Syrebrist!

Gokväll alla!

Sitter i stugan och pustar ut efter ännu en hårt träningsdag! Att vara här i Gällivare och få möjligheten att pressa kroppen till max varje dag är verkligen smärtsamt underbart.

Jag rannsakar och återblickar till allt jag gör och har gjort. Förra året var jag i Gällivare och genomförde ett liknade läger och efter det kändes det som min form flyttades fram en nivå. Så att starta säsongen 2015/2016 på samma sätt får mig att ha goda förhoppningar om vad som komma skall!

Idag startade vi dagen med att gå upp för Dundret. Dundret är Gällivares skidanläggning med totalt 823 höjdmeter. Snön är borta men vi utnyttjar backen till max. Att gå upp 823 höjdmeter är väldigt jobbigt. att göra det med 35 kilo i väskan är magsäcksvändande 🙂 Med andra ord tvivlar man ett par gånger på vägen om man kommer lyckas att ta sig upp och man sneglar på liftsystemet och drömmer att den kommer plocka upp en. Väl på toppen och efter lite konstgjord andning fick vi lite vila ett par minuter fram tills man insåg att man nu var tvungen att släpa ner väskan och de 35 av vikter som låg i den. På eftermiddagen blev det lite drag.. rättare sagt 45 minuter drag. Alltså man drar 50 kilo med ett rep i 50 meter. sen är det den andres tur. sen drar man 50 kilo i 50 meter sen är det den andres tur.. sen gör man detta i 45 minuter. Sen gör man inget mer den dagen 🙂 Detta är mjölksyra, total mjöksyra! extrem mjöksyra!! så mycket mjölksyra att om en laktosintolerant hade kommit in i rummet så hade dom antagligen dött 🙂

För att förklara i korthet vad vi håller på med här uppe så lägger vi en grund för säsongen 2016. Det vi gör idag kommer ge oss en otroligt kick i April. Grundträning och tung mängd helt enkelt!

Samtidigt som jag sagt innan så brottas vi inget. så trots mängder med träningsvärk i vader och axlar och underarmar så är kroppen piggare än på väldigt länge då man slipper slitet från mattan. Våra kroppar skall klara massa brottning i 9 månader så just de delarna vill vi spara på så mycket vi bara kan.

Mentalt kan man många gånger försöka variera sin träning för att optimera sin insats. Just nu ligger vi på en otroligt hårt träningsmängd men samtidigt så kommer vi inte bedriva denna sortens av träning något mer i år så då går allt väldigt enkelt. En favoritidrottare till mig: skidåkaren Johan Olsson sa att han trodde inte han kunde träna hårdare längre, allt han kunde göra var att träna smartare.

Jag vill också tro att vi ligger på smärtgränsen till vad man klarar av och att vi också tänker smart och rätt. Detta är något jag iaf tror kommer gynna oss och då är ju häften vunnit.

PS blir inga bilder idag då min mobil börjar ge upp. Eller rättare sagt så är det batteriet som håller i ca 30 minuter. Så i dagsläget har jag alltså en stationär Mobil..

Hej så länge!

Paltkoma på G!

Fortfarande i Gällivare hemma hos familjen Mattsson. Catrine och Karl (som är Sofia och Johannas föräldrar) kommer bjuda på blodpalt gjort på renkött i kväll. Det kommer bli väldigt spännande. Jag har ätit palt innan men inte just blodpalt. imorgon är det fiske på schemat så det kan passa sig bra med ett härligt paltkoma!

Vi har ju självklart hunnit med en del träning här uppe också. Dunder gånger 2. Lite härlig pargymnastik och idag, backlöpning i Gällivares hoppbacke.

Jag skulle fortfarande klassa detta som vila och återhämtning. Det man måste komma ifrån är just brottningsmattan. Man kan jämnföra vår matta med ett kontorslandskap där man har sitt bås, sin gråa dator och en halvdöd kaktus i hörnet. Det är inte själva arbetet som sliter utan just den platsen. Man måste bara komma där ifrån.

Både jag och Robban har haft slitna kroppar sista tiden. Robban har opererat axeln och ljumsken under sommaren och jag själv har haft problem med men axel. Så även av den anledningen måste vi vara i från brottningen så mycket vi bara kan nu i början.

IMG_0989
Pigga och glada innan starten i backhoppningsbacken.. Trappan fortsatte bra mycket längre än vad man hade hoppats.
IMG_0995
Efteråt med backen i bakgrunden. Jag och Rosengren jobbar hårt på att ha den rätta känslan här uppe. kläderna gör jobbet 🙂

 

Till sist! Min Far fyller 55 år idag! Så ett stort grattis till honom!

 

Hej så länge!

Operation ”no operation” inleds!

Nu på måndag var alltså tanken att jag skulle operera min högeraxel. Sedan januari har jag brottats (:)) med smärta i axeln då massa atros har bildats i AC-leden. I majmånad bestämde jag mig tillsammans med min läkare Christian Olsson att vi skulle gå in i axeln och ta bort ben från nyckelbenet och skulderbladsbenet. Man skulle helt enkelt hyvla likt en ostskiva av benet för att vidga utrymmet i AC-leden. Tanken var att direkt efter VM så skulle vi göra operationen så att vi minimerade min frånvaro från säsongen 2015/2016.

Nu har det alltså blivit andra bullar på tapeten.. I stället sitter jag nu i Hellner-by eller som det innan kallades ”Gällivare” på lite komma-i-gång läger. Man kan säga att vi mentalt förbereder oss inför säsongens första läger som äger rum på Fuerto Ventura den 6 till 19 augusti. Ett pre-camp before the camp.

Axeln vad det ja. Efter min senaste kortison-spruta (19 maj) så har axeln faktiskt håll ihop sig hyfsat. Skadan är kronisk men under kontroll och jag tillsammans med just Christian bestämde oss i torsdags att vi inte behövde operera utan vi tror att vi kan hålla den i schack i ett år till.

Här i Gällivare befinner jag mig tillsammans med Robert Rosengren, Timmy Wideheim, Sofia Mattsson och Johanna Mattsson. Om man är totalt icke-idrottsintresserad så har man kanske inte koll på Systrarna Mattsson. Bägge har EM-guld i bakfickan och Sofia knep även ett silver på VM i Vegas.

Vi bor hemma hos Familjen Mattsson som visar en otrolig gästvänlighet! Jag vet knappt om jag själv hade velat bjuda hem mig, Timmy och Robban. Men vi får försöka vara på vår bästa sida helt enkelt 🙂

Idag avverkade vi en liten toppstigning på Skidanläggningen Dundret. Det var tydligen så fint att vi var tvungna att gå upp två gånger 🙂

Uppe på Toppen efter två varv. från vänster, Timmy, Johanna, Robban, Sofia och Zacke.
Uppe på Toppen efter två varv. från vänster, Timmy, Johanna, Robban, Sofia och Zacke.

 

Hej så länge!

 

Nu knyter vi näven mot 2016!

Snart har jag varit hemma i en vecka. En vecka bestående av massa firande! Det är många som vill vara med och gratulera samt att jag själv får lite passa på att bli firad innan det blir allvar igen med träningen och kosten.

Jag har dock lite smått börjat komma igång igen med träningen efter 12 dagars nästan helt träningsfritt. Träningsledighet må vara hur skönt som helst men under första passet efter ledigheten, när pulsen ligger på 240, konditionen verkar vara bortblåst och man har blodsmak i munnen redan på uppvärmningen så tänker man alltid -VARFÖR!! Varför skulle jag vara ledig för!!! :). Som tur är så går det ganska fort att komma igång igen. Sist jag åkte på en längre semester var under julen 2012, då jag åkte till Indonesien. När jag kom hem så myntade Robban yttrycket ”Indonesien-form” som än idag används nere på klubben. Då pratar vi inte om 240 i puls utan mer att folk måste kontrollera om man har någon puls 🙂

Problemet med att vara ledig ligger i att kroppen som man har plågat i 10 månader nu ser sin chans när vilan kommer och stänger ner alla system. Likt en gammal grå dator från 90-talet tar det sen ca en vecka att starta upp den igen. Nästa problem är att huvudet inte inser att ”det är helt ok att mjukstarta” så man hoppar direkt in som om man fortfarande hade sin livsform och tre minuter senare har alltså en syrechock slagit ut i princip hela kroppen. Sen återstår det alltså bara 1 timme och 27 minuter av rent helvete 🙂

Hur som helst, gratulationerna har varit många och jag känner mig extremt bortskämd av allt stöd som jag fått. Otroligt många gamla vänner man inte längre har kontakt med, gamla skolkamrater, bekanta och även totalt okända människor har hört av sig för att gratulera. Något som jag inte kan få nog av att glädjas av.

Jag sitter i skrivande stund och blickar framåt, och jag har redan ställt in siktet mot nästa år. Ett 2016 med ett slutmål som är lika mycket min dröm som mitt mål. Sen OS i Atlanta 1996 så har jag drömt om att få ta en medalj på ett olympiskt spel. Allt startade på en framsläppad madrass i TV-rummet (då sändningarna gick nattetid) 1996 med OS i Atlanta. Just under denna tiden var jag kanske mer fanatiskt än idag och det var inte många minuter som missades. Min pappas favoritincident under denna tid var när ett par grannflickor knackade på och frågade om jag ville följa med ut och gå, varpå jag tittade på klockan och svarade att sportnytt började om 20 minuter så det var lite tajt med tid.

Att nu 19 år senare fortfarande få ha kvar samma dröm och fortfarande känna att jag har möjlighet att kunna förverkliga den känns helt otroligt och jag känner mig sjukt lyckligt lottat. Att varje dag vakna med inställningen att jag jagar min dröm sen 10 års ålder är verkligen få förunnat.

Nu siktar jag på ett OS om ett år och jag har verkligen bestämt mig att göra allt i min makt för att lyckas. Förra säsongen (alltså den som slutade för 14 dagar sedan) var jag bortrest väldigt mycket men jag arbetade hela tiden när jag var hemma för att helt enkelt kunna finansiera satsningen. Jobbet var kanon då jag jobbade med barn och ungdomar med brottning som integrationsmedel. Men samtidigt så är det en detalj som skiljer mig åt kontra alla mina konkurrenter världen över. Att jag var bunden till att arbete helt enkelt. Så utan att egentligen ha en konkret lösning så har jag tagit beslutet att jag inte skall vara bunden till arbete fram tills augusti 2016. Som sagt nu måste vi jobba på detaljnivå för att detta ska gå vägen.

Jag har förhoppningar att det finns människor i mitt närområde som kan hjälpa mig med denna satsningen. Eller kan man se det så att alla som gratulerat och tyck detta varit extremt roligt nu får chansen att bli en del av satsningen . Självklart hoppas jag hässleholmsföretagen ser detta som en möjlighet att få vara med och plocka hem en medalj till byn! Sen hur man vill vara delaktig bestämmer man själv. Varje litet bidrag påverkar att vi rör oss i rätt riktning.

2008, när jag ansökte om att gå ner i tid på jobbet så sa min gamle chef på Apoteket i Hässleholm:

”Man sitter där i TV-soffan varje OS och är frustrerad och klagar över uteblivna framgångar, men vad har man egentligen gjort för att hjälpa?? Så nu har jag i alla fall lite mer rätt att klaga om det går dåligt”

Och så godkände han ansökan 🙂 En kul kommentar även om hans glas var oftast halvtomt.

Så känner någon att man vill bli en del av denna satsningen, bli en del av mitt team, synas i satsningen och få chansen att vinna en bit av en OS-medalj så ska man inte tveka att höra av sig till mig. Jag är en flexibel person de fåtal timmar jag har tillgängliga så jag träffas gärna och berättar om satsningen. Har man andra ideer så är det bara att komma med dem också 🙂

Lättast är att maila, smsa, eller ringa mig på:

Zakariastallroth@hotmail.com

eller på mobil: 0763409951

Nästa inlägg är förhoppningsvis lite mer lättsamt 🙂

Nu knyter vi näven och ger järnet i ett år!!
Nu knyter vi näven och ger järnet i ett år!!

Throw Back Tuesday!

12003322_10208028525459420_8081490061784720946_n

Denna bilden, som är på mig, min pappa Roger och min bror är självklart ett fotomontage. Vi har aldrig brottats mot varandra med fina leende och glada miner. Arga miner, skrik och mängder med tårar var standardisering. Men någonstans där började man sakta bygga på sin vinnarskalle 🙂

Vi två, alltså jag och min bror var verkligen inte något fall likt Systrarna Williams eller Tiger Woods där vår Pappa systematiskt tränade och pressade oss för att vi skulle bli framgångsrika. Snarare tvärtom, han stöttade oss men verkligen ingen tvång. Jag slutade brottas en kort tid när jag va 10 år då jag insåg att jag inte tyckte det var kul att förlora. -Inga problem, sa min far och han stöttade mig i mitt val att jag i stället skulle bli fotbollsproffs. Kort där efter insåg jag att i fotboll förlorade man också ännu värre. Man hade det inte i egna händer!!

Vi fick verkligen prova på massa idrotter. Jag spelade som sagt fotboll och innebandy parallellt med brottningen under ett par år men jag hade också under korta perioder prövat på hockey, tennis och golf. Om nu farsan hade en förhoppning (likt Pappa Woods och Williams) om ett pensionskapital så krossade vi den drömmen när vi valde att brottas.

Med ett syskon i samma storlek och med en pappa som brottas på heltid.. Då är det svårt att inte bli inspirerad redan i tidig ålder.

1913779_133913482395_2328927_n

Uttrycket ”han började redan innan han kunde gå” känns som något som passar in på mig och min bror. På bilden ligger jag i underläge mot min bror. Blöjan är kvar på men försvaret ser ändå ganska solitt ut. Är med andra ord ganska säker på att jag inte åker med på rullningen. ska man vara petig så är där kanske lite väl mycket armbågar i marken och ett lite väl böjt ben men ska jag vara helt ärlig så händer det än idag att armbågen åker i mattan. Så tips till alla föräldrar som vill tvinga er barn till framgång, börjar dom slarva vid 2 års ålder så kan det tydligen bli svårt att bli av med felen 27 år senare 😉

10342428_10153513263720555_8069899221820369451_n

Ibland får man också skänka en tanke till min syster som växte upp med två storebrödrar som inte bara brottades utan antagligen inte riktigt förstod att hon var mindre och ömtåligare. Men många bulor (och ett par tänder) senare har gjort henne till en hårt nöt att knäcka 🙂

 

Hemma!

 

IMG_3350
Snett bakom mig ser man självklart en journalist som moderniserar bilden. Detta i from av Oskar Ekström som om jag inte minns fel faktiskt har spottat ur sig ett par artiklar i NSK för något år sedan.

Jag har kommit hem till Sverige igen och redan innan jag hade tagit mig över sundet så möttes jag av en härlig välkomstkommitté på Kastrup. Jag bjuder självklart på lite bilder därifrån.

 

IMG_3365

IMG_3445

IMG_3296

Det var en stor skara som tagit sig till flygplatsen, Stor del av min familj och släkt befanns där, flera från Sparta och mina motionärer (elitmotionärer då) från Spartan training och flera vänner.

IMG_3493

IMG_3301

Igår hann jag också med att träffa min brorsdotter för första gången 🙂 för att inte ens vara 2 veckor gammal satt hon inne på lite styrka så då kan nog bli en bra brottare av henne också 🙂

 

Only in the U.S!

USA.. Ett land som kanske många kan innan och utan, utan att ha varit där innan.. Filmer, serier, Tv-spel har satt sin prägel på hela landet. I 7 dagar har jag nu bränt igen USAs västkust tillsammans med två vänner och för att alla enklare ska förstå var någonstans jag har varit så drar jag en snabbgenomgång med hjälp av just underhållningsbranchen.

Vi lämnade alltså Mr Ocean, Elvis, Baksmällor och oönskade giftemål och satte färd mot filmen ”death valley”. lika så värdens varmaste plats, alltså Death Valley! Dalen är som den låter stendöd och det vilade en kusligt men fascinerande domedagskänsla över hela området. Just den dagen vi var där så var det lite svalare än vanligt. Bara 46 grader (man behöver inte skriva ”i solen” då skugga inte existerar där).

DSCF5008

Efter Valleyn satte vi fart mot den sista mohikanens hemtrakter: Yosemite.

Vi anländer sedan till ”Alcatraz” ”mrs Doubtfire” och ”Huset fullt”: San Francisco. SF var verkligen den första staden i USA som jag kände att den hade en egen identitet. Inget kopierat, förstorat eller skapat för turister utan bara en stad som var byggd för människorna som faktiskt bor där. Samtidigt har man lyckats behålla charmen som många andra städer dödat genom mängder av sandfärgade varuhusbyggnader som till exempel i Colorado Springs. Frisco är nog den stad jag helst besöker igen av de städer jag nu varit i.

DCIM101GOPRO
Alcatraz i bakgrunden

Hur som helst, efter Frisco tog vi bilen längst med den klassiska ”road one” ner till Santa Barbaras vindistrikt. Mer exakt så slog vi läger i den lilla danska byn ”Solvang”. Byn uppstod i början av 1900-talet av ett gäng danska lärare som hade flytt den danska kylan och börjat bygga sin egen danska by i USA. Sen tog USA över och man hittar nog inte en ”danskare” håla i Danmark än denna. Alla hus (och då menar jag verkligen alla) var korsvirkes. Dansk mat, danska leksaker, danska kläder, danskt museum.. Go big or go home helt enkelt.. Stan hade nog 5 st kvarnar som var byggda på 90-talet av antagligen frigolit eller pappe-mache. Det enda som fick finnas i byn som verkligen inte känns danskt var vin, Området är ett av de mest klassiska vindistrikten i USA.

Detta stopp var självklart ett viktigt stopp på resan då filmen ”Sideways” helt och hållet utspelar sig i detta vindistrikt. En personlig favoritfilm helt och har ni inte sett den så har ni missat något. Väljer ni att se den så ser ni också exakt var jag har varit någonstans 🙂

DSCF5121

Samtidigt som vi betade av ett par klassiska filmplatser försökte vi se så sofistikerade vi bara kunde samtidigt som vi försökte känna av tonen av japanskt päron, mörkröstat lingonchoklad och havsbruskantareller i vinet. Mina smaklökar är i dessa ändamål alltid en besvikelse för omgivningen. min smakskala består av ”riktigt gott” ”gott” ”mmmm helt okej” ”mmmmm ´host` oj.. oj. okej” (den sista är när det knappt går att dricka men kombinationen att vara artig/feg lyckas oftast skrapa fram just den meningen.

Med andra ord är jag Jack från filmen 🙂

Men jag uppskattar vin. Speciellt då jag allt som oftast håller en nolltolerans av alkohol så känns det som jag njuter lite mer än alla andra när väl jag får chansen att dricka just vin.

Efter Solvang rullade bilen vidare till LA där vi brände av de sista dagarna med bland annat strandhäng, Universal studios och Baseboll.

DSCF5424

Nu sitter jag på Flyget mellan Los Angeles och Chicago tillsammans med Fredde Schön. Vi har varit ifrån varandra nu en vecka så det var som alltid ett kärt återseende att träffa honom, i ca 10 minuter innan vi började bli irriterade på varanda då vi insåg att vi kommit en timme förtidigt till flygplatsen.

Hej så länge!

Vändpunkten!!

Ytterligare några dagar har gått sen VM slutade och jag börjar summera resan som gjorts mer och mer. Det finns alltid så sjukt många olika aspekter och faktorer som leder fram till en framgång som denna. Att lyckas i brottning är precis som allt annat i livet, man behöver hjälp, man behöver lite tur men framförallt så måste man själv vilja nå hela vägen.

När jag väl benar isär resan som gjorts så är det en specifik händelse som var en tydlig vändpunkt för mig. År 2005 var jag bosatt i Stockholm och jag förberedde mig på att gå från junior till seniorbrottning. Jag skulle helt enkelt ta steget upp till de stora grabbarna. Efter två tunga år utan att jag riktigt fick kläm på nånting så valde jag att flytta hem till Hässleholm för att träna och tävla med Bk Ore, Vinslöv. 2008 tar jag min första medalj på SM då jag slutar på en 2:a plats och alla runt omkring mig inklusive mig själv börjar prata om att detta ”bara är början på min utveckling”.

Tiden går, 2009… 3:a på SM… 2010… Utslagen i SM-semifinal.. Och vi kommer fram till 2011.. Jag befinner mig i Norge på tävling. Jag tillsammans med ett Svenskt B-landslag skulle tävla i OsloOpen som var den sista tävlingen innan SM 2011.

Tävlingen hade gått hyfsat fram tills jag skulle möta norrmannen Rasmus Tjörstad när något händer.

Norrmannen skall försöka rulla runt mig och jag försvarar mig genom att sätta ut min vänsterarm.

179817_497164811265_6848343_n

Helt plötsligt känner jag en märklig känsla i armen, eller snarare ingen känsla alls. Vi pratar inte om en smärta utan mer som om någon hade dragit ur kontakten till armen och helt plötsligt så fick jag ingen kontakt med armen.

182014_10150417492820333_2162934_n

Sekunden senare hör jag och alla andra runt omkring mig ett extremt högt smack! Det smäller helt enkelt till i hela armbågen.

181574_10150417494695333_1777273_n

 

 

Armen fastnar som man kan se på bilden och när jag väl blivit färdigrullad och åter ligger på mage är det precis som om kontakten till armen kopplats tillbaka och jag, ja som man ser på bilden får uppleva en extrem smärta.

180942_497166711265_6367202_n

 

Armbågen hade hoppat ur led och bägge ledbanden hade gått av. 6 månaders rehab väntade och säsongen 2011 var över.

Denna skadan är just den specifika händelse som förändrade mig som brottare.

Motgångar och skador kan många gånger knäcka idrottare och man hör folk berätta ”hade det inte varit för min knäskada så hade jag bla bla bla”. I mitt fall, fick jag en insikt till att något inte stämde. Från 2006 till 2011 hade jag egentligen inte utvecklats något som brottare, Jag hade stått och stampat på samma ruta i 5 år. Mellan åren 2006 till 2011 så var det inte så att jag inte tränade bra. Jag körde verkligen mina pass. Jag spydde på träningarna och jag pressade min kropp om och om igen. Folk runt omkring mig sa till mig ”fan va du tränar bra” och jag trodde verkligen också på det. På sjukhuset efter armbågsskadan så låg jag och grämde mig över vilken jäkla otur jag hela tiden hade. Innan skadan trodde jag hela tiden att jag haft lite otur som skadat mig, att jag blivit bortdömd på tävlingar och att förbundskaptener inte insåg att ”jag var ju bättre”. jag hade antagligen en förklaring eller bortförklaring till varför ”jag inte vann just det året”.

Det finns alltid orsaker varför man vinner eller förlorar. Visst hade jag kanske kunnat lyckats bättre de där åren om jag haft marginalerna på min sida men skillnaden mellan idag kontra åren 2006-2011 är det som gör att man får just de där fördelarna, fördelar som vissa kallar ”stolpe in”, ”Vind i seglet” och ”tur”.

Jag tränar motionärer i Sparta 2 gånger i veckan som också pressar sig till max, som spyr efter passen och som verkligen ger allt, just där och då.. Det finns även vanligt folk som kör 8 träningspass i veckan. Vad är skillnaden mellan alla dessa människor och mig?

Att kunna se skillnaden mellan att ”träna för att bli bra ” eller ”träna för att bli bäst” är extremt svårt. Kalla mig dum men för mig tog det ungefär 25 år för att kunna förstå det.

Skillnaden idag från innan ligger inte i hur hårt jag pressar mig själv utan snarare vilka förutsättningar jag sätter mig. Förr levde jag i en normal vardag där jag samtidigt elitsatsande, Jag jobbade halvtid och tränade ca 8 pass i veckan. Mitt omedvetna mål var att jag skulle bli så bra som möjligt ut efter de förutsättningarna jag själv gav mig.

Idag lever jag i en onormal vardag där i princip alla de besluten jag tar, tar jag för att det skall gynna min brottning. Förr nöjde jag mig med att få dunken i ryggen och höra rösten som sa ”fy fan va bra kört idag”. Idag ifrågasätter jag istället min vardag hela tiden, är detta det bästa eller kan jag pressa mig lite till? Kan jag göra något annorlunda? kan jag utmana mig själv ännu mera?

Jag strävar hela tiden för att ha de absolut bästa förutsättningarna istället för att få ut max av mina förutsättningar.

Om du alltid kör på samma väg, hur vet du då om det är den bästa?”

Så den 11 februari 2011 var kanske den dagen då jag började resan mot denna medaljen. 4 år senare så fick jag världens bästa betalning. En betalning som säger att det är aldrig för sent att nå sina drömmar, det är aldrig för sent för att göra förändring. Det är aldrig försent oavsett vad andra tycker!

Sen finns det mängder med folk som också gjort denna medalj möjligt. Jag har tackat många redan men nämner gärna mina huvudsponsor igen som är och alltid varit Mamma och Pappa. Jag hoppas jag tackat er andra personligen på något sätt. Annars kommer jag göra det när vi ses 🙂

Tusen Tack!

Min semester här i staterna fortsätter och nästa inlägg blir lite mindre pretentiöst 🙂

Hej så länge!

IMG_0615

Semestermode!

Några dagar har passerat sen VM. VM summerade och avslutade också säsongen 2014/2015. Så en säsong på 11 och en halv månad avslutades i tisdags och min första semester på 2 år inleddes!! 🙂

När brottningen var avslutad på morgonen den 10:e så blev jag upphämtad av mina vänner Johan och Kristoffer i Las Vegas för att tillsammans ha en veckas semester innan jag åker hem från USA.

Resan är en bilresa från Las Vegas till Death Valley – Yosemite – San Francisco – Solvang – LA..

Jag har inte hunnit föra över bilder till datorn så enda bildbeviset är från mobilen.. Här har ni två bilder från Yosemite. Det är verkligen en national park värt att besöka. Och jag hade gärna stannat längre än endast två dagar,

IMG_0668
Yosemite.
IMG_0757
Pannkaksfrukost..

Jänkarna älskar ju socker till frukost. Jag (och här är man ganska ensam) gillar ju inte pannkakor så att få i sig något vettigt är inte det lättaste vid frukostbordet. Även är amerikanskt kaffe något man dricker med motstånd.

DCIM101GOPRO
Till vänster: Kristoffer, jag i mitten och Johan till höger.. i det otroliga Yosemite!

 

Pressat schema och ont om Wifi gör att inlägget slutar här.. Men återkommer snart igen 🙂

Fortfarande 3:a i Världen :P

3 dagar sedan man blev trea i världen! Känslan är fortfarande lite ofattbar och idag tänker jag inte riktigt gå in på djupet om hur allt känns och vad detta betyder för mig. Jag tänker istället berätta lite från den 8:e September i Las Vegas. Det har redan skrivits en del om dagen så jag tänkte försöka hitta lite nya infallsvinklar om denna otroliga dag..

Vi börjar från Läktaren på Orleans Arena:

Inför varje match stod man i en tunnel in till mattorna och inväntade att speakern skulle ropa upp ens namn för att få äntra arenagolvet. Efter första steget ut i hallen möttes jag av ett härligt och massivt jubel från de ca 100 ditresta svenska supportrarna. Framför allt möttes man av min Spartavän Fredrik Hiltonssons barytonröst som skrek högre än allt annat ”kom igen Zacke”. Detta följdes upp av mängder av tjejer som skrek ”wiiiiiiiihoooo”. Efter tävlingarna kom en amerikan fram och gratulerade för bronset och meddelade att det tydligen fanns tjejer på läktaren som varit helt galna varje gång jag gick in på mattan, han kunde själv inte förstå vad det var som var så speciellt med min ”look” men han uttryckte hur som helst att ”the girls was screaming there pants off” 🙂

I vanliga fall hade man antagligen tappat fotfästet vid en sådan kommentar men nu råkade jag känna just dessa Wiho-tjejer.

Dom utgjorde den Spartaklack som antagligen hördes mest i hela hallen. 13 galna personer utgjorde denna orkester, perfekt komponerad med allt från vuvusela-liknade falsettoner till huligan-basröster. Med på läktaren och ansluten till den klacken fanns också två representanter från Hässleholm. Mina barndomsvänner Johan och Kristoffer. Dom har aldrig själva varit insatta i brottningen men alltid följt min satsning så det värmde lite extra att ha dom två på läktaren. Just Johan nämdes i Nsk som den enda supporter från Hässleholm så jag och Kristoffer anar att han själv ringt in till Nsk 🙂 Så när man någon gång kommer läsa att ”en nära vän berättar om Zakarias problem” så vet man vart det läcker 🙂

Min familj kunde inte närvara på VM då min bror Sebastian och hans Bettan väntade en liten flicka. Denna tösabit anlände en kort stund efter jag blivit trea! Så jag är även nu en superstolt farbror! 

Pappa hade även en planerad operation dagen efter VM så han och mamma fick också stanna hemma. Men  familjens stöd (från då även Josefine och Maria och alla andra i släkten) har jag aldrig tvivlat på! 

Men jag hade faktiskt en släkting på läktaren i form av min mammas kusin Kiki och hennes man Dale. Dale har tillhört USA:s landslag i brottning så efter ett par matcher växte svenskklacken då Dale och Kiki vervade över allt fler Jänkare. I 1/8-delsfinalen mot Moldaven så låg jag under med 6-0 efter 1 minut och var bara ett par millimetrar från att förlora på fall då jag lyckades trassla mig ur och vända matchen till 14-6. Amerikaner älskar ju den typen av matcher medan Momo och Ante på stolen vart mindre nöjda :). ”that boy shore got guts” sa speakern. För övrigt var det första gången på 5 år som jag lyckades komma ur ett fallläge och inte förlora matchen :). Gäller att välja sina tillfälle tydligen!

Uppvärmningshallen.. 

Efter varje match joggar man snabbt ner och sen masserar Ingemar ur så mycket mjölksyra han kan från kroppen. För varje match som gick så ökade förväntningarna från alla och alla blev mer och mer exalterade och samtidigt mer nervösa. intensiteten i massagen ökade från Gannby för varje match som gick men även Ante och Momo påverkades och inför sista matchen tror jag alla tre vid något tillfälle stod och masserade ryggen på mig 🙂

Ingemar hade sagt till Momo inför sista matchen.. ”Vi måste varva ner Zacke, han är jättespänd och nervös” eller rättare sagt så sa han ”VI MÅSTE VARVA NER ZACKE!!!! HAN ÄR JÄTTESPÄND….” I själva verket så var det mest Ingemar som var nervös, Jag tror han sa till mig 10 gånger innan bronsmatchen ”nu kör vi!!” för att sen inse att det fortfarande var ganska lång tid kvar tills den började. Sen vankade han runt lite till för att sen komma tillbaka och säga samma sak igen. Jag var inte så nervös inför den matchen, jag var faktiskt väldigt avslappnad men samtidigt exremt sammanbiten. Jag tänkte bara att ”så länge jag verkligen ger allt, verkligen tömmer mig, pressar min kropp till max, inte viker ner mig för minsta millimeter så kan jag aldrig bli besviken hur det än går”. Antagligen så ljög jag för mig själv (då jag blivit besviken förr av om jag gett allt) men jag blev extremt laddad vilket var meningen.

På Mattan!

När väl matcherna blåstes igång så försvinner alla röster och rop förutom tre stycken. Genom åren har man kanske omedvetet fått ett bra brottningsöra som oavsett puls och trötthet kan känna igen vad som är relevant eller inte. Momo (förbundskapten) sitter närmst mattan och han har jag en direktkontakt med och där hör jag i princip allt. Även ass. kaptenen Ante hörs tydligt från andrastolen. Sen är det lite mer speciellt gällande den 3:e rösten. Oavsett var han sitter så hör jag alltid vad Robert Rosengren skriker. Robban är nog den personen jag tränat mest med. Det är också den person som nog kan min brottning bäst, så väl mina styrkor som mina svagheter (vilket han inte är sen att utnyttja på träningarna). 

trots tusentals på läktaren så isolerar man allt när man stiger på mattan.
trots tusentals på läktaren så isolerar man allt när man stiger på mattan.

I första matchen mot Georgiern låg jag under med 2-1 när det var 2 minuter kvar och inombords hade jag lite lätt panik och var redo att nästan börja chansa då jag klart och tydligt hör ”Stirra inte!!” från just Robban som säkert är 50 meter ifrån mig. 1 minut senare tar jag en tvåa och vänder matchen till 3-2 till min favör.

Robban är kanske också den som trott mest på min brottning de senaste åren. Självklart finns det många som tror på mig. Min familj tror ju alltid att man skall vinna och ”i deras bok är man alltid bäst oavsett”. Men Robban sa till mig redan under 2012 att om jag bara fortsatte att träna som jag då hade börjat göra så skulle jag ta en medalj förr eller senare. Han var nog den personen som fick mig att själv också börja tro att det var möjligt. För att inte bli för lökig mot Robban och ge han för mycket luft så vill jag tillägga att han är också den som kan få mitt självförtroende extremt lågt då han i sina bästa stunder (mot mina sämre stunder) kan förnedra mig på träningarna 🙂 Hans VM var en tung historia men jag vet att han kommer lyckas ändå.. 

Jag vill också nämna de andra i Sparta som också alltid sporrar mig, framförallt Fredde och Jim påverkar mig och min brottning positivt och självklart även Jalmar nu på sista tiden.

När jag väl vunnit sista matchen så minns jag inte exakt vad jag tänker.. Jag minns att jag skriker på ett sätt så man inte vet om jag vunnit eller trampar på ett spik 🙂 Sen har jag för mig att jag slänger iväg ett par slängkyssar till klacken! Lite kramar till IG, Momo och Ante. Laget möter sen upp mig i den mixade zonen direkt efter matchen och först då börjar tanken på att jag är 3:a i världen komma fram 🙂 Jag är alltså 3:a i världen!

 

Igår flydde jag Vegas för ett veckas semester i blandad terräng på USAs västkust. Efter en veckas flottig mat i Vegas kände jag att jag var tvungen att fly undan allt då ”buken måste ha sitt”..

Just nu är jag och mina resekamrater Johan och Kristoffer i Yosimite nationalpark, Otroligt vackert må jag säga. Men mer om det längre fram!

Även om jag börjar bli tjatig så vill jag ännu en gång tacka för allt stöd hemifrån och alla fina ord.

Skärmavbild 2015-09-11 kl. 17.36.30

 

Kramklemknus!