Fortfarande 3:a i Världen :P

3 dagar sedan man blev trea i världen! Känslan är fortfarande lite ofattbar och idag tänker jag inte riktigt gå in på djupet om hur allt känns och vad detta betyder för mig. Jag tänker istället berätta lite från den 8:e September i Las Vegas. Det har redan skrivits en del om dagen så jag tänkte försöka hitta lite nya infallsvinklar om denna otroliga dag..

Vi börjar från Läktaren på Orleans Arena:

Inför varje match stod man i en tunnel in till mattorna och inväntade att speakern skulle ropa upp ens namn för att få äntra arenagolvet. Efter första steget ut i hallen möttes jag av ett härligt och massivt jubel från de ca 100 ditresta svenska supportrarna. Framför allt möttes man av min Spartavän Fredrik Hiltonssons barytonröst som skrek högre än allt annat ”kom igen Zacke”. Detta följdes upp av mängder av tjejer som skrek ”wiiiiiiiihoooo”. Efter tävlingarna kom en amerikan fram och gratulerade för bronset och meddelade att det tydligen fanns tjejer på läktaren som varit helt galna varje gång jag gick in på mattan, han kunde själv inte förstå vad det var som var så speciellt med min ”look” men han uttryckte hur som helst att ”the girls was screaming there pants off” 🙂

I vanliga fall hade man antagligen tappat fotfästet vid en sådan kommentar men nu råkade jag känna just dessa Wiho-tjejer.

Dom utgjorde den Spartaklack som antagligen hördes mest i hela hallen. 13 galna personer utgjorde denna orkester, perfekt komponerad med allt från vuvusela-liknade falsettoner till huligan-basröster. Med på läktaren och ansluten till den klacken fanns också två representanter från Hässleholm. Mina barndomsvänner Johan och Kristoffer. Dom har aldrig själva varit insatta i brottningen men alltid följt min satsning så det värmde lite extra att ha dom två på läktaren. Just Johan nämdes i Nsk som den enda supporter från Hässleholm så jag och Kristoffer anar att han själv ringt in till Nsk 🙂 Så när man någon gång kommer läsa att ”en nära vän berättar om Zakarias problem” så vet man vart det läcker 🙂

Min familj kunde inte närvara på VM då min bror Sebastian och hans Bettan väntade en liten flicka. Denna tösabit anlände en kort stund efter jag blivit trea! Så jag är även nu en superstolt farbror! 

Pappa hade även en planerad operation dagen efter VM så han och mamma fick också stanna hemma. Men  familjens stöd (från då även Josefine och Maria och alla andra i släkten) har jag aldrig tvivlat på! 

Men jag hade faktiskt en släkting på läktaren i form av min mammas kusin Kiki och hennes man Dale. Dale har tillhört USA:s landslag i brottning så efter ett par matcher växte svenskklacken då Dale och Kiki vervade över allt fler Jänkare. I 1/8-delsfinalen mot Moldaven så låg jag under med 6-0 efter 1 minut och var bara ett par millimetrar från att förlora på fall då jag lyckades trassla mig ur och vända matchen till 14-6. Amerikaner älskar ju den typen av matcher medan Momo och Ante på stolen vart mindre nöjda :). ”that boy shore got guts” sa speakern. För övrigt var det första gången på 5 år som jag lyckades komma ur ett fallläge och inte förlora matchen :). Gäller att välja sina tillfälle tydligen!

Uppvärmningshallen.. 

Efter varje match joggar man snabbt ner och sen masserar Ingemar ur så mycket mjölksyra han kan från kroppen. För varje match som gick så ökade förväntningarna från alla och alla blev mer och mer exalterade och samtidigt mer nervösa. intensiteten i massagen ökade från Gannby för varje match som gick men även Ante och Momo påverkades och inför sista matchen tror jag alla tre vid något tillfälle stod och masserade ryggen på mig 🙂

Ingemar hade sagt till Momo inför sista matchen.. ”Vi måste varva ner Zacke, han är jättespänd och nervös” eller rättare sagt så sa han ”VI MÅSTE VARVA NER ZACKE!!!! HAN ÄR JÄTTESPÄND….” I själva verket så var det mest Ingemar som var nervös, Jag tror han sa till mig 10 gånger innan bronsmatchen ”nu kör vi!!” för att sen inse att det fortfarande var ganska lång tid kvar tills den började. Sen vankade han runt lite till för att sen komma tillbaka och säga samma sak igen. Jag var inte så nervös inför den matchen, jag var faktiskt väldigt avslappnad men samtidigt exremt sammanbiten. Jag tänkte bara att ”så länge jag verkligen ger allt, verkligen tömmer mig, pressar min kropp till max, inte viker ner mig för minsta millimeter så kan jag aldrig bli besviken hur det än går”. Antagligen så ljög jag för mig själv (då jag blivit besviken förr av om jag gett allt) men jag blev extremt laddad vilket var meningen.

På Mattan!

När väl matcherna blåstes igång så försvinner alla röster och rop förutom tre stycken. Genom åren har man kanske omedvetet fått ett bra brottningsöra som oavsett puls och trötthet kan känna igen vad som är relevant eller inte. Momo (förbundskapten) sitter närmst mattan och han har jag en direktkontakt med och där hör jag i princip allt. Även ass. kaptenen Ante hörs tydligt från andrastolen. Sen är det lite mer speciellt gällande den 3:e rösten. Oavsett var han sitter så hör jag alltid vad Robert Rosengren skriker. Robban är nog den personen jag tränat mest med. Det är också den person som nog kan min brottning bäst, så väl mina styrkor som mina svagheter (vilket han inte är sen att utnyttja på träningarna). 

trots tusentals på läktaren så isolerar man allt när man stiger på mattan.
trots tusentals på läktaren så isolerar man allt när man stiger på mattan.

I första matchen mot Georgiern låg jag under med 2-1 när det var 2 minuter kvar och inombords hade jag lite lätt panik och var redo att nästan börja chansa då jag klart och tydligt hör ”Stirra inte!!” från just Robban som säkert är 50 meter ifrån mig. 1 minut senare tar jag en tvåa och vänder matchen till 3-2 till min favör.

Robban är kanske också den som trott mest på min brottning de senaste åren. Självklart finns det många som tror på mig. Min familj tror ju alltid att man skall vinna och ”i deras bok är man alltid bäst oavsett”. Men Robban sa till mig redan under 2012 att om jag bara fortsatte att träna som jag då hade börjat göra så skulle jag ta en medalj förr eller senare. Han var nog den personen som fick mig att själv också börja tro att det var möjligt. För att inte bli för lökig mot Robban och ge han för mycket luft så vill jag tillägga att han är också den som kan få mitt självförtroende extremt lågt då han i sina bästa stunder (mot mina sämre stunder) kan förnedra mig på träningarna 🙂 Hans VM var en tung historia men jag vet att han kommer lyckas ändå.. 

Jag vill också nämna de andra i Sparta som också alltid sporrar mig, framförallt Fredde och Jim påverkar mig och min brottning positivt och självklart även Jalmar nu på sista tiden.

När jag väl vunnit sista matchen så minns jag inte exakt vad jag tänker.. Jag minns att jag skriker på ett sätt så man inte vet om jag vunnit eller trampar på ett spik 🙂 Sen har jag för mig att jag slänger iväg ett par slängkyssar till klacken! Lite kramar till IG, Momo och Ante. Laget möter sen upp mig i den mixade zonen direkt efter matchen och först då börjar tanken på att jag är 3:a i världen komma fram 🙂 Jag är alltså 3:a i världen!

 

Igår flydde jag Vegas för ett veckas semester i blandad terräng på USAs västkust. Efter en veckas flottig mat i Vegas kände jag att jag var tvungen att fly undan allt då ”buken måste ha sitt”..

Just nu är jag och mina resekamrater Johan och Kristoffer i Yosimite nationalpark, Otroligt vackert må jag säga. Men mer om det längre fram!

Även om jag börjar bli tjatig så vill jag ännu en gång tacka för allt stöd hemifrån och alla fina ord.

Skärmavbild 2015-09-11 kl. 17.36.30

 

Kramklemknus!