Löpsteget sitter.

Vi landade i Granada på söndagskvällen och satte oss genast i bussen. Efter ca 300 serpentinvägar kom vi fram till Centro Alto Rendimento som är ett massivt idrottskomplex byggt på 2400 meters höjd. Det visade sig att Ante Andersson hade lite svårt med farten, höjden, kurvorna och framförallt stupen.. Så skadeglad som man är så har man höga förväntningar på nerresan där den svaga motorn inte håller nere farten.

Första dagen mjukstartade vi med lite brottningsteknik och en fotbollsmatch på förmiddagen och sen ett rent teknikpass på eftermiddagen.

Idag däremot var det dags att för första gången utsätta lungorna för höjden då vi skulle avverka 6 km på slingan som jag nämt innan. Här var allt sig likt och dödslängtan kom tillbaka efter ca 2 km.

Jag kopierar Svenska Brottningsförbundets text från Facebook för att stärka min insats utan att själv behöva skryta om det 🙂

”Idag körde vi ett löppass i bergen. Ca 6km i minst sagt kuperad terräng.

Här imponerade Zacke(1:a) och Frunze(2:a), som båda två sprang riktigt bra.
Även brottarprinsessan Sofia Mattsson imponerade…första gången jag sett tösabiten riktigt trött.

Imorgon har vi två pass, ett brottningspass på förmiddagen och sen ett pass cirkelträning på eftermiddagen.
Nu är vi inne i skiten, så nu är det bara att köra på!

Momo & Ante”

Sofia Mattsson är som ni kanske förstår också med på lägret. Sofia som nyligen blev Europa Mästare har hoppat på herrlagets planering denna veckan för att ansluta med de andra tjejerna i Madrid den 10:e. Sofia som är uppvuxen i Gällivare är en rikig bergsklättrare så frågan är om jag kan lyckas hänga av henne när vi skall göra toppstigningspasset. Med andra ord ”först till bergets topp vinner”! 3400 meter över havet är toppen. Jag får nog säga att Sofia är favorit inför den utmaningen då hon tyvärr hängde av mig ganska enkelt i vintras då vi besteg Dundret i Gällivare.

Efter löpningen idag har jag varit ganska slut och magen har inte riktigt hängt med. Detta händer lite då och då när jag tar ut mig. Ett par dimor (magmedicin) senare så är allt okej igen. Nu blir det lite mat!

11692575_844175462285274_8144599275158273413_n
Laget efter löpningen. Fredde Schön och Momo saknas dock på bilden.
11698580_844175915618562_8443146357858641679_n
löprundan var minst sagt backig. 600 meters höjddifferens mellan 2200 och 2800 meter. Här ser ni en tidig bild från utbrytargruppen som ryckte direkt från start.
11666054_897419326962166_8657328645714921262_n_Fotor
till sist så har jag bytt profilbild på min Facebooksida. Detta har fått lite större spridning än vad jag anat. En tysk sida har delat och kommenterat bilden med :”Zakarias Tallroth (SWE) könnte in jedem Wikingerfilm eine Hauptrolle spielen, ungeschminkt!” Min tyska är lite ringrostig men chansar på att jag tydligen är en osminkad viking 😛

 

Hej så länge!

Camp Sierra Nevada..

Imorgon går flyget till södra Spanien. Ett två veckor långt läger skall avverkas för att sen avsluta Spanienresan med den internationella tävlingen Spaniens GP i Madrid.

Första destinationen blir skidorten Sierra Nevada. Vi kommer landa i Granada för att sen klättra 2000 höjdmeter upp till Spaniens OS-center som ligger på 2200 meters höjd. Vad man får ut av att just träna på hög höjd (Här kommer en grovt förenklad lekmansbeskrivning) är att kroppen kommer överproducera röda blodkroppar för att kompensera den syrefattiga luften på hög höjd. Röda blodkroppar är själva transportmedlet för syret i blodet. Effekten av ökad mängd röda blodkroppar sitter även kvar i kroppen ett tag efter man kommit ner från höjden.

I södra Spanien, lite mer än en timme från Malaga hittar man de snötäckta bergen, Sierra Nevada.
I södra Spanien, lite mer än en timme från Malaga hittar man de snötäckta bergen, Sierra Nevada.
lite närmre..
lite närmre..
Skärmavbild 2015-06-27 kl. 11.48.13
En väldigt stor anläggning med flera hallar och gym inomhus, simhall och all tänkbar utrustning.

 

 

När vi väl anländer till centret ikväll så måste man ta det lite lugnare än vanligt då kroppen behöver ett par dagar för att vänja sig vid höjden. Första passet brukar vara en mardröm då man vid minsta lilla ansträngning får en puls upp mot maxpulsläget.

Jag minns sist jag var i Sierra Nevada 2012 då jag tillsammans med Robban, Fredde Schön, Jimmy Lidberg och Sofia Mattsson gjorde den första löprundan. Totalt 8 km skulle avverkas på en 4 km lång slinga som pendlade mellan 2200 meter upp till 2800 höjdmeter. Under andra varvet sprang jag med en påtryckande spykänsla och en obehaglig yrsel samtidigt som hur mycket jag än flåsade så kändes det som att jag inte fick in någon luft i lungorna. De sista kilometerna minns jag att jag sprang och nästan hoppades att jag skulle stuka foten eller nått så jag slapp fortsätta. Att stanna var inget allternativ då jag visste att jag inte skulle kunna förlåta mig själv om jag gav upp men om jag ”råkade” stuka foten eller bryta ett ben så var det ju en annan femma 🙂 En solklart legitim anledning till att sluta springa. Haha jag vet att det låter sjukt men det är ett tydligt tecken på att mitt samvete i dessa stunderna är starkare än mitt förstånd. Om det är att jag har ett starkt samvete eller ett svagt förstånd låter vi vara osagt :).

Väl i mål snubblade sen också en likblek Robban med knallblå läppar och dödslängtan i blicken. Så det är med viss vemod jag och säker Fredde och Robban ser framemot att pröva slingan igen.

Från en topp uppe på berget från 2012.
Från en topp uppe på berget från 2012.

Detta lägret är inte ett läger med det ordinarie landslaget utan något jag själv bekostar på eget initiativ. Självklart hade Jag skulle kunna vara kvar hemma och träna på helt okej utan att det kostade något extra men jag vet att jag måste ”step it up” om jag skall kunna vinna de stora matcherna och då måste ekonomin vara det sista som styr. Har jag bara rent tekniskt råd så måste jag ta alla chanser som finns för att lyckas. Även om saker och ting inte garanterat blir som jag vill så vet jag att om jag bara gör dessa valen nu så kommer jag för alltid vara nöjd med att jag i alla fall gav det en riktig chans!

Vi är ett ganska gott gäng som åker till Spanien. Från Sparta får jag med mig just Robban och Schön. Så Jag kan tänka mig att det kommer bli en och annan pingisturnering. Ante Andersson är med som ledare och får ses som en favorit i pingisen då han dominerade i Baku och har en Mor som vunnit Veteran-VM. 

Just igår blev Fredde vald till årets Svedalabo! I motiveringen till priset så beskrev man Fredde som ”en hyvens kille” och ”ödmjuk”. Jag hade så gärna hållit med i motiveringen men efter hans ”practical joke” för ungefär 2 timmar sedan som slutade med att jag fick ett par blöta byxor så får jag helt enkelt dementera Svedala kommuns påstående och hoppas på en rättelse i morgondagen tidning 😉

En 100 kilos Fredrik Schön.
En 100 kilos Fredrik Schön.

 

Jag och Freddie har en väldigt speciell relation. Hatkärlek är en mild beskrivning. För mig är han en jäklig skön person att ha nära sig i sina bästa stunder men en retsticka i sina värsta. Då skall man också veta att det är en retsticka som väger 100 kg, är brutalt stark och saknar förståelse för att alla andra inte väger 100 kg och kan klara av brutal styrka från någon som väger 100 kg 🙂 Ante Andersson och jag har dock bildat en pakt där vi tanken är att vi skall hålla ihop genom hela lägret mot Schöns alla angrepp. Ante har varit tränare i Bjuv, Sparta och Bergania. Med andra ord så gillar han att byta lag så jag skall inte känna mig allt för säker 🙂

Nej men helt ärligt så är Fredde en stabil pjäs att ha med sig när man ligger ute på läger så mycket som vi gör. Hade vi haft en kaptensbindel i laget så skulle den självklart suttit på hans arm.

Fredde är också gruppens grillmästare (vilket man kunde se när vi var på bosön t ex). Så jag bjuder på en lite ”Plötsligt i Vinslöv” klassiker ala Fredde Schön! Klippet ser man genom att klicka på länken.

IMG_9187.mp4

Sitter just nu på flygplatsen i Madrid där vi väntar på det sista flyget till Granada. Dagens kaffekonsumtion börjar ticka upp mot litern vilket också påverkar längden på inlägget!

Hej så länge!

Bildskön..

 

 

 

 

I väntan på morgondagens söndagskrönika så bjussar jag på tre bilder från EM.. Tagna av fotografen Alexander Moskin från Wrestling Arena. Titta gärna in min rumänske motståndares skor och trikå som neutraiserats då alla länder hade olika restriktioner under de Europeiska Spelen på hur man skulle klä sig och så vidare.
11009960_897419863628779_2317999141562507352_n-2 11659452_897419593628806_7578725043120658911_n 10401962_897419616962137_2679714532239604798_n

stötar, puls och bio..

Sen jag kom hem i måndags har dagarna varit hyfsat välfyllda. Självklart har det blivit mycket träning men också en del besiktning av kroppen..

Sjukgymnasten bjöd på lite stötvågsbehandling i tisdags. Stötvågor fungerar ungefär som en elektrisk hammare som pulserar ganska smärtsamma slag på kroppen.. I mitt fall handlar det om att få bort spänningar i skulderpartiet.

På onsdagsmorgonen så var det träff med min läkare Christian Olsson. Vi mest gick igenom mina axlar och gjorde en bedömning att den kortisonspruta jag fått i ledkapseln i maj satt som en smäck!

Sen gjorde vi även en check på hjärta-lungor.. Där satte jag förövrigt ett nytt ”all time low” genom att ha en viloplus på 37 slag. Ett bra tecken på att formen håller i sig 🙂

Onsdagseftermiddagen var det naprapatens tur att tycka till och knäcka ut lite låsningar i ryggen..

Idag skulle jag egentligen också till tandläkaren men efter att ha haft 3 medicinska personer som har påpekat, instruerat och demonstrerat för mig så kände jag att det fick räcka för den här veckan.

Träningarna denna veckan har varit hårda! En positiv sak är att min kompis Jim Pettersson är tillbaka på mattan efter en viss tids frånvaro.. Samtidigt som det också är ganska tråkigt att just Jim är tillbaka på mattan. Han brottas som en skördetröska på bärsärkagång (hur nu det ser ut?). Det gör helt enkelt ont att möta honom (han säger möjligtvis samma sak om mig och mina armbågar, höfter och knän). Sen är Jim också regerande bronsmedaljör i världen så då får man acceptera att man släpper lite poäng ibland.

På bilden ser man vår tränare Jalmar Sjöberg (Som härjade ett par år med mig i Ore, vinslöv och bland annat blev 4:a på OS 2008) Sen har vi Mathias Gunther, Tobbe Kvarnmark, Yoan Gencev, Jim Pettersson och sist men inte minst Fredde Schön!

En del av gruppen på morgonträningen..
En del av gruppen från morgonträningen..

Kvällen ikväll är en ledig kväll vilket skall spenderas med ett Biobesök. Mer exakt: Jurassic World. Jag är mest av nostalgiska skäl sugen att se filmen då föregångaren, Jurassic park (som kom 1993) präglat min uppväxt extremt mycket 🙂

När filmen kom på Bio så var jag endast 7 år gammal. Dock påstod jag för min mamma att jag var stor nog att se filmen.. Den handlade ju om dinosaurier!! Och jag som var extremt tuff och modig älskade ju dinosaurier! Minst 400 mardrömmar, ett dussin lakan och mängder med tårar senare insåg man att man inte var den där machokillen på 7 bast :).

Scenen då en person gömmer sig på toaletten då hela taket på toaletten slits bort och halva hans kropp blir uppäten fick mig inte bara att storböla på biografen utan den brände in sig i näthinnan och gjorde toalettbesök på rastplatser till en omöjlighet ett par år framåt 🙂

Så frågan är vad denna film lämnar efter sig!

Hej så länge!

Inbrott på DA?

Läste på Nsk igår att det hade varit inbrott på DistansApoteket i Hässleholm under natten. Varför jag bryr mig lite extra? Jo, Just DA (förkortningen på Distansapoteket) var min arbetsplats i 4 år! Nu vet jag inte hur inbrottet har gått till eller vad man lyckades komma över men jag är förvånad då jag minns att stället på min tid var rent ut sagt ett Fort Knox. Inhägnat som ett fängelse med taggtråd 2,5 meters staket. 3 säkerhetsdörrar att passera bara för att få komma till ett omklädningsrum. Väl där hade endast möjligtvis en fotfetisch-snubbe kunnat hittat något av värde i form av svettiga strumpor eller liknade.

DA var mitt första ”riktiga” jobb och under 2008 så jobbade jag faktiskt heltid i hela 8(!?!) månader innan jag gick ner och började jobba halvtid. 8 månader som gav mig förståelsen att en elitsatsning och fulltidsjobb är tekniskt omöjligt om man verkligen vill satsa.

När radio besökte DA 2009.
När radio besökte DA 2009.

Som arbetare på Apoteket AB finns det kanske inte så mycket att berätta men under åren på DA så drev jag igenom en del hälsoprojekt för alla anställda (ca 60 st) vilket jag faktiskt är ganska stolt över idag. Vi erbjöd bland annat träning i anslutning till arbetsdagens slut. Någon som fortsatte även efter min tid.

En av mina kollegor (som också idag är en av mina finaste supportrar) var med när vi drog igång projektet.

Vi alla har olika mål och förutsättningar när det gäller träning och hennes resa med träningen har verkligen varit otroligt inspirerande att följa. Idag, 5 år senare gör Delicia (som hon heter) halvmaror som en annan drar maror (brottningskastet då och inte 42 km).

Jag tror mycket på det som träningsform. Att fastna, bli hooked, snöa in sig på.. Jag tror mycket på att om man har ambitioner större än just sin vikt, form eller hälsa så ökar chansen att lyckas med just sin vikt, form och hälsa..

Min moster har t ex snöat in sin på cykelträning. Fast någonstans där på vägen så slutar man se det som träning utan mer som ett begär. Man ligger uppe hela nätter och småläser på något forum om den senaste ramen från Scott eller om den nya Shimano-växlen (Jag säger direkt att jag inte är så haj på just cyklar så slipper ni kommentera att Scott eller Shimano är skit om det nu är så)

För mig fungerar det ju faktiskt exakt likadant. Jag har mål och tränar för att min kropp som redskap skall bli bättre. Allt annat är ganska oväsentligt.

Jag avslutar med en bild när just DA blev en hälsocertifierad arbetsplats 2011. Jag älskar ju att va på bild så det var en del lik på vägen som passerades 😛

Skärmavbild 2015-06-24 kl. 12.09.04

 

Sen som ett litet kul sidospår har jag med samma bild. Där Texten ovan antagligen kommit lite för nära bilden. Vet inte om en ljus och blond Tallroth passat in just där 🙂

Skärmavbild 2015-06-24 kl. 12.13.02

Backlöpning i hoppbacken.

Jag har firat midsommar i Dalarna och innan hemfärden hann jag med att besöka skidområdet Lugnet.. Lugnet var skådeplatsen för Skid-VM i våras där skidåkare och backhoppare gjorde upp om medaljerna. Jag tog tillfället i akt att genomföra ett lugnare löp-intervallpass på denna historiska idrottsplats..  Jag sprang självklart upp i kurvan och vände in mot stadion helt ensam precis som när Johan Olsson vann 15 km sprinten i februari! Dock skrämde en vaktmästare upp mig precis innan målgången så det blev en ganska svensk målgest med en knuten näve i fickan.

Sen klapp jag även hoppbackens alla trappsteg.. Här sprack också tanken att det skulle va ett lugnare pass då det var sjukt många steg upp till toppen av tornet.. Väl uppe på toppen av tornet insåg man vilken sjukt påkostad idrott backhoppning är då hela bygget av backen är en framsprängd kulle med ett torn i mångmiljonklassen. Frågan är egentligen hur många svenska backhoppare som är på nivå att ens hoppa på den höjden?

IMG_8079

MOV_0158IMG_8091.JPG

IMG_2626.JPG

Ikväll blir det ett ”lugnare” träningspass i Skåne..

Mot nya mål och nya gränser!

Midsommarhelgen är över och nu börjar åter mitt arbete mot nästa mål.

Jag har verkligen vilat ut denna veckan. Jag har till exempel bällat i mig extremt mycket kaffe nu i 7 dagar.

I idrottssammanhang pratar man ofta om målbilder, en bild som skall motivera en att pressa sig själv till nya höjder. Jag har på senare tid skaffat mig en skön målbild som skall pressa mig in i total avkoppling. Bilden av att sitta ner med fötterna i högläge, frukost på bordet, tidning i famnen och med en varm kaffe (där det oavbrutet ryker ånga från koppen) i handen.. Den bilden är verkligen avkoppling och vila för mig. Ingen tid att passa, inga måsten, bara jag och mitt kaffe! Så fort kaffet svalnar häller man på lite nytt och man sitter där precis så länge man vill och orkar. Vilket oftast blir tills magen säger ifrån eller tills fötterna somnat från högläget. Jag kan ärligt rekommendera att göra som jag gör. Man förskönar bilden av en situation som är ganska enkel att skapa. Istället för att drömma om Maldivernas stränder så är min avkopplande drömbild bara ett par minuter bort.

Sen kan man ju inte sitta i lugn och ro, äta frukost och dricka kaffe hela tiden. För mig betyder också avkoppling och vila att man gör precis vad man vill och har lust till. Många gånger innebär det någon form av aktivitet. Som bland annat att cykla mountainbike – downhill som jag provade på i torsdags.

IMG_8061

Detta var bra mycket roligare än vad jag trodde även om jag inser att jag blivit en sjukt feg riskanalytiker som fegade ur lite för mycket för att kunna vara nöjd med sig själv.

everything that goes up must come down” fungerar också omvänt, om man åka nerför måste man först ta sig upp. Så det blev med andra ord en hel del cykling uppför också, som också var roligt, roligt om man nu gillar extrem mjölksyra och blodsmak i mun, så halvroligt…. eller kanske mer kvartsroligt.. eller ska jag vara ärligt, snarare roligt när det var över 🙂

Hur som helst så har jag verkligen fått vila ut. Kroppen känns väldigt pigg och mina vanliga krämpor är väldigt minimala.

Däremot har jag inte kopplat bort brottningen som man kanske enligt experterna skall göra. Jag har analyserat EM ännu mera, rannsakat mig själv ännu mer. Jag ser min vila som en ont måste, Jag vill bara komma igång och jobba med mina brister och förbättra mina styrkor. Folk säger ofta att man måste vårda sin vila. Jag vet också att man måste vila för att inte gå i sönder eller bli utbränd men samtidigt så vet jag att man också måste töja och bända på gränserna. Man måste böja på vad som vad som böjas kan utan att knäcka det. Man når inte nya mål genom att ta den säkra vägen. Hur skall jag kunna bli bättre än mina motståndare om jag inte hela tiden försöker vara smartare, vara mer på hugget, pressa mig själv mer än dem och utsätta mig för utmaningar som är på gränsen?

Man måste ha med i beräkningarna att man någon gång kommer passera gränsen. Ibland blir det för mycket och man går i sönder. Men istället för att se det som ett nederlag så tar man lärdom av det genom att då vet man också att man lyckades passera sin gräns.

Man gjorde ett övertramp helt enkelt.. Tänk att vara en längdhoppare som aldrig gjort ett övertramp. Den hopparen har antagligen heller inte gjort sitt längsta hopp ännu.

Jag ser hellre att jag passerade gränsen och misslyckas än att jag inte ens nådde fram till plankan för att jag var rädd att trampa över. Man gör övertramp för att sen ändra i ansatsen..

Min klubbkompis Robert Rosengren har varit lite av en inspiratör för mig. Många säger att han alltid tränar för hårt. Man hör folk som säger att ”han är dum i huvudet så som han tränar ” då han har haft en del skadeproblem de senaste åren. Jag tänker tvärtom, Jag blir inspirerad av att trots att han haft dessa motgångar så är han den brottaren som gjort den största utvecklingen i Sverige sen 2011 om man frågar mig.

_Y2A7300
Robban och Jag efter ett pass nere på Sparta..

 

Inte för att han skadar sig utanför att han hela tiden pressar gränserna och utmanar sig själv. Självklart vill man inte skada sig men samtidigt så måste man måste ligga i framkant.

Hur skall jag kunna passera de 2 brottarna jag förlorade mot på EM om jag inte ligger på gränsen av vad min kropp klarar av? Jag har ingen fakta på detta men jag är nästa 100 procent säker på att det inte finns en världsmästare i brottning som varit skadefri. Så nu blir det att ta sikte mot nya gränser helt enkelt! 🙂

Nu har jag en vecka i Skåne med träning som vanligt innan det blir avfärd mot Sierra Nevada och ett hårt träningsläger på 2200 meters höjd! Mer om det i veckan..

Sierra-Nevada
Jag tillsammans med Fredrik Schön, Jimmy Lidberg, Robban och Sofia Mattsson i Sierra Nevada 2012

IMG_2009

Hej så länge!

Semester!

#Aldrigvila brukar jag skoja om bara gäller de som aldrig tränat riktigt hårt! Jag valde efter EM att direkt åka till min farmors gård utanför Öregrund för att inte luras in i träningen.

Hade jag åkt hem så vet jag hur det brukar sluta.

IMG_7873.JPG

 

Man har vilodag och så ska de andra träna och man tänker ”ahh varför inte, jag kan ta det lite lugnt”.. Vilket ofta slutar med fullgas! Sen tror jag att när möjligheten ges att slippa se träningskatakomberna i Malmö så skall man vårda den chansen!

 

IMG_7827.JPG

Värkskär som gården heter är Tallroths familjegård sen 1890. Jag har tillbringat mängder med somrar här och ett par ärr på benen har tillkommit  både i ladan och ute i skogen. Här är det vila på hederligt vis, ingen TV, utedass och vi förökar undvika internet så mycket vi bara klarar av, även om det nu även hittat hit! Jag har gjort lite småsysslor sen jag kom hit. Kluvit ved. Dock med en vedklyv så bilden under är fotomontage 😉  Jag har lagt en heltäckningsmatta i uterummet där jag höll på att förlora ett finger på kuppen . Min Pappa älskar när man misslyckas med klassiska arbetarsysslor, och har kallat mig mattläggaren med tydlig ironisk stämma till allt folk som kommit ut till gården.. Men jag kan ta de 😉 Nu håller jag midsommar och tar lite skrivpaus över storhelgen! Trevlig midsommar till alla! Nästa vecka är jag igång igen på alla fronter!

 

IMG_8017.JPG

IMG_7868.PNG

 

 

Sista orden innan nytt sikte!

Det har nu gått 3 dagar sen jag brottades på EM.

IMG_7705
Jag har ju tidigare nämt att mitt hår var en nagel i ögat hos en del folk. Detta mästerskap tog jag det hela till en ny nivå 🙂 Jag tackar Johanna Mattsson för bakelsen då ingen i herrlaget ville ställa upp.

 

Dag nr ett efter min tävling var en dag då man bara ville dra täcket över huvudet. Men jag åkte självklart till tävlingen för att stötta Emil, Lönnborn och Frunze i det Svenska laget som hade sin tävlingsdag denna dagen. Känslan när man lyckats ta en medalj eller vunnit en tävling under första dagen och får glida runt dagen efter med huvudet högt som en King är ofattbart skön. Samma känsla, fast raka motsatsen. Alltså man glider inte fram utan strävsamt med sega och tunga steg går man runt. Huvudet hänger tungt och man tittar helst på sina egna fötter och hoppas att ingen ser en.

FullSizeRender
En sann turist… Utslagen men till synes glad!

 

Samtidigt brukar jag alltid vilja gratulera de flesta medaljörerna. Brottare från olika länder har generellt en väldigt god relation och jag visar gärna min respekt till de som lyckas. Jag fick även chansen att gratulera Lisa Norden som tog Sveriges första medalj i mästerskapen, detta i triathlon. Lisa är en otrolig atlet som jag också hyser stor respekt för.

Tyvärr så gick det inte så bra för någon i herrlaget under EM.

Dag 2 var egentligen bara en lång resdag. Tankarna var lite mer nyanserande. Analyserna av matcherna blev lite klarare och allt mer objektiva. Den största besvikelsen hade börjat släppa..

Idag, dag 3 så vill man egentligen bara hoppa på cykeln igen, jobba bort sina misstag, och ta nya stora steg framåt! Jag känner att besvikelsen har omvandlats till ny tändvätska men först skall jag bara avsluta kapitlet ”Baku2015”.

Jag och många runt mig hade stora förväntningar på EM, Min magkänsla var att det skulle gå bra. Allt började även bra då jag vann kontrollerat över en rumänen som också tillhör toppen i Europa. Här lägger jag grunden till min besvikelse då mina förväntningar ökar i och med vinsten. Sen följs det som sagt upp med 2 förluster.. två förluster där 2 missar från min sida fäller avgörandet i matcherna, Ska man plocka medalj så finns det inte utrymme för misstag.

 

epa04796407 Frank Staebler (blue) of Germany and Zackarias Tallroth (red) of Sweden compete in the men's 71kg Greco-Roman wrestling repechage match at the Baku 2015 European Games in Azerbaijan from 13 June 2015.  EPA/SRDJAN SUKI
Frank Staebler (blue) of Germany and Zackarias Tallroth (red) of Sweden compete in the men’s 71kg Greco-Roman wrestling repechage match at the Baku 2015 European Games in Azerbaijan from 13 June 2015. EPA/SRDJAN SUKI

IMG_3145

 

Men nu är sorgeperioden över. Besvikelsen glömmer vi men lärdomarna tar vi med oss. Jag vill bara komma igång igen men samtidigt så måste jag vila.. Nu infaller alltså ett par dagars vila. Sist jag hade en riktig semesterdag var vid årsskiftet så kan ta en dag att lyckas varva ner..

Igår blev Sofia Mattsson Europamästare och även den första svensken att vinna European Games! Grymt starkt av Sofia som alltid imponerar på mig på alla olika plan och idag känns det lite synd att vi inte kunde va kvar i Baku en dag extra för att få bevittna detta.

Hej så länge!

 

 

Hemresan..

Ett dåligt Wifi satte stop för ett sista inlägg från byn.. Nu blir det från Flygplatsen; Heydar Alijev Ariport.. Vägen till flygplatsen hette faktiskt desamma.. Heydar Alijev road! Arenan vi tävla på; Heydar Alijev arena är en nyrenoverad superarena. Inte samma arena som jag var på förra året.. Även om den också heter Heydar Alijev Arena :). Jag skulle kunna fortsätta men ni fattar; kaka på kaka, eller som det heter här; Heydar Alijev-cookies på Heydar Alijev-cookies :)..

Hur som helst, enkelt att komma ihåg vart man varit, desto svårare att få taxin att hitta rätt Heydar Alijev.. Den rätte eller iaf den förste är landets grundare efter ryska revolutionen på 90-talet.

 

Gannby, FK Momo, Ante jag och Theo utanför en av alla..
Gannby, FK Momo, Ante jag och Theo utanför en av alla..

Jag har under veckan kallat spelen för en fasad.. Och något annat kan jag faktiskt inte säga.. Vi har bara sett ett fläckfritt Baku… Ett superarrangemang utan brister, svagheter eller misstag.. Miljarder har pumpats in för att helt enkelt ta död på eventuella misstag..
Några tecken på orättvisor, skrämmande arbetsvillkor eller andra bortrövade rättigheter syns inte heller till. Jag sa dock till TT att man får vara bra naiv om man tror detta är Azerbaijan? Denna ”fasad” har kostat flera miljarder kronor, frågan är bara på vems bekostnad…
Den enda ”miss” som gjordes, eller miss är väl att ta i. Utan mer den gång då Azererna inte klarade av att hålla uppe den välputsade fasaden var då Armenier kom in i bilden. Relationen mellan Armenien och Azerbaijan har sen krig och landsgränstvister varit extremt laddad. Under invigningen av spelen utbröts det ett extremt buande då Armeniens lag entrade arenan. Det märktes dock bara på plats då tv-produktionen hade klippt in lågmälda applåder istället för våldsamt buande. Det kändes nästan komiskt då vi tittade på Tven på hotellet men samtidigt kunde höra buropen från arenan som låg 2 kilometer kort.
Även inne i brottningshallen hade armenierna det extra tufft. Utbuade så fort deras namn dök upp på tavlan och näst intill i varje sekund de brottades. När min kompis Mark Madsen från Danmark mötte just en Armenier i första omgången i 75 kgs klassen utbröts det ett vilt jubel varje gång Mark tog poäng och Mark lyftes fram som en nationalhjälte då han tillsist vann med 10-0.

Där tjusiga fasader saknades gjorde man helt enkelt det omöjlig att se vad som fanns bakom
Där tjusiga fasader saknades gjorde man helt enkelt det omöjlig att se vad som fanns bakom.

Till och med på prisutdelningen blev de armenska idrottsmännen utbuade. Jag är inte jätteinsatt i just konflikten mellan de två länderna men att sportsmän skall utsättas för konstant förnedring och hecklande under en hel tävling inklusive prisceremonin (då tanken är att hylla dem för deras prestationen) går mitt idrottshjärta lite i sönder.

Spelens nyckelord är och har alltid varit att ”det viktiga är inte att vinna utan att deltaga” känns ganska avlägset när man sitter bredvid en säkerhetsvakt i hallen som knappt får luft i sin ansträngning att skrika ut könsord mot armeniern på mattan. Nästa sekund öppnar han dörren till mig och säga ”Welcome sir” och bugar artigt.. Sen visst, en Azerier hade säkert inte haft det lättare i Armenien. Men sen tänker heller inte Armenien söka OS år 2024 och 2028..
Idrott är ett fantastiskt verktyg när det gäller integration och för att förena människor men i fall som detta så byggs inga broar utan endast ännu högre murar..
Som en sista politisk sak så läste jag att man i azerisk media påstod att svenska människorättsorganiststioner så som ”civil rights defenders” finansierades av anti-azeriska och pro-armenska organisationer..
Brottning som är den sport där Azerbaijan har sina största chanser till guldmedaljer och har också varit den stora publikfesten här under spelen. Självaste presidenten (Haydars barnbarn) Ilham Alijev har besökt hallen bägge dagarna vilket kan ha gett de azeriska brottarna den lilla extra energin. Samtidigt har nog även domarnas insatser enligt mig påverkats en aning då minst 7000 galna azerer har skrikit hysteriskt! Bra vind i seglet gav landet 2 guld och ytterligare 4 medaljer som gjorde tillsynes presidenten nöjd.

IMG_7720.JPG
Brottningsarenan Heydar Alijev.

När Armenien i 66 kg skulle få sin silvermedalj så såg jag att presidenten hade lämnat läktaren.. Som sagt, murar…
Jag väntar med att berätta om tävlingen tills imorgon.. Då jag fått ännu en dags distans och gör nog en bättre krönika då 🙂 #skjuterpådet
Och jag ljög i början om att jag sitter på Heydars flygplats, eller då ljög jag inte men nu är huvudet lika segt som en adsl-modem så nu har jag hunnit förflytta mig och vi publicerar från Kiev istället! Vi åkte vid 00 på natten svensk tid och landar i Stockholm kl 11:00 🙂
Gonatt 🙂

P:S Blev tydligen Sthlm som levererar och lägger ut efter många om och med wifi slöa som en.. ja som ett sjukt sjukt segt internet..