Plats nummer 9, En vanlig onsdag..

 

I följetongen ”värsta passen någonsin” försöker jag lista mina jobbigaste pass någonsin. Men att mäta trötthet och utmattning är inte helt enkelt, det finns ingen tydlig richterskala som säger att ett pass var jobbigare än ett annat. Pulsen och framförallt maxpulsen kan vara en indikation på att man tagit ut sig. Men vad är egentligen jobbigast; en maxpuls som hjärtat att eller mjölksyra som trängt sig hela vägen in i själen.

Gunnar Borg skapade Borgskalan på 60-talet som ett sätt att hjälpa idrottare värdesätta sina träningspass. 6-20 i ansträngningsnivåer. 6 är helt opåverkad och 20 är maximal ansträngning. Då ens eget sinne är mätinstrumentet i borgskalan så är det enligt mig en svår skala att ha som måttstock. För mig funkar den bara när träningsformen, förutsättningarna och förberedelserna är identiska med de pass man skall jämföra med. Här försöker jag ju jämföra om t ex  1000 kettleswings är jobbare än 5 mil på skidor!

Borgskalan används många gånger vid fystester på cykel eller löpband. Testledaren frågar idrottare på vilken ansträngingsnivå man ligger på. I min värld kan man aldrig komma upp till nivå 20. Eller, självklart kan man komma upp till 20 men då bör man inte ha förmågan att berätta det för testledaren.  Kan man få fram ordet:”20” så är man inte trött nog för att ligga på just ”20”.

En riktigt ”20:a”, Då går inte bara benen i kors utan även händer, fingrar och ögon korsas. Skulle man få socker på läpparna så skulle tungan inte orka komma ur munnen för att slicka av läpparna.

Den bild som finns på min näthinna när jag tänker på en tjuga, den utspelar sig i Los Angeles 1984. Gabriela Andersens målgång under olympiadens marahton är en sann 20:a.

Gabriela Andersen, slutade på en 37:e plats i OS 1984. Men ingen kan påstå att hon inte gav allt iaf.

 

 

Som jag nämde tidigare i veckan är det många gånger omständigheterna runt omkring som formar de värsta passen. Brottningsträningar är svåra att hålla isär. Matchpass på läger med en uppsjö av OS och VM-medaljörer har alltid varit totalt något man genomfört med skräckblandad förtjusning. Bara tanken på ”en-timmes träarmar” får mig att får blodsmak i mun, och då inte den där vargliknade vittringskänslan utan den andra, den när blodet kommer från maggropen och man vill bara fly landet och aldrig komma tillbaka igen. Av alla pass i brottning så finns de vissa som sticker ut och på plats nummer 9 har ett sådant pass tagit sig in på listan. Det är inget märkvärdigt, från början fanns där inga omständigheter som skulle få mig att tro att de passet skulle bli vad det blev.

 

På Plats nummer 9!

Plats: Klippans brottarklubb, Klippan

Meter över havet: 65 m

Träningens längd: 90 minuter

Träningsform: Brottning, matchliknade träning.

En onsdagskväll på hösten 2015 åkte jag och Robert Rosengren till Klippan och Klippans BK för att träna brottning. Vi har kört hårt under 2 veckor där vi bland annat 3 dagar tidigare hade paddlat kajak i 6 timmar. Vi var nu inne i de sista hårda passen innan vi skulle gå in i en lite lugnare fas då Golden GP-tävlingen i Baku hägrade runt hörnet.

På schemat stod ett matchpass. Upplägget om jag får gissa, kommer från Frankrike då namnet på övningen heter ”Fransmannen”. Man är tre stycken i varje grupp. Alla får ett nummer, 1, 2, 3.. 1:an börjar brottas i full match mot 2:an i 3 minuter. 2:an går sen ut. 3:an kommer då in mot 1:an i 3 minuter. Efter ytterligare 3 minuter går nu 1:an ut och 2:an kommer in.. Så rullar det på tills man känner sig färdig. Varje person brottas alltså i 6 minuter innan man får vila i 3 minuter.

Denna träningsform är inget nytt och det är en övning vi kör relativt ofta. Så frågan är vad som gick snett denna gång? Eller rätt beroende på hur man ser det?

Det hör inte till ovanligheterna att jag och Robban hetsar igång varandra under träning. Dock inför detta pass så kan spänningen mellan oss varit på sin spets. Några dagar tidigare hade jag valt att tjuvstarta med ett par minuter i en jaktstart i kajaker i Helgeå. Resultatet blev att jag kom först i mål under och Rosengren kom i mål fly förbannad då han i grunden annars hade vunnit.

Spänningen satt kvar inför fransmannen där jag snabbt valde att vara nummer 1 och Robban direkt efter tog nummer 2. Våra 3 första minuter var ett rent krig i rasande tempo. Ingen ville vika ner sig helt enkelt. Efter 3 minuter byte Robban plats med en ny kille som kom in med full kraft och några extra kilos fördel. Han gav verkligen allt för att få mig i gungning.Dum som jag är tänker jag inte ”lugna ner honom och återhämta dig”. Nej min tanke är mer:

”okej, han utmanar mig, han tror jag är trött, jag ska visa honom”.

Totalt hade jag nu brottats 6 minuter och redan nu kände jag mig sliten och trött men visste att jag skulle få vila. Robban tog min plats och skulle nu gå 3 minuter mot samma kille jag precis mötte som var helt slutkörd. Jag inser efter 2 minuters vila att Robban inte fått anstränga sig allt för mycket under dessa 3 minuterna, den andra brottaren, ville hålla nere tempot, och Robban hade inget emot att spara krafterna för att sen orka köra på i maxfart mot mig. Som i dålig mafiafilm inser jag nu att jag blivit bortlurad. ditsatt, och är nu bakbunden.

När väl jag går in igen möter jag en helt fräsch Rosengren som startar i samma tempo som förra rundan. Reptilhjärnan hos mig säger

-Haah, Dom tror dom kan blåsa mig! jag ska minsann visa dem! ge nu allt Zacke..

När dessa tre minuter har passerat har jag inte bara tappat en del poäng utan jag har även tagit mig upp på en ny nivå av utmattning och är nöjd med att nu få möta den andra killen som sist jag såg honom var även han helt slutkörd.

Det är nu träningen börjar formas till det hemska minne som kvalificerat sig till en nionde plats. Mafiaspelet fortsätter och en ny fräsch kille står vid sidan och är redo att hoppa in. I normala fall skall det inte vara några problem men efter 9 minuter i  maxtempo ala sista 30 sekunderna i match så utstrålar jag min trötthet som ett kärnkraftverk och den nye brottaren får genast vittring att han nu har möjlighet att ordagrant köra över mig. Fördelen med kampsporter som träning är att vinnarmentaliteten ibland är starkare än det sunda förnuftet. Hans vinnarvittring kontra min vägra-släppa-poäng-inställning knäckte nog oss båda.

När 12 minuters brottning har passerat lägger jag mig raklång på matten för att maximera min återhämtning. Att tränaren säger ”stå upp” är ord som inte riktigt fastnar i örat. 3 minuter passerar lika fort som 3 minuters övertid i fotboll när man ligger under med 0-1. Återhämtningen har gått åt helvete och jag rör mig sakta mot mitten av matten. Där står en i min ögon studsande sadist i form av Robert Rosengren och ler. 6 minuter senare. Kastar jag mig ner likt Hellner efter en femmil i en sorglig fosterställning. Munnen känns för liten då man inte får in tillräckligt med syre. Träningskläderna kväver mig och i mitt huvud börjar jag prata med mig själv :

–jag dör, nu dör jag, hjärtat stannar.. nej det sprängs!! vad händer Zacke!! vad f-n händer!! andas! andas..

Efter 3 nya minuters vila är det åter min tur att brottas. Det som kommer nu är en form man knappt kan kalla brottning. Jag ligger ner mer än vad jag står. Jag tar mer poäng på mig själv genom att kroka mina egna ben än vad motståndaren lyckas med. Tänk er att jag rör mig likt den Schweiziska löperskan på bilden ovan samtidigt som tanken är att jag skall brottas med en annan person. Den där vinnarinstinkten var bortblåst, nu hade den övergått till en ren överlevnadsinstinkt. Detta pågår i 12 extremt långa och hemska minut. Totalt sett kör jag effektivt 36 minuter brottning: 6 min brottning – 3 min vila, 6 min, 3 min vila, 6 min, 3 min vila, 6 min, 3 min vila, 6 min. Normala matchpass brukar ligga runt 30 min så det var inget speciellt i upplägget. Men en Rosengren på tårna, ett par unga hungriga vargar som fick vittring och oturen att komma helt fel in i ett rullande evighetspass. Det förstörde mig mentalt men även kroppen kapsejsade fullständigt. Uppstötningar i kombinationen av full diarré blev första effekten, någon timme senare låg man i maxad kallsvettning och 40 graders feber.

Ett bra pass helt enkelt:

”Man måste ibland trampa över för att veta sin fulla kapacitet”   

 

 

Värsta passen någonsin!

Den 6 januari trotsade jag och min hjälpryttare Peter Hilmersson (eller är det tvärtom) kylan och begav oss ut på årets första cykelrunda. Ca 5 mil skulle avverkas i en temperatur runt minus 10 grader. Min första tanke var att den skånska vinterkylan skulle göra det för kallt för oss. Just skånsk kyla får man passa sig för. När den är som bäst så tränger den sig innanför både jacka, tröja, hud och ben. Till sist har den trängt sig hela vägen in till märgen i kroppen, och slutändan likt Rasken i Mobergs saga så får man kallbrand och dör J .

Men inspirerade av ”Tour de ski” så kände vi att om skidåkarna kan, så borde även vi klara av lite kyla. Solen var framme och vinden var stilla så  det bjöds på bra vägunderlag. Detta var  det första riktigt tuffa passet för egen del sedan operationen.

Passet blev som man kunde befarat; fruktanstvärt, hemskt och extremt plågsamt. Rent tempomässigt så var passet snarare åt mellanmjölkshållet men omständigheterna är många gånger det som formar tränings- och trötthetskänslan. Kylan i kombination med två veckors vila och 2 tempoökningar gör att minnet av detta pass kommer stämplas som ett av de hårdare passen på väldigt länge.

 

Känslan efter passet väckte faktiskt lite minne av andra mentalt jobbiga pass. För att ta fasta på detta så har jag helt enkelt valt att göra en lista över de 10 hårdaste/värsta passen jag själv har upplevt.

  • Faktorer som jag har tagit hänsyn till i min bedömning är följande:
  • Den fysiskiska påfrestningen.
  • Den mentala påfrestningen.
  • Följderna efter träningen så som träningsvärk, ork och mental hälsa.
  • Till sist: Den känsla som kommer när jag tänker tillbaka på passet.

 

Idag kickstartar vi och presenterar:

 

På Plats nummer 10!

Plats: Sognsvann, Norge

Meter över havet: 183

Träningens längd: 74 minuter

Träningsform: Duathlon

Efter en veckas läger på Olympiatoppen (Norges olympiska träningscenter) med det norska brottningslandslaget avslutades allt med ett i alla fall för mig en ny form av duathlon.

1 mils löpning direkt följt av 8 km rodd och självfallet var det i sann tävlingsanda!

Milen avverkades runt sjön i Sagnsvann och storfavortien Stig-André Berge  hade dragit upp ett vansinnestempo var på jag gammal vanlig stil överskattade mig själv och tänkte att jag hänger på, håller rygg och gör sen ett ryck i rodden.Stig försvann någonstans runt 6 km efter att vi snittat runt ett 3:45 tempo per km. Här omkring börjar passet bli allt dimmigare. Kombination av att vara totalt slut och befinna sig i Norge kan vara den värsta tänkbara. Tänk er själva att bli omsprungen av en 60 årig norrman som ler som en solstråle, stutsar så där norskt käckt framåt som sen saktar in och drar till med:

”er du lei? Ikke gi opp nå, det er utrolig vakkert her deretter, oh vel hyggelig å møte deg,”

 

Väl framme efter en mil på runt 40 min startade nu rodden. Jag minns faktiskt inte så mycket mer än att det kändes som min rumpa och mina framsidor på låren brann konstant av smärta.. Ett tag ligger jag nästan på sidan för att på något sätt sitta mer på höftkulan än själva rumpan. Styrfarten blev dock lidande av denna teknik. Om jag minns rätt gick jag i mål på 1 timme och 14 minuter vilket inte sa så mycket då och det säger heller inte så mycket idag då detta är den enda tid jag har på distansen.

Berge vann med ganska många minuter och några minuter efter mig gick Marius Thommesen och Rasmus Tjörstad i mål. Marius fick kramp i benen efter ungefär halva rodden vilket resulterade i att han rodde med helt raka ben de sista 4 km. Detta såg extremt plågsamt och jobbigt ut så mitt ”tionde värsta pass” hade möjligtvis hamnat ännu högre upp på Marius lista J.

Konsekvensen av passet var självfallet en otroligt sliten kropp. Veckan efter gör jag en av mina sämsta tävlingsinsatser någonsin vilket lite får ses som pricken över i:et när man summerar träningspasset som brände ut mig fullständigt 🙂

Ett foto någon dag innan passet. Här efter ett backpass med stavar. fr v: Isak, Rasmus Stig, jag, Marius

På fredag släpper vi plats nummer 9!

Vilken cliffhanger!

Den gången, om Ulf dopade hela landslaget?

Idrottsåret 2017 har redan satt igång! Zlatan har nätat, J-kronorna är i semi och Hellner och CO har redan hunnit ett par mil under ”Tour de ski”.

Just ”Tour de Ski” är extra roligt just nu då våran egen ”Super-Stina” går som en kanon.. Dock är det lite märkligt att ryssen Sergej Ustiugov har visat en sådan fruktansvärt fin form. Skumt sa räven.. eller i alla fall journalistikkåren.

Dopingsnackisar är ju alltid ett ämne värt att nämna här i bloggen. För vid varje ny härva så känner jag mig tvungen att gå in och försvara atleterna från journalisterna.  Att som enda ryska skidåkare i touren då 6 ryska åkare för tillfället är avstängda p g a dopingmisstankar. Detta skapar självfallet en del frågor. Men Ustiugov är oavsett fortfarande helt ren. För ren och odopad, det är man fram tills att motsatsen bevisats. Ustiugov själv sa så här om alla frågorna idag: – Jag gillar inte såna här frågor. Det är inte trevligt att höra att om du är rysk och duktig på skidåkning, så är du sannolikt dopad..

Rysk idrotts varumärke är dock i botten, att påstå något annat hade varit extremt naivt. Men som jag sagt förr: Att anklaga någon för att ha fuskat är den största förolämpningen du kan ge en idrottare som är ren. Man förminskar flera års uppoffring och hårt arbete.

Ulf Karlsson som fd. Förbundskapten för friidrottslandlaget borde ju även han känna till detta kan man tycka. Men Zlatan-rättegången visar motsatsen. Antingen så förstår han inte bättre, eller så vill han bara skapa rubriker och sälja fler föreläsningar eller nått.

Frågan är hur kul Ulf Karlsson hade tyckt om det vore omvända roller. Att Zlatan Ibrahimovic drog till med historien:

-Senast Sverige tog mer än en medalj på OS i friidrott, det var 1948.  Att sedan 56 år, när du Ulf  märkligt nog var förbundskapten så tog vi hela 3 medaljer, och inte bara tre medaljer utan tre guldmedaljer… en ökning med 250 procent i snitt från alla andra olympiader i modern tid. Efter den framgången så slutar du Ulf. Men det blir inte mindre märkligt för det. För fyra år senare i Peking, då tar vi: 0 medaljer.. 8 år senare i London: 0 medaljer. 12 år senare i Rio: 0 medaljer.

Detta, detta luktar bra skumt Ulf..    

 

 

marcus_hellner_at_tour_de_ski

 

Årskrönikan 2016

”Hooka”.. Detta ord har fått en ny innebörd för mig. Som hockeyterm har den alltid funnit där. Att använda ordet när man ”hookade” bandyklubban i mellanstadiet ligger också en varmt om hjärtat. Men sedan norska ungdomsserien ”Skam” invaderade Sverige så har man insett att ett klassiskt hångel i högstadiet numera alltså heter ”hooking” och att ”hooka”.

På tal om just hångel så har jag ett minne från högstadietiden. Man finkammade håret. Rotade fram den finaste tröjan och gick ner till Hässleholms egna nöjespalats: Björksäter. Efter att ha gått flera varv runt björkets dansgolv med en cola i näven, stötte man tillsist på någon kompis som frågade just om man hade fått hångla med någon.. Man vred och skruvade lite på sig och svarade till sist;

-Nja,, nej… men jag var ganska nära…. Min kompis fick..

Det är väl ungefär så jag kommer summera mitt idrottsliga år 2016 🙂

Idrottsåret 2016 ur mina ögon:

Höjdpunkter:

  • Min gamla träningskamrat och lägenhetskompis Sofia Mattsson vinner OS-brons i Rio.. Även Jenny Fransson klipper ett brons! Och inte vilket brons som helst utan Sveriges första någonsin.
  • Sofia vinner också EM i Riga i överlägsen stil.
  • Min gamla lägerrumskompis och antagonist Fredrik Schön gör sin livs turnering och blir femma på OS i Rio. En bedrift större än vad man någonsin kommer kunna inse.
  • Den här kanske egentligen inte hör hemma här men samtidigt så var jag uppe på 5600 meters höjd och satte högstapunktrekord i Himalaya i somras så..

 

Inga höjdpunkter bara kul notiser:

  • Jag röntgas fler gånger än vad jag går brottningstävlingar under 2016. (6 plåtningar kontra 4 tävlingar)

 

  • Jag opereras fler gånger än vad jag vinner matcher på EM (okej, jag går två matcher på EM och förlorar båda så denna är kanske mer kul än korrekt).

 

  • Jag gör 7 brottningsresor 2017 var av 6 går österut.. Där är allt som vanligt i brottningsvärlden! Den sjunde, den som faktiskt gick västerut, den stannade redan i Nykoeping i Danmark.

 

Årets rekord:

  • Inget nytt pers i frivändingar men i ryck har jag ökat med 200 procent (självfallet pratar jag om när jag drar från klungan i under cykelturerna) Skivstången 2016 följde viktkurvan för min kropp. den blev lättare 🙂

 

  • På tal om det: Nytt all-time low gällande kroppsfett från 8 procent ner till ”we-dont-even-wanna-know”..

 

  • Årets jobbigaste pass: 12 timmar på cykel i Mallorca.. 2017 kommer jag dock ta revansch på bergen i Mallis då ett träningsläger redan är inplanerat.

 

  • Årets bild: Enligt Instagram så är den mest ”likade” en TBT från 2015.. återigen så får man se det som ett tecken att det är dags att glömma 2016 J

Nej sammanfattningsvis så är detta året ett klassiskt mellanår.

Från en topp till en annan, där i mellan finns alltid en dal 🙂

Nu samlar vi kraft mot nästa år. Lite rehab och om vädret tillåter det, lite cykling (Skånsk vinter när den är som bäst). Sen är jag på mattan igen.

Gott nytt år önskar jag alla Norra Skånes, Skånskans och Laholms tidnings läsare!

img_7062
2016 i bildform.. även om 4 bilder från 2015 också finns med.

Spartanska julklappar!

Julen är över och kvar återstår endast ett par dagar av 2016. Innan veckan och året är slut så kommer jag som vanligt leverera min årliga (för andra året) årskrönika.

Dock får ni vänta någon dag på den. Idag blir det istället ett par klappar och presenter som skall delas ut.

Förra veckan avslutades höstsäsongen för Spartas motionsgrupp ”Spartan Training”. Ett härligt gäng med mycket hjärta och kämpaglöd som kommer ner till Sparta 2 gånger i veckan för att kämpa, buffla och stånka på. Jag är ju ständigt för nytänkande så vi skippade avslutningsfikan och gick direkt på ett fystest! Alla som deltog förtjänar en extra stor julklapp, inte för att dom genomförde testet utan för att dom bevisade att träning ger resultat!

I augusti startade vi upp säsongen med att genomföra samma fystest. Testet består av 5 moment, där vi testar styrkan, smidigheten, återhämtningen och mjölksyretröskeln. Jag skulle kunna påstå att testerna är en förenklad variant av Svenska Olympiska Komittens ”fysprofilen” . Här lägger vi dock all focus på funktionell styrka, rörlighet och användning av kroppen.

Hur som helt så var det åter dags för testerna efter 4 månaders brottningsfys och jag är verkligen positivt överraskad över den enorma förbättring alla hade gjort. Vi pratar om 200-300 procents ökningar på vissa övningar.

 

Ibland kan jag tycka att elitidrotten fokuserar förmycket på moderna tester och testresultat. Självklart måste man hålla koll på att man arbetar i rätt riktning men någonstans på vägen så handlar idrott om vad man presterar på tävling och det ”testresultatet” är svårslaget. Jag läste någon gång att trots att vi har mycket tydligare riktlinjer, vetenskap och testutrustning inom svensk idrott så har vi inte blivit mycket starkare än 80-talets idrottare som ”bara tränade på”,  Och kanske tränade när modern teknik hade sagt ”du ska vila”. Det är som i allt, en balansgång att hitta rätt nivå. Men att köra tester en gång i månaden är för mig att tappa 10 kvalitativa pass om året.

 

De tester vi genomförde är övningar vi inte lägger någon speciell fokus under de ordinarie passen. Av de 5 övningarna så är det endast 1 övning som har körts under höstens träningarna, vilket är strikta chins. Tanken är att genom en varierande funktionell träning kommer man förbättra sina resultat inom alla fysiska bitar. Nu när jag tittade tillbaka på hösten pass så inser jag att vi har kört chins 2 gånger i månaden under 4 månader. Totalt 8 gånger. Att då kunna göra en ökning från 0 till 4 är för mig ett tydligt bevis på framförallt att någon har skött sin träning men också på att brottningsfys och träarmar är en komplett träningsform.

 

Ny säsong kickar igång 10 januari.  Mer info finns på facebooksidan ”Spartan training i malmö” eller på www.iksparta.se

snapseed
En del av stommen av de Spartanska träbockarna!

 

I årlig tradition fick jag även en julklapp av tidningen Kristianstadbladet. I år hade dom släppt deras hang-up på skägget då året julklapp istället blev ett ”hem”. För att lunga sportredaktionen i Kristianstad så kan jag meddela att jag faktiskt numera har en lägenhet.

Och ska jag vara helt ärligt så hade jag nog fått säga –tack, men nej tack.. till deras julklapp då jag tar förgivet att lägenheten hade legat i k-stad. För jag är ju faktiskt hellre bostadslös än en kristianstadsbo 😉 #längelevehässleholm

img_6947
Ett bevismaterial: Nu ser man inte, men jag kan intyga att det är fyra väggar och ett tak..

Ny operation gjord.

Vi går direkt på saken: i tisdags låg man åter igen på operationsbordet. För fyra månader sedan opererade jag min vänsteraxel. för 4 dag sen så var det högrans tur.

Att höger axel varit dålig är ingen nyhet, 4 kortisonsprutor, mängder med stötvågsbehandlingar och 100 tals timmar massage av Ingemar Gannby talar sitt tydliga språk. Dock kändes axel helt okej inför OS-kvalen och vänstran var den som oroade mig mest. Men när man sen handikappar vänsteraxeln via en operation kommer många problem upp till ytan när man inte längre har två dåliga axlar som kan kompensera upp varandra. för varje vecka som vänstern blev bättre så blev högern allt sämre.

Senaste 2 månaderna har alltså bestått av mängder med läkarbesök och telefonsamtal med försäkringsbolag för att få till denna operationen. Den långa versionen om vad som hänt är lika lång som Ivenhoe på Nyår.

Den korta versionen handlar om att en ”elitförsäkring” inte tar hänsyn till OS-satsningar och att man inte vill opereras innan OS-kval.

Oavsett så gjordes en ny operation och i slutändan så är alltid ”borta bra men hemma bäst!”.

För av alla valmöjligheter jag hade så var Hässleholms Sjukhus det bästa valet.

Operationen var mindre än den förra och jag räknar med att vara på mattan i februari/mars.

tråkigt nog missar jag SM i Söderhamn som går väldigt tidigt i år. Men jag är fortfarande i bra form och min målsättning att vara med och slåss om medaljerna på VM i sista helgen i Augusti är fortfarande aktuell.

Nu för jag släppa tangentbordet och hjälpa till med förberedelserna inför julbordet 🙂

God Jul!

Den vänstra pilen visar var AC-leden sitter, Dvs mellan två ben. I mitt fall är där så trångt att man knappt kan tro det är två olika ben.
Den vänstra pilen visar var AC-leden sitter, Dvs mellan två ben. I mitt fall är där så trångt att man knappt kan tro det är två olika ben.

Fredagskrönikan: Fritidsdöden..

Träning är verkligen inte enkelt. Eller för att förtydliga; vi själva gör inte träningen så enkel som den bör vara..

Att träna, ta ut sig och genomföra ett träningspass, det är ingen raketforskning. Jag själv brukar hävda att träning i grund och botten är hur simpel som helst. Allt handlar bara om att låta kroppen ta i och arbeta på ett hyfsat skonsamt sätt. Det är snarare så att det är bra mycket enklare än vad vissa personliga tränare, gym och andra träningsställe försöker påstå.

Nej, jag tänker på begreppet ”träning” ifrån ett annat perspektiv. Min tes säger att det inte är enkelt, det är snarare komplext och svårt. Detta rör mer termen ”att gå och träna”. Nu kanske många förväntar sig en utläggning om ”konsten att hålla motivationen uppe”, eller massa klyschor likt ”det är vägen till träningen som är det jobbiga” eller ”få träningen att bli rutin och en del av sin vardag”.

Men icke! Det tröttsamma tugget har jag nog redan kört alltför många gånger.

Anledningarna till varför folk slutar träna kan vara många. Motivationen brister, ”livet” kommer i mellan, man blir sjuk eller man kanske helt enkelt inte tycker det är värt det. Dock finns det en annan anledning som jag tror är bra mycket vanligare än vad folk är villiga att erkänna: och det är den så kallade ”prestigen”!

Den prestige ingen annan än vi själva skapar och bygger upp.

Detta ”fenomen” gäller mer träningsformer än enstaka träningspass. Mer åt hållet när man tänker att träningen kommer vara ens nya fritidsintresse. Eller som de inbitna skulle kalla det: ”min nya livsstil”.

Klättring, Yoga, Surfing, Crossfit och cykling (även om det tar emot att erkänna) är några klassiska exempel på träningsformer som livsstilskoncept.

Vi startar alltid i planeringstadget; Det är här vi alltid är som mest ambitiösa. Motivationen sprutar och man målar upp ett scenario över ens framtid. Om vi nu tar klättring som ett exempel. Klättring är alltså valet som sin nya identitet. Man rivstartar med att införskaffa sig en ny sele, klätterskor, gröntkort, kritpåse, crashpad och ett par patagoniabrallor.

 

Sen händer det där som gör att just ”träning inte är enkelt”.

Efter bara en kort tids träning läggs ett par nästintill sprillans nya klätterdojjor på hyllan. Inte av den självklara anledningen, den att man tröttnade och insåg att det inte var kul.

Utan att man inte kände sig tillräckligt bra. Inte direkt i början. Då är man fortfarande inne i smekmånaden. Utan när man ser sig runt lite mer och vill bli bättre. Man börjar jämföra sig med andra, ordspråket ”att här tävlar man bara mot sig själv” börjar bli allt mer avlägset.

Som en naturlig instinkt är vi människor alltid rädda för att visa oss svaga. Det är sällan någon vill visa sig sårbar. Det värsta vi vet är att inte passa in eller känna att vi är i vägen.

Vi hänger runt boudringväggen och de rutinerade gardet löser problem efter problem (klätterled). Vi går fram och känner lite på väggen, tänker för oss själva:

 

”ska man alltså lyckas hålla sig fast i den?? Det måste saknas ett grepp här??”

”Jag är för svag i fingrarna för detta”,

”ahh skit också, det har blivit kö bakom mig som väntar på att jag ska klättra”….

 

Sakta, sakta backar vi undan från väggen och bort från eliten..  Sätter oss på golvet och går över till lite fingerstretching.

Jag vet inte hur många som slutat gå till gymmet av anledningen att de känner sig försvaga för styrketräning? Försvaga för vem? Att känna sig för svag är ju ett tecken på det motsatta. Att man behöver gå till gymmet. Det är ju där man blir starkare. Men i jämförelse med gymfolket så är man tydligen för svag.

På yogan pågår samma psykologiska diskussion i huvudet som slutar med motiveringen: ”äh jag slutade, jag var så mkt stelare än alla andra, kunde knappt göra någon position korrekt”. Är man för stel är kanske yogan den bästa platsen att vara på?

Alla dessa påstående och tankar är helt grundade på hur jag själv har känt mig i nya situationer. Jag liksom många andra hatar att känna mig svag, dålig och att vara en nybörjare som är i vägen, tar upp väggen. Sabbar vågen och är en farorisk för alla runt omkring.

 

Spartas egen fysträning för motionärer lider av samma komplexa problem då nya människor kommer ner för att prova på. Dom lägger så mycket focus på att inte vara (i deras egen måttskala) fördåliga att de pressar sig till max i alla övningar i början. Efter 45 minuter ligger de helt utslagna trots att man försöker be dem ta det lite lugnt i början.

I deras huvud snurrar bara tankar som:

 

”ska det vara så här jobbigt varje gång”

”jag är så sjukt dåligt tränad jämnfört med alla andra”,

”jag var verkligen sämst”,

”varför är ingen annan är trött!?!”

 

Efter passet mumlar dom nått om en ihållande förskylning.  Sen tackar de för de fick vara med och berättar att det var ”verkligen jättekul”, sen går de ut genom dörren och sen ses vi aldrig mer igen :).

Alla trogna läsare minns kanske min cykelhistoria från Mallis i september.

(http://www.nsk.se/brottarbloggen/2016/09/09/kul-pa-hjul/)

Jag var ju just den där personen, Den där nybörjaren som inte ville visa sig svag. Jag vill inte vara dålig. Jag satta prestige i träningen och efteråt hoppades jag att jag aldrig någonsin skulle behöva träffa de där holländarna igen!

Många visioner, drömmar och blivande sysselsättningar krossas av att vi själva inte har självinsikt och tålamod. Ta bara en snabb sväng in på blocket. Hur många ett år gammal tränings- och hobbyprylar säljs inte där?

 

Vad vill jag ha sagt med detta då?

Summakademumma så är detta alltså förklaringen till varför jag brottas. Jag började innan alla andra. Skaffade mig ett försprång och än idag håller jag avståndet bakåt 😉

Men den sunda vägen är kanske mer att inte låta ens eget huvud begränsa en från saker man tycker om.

Trevlig helg gott folk!

skarmklipp

 

VM i Budapest.

Att det var längesen man stod på brottarmattan i tävlingssammanhang är ingen nyhet för någon. Sedan den 7 Maj har frånvaron varit total och jag har tidigare inte känt någon stress att komma tillbaka för snabbt. Redan i augusti när man genomförde min axeloperation bestämde vi oss för att det inte skulle bli några tävlingar under hösten 2016. Detta innebar att jag också valde att inte försöka vara tillbaka lagom till VM.

Ett beslut som var enkelt att fatta och känns fortfarande som ett klokt val. Men kloka val är ändå jobbiga när allt kommer till sin spets.

I helgen gick alltså just detta VM av stapeln. Budapest stod som arrangörsstad och redan när jag såg invägningen (som livesändes) började det klia i fingrarna. Det är ju faktiskt just där man vill vara. Att få stå där och känna pressen som ligger på allas axlar. Mängder med förväntningarna blandade med allas nervositet. För nervositet, den finns verkligen i invägningslokalen även om alla försöker vara helt uttryckslösa med sammanbitna käkar och tomma blickar. Alla försöker helt enkelt sälja in ”det spelar ingen roll vem jag får i första matchen”-looken.

Dagen efter invägningen avgjordes alltså världsmästerskapen i VM. Årets världsmästare blev Ungraren och hemmabrottaren Korpasi. Jag hade han lite som favorit innan och det fanns en viss lättnad hos mig att just han vann. Av den enkla anledningen att honom har jag aldrig slagit. Nu slapp man i alla fall ligga hemma och känna ”ahhh det kunde ju varit jag, Jag har ju slagit honom!!” (Även om den där dagdrömmar-känslan alltid finns där när man ligger hemma i TV-soffan oavsett hur orealistiskt det än må vara). Dock vill jag påpeka att jag tror det är fullt realistiskt för mig att slå Korpasi även om hans stil (som jag själv skulle beskriva som superkompakt, megastark och tröttnar aldrig) inte passar mig helt ultimat (mina favoriter är ju motståndare som är okompakta, svaga och utan kondition :).

Skärmavbild 2015-11-29 kl. 19.26.43
Sist vi möttes var förra året under Golden GP finalen i Baku. Den gången förlorade jag med 4-0.

För svensk del gick det inte så bra som man kunde hoppats. Vår enda svenska representant hos herrarna var Alex Kessidis i 80 kg. Han inledde dock väldigt lovande då han enkelt besegrade iraniern Yosef som var regerande bronsmedaljör från VM i 80 kg 2015. 11-2 blev slutsiffrorna och Alex avslutade hans patenterade rysskryss som gav 4 fina poäng.

Matchen efter tog det roliga slut då Kessidis motstånade var ingen mindre än den 2015 års Europamästare Huseynov från Azerbajdzjan. återkvalschanserna försvann när sen Azeren förlorande mot blivande vinnaren från Ryssland: Abacharaev.

Sveriges representant på damsidan: Tess Persson stötte också på hårdast möjliga motstånd och förlorade mot etta samt trean i vikten. Både Alex och Tess gjorde mästerskapsdebut så resultatmässigt gjorde bägge en okej insats även om de själva säkert är besvikna.

 

 

Vägskäl..

Att utvecklas och nå framgång inom idrott bygger på två faktorer enligt mig; kontinuitet och nytänkande. Dessa två faktorerna är i vissa avseende antagonister och motpoler mot varandra.

Kontinuerligt arbete är ett ständigt gnetande, repetion på repetion, grispass efter grispass. Varje gång man är helt slutkörd måste man samla ny kraft och energi för att nästa dag orka göra samma arbetsinsats och åter igen bryta ner kroppen. Inga avbrott i träningen, inga skador eller sjukdomar och ingen bristande motivation.

Samtidigt så har vi nytänkandet. Denna faktorn är den som gör att vi inte står still. Att man inte stagnerar. Att man inte fastar i hamsterhjulet. Det är här man når nya nivåer. Det är här man hittar nya vägar ingen annan tagit. Det är här man passerar de bästa.

Kontinuitet säger att man måste hålla sig till planen, inte tvivla när det går tungt och tro på det arbetet man lägger ner.

Problematiken blir att man samtidigt måste ifrågasätta sig själv hela tiden för att inte fastna i en negativ kontinuitet. Där man inte gör förändringarna när de behövs. Kontinuiteten kan i slutändan betyda att man går ner till träningarna och bara gör som man alltid gjort. Man inser inte att man slutat utvecklas.

Sedan min operation har jag sökt nya vägar för att få min kropp att fortsätta utvecklas samtidigt som den skall bli helare. Analysen om vad som fungerat genom åren och vad som skadad mig är långt ifrån 100 procentig men jag tror jag blir klockare och får mer kroppskännedom för varje dag som går.

Under en vanlig brottningssäsong får man indikationer om saker fungerar eller inte. tävlingar ger en indiktioner om man är övertränad, dåligt tränad eller om det finns något stort på gång.

Nu arbetar jag däremot i total tystnad och i ett obehagligt mörker. Att inte ha tävlat sen maj månad skapar vissa frågetecken i satsningen. Har jag valt rätt väg för att så småningom komma tillbaka bättre än någonsin? Jag vet faktiskt inte. Dock har jag en gång gjort en arbetsinsats som räckte till en medalj på VM och så länge jag inte glömmer bort vilket jobb som då krävdes så har jag goda möjligheter att göra en fin comeback så småningom. Min magkänsla är att jag valt en ny väg som kommer ta mig mot mina mål.

Jag tillsammans med mina brottarkollegor i Sverige och framförallt i Sparta visste att vi inte hade samma förutsättningar som de stora länderna i brottningsvärlden. Vi var och är alltid tvungna att hitta andra och nya vägar för att kunna bli bättre än dessa motståndare. Om vi bara tränar brottning likt Ryssland med vetskapen att vi alltid har sämre sparring här hemma än i just Ryssland så finns det ingen logik som talar för att vi kommer bli bättre än Ryssarna. Vi måste göra något annat, något bättre, och framförallt något hårdare, tuffare och jobbigare.

Enligt mig själv finns det två typer av personer när det gäller att söka nya vägar.

Den ena personen söker nya vägar för att maximera sin utveckling. Den personen vill bli bättre än den som tränar på ett visst sätt. Den personen vet att man då måste göra jobbet inte lika bra utan bättre.

Den andra typen av person, är den som också söker nya vägar, fast i hopp om att det skall vara en genväg.

Man kan prova mängder med nymoderniteter, skaffa sig de bästa resurserna runt sig, skaffa sig mängder med samarbetspartners för att underlätta ens vardag. Men faktum är att de nya vägarna inte är enklare. Vägarna mot världseliten har inga genvägar. Det finns inget enkelt. Att söka nya vägar handlar snarare om att hitta nya sätt att göra resan än jobbigare, mer komplex och ännu mer ansträngande. För att när man väl kommer fram till slutdestinationen så är man ännu mer förberedd på vad som väntar skall.

 

DCIM105GOPRO

 

 

Sviter är tråkigt nog till för att brytas..

En 4 år lång period som ”Svenska lagmästare” tog slut i helgen. Eller rättare sagt, vi tar endast en ett årig paus från tronen!

IK Sparta åkte upp Fyrstadsfinalen i Lidköping med ambitionen att försvara sitt SM-guld från 2015 även om laget saknade ett par tunga pjäser i laget.

Att det blåser som mest på toppen är ingen nyhet och jag tror många gärna såg att vi inte skulle gå segrande ur striden. Vi visste på förhand att vi antagligen inte skulle få något gratis och behövde verkligen förtjäna varje poäng vi tog. En stark hemmapublik i Lidköping lyfte fram sitt lag till vinst och vi tillsammans med Örgryte IS fick bittert åka hem med en kokande frustation i kroppen.

Sett till matcherna finns det massvis med saker att tycka och tänka om detta. ”Hade det blivit så”, ”Hade domarna dömt så”, ”Hade inte det hänt” ”Hade vi bara” etc etc. Men för att summera det vi själva kunde påverka så var det att av 120 minuters brottning från vår sida så kan man fastslå att vi var 13 sekunder från att ha lyckats försvara vår titel. I 66 kg gör våran Alex Bica en fin match men tappar ledningen med 3 sekunder kvar. Matchen efter förlorar vår 71:a med endast 10 sekunder kvar. Dessa två situationerna gör att vi tappar guldet.

Jag gratulerar Lidköping AS till deras SM-guld även om det blev på våran och Öis bekostnad. De senaste 4 årens finalerna har varit en ren duell mellan just Öis och Sparta. Bortsett från 2014 då vi enligt min mening hade ett av de bästa fyrstadslagen genom tiderna, så har det alltid endast varit en match som fält avgörandet till vår fördel, Karlsson-Fiola 2012, Bica-Persson 2013. och Tobbe Kvarnmark-Anton Euren förra året. Öis och Sparta är helt enkelt de två bästa lagen, varje år och även i år i Fyrstads. Jag uppskattar att lag som Lidköping och Falköping förra året gör en kortsiktig satsning med lånebrottare för att utmana oss men det blir en tråkig konsekvens då nästa år står vi utan vår mest älskade och hatade rival Örgryte IS. Jag hade faktiskt unnat Öis att vinna om vi nu ändå skulle förlora. Precis som oss bestod deras lag av endast egna brottare. Även om Timmy Wideheim är ett nyförvärv till Sparta så har han varit och tränat med klubben lika länge som jag själv har varit i Sparta.

Årets Fyrstads slutade med att Sparta blev 2:a och Öis kom på en 3:e plats. Nästa år blir det alltså för första gången på väldigt länge, en final utan Öis.

Även om det är länge dit som vet jag redan nu att vi kommer ta tillbaka vad som är vårt och att Lidköping och alla andra får lyfta ordentligt på plånboken om dom skall ha något att säga till om.

11137969_655351544564968_1459710759_n
Bäst i vårt lag för dagen var enligt min mening Jim Pettersson. Jim la skorna på hyllan i april men lojaliteten är tydligen större än det sunda förnuftet så Sparta lyckades övertala Jim att bjuda på en sista JimShow!
Zakarias Tallroth
Ålder: 29
Från: Hässleholm
Tävlar för: IK Sparta / Svenska landslaget
Bloggar om: En vanlig vardag i ett ovanligt liv, Idrott och träning i allmänhet, Brottning i synnerhet.

Kategorier