertygande sommar. Världsmästaren från 2015 (i 66 kg) har i år gått upp till 71 kg och har väl där visat att han anpassat sig bra till den nya viktklassen. Han körde verkligen över stora delar av världseliten i stortävlingen: Pytlasinsky i Juli.

Shmagi Bolkvadze – Georgien, världsranking: 6. Tog ett Olympiskt brons i Rio, Har alltid imponerat på mig med sitt höga och aggressiva tempo. Dock blev han överkörd av just Staebler i Pytlasinsky, 0-8 förlusten är hans enda bakslag i år.

Balint Korpasi – Ungern, Som regerande Världsmästare i viktklassen är Korpasi seedad som nr 1 på VM. Han fortsatte framgången från VM då han även vann EM i Serbien för 3 månader sen.

Adam Kurak, Ryssland. Ryssen vann EM 2014 och vi delade bronsplatsen på VM i Las Vegas. Efter det har Kurak inte representerat Ryssland på något mästerskap men är nu tillbaka. Som standard för alla ryssar så är Kurak en given medaljkandidat.

Mohomaddali Abdolhamid Geraei, Iran. Precis som med Ryssland så kvittar det vem Iran skickar, de är alltid medaljaspiranter. Denna unga iraniern kommer som asiatisk mästare till VM. En kort beskrivning på honom är: Ett farligt armdrag och avig stil.

Lokomotivation!

Ännu en gång sitter jag på tåget mellan Helsingborg-Malmö. Sommaren 2014 har bestått av Litauen, Litauen, Polen.. men det mest besökta resmålet för min del är sundets pärla: Helsingborg.

Denna gång (som så många gånger) strular tågen och den förväntade restiden 48 minuter har nu växt till härliga 1 timme och 22 minuter, och jag är bara i Ramlösa. Men till skillnad från den stora massan på tåget så ringer inte min väckarklocka allt för tidigt imorgon. Så jag tar detta med ro.

 

Att de flesta träningarna har flyttas från Malmö till Helsingborg har inneburit en del nya rutiner för min del. Framförhållningen av matintaget efter träningarna har blivit allt viktigare. Men för att få ett värde i att åka tåg varje dag har jag även försökt skapa en skön egentid i reskupén. Netflix-kontot har med andra ord gått varmt. Jag insåg redan för ett par år sedan att försök att göra någon produktivt eller lärorikt efter träningspass inte funkar, även om man många gånger vill och tror att det ska gå så slutar det bara med att man väckt falska förhoppningar. När vi är klara med passen så är jag är egentligen inte ens intresserad av att titta på serier eller filmer på tåget. Men att bara låta ögonen fästat på punkt så som en skärm och sen stänga av hjärnan kan vara dagarnas mest rofyllda stund.

Hur som helst; det verkar som jag hade lite krut över idag då jag orkade skriva ett par rader.

PS.

Dagens Netflix-tips: Ikaros.

PS 2:

12 dagar kvar till VM. 10 dagar tills vi tar flyget ner till Paris.

Tre grabbar från VM-truppen samt Förbundskapten.

Mot Götet!

I veckan har vi landslaget vår sista samling innan VM. Platsen är förbundskaptens hemmaplan och även hemmaplan för nästa års superettanlag: IFK Göteborg!

Jag har åkt ännu en förkylning (eller eventuellt fått ett återfall) och ännu en gång missat 3 träningsdagar. Förberedelserna blir allt sämre. Men samtidigt; hellre nu än sen är min tanke och jag tror jag hinner hitta tillbaka till formen lagom till Paris. 20 dagar kvar.

 

VM, 28 dagar kvar!

Vi har kommit in i slutdelen av förberedelserna inför VM. Med en månad kvar startar nu arbetet att försöka få alla bitar att falla på plats. En form bestående av ett högt tempo, en bra uthållighet, en framflyttad mjölksyratröskel och en tajming gällande all teknik.

Träningarna börjar bli lite kortare. framförallt drar vi ner lite på längden av matcher. Man vill istället ha väldigt hög kvalitet på alla minuter man gå match. Kommer dock ligga kvar på ganska många träningspass även denna veckan men de där riktigt tuffa passen är redan avklarade. Men då säsongen varit lite hackig av småavbrott känner jag att jag vill ge kroppen en till tuff vecka på hemmaplan innan vi börjar dra i handbromsen. Nästa vecka åker jag upp till Göteborg för landslagets sista läger innan VM. Därefter återstår 2 veckor av att bara må bra och toppa formen.

Game time i Poland!

Klockan ringde 05:15 imorse. En timme och 40 minuter senare satt man på planet till Polen, Warszawa. Jag och min ständige resekamrat Hossam hade gjort ett tajt tidsschema där eventuella hinder längs vägen endast kunde justeras med extrema sprinter. Men allt flöt på fint och vi sitter nu i lobbyn på hotellet i Warszawa.

I helgen avgörs årets största internationella tävling (om man bortser från VM och EM) Pytlasinsky.

Tävlingen brukar vara det sista genrepet för de flesta europeiska länderna men även vissa asiatiska länder som Kina och Kazakstan har sina uttagningar inför VM här också.

Som ett exempel på tävlingens kvalité var när den dubble VM- och OS-guldmedaljören Roman Vlasov blev utslagen från tävlingen 2015 för att 8 veckor senare bli världsmästare i Las Vegas.

Jag väger in imorgon och tävlar på Lördag! Återkommer med resultat på Söndag!

Smärtsamt men framåt.

För 12 dagar sedan skadade jag min käke. För alla oroliga så kan jag nu informera att jag är tillbaka på mattan och är åter i min vanliga träningsfas.

I mitt förra inlägg skrev jag att jag skulle hålla igång trots käken, tanken var att det inte skulle bli ett hinder. Det jag då inte visste var att det tydligen gör ofantligt ont att skada käken på det sätt jag gjorde. Från att jag hade varit hos käkspecialisten i Lund på måndagen och fått käken justerad, så startade 4 dagar av grovt knarkande av starka smärtstillande. Jag är inte en förespråkare av piller men denna gången fanns det ingen annan utväg för att på något sätt få tiden att gå framåt. Jag har under åren haft mängder med skador och smärtsamma minnen i kroppen men om det inte är att man förtränger gamla skavanker så är jag ganska säker på att detta har varit det värsta i smärtväg jag varit med om.

snett leende? Eller knappast ett leende.

Med andra ord bestod varje dag av ett par timmar som var hyfsat bekväma när smärtstillandet var på sin topp. När väl pillerna började avta satt man bara och inväntade att man skulle får klämma i sig nya piller.

Under dessa dagar genomförde jag 2 träningspass. Rent träningsmässigt så skulle man nog klassa dessa passen som totalt meningslösa. Att till exempel köra styrka på onsdagen med Stellan Kjellander samtidigt som man inte kunde spänna käken var en pers utan dess like. Dock ser jag det som nödvändigt för att inte få kroppen att tro att den får vila helt. så man inte tappar farten, Kommer ur formen. Med form menar jag den mentala formen som i vissa avseende är en extrem färskvara.

För att förtydliga hur jag tänker kommer här en parallell:

När folk frågar om alkohol skadar träningen och hur jag ställer mig till att just dricka.

Jag är inte nykterist och jag vet att måttliga mängder alkohol vid fåtal tillfälle rent fysiskt inte gör så stor skillnad. Men den mentala vinsten av att inte ha druckit alkohol i min uppladdning är i min mening så pass värdefull att den är värd att leva efter.

Att åka till ett VM i Paris med vetskapen att jag inte tummat någonstans, varken på träningen eller utanför. Inte ens när jag hade käken ur led, eller när man blev tillfrågad om att ta en öl. Det gör mig mentalt stark. Det gör att jag kommer känna mig pigg, känna mig stark och det kommer få mig att känna mig bäst förberedd oavsett hur mina förutsättningar egentligen har varit när det väl är dags för VM. Att lyckas på ett mästerskap består av massa parametrar, ju fler parametrar som är i topp ju större chans kommer jag ha.

Jag har kört för fullt sen i Söndags. Om ett par timmar är det dags för pass nr 6 på 3 dagar. och imorgon väntar 2 nya pass! hej så länge!

Lite ur läge, men inte av banan!

Tanken var att ge er en liten update från lägret i Litauen men ibland händer saker så fort att updates blir old news nästan samma sekund som de uppdateras.

Men innan vi pratar om aktuella nyheterna som också är lite tråkigheter så börjar vi med det så kallade förlegade ljusglimtarna:

Det är officiellt att jag kommer brottas i den tyska bundesligan nästa säsong. TSV Westendorf utanför München kommer stå som hemmaadress under hösten 2017.

I lördags lanserade Jörgen Johansson sin bok där jag har själv har bidragit med en liten text.

Jag har fått klartecken från förbundskapten att jag är klar för VM i Paris den 21 augusti.

Lägret i Litauen gick bra till 95 procent och jag känner att formen hela tiden blir bättre.

Men så var det de här sista 5 procenten:

Under sista brottningspasset försöker en polak att göra ett indyk på mig men misslyckas grov och istället för att komma under med sitt huvud under min arm far hans huvud upp med all kraft på min käke.

En kraftig smäll och jag känner direkt att den satt klockrent om det vore meningen att sänka mig.

dagen efter flyger vi hem och jag kommer till Malmö på lördagskvällen. Käken har nu svullnat upp och smärtan är ganska påtaglig hela tiden men vi bestämmer oss att avvakta med att söka upp en läkare först på måndagen. Natten mellan lördag och söndag är även den plågsam och vi bestämmer oss att åka in till akuten och röntga käken på söndagsmorgon. Käken var som tur var inte bruten utan den hade bara en liten spricka, dock hade den kommit ur sitt läge och i morse justerades käken hos käkkirurgen i Lund.

Rent träningsmässigt så får man vara nöjd att detta skedde under sista passets sista minuter. En resdag och en vilodag var redan inplanerad så vi har inte tappat så mycket på träningsfronten ännu.

Käken är hur som helst på plats och jag inväntar bara att inflammationen skall lägga sig för att åter kunna stå på mattan och brottas. tidsmässigt rör det sig förhoppningsvis bara om max ett par dagar. tydligen är det bara min smärttröskel som sätter gränserna.

Fördelen att med jämna mellanrum råka ut för små bakslag är att jag blivit allt bättre på att optimera dessa hinder och få ut det mesta och bästa av situration, vilket jag även tror jag kommer få denna gång.

Ett steg bakåt, två steg fram!

Med blicken framåt!

jag är nu inne i 3:e dagen utan att kunna äta fast föda. Drickkvarg, soppa, smoothie och kaffe har varit min diet. Man tar så många gånger saker för givet, som hur härligt det är att få tugga i sig mat 🙂

 

Litauen dag 7..

Just nu befinner sig det Svenska landslaget på träningsläger i Litauen. Lägret är högkvalitativt med den bästa möjliga sparring man kan begära. Världsmästare, olympiska medaljörer, VM och EM-medaljörer duggar tätt på mattan. En brottningsmatta på totalt 800 kvm där 10 nationers brottare krigar om och om igen.

Lägret är intensivt och vi har befunnit oss på just mattan varje dag. Idag genomfördes två hårda pass och kroppen börjar sakna med säkert brytas ner. Tyvärr har vi inte Ingemar Gannby med oss denna gången som annars lappar ihop våra sargade kroppar. Jag fick en sportmassage av en litauisk massör igår men det går tyvärr inte att jämföra med Gannbys behandlingar som man alltid har skräckblandad förtjusning över att få.

När man under 6 dagar genomför 9 brottningspass inser man vikten av att ta hand om kroppen mellan passen. Jag och övriga landslagskillar har haft turen att ha med IG på nästan alla tävlingar och läger de senaste åren. 2015 gjorde jag otroliga 190 resdagar som brottare och jag skulle tippa att IG var med på 150 av dem. Det kanske är svårt att förstå hur en massage, eller behandling kan göra så stor skillnad men när man hela tiden tränar mot att ligga på bristningsgränsen så kan just den där behandlingen vara skillnaden till att kroppen håller och inte brister samman.

Med fötterna på jorden

För ett tag sedan fick jag en förfrågan av fotografen Jörgen Johansson om jag ville skriva en kortare text till hans kommande bok. Jag har stött på Jörgen under årens lopp då han arbetat som fotograf på NSK samt Skånskan och fotograferat brottning vid flera tillfälle.
Boken ”Med fötterna på jorden” släpps i samband med en utställning på Hovdala slott.
Här är Jörgens egna ord för att beskriva utsättningen och boken (hämtat från en artikel i NSK):

Bilderna handlar om oss och om vår värld, och inte minst vår natur och omgivning.Genom att vi tittar ner på marken så påminns vi om fördärv och om den avsaknad av respekt vi visar vår miljö, berättar han.

Han menar också att fotografierna visar hopp om nytt liv och tro på framtiden. Jörgen Johansson säger att vi behöver stanna upp och upptäcka det som finns runt omkring oss.

”I dag lever vi under så mycket stress, särskilt de yngre. Vi är dåliga på att andas ut, konstaterar han.”

Det känns hedrande att få medverka i vad jag tror kommer vara en grym bok!
Tjugofyra olika personer har skrivit var sin text i boken. Det är minst sagt ett fint sällskap jag lyckats komma med i.
Lars Dareberg – Fotograf
Moa Karlberg – Fotograf
Pia Lobell – Journalist
Carl-Johan Bauler – Journalist
Jörgen Alström – Fotograf
Magnus Laupa – Fotograf
Anna-Lena Brundin – Komiker, sångerska och författare
Kent Wisti – Präst
Anna Wallentheim – Politiker
Emil Malmborg – Fotograf
Jens Olsson – Slottschef, Hovdala slott
Anders Hansson – Fotograf
Alexander Mahmoud – Fotograf
Niclas Hammarström – Fotograf
Christoffer Hjalmarsson – Fotograf
Jan Sigurd – Författare och låtskrivare
Bodil Jönsson – Fysiker och författare
Bertil Nilsson – Journalist
Anders Mårtensson – Författare och journalist
Mats Billsten – Läkare
Aleksander Gabelic – Ordförande i svenska FN-förbundet
Caroline Alesmark – Författare
Zakarias Tallroth – Brottare
Hasse Andersson – Musiker
För alla som är intresserade av boken så går det att förhandsbeställa den.
Om du beställer innan den 16/6 så ska du få den för 325 kronor.
Den 17/6 kommer den att kosta 395 riksdaler!
Boken innehåller 256 sidor med 341 fotografier.
Beställ här: jorgen@kontinent.se

Löpning i världsklass.

Förra helgen genomförde en stor mängd svenskar göteborgsvarvet. 21 kms löpning genom Göteborgs gator. Löpartrenden har verkligen inte lagt sig och var och varannan person tyckts bränna av ett par mil i veckan. För egen del så är GBG-varvet eller andra löparlopp inget som lockar. Faktum är att som 14-åring så lovade jag mig själv att aldrig springa ett halvmaraton eller längre. Ett löfte som visade sig vara ganska enkelt att hålla.

Året var 2000 och jag och en kompis hade fått för oss att 21 km var en ”walk in the park” för atleter som oss. En 14-årig Tallroth ansåg också att han platsade i landslaget… i de flesta idrotter. Så verklighetsuppfattning var inte min starka sida på den tiden.

Jag hade som längst sprungit 8 km och tänkte att de inte skulle vara någon större skillnad om man la till 13 st. 21 km senare, skapades alltså detta löfte i samband med att jag korsade mållinjen med spikraka ben som krampat ihop sig, tårar i ögonen och mumlandes ”varför gick jag med på detta”.

På tal om löpning så sattes ett världsrekord i maraton för 2 vekcor sedan. Kenyanen Eliud Kipchopge som vann OS i Rio förra året sprang in på den smått otroliga tiden 2 timmar och 25 sekunder. Tanken var att drömgränsen 2 timmar skulle slås men oavsett så sattes ett nytt rekord med över 2 minuter. Den kända racingbanan i Monza, Italien, var tävlingsarenan och loppet var endast skapat för att Kipchoge skulle slå rekordet.

Med sig hade han ett stort gäng elitlöpare eller som de även kallas ”harar” som skulle hjälpa till att hålla farten men man bildade även en V-formation framför honom för att minska vindmotståndet.

För att få en känsla för hur fort man springer 42 km på 2 timmar så kommer här lite att jämnföra med:

man skall göra 5km på tiden 14:13 – totalt åtta och en halv gång efter varandra

400 meter på 68 sekunder – totalt 105 gånger.

Eller 100 meter på 17 sekunder – 421 gånger.

En klasssisk tanke är alltid, hur många personer i ett stafettlag måste man vara för att slå tiden? 4 personer? 3? Jag är sugen om någon annan är på. Om det nu inte vore för mitt löfte att inte springa längre sträcker. Vill ju inte göra tonårs-Tallroth besviken.

Någonstans kan man finna mig på denna bilden från år 2000.