Tick… Tack..

3 månader och en vecka kvar till VM i Paris.

Efter en del resande så väntar nu bara träning på hemmaplan den närmsta tiden. Med närmsta tiden menar jag i ca tre veckor innan flyget bär av till Litauen och Nordiska mästerskapen. Där efter blir det en veckas läger.

Som sagt är det 3 månader till VM vilket innebär att om man någon gång skall gasa på i träningen så är det nu. Imorse vart det ett Styrkepass med min fystränare Stellan Kjellander (som har ursprung från självaste Vinslöv). Och om någon timme är det brottning i Helsingborg som står på schemat. En vanlig dag på jobbet helt enkelt.

Hoppas att nästa inlägg bjuder på lite mer läsvärda ord.

vh Zakarias

Snabbsumering från EM

EM är över och hela den svenska truppen sitter på flygplatsen i Belgrad. Ett par timmar har slagits  ihjäl innan vi nu äntligen skall få åka hemåt (eller ja, en bensträckare i Berlin hinner vi tydligen med också).

Eftertankarna, analyser och massa ”om och men” snurrar i allas tankar.

Vårt lag lämnar Serbien med en bitter eftersmak. Svenska herrlaget lämnar EM med en femte plats som bästa placering. Jocke ”Bosse” Fagerlund inledde tävlingen i lördags med att vara ytterst nära att knipa ett brons men hade han hade tyvärr inte den lilla medgången man behöver i de riktigt jämna matcherna.

Igår gick jag själv upp på mattan, exakt 365 dagar sen jag sist stod på en tävlingsmatta. Ett år hade gått sedan OS-kvalet i Istanbul och jag insåg ganska tidigt på morgonen att jag var mer nervös än vanligt.

I första matchen väntade en kort och extremt stark Georgier. Jag hade mött honom en gång tidigare och då vunnit med med knappa 3-2 i en hård match där jag lyckades vända ett underläge i slutet.

Denna gången slutade matchen 2-1 till min fördel och det var med en lättnad jag gick av från mattan.

Även om jag innan mästerskapet pratade om att jag inte hade någon press på mig så visste jag att jag var tvungen att visa att jag fortfarande håller internationell klass.

Vinsten var inte överraskande på ett sätt men efter ett så långt uppehåll är det lätt att man blir osäker på ens egen kapacitet. Det går aldrig att jämföra träning med tävling.

Efter lite nerläggning och massage av Ingemar Gannby var det bara att börja värma upp till 8-delsfinalen mot förra årets EM-trea Aliev från Azerbaijan.

Första perioden känns helt okej och jag känner att jag har bra koll på motståndaren och tar också ledningen med 2-0. I andra perioden startar Aliev i ett högt tempo som jag ändå känner att jag svarar upp till. Dock börjar jag bli lite stum och komma efter i ett par situationer. Han gör ett halvt armdrag och följer direkt upp med en push-out vilket resulterar till att ställningen nu är 2-1 till mig. Med ca 1 minut kvar av matchen åker jag på min andra tillsägelse för passiv brottning och nu är resultatet 2-2 och Aliev leder matchen för att han har tagit den sista poängen.

När ca 20 sekunder återstår av matchen kommer jag under med min vänster. Vippar ner motståndaren och går runt på ryggen. I detta momentet går jag även in med benen i mellan vilket resulterar i att domarna dömer att jag använder benet i aktionen och mina två poäng uteblir. Jag har inte tittat på klippet igen efter matchen. Det är svårbedömd aktion då jag har mitt ben mellan hans. men frågan är om jag tar poäng tack vare benet eller inte? Jag hade nog gett mig 2 poäng om jag själv hade dömt, kanske till och med 4 🙂 men jag är ju alltid en gnutta partisk.

Till sist, så led vi i svenska laget extremt mycket med Emil Sandahl som råkade ut för vad jag skulle kalla ett brutalt grovt väpnat rån på sin semifinalplats! Jag ska inte gå in på situationen men man inser när det blir oenigheter i bedömningar så är Sverige ett litet land med lite makt i den stora brottningsfamiljen. Ingen nyhet men alltid lika tråkigt. Vi vet alltid att vi håller på med en bedömningssport och att ju jämnare det blir desto mindre marginaler och utrymme ges och varje domslut blir mer och mer avgörande.

snart hemma igen!

Alltid redo! Europamästerskapen i Serbien!

Under våren har jag hela tiden påstått att mitt fokus för säsongen varit att vara som bäst till VM i Paris i slutet på augusti. Efter som jag missade SM och Thor Masters blev det inget för min EM för min del.

Men i söndags ringde förbundskapten och berättade att tyvärr hade Besnik Shala från Falköping skadat sig, Och hans nästa fråga var om jag var redo att hoppa direkt in i hetluften.

Jag behöver tävla och jag behöver matcher så det var inget att tveka på. VM är fortfarande huvudmålet i år men självfallet åker jag till Em för att prestera. Jag går alltid för medalj när jag tävlar, om det sen går, det återstår att se. Formen är inte direkt toppad och i själva verket är vi inne i en lite tyngre fas just nu. Men samtidigt finns många positiva aspekter med att köra en extremt kort uppladdning. Danmark vann EM i fotboll 1992 då man kastades in i sista sekund då ett annat land (just Serbien om jag minns rätt) plockats bort och Marko Asell från Finland kastades in i sista sekund vid OS i Atlanta 1996 och slutade på en silverplats i brottningen. Det finns fler exempel som gör att jag åker till EM med en iställning att allt kan hända. Ingen press, ingen har koll på var jag står, en sann joker i leken!

Vad som är sen realistiskt, ja det återstår att se.

Invägning kommer ske på Lördag och tävlingen avgörs på Söndag. Vad som skall göras fram tills dess är lätta passa för få kroppen att kännas fräsch och pigg. Slipa bort ett par kilo och bara hålla mig frisk. Vahab Daneshvar har hjälpt mig med vikten då vi i en brottningsrumba plockade bort lite dövikt i form av en tand. Tacksam för all hjälp.

Håll tummarna så hörs vi lite längre fram!

 

Lägerlivet i Litauen!

Dag nr 8 av 10 möjliga är nu avklarad. På bilden ser ni delar av brottarna som deltager på lägret. Finland, Norge, Estland, Lettland och Litauens landslag finns på plats och lägret har bestått som sig bör bestått av mest brottning.

Lägerlivet består för övrigt av 4 faser: dag 1-3 den så kallade ”smekmånaden”; allt är kul, kroppen känns bra och maten smakar bra/okej. Dag 4-6: ”vardagen” då allt börjar gå lite tyngre, men man klagar inte och det rullar fortfarande på okej. Dag 7-9, ”lägerdöden”; även om det är samma som innan så smakar nu maten skit, kroppen värker, rumskamraten börjar bli för påfrestande, och allt är bara grått och trist. Dag 10; ”målvittring”; man ser slutet och inser att snart är man hemma igen Med andra ord: Maten var inte särskilt god idag.

 

 

Litauen nästa!

Vad som komma skall:

På onsdag går flyget till Litauen där ett 10 dagars läger väntar.

Svenska landslaget kommer hålla ett uppladdningsläger inför EM på bosön nästa vecka men i samråd med förbundskapen så har alltså jag och Husse valt att istället åka till Litauen för att bedriva lite tyngre träning då vårt mål är VM i augusti.

Just Vilnius och Litauen har lyst med sin frånvaro på min reselista under väldigt lång tid.

Sist jag var där var faktiskt så tidigt som 2005 då Junior-VM avgjordes i Litauens huvudstad.

Ett VM som blandade av gav. För egen del så slutade det med vinst i första matchen mot en Uzbek och sedan en förlust i andra omgången mot en Iranier. Men det starkaste minnet jag har av mästerskapet från egen del var att jag blev magdålig och spydde på mattan mot Uzbeken. Detta följdes av att personalen som tvingades torka upp spyan också fick kväljningar och hela matchen stoppades i flera minuter.

Övriga minnen från detta VM är att Jalmar Sjöberg blev Junior-världsmästare i 130 kg samt att Denni Lipic knep ett brons i 85 kg. Jalmar imponerade stort och vann sin vikt överlägset. Tittar man nu med facit i hand så gjorde Denni också en helt otrolig turnering i en vikt som innehåll mängder med blivande världsbrottare. Ghasem Rezeai, Zoltan Fodor, Ildem Cenk, Hristo Marinov, Vladimir Gegeshidze var några av deltagarna i vikten. Kan man sin brottning så vet man antagligen att meriterna består av bland annat: Ett OS-guld, ett OS-silver, två OS-brons, flera VM-medaljer och flera EM-medaljer. Det anmärkningsvärda var att ingen av dessa grabbar lyckades vinna J-VM-guldet 2005.

 

 

En jäkla massa kapillärer..

Fyra dagar från mattan tog slut igår då jag åter körde brottning på Sparta. Ni som hängt med i svängarna har kanske sett att jag befunnit mig på Mallorca i 4 dagar på ett intensivt konditionsläger.

Mallorca är ett cyklingsmecka och så tidigt på våren så skulle jag tippa att ön nästan uteslutande består av cykelturister.

Jag är fortfarande inne i en grundfas på säsongen. Målet har hela tiden varit VM i Paris 22-26 augusti och just nu ligger jag i en tyngre fas av brottning, styrka och grundkondition.

Schemat för Mallis bestod av mest långa lågintensiva pass men självklart ett par riktigt tuffa stigningar där man spränger mjölksyranivån till max.

Tanken var att börja tävla nu i April men på grund av lite olika omständigheter och att tävlingskalendern har ett litet uppehåll på grund av U-23 EM och EM så får vi nog vänta in säsongsstarten.

Med ett snitt på nästan 5 timmar på sadeln om dagen kan jag vara nöjd med resultatet. Kroppen har svarat väldigt bra och min mjölksyratröskel ser ut att ligga på en hög nivå. Jag åkte hit men det viss osäkerhet på cykelformen då sista rundan jag gjorde innan avresan inte kändes överdrivet positiv. Just det passet var de sista av en hård vecka så min officiella bortförklaring var att jag var sliten. (Men den kör man ju varje gång det går dåligt så den förklaringen är alltid en opålitlig källa).

Det stora Mandomsprovet på resan var den klassiska Sa Calobra-klättringen på lite mer än 700 höjdmeter. Med stor draghjälp gick jag i mål på 40 minuter vilket jag så här i efterhand är väldigt nöjd med även om jag tror det finns tid att plocka på distansen.

Vägen upp (och även ner) för Sa Calobra!

Till sist vill jag gratulera Zakarias Berg och Alex Kessidis som genomförde två extremt bra turneringar och bärgade två guldmedaljer på U-23 EM! Detta var Sveriges första guldmedaljer för herrar på U-23 EM någonsin. Extremt stabil brottning från bådas håll. Även Elin Nilsson gjorde en väldigt bra turnering då hon knep en fin silvermedalj. Husse som jag själv har sparrats med under våren gjorde mästerskapsdebut i 66 kg. Efter en vinst i första slutade hans turnering i andra omgången då han förlorade mot en vass Azer.

Nu bär det av till Helsingborg för ännu ett brottningspass!

Hej så länge!

 

Inflation på EM-guld?!

Drivkraften att åstadkomma något har aldrig varit högre. Fler och fler svenskar byter ut sin vardagsmotion för att istället fokusera på ett bestämt mål, en viss prestation och att ”åstadkomma något”.

Det kan vara en ”svensk klassiker”, ett marathon, ett extremlopp eller något annat.
Man skulle kunna säga att det är hämtat från elitidrottens tänk. Att allt slit man lägger ner på träning inte bara sak handla om att uppnå fysiskt välbefinnande. utan att man istället ska få tillfredsställelsen via en bedrift, prestation eller ett resultat.

Samtidigt så är vi alla människor (som man kan läsa i boken ”tänka snabbt och långsamt”) lata och det ligger i vår natur att hela tiden leta genvägar, hitta kryphål och ta de beslutet som är enklast, minst jobbigt och som leder oss snabbast fram till vad vi vill påstå är framgången.

Jag får många gånger känslan att ”genvägstänket” svartmålar människors prestationer. Man vill kunna påstå att man åstadkommit något tidigare än vad man egentligen förtjänar. man vill hitta genvägar tillf framgång.

Jag själv fungerar självfallet på samma sätt. Under flera år kallade jag mig t ex för en svensk landslagsman i brottning utan att aldrig ha gjort ett stort internationellt mästerskap. Visst jag gjorde några tävlingar i Finland och något nordiskt mästerskap för svenska landslaget men för att sätt det relation till fotbollen så var det lite som att bli uttagen till januari-turneringen där endast de allsvenska spelare blev uttagna.

Tanken om just detta slog mig när en annons från en PT i Malmö poppade upp i mitt flöde. Personen i fråga marknadsförde sig som 4-faldig Europamästare i BJJ. Min första tanke var att det var konstigt att jag inte kände till honom om han nu vunnit 4 st EM-guld. Speciellt då jag följer de flesta kampsporter och skulle påstå att jag är bra mycket mer insatt än gemene man.

Efter lite efterforskning visade sig att han hade vunnit 2 st EM-guld för juniorer i ett visst bälte som inte var det högsta och sen något år senare 2 EM-guld i ett bälte som var långt från den högsta klassen.

Men det som överraskade mig mest när jag titta på resultatlistorna för Europamästerskapen i BJJ 2017 var den oroliga mängd guld som delades ut. I mellanvikten för herrar år 2017 korandes inte mindre än 32 stycken Europamästare.

Jag kan tycka att brottningen ibland borde titta på BJJ och andra kampsporter när det gäller garderingar. Hos oss finns bara en kategori. Vill man som vuxen nybörjare tävla så löper man stor risk att få möta en etablerad brottare i första matchen. Teoretiskt sett skulle man kunna få möta en Europamästare, Och då har vi ju bara en Europamästare så det hade självfallet varit en katastrofal missmatch.

Systemet med bälten och olika kategorier har verkligen sina fördelar, Men att kalla 32 personer i samma viktklass för Europamästare är att skapa inflation på titeln ”bäst i Europa”. Framförallt blir  det synd om den som vinner i den högsta och svåraste klassen som nu får dela vinsten med 32 andra.

Precis som jag skriver här ovan så vill vi gärna nå framgången innan vi har uppnått den. Mediasamhället pressar oss verkligen mot att ”lycka” och att lyckas utåt sätt handlar om att ”vara någon” eller att ha ”åstadkommit något”. Men bedrifter kan väl inte vara för enkla om man innerst inne skall känna sig nöjd med dem, och känna att man faktisk åstadkommit det man strävat efter?

Att man som ambitiös och målmedveten junior i brottning, marknadsför sig som t ex ”Swedish Champion” när man vunnit Junior-SM är lite som att spendera pengar innan man tjänat in dem. Om man sen några år senare skulle bli svensk mästare så har redan segerkonfettin lagt sig på marken och festen är redan slut. När man gör en bedrift större än vad den är så sänker man per automatik en den bedriften som borde varit större (sen att vinna J-SM i brottning är verkligen en merit man borde vara stolt över och inget annat).

Janni Larsson som man kan se i SVT:s ”Mästarnas mästare”, blev 2014 Sveriges första världsmästare i svart bälte. En historiskt prestation i ett perspektiv men samtidigt så var detta hennes 5:e VM-guld. Prisutdelningen, nationalsången och presentationen av ”the new World champion” hade hon redan varit med om 4 gånger tidigare.

Janni Larsson får som tur är ett ärligt erkännande via MM-programmet men innan dess så delade hon Världsmästar-tron med en drös andra svenskar.

Men som sagt, vi är alla lata i grunden och letar genvägar i vårt undermedvetna, Vi vill helst nå framgången innan vi genomfört bedriften.

Dock gäller detta inte alla (och jag pratar verkligen inte om mig själv här). Det finns de där unika människorna som inte bryr sig om vad andra tycker och tänker. De drivs att maximera prestationen och att genomföra en resan mot att bli bli bäst, Att vägra lyssna på huvudet när den säger att man borde ta en genväg. Man vill hellre besegra alla än att dela ett guld.

Här är som tur världen enkel, ärlig och rättvis, för dessa bli oftast också mest framgångsrika.

World Cup 2017!

Nu i veckan avgjordes World cup i brottning. Efter att ha summerat de internationella mästerskapen under 2016 kvalar alltså 8 lag in till slutspelet i World cup. Tävlingen där man utser världens bästa landslag. Årets upplaga bjöd på väldigt bra brottning och stormakterna Iran, Azerbaijan och Ryssland hade alla en målsättning att vinna. I slutändan stod till sist Ryssland som mästare. Efter ett par års missar på mållinjen lyckades ryssarna i år knyta ihop säcken och vinna över Azerbaijan i finalen med 5-3 i matcher. Två Olympiska mästare i form av Roman Vlasov och Davit Chakvetadze var Rysslands tunga ankare men laget i övrigt kan ha varit ett av de bästa på väldigt länge.

Eller vad säg om dessa meriterna: Europamästare 2016 i 59 kg. Europamästare 2015 i 66 kg. Vlasov med två OS guld och två VM-guld i 75 kg. 2016 års världsmästare i 80 kg. OS-guld 2016 av Chakvetadze i 85 kg. Sen ett OS-brons från Rio i 130 kg.

World Cup är ett internationellt mästerskap som många gånger faller i glömska här hemma i brottningssverige. Antagligen av den enkla anledningen att vi nästan aldrig är med.

På VM 2014 i Tashkent, Uzbekistan  lyckades Jim Pettersson bli trea i 80 kg. Kristoffer Johansson blev 5:a i 85 kg och Johan Euren blev 7:a i tungvikten. Eftersom mästerskapet visade vilken otroligt bredd det finns bland länderna i världen så räckte detta för att Sverige skulle bli 8:e bästa nation på VM och där med kvala in i World Cup 2015.

Att Sverige var underdog stod det inget tvivel om, långt efter de 7:e laget: Tyskland i poängtabellen. Ett förtydligande om hur jämt det var om den 8:e platsen blir det om man tänker om Johan Euren hade blivit 8:a istället för 7:e. Då hade Sverige blivit 19:e bästa nation.

Hur som helst kvalade vi in. Jag hittade ett inlägg på Facebook från händelsen (detta var alltså före bloggkarriärren hade startat) som drar en kort repport om tävlingen:

”Världens sjätte bästa land!!
World Cup är över och Sverige kommer hem som nr 6 i världen. På förhand påstod bland annat Iransk media att vi var utdömda och att vi antagligen skulle komma sist av de 8 finallagen men jag tycker vi visar att vi faktiskt är med och fightas bland de stora nationerna.

Vi hade med oss en bred trupp där vi i 4 vikter har två gubbar som delade bördan av att brottas de fyra matcherna. Första matchen mot Tyskland blev en bra lagseger där vi vann ganska stabilt med 6-2 i matcher. Min egen match vinner jag med hela 8-0. En smakstart på turneringen. match 2 och 3 förlorar Sverige. Dessa två matcherna brottas inte jag men kan tillägga att detta var mot blivande ettan Azerbaijan och blivande 3:an Iran. Sista matchen blir matchen om 5:e platsen mot Ungern. Här ställs jag mot regerande Europamästaren (samt VM-3:an och OS-2an) Tamas Lörintz. Matchen slutar 3-1 till ungraren, vilket är lite surt då jag i slutet av matchen hade ett par läge att vända på steken och vinna men det där extra om behövs fanns inte där denna gången. Matchen slutade 6-2 till Ungern. Just min vikt var extremt högklassig. Ett bra exempel på det är att den turkiska silvermedaljören från VM från i höstas förlorade tre av fyra matcher.

Lagmässigt är vi nog nöjda men med lite stolpe in hade vi kunnat rubba både Ungern och Iran.”

Att vi blev 6:a i World Cup 2015 kommer säkerligen bli en större bedrift med tiden då man inser att detta inte inträffar vart 10:e år.

Delar av det svenska laget inför tysklandsmatchen. En selfie från brottningens Hus i Teheran och rumpbild när jag är väldigt nära att åka på en 4 poängsmara mot Ungraren Tamas Lörincz.

 

Dansk på roser..

Träningsläger i danska Nykoeping. Just Nykoeping är enligt säkra källor Danmarks motsvarighet till Eslöv i Sverige. ”En stad utan charm och livsglädje” fick jag höra från en dansk från Köpenhamn. Jag själv håller mig utanför den diskussionen men generellt sett så är alltid läger som bäst ju tråkigare omgivning man har runtomkring sig. Det går inte tappa fokus, eller rättare sagt det finns inget annat än träningen att fokusera på.

Vi startade veckan med 2 hårda dagar. 4 brottningspass med inriktning på att hålla ett högt tempo. för att använda lite brottningstermer så bestod passen av: Matcher, situationer, 30 sekunders ”gubbar” i 3 minuter både i stående och i parterr. Onsdagen vilade vi från brottningen och jobbade istället på konditionen. torsdagen var återigen på mattan med två brottningspass där vi återigen avslutade kalaset med en ny gubbe. Denna gången, endast 20 sekunder mot varje motståndare i 3 min. Detta innebär att samma brottare står inne och brottas i 3 minuter medans två andra brottare skiftar var 20:e sekund. Allt för att hålla tempot uppe och för att i slutet knäcka den så kallade ”gubben”. För egen del har lägret gått bra och jag känner att jag står mig fint mot internationellt motstånd.

Jag har haft bra samtal med förbundskapten där vi också kommit fram till att jag inte kommer vara med på EM i maj. Allt fokus kommer istället läggas på VM i augusti. Vilket också känns skönt på så sett att jag inte behöver känna mig stressad utan kan lägga en riktigt bra grund för att kunna prestera riktigt bra brottning när det väl är dags.

Idag var det matchdag där tre matcher avgjordes imorse. Självfallet är kroppen sliten men tack vare hjälp från Hassan Torabi som har klinik här i Danmark så har vi lyckats hålla allting intakt. Redan har en del brottare droppat av på grund av skador. Jag tog kontakt med Hassan redan innan lägret för att få hjälp. Hade det inte varit för honom så hade jag säkerligen inte kunnat köra på så som jag gjort.

Imorgon väntar nya matcher och även ett pass styrka. längtar redan 🙂

Jag, tillsammans med Husse från Hgb/gällivare.

 

 

Thor Masters

I helgen avgjordes nordens största seniortävling. Den internationella GP-tävlingen Thor Masters. Som jag nämt innan så var jag inte helt redo för internationella matcher men jag valde att vara på tävligen och stötta framförallt Tobias Kvarnmark från Sparta men även de andra Svenskarna.

Sveriges landslag ställde upp med en stor trupp men även en del andra svenskar kom till start. Av den 13-manna stora landslagstruppen gick det bäst för Zakarias Berg och Alex Kessidis. Alex knep en bronspeng i 80 kg. Berg tog sig till final i tävlingens (i mina ögon) tuffaste viktklass. totalt fanns det tre OS-deltagare från i somras i 85 kg. Tobbe Kvarnmark fick i första matchen möta ingen mindre än OS-trean Dennis Kudla från Tyskland. Tobbe gör en fin matchen och förlorar en tajt batalj med 2-1. USA:s OS-deltagare fanns också på Tobbes sida men han gick ordagrant på pumpen mot Plato från Ballingslöv som fullständigt . Skånederbyt mellan Plato och Tobbe slutade med vinst för Tobbe som avvancerade till bronsmatch. Väl där stod Michalik från Polen för motståndet. Den som kan sin brottning känner säkert till Polaken från VM 2014. Den gången for han iväg på ett väldigt elegant grönbergskryss av vår egen  Jim Pettersson i Bronsmatchen i Tashkent. I Bronsmatchen i Thor masters vann dock Michalik över Tobbe. Dock hade Zakarias Berg tidigare under dagen genom stabil brottning slagit Polaken och gått fram till final där tysken Kudla väntade.

Denna gång blev Kudla för svår för Berg som fick nöja sig med en silvermedalj. Husse Omar Ali i 66 kg gjorde landslagsdebut i helgen och visade att han blir att räkna med i framtiden. Han startade väldigt friskt i första match där han besegrade Litauen Venckaitis, likaså VM-trean från 2014. Detta är samme Venckaitis som var på OS i somras på tråkigt nog min bekostnad.

Husse fortsatte att brottas bra även om han förlorade semifinalen och även bronsmatchen.

Jag ansluter till landslaget när lägret drar i gång på måndagsmorgon i Nykoeping nogra mil norr om Rödby. Jag ser framemot att få känna in formen mot bra motstånd. Jag kommer säkerligen göra en uppdatering på Onsdag med lite mer detaljer.