Vändpunkten!!

Ytterligare några dagar har gått sen VM slutade och jag börjar summera resan som gjorts mer och mer. Det finns alltid så sjukt många olika aspekter och faktorer som leder fram till en framgång som denna. Att lyckas i brottning är precis som allt annat i livet, man behöver hjälp, man behöver lite tur men framförallt så måste man själv vilja nå hela vägen.

När jag väl benar isär resan som gjorts så är det en specifik händelse som var en tydlig vändpunkt för mig. År 2005 var jag bosatt i Stockholm och jag förberedde mig på att gå från junior till seniorbrottning. Jag skulle helt enkelt ta steget upp till de stora grabbarna. Efter två tunga år utan att jag riktigt fick kläm på nånting så valde jag att flytta hem till Hässleholm för att träna och tävla med Bk Ore, Vinslöv. 2008 tar jag min första medalj på SM då jag slutar på en 2:a plats och alla runt omkring mig inklusive mig själv börjar prata om att detta ”bara är början på min utveckling”.

Tiden går, 2009… 3:a på SM… 2010… Utslagen i SM-semifinal.. Och vi kommer fram till 2011.. Jag befinner mig i Norge på tävling. Jag tillsammans med ett Svenskt B-landslag skulle tävla i OsloOpen som var den sista tävlingen innan SM 2011.

Tävlingen hade gått hyfsat fram tills jag skulle möta norrmannen Rasmus Tjörstad när något händer.

Norrmannen skall försöka rulla runt mig och jag försvarar mig genom att sätta ut min vänsterarm.

179817_497164811265_6848343_n

Helt plötsligt känner jag en märklig känsla i armen, eller snarare ingen känsla alls. Vi pratar inte om en smärta utan mer som om någon hade dragit ur kontakten till armen och helt plötsligt så fick jag ingen kontakt med armen.

182014_10150417492820333_2162934_n

Sekunden senare hör jag och alla andra runt omkring mig ett extremt högt smack! Det smäller helt enkelt till i hela armbågen.

181574_10150417494695333_1777273_n

 

 

Armen fastnar som man kan se på bilden och när jag väl blivit färdigrullad och åter ligger på mage är det precis som om kontakten till armen kopplats tillbaka och jag, ja som man ser på bilden får uppleva en extrem smärta.

180942_497166711265_6367202_n

 

Armbågen hade hoppat ur led och bägge ledbanden hade gått av. 6 månaders rehab väntade och säsongen 2011 var över.

Denna skadan är just den specifika händelse som förändrade mig som brottare.

Motgångar och skador kan många gånger knäcka idrottare och man hör folk berätta ”hade det inte varit för min knäskada så hade jag bla bla bla”. I mitt fall, fick jag en insikt till att något inte stämde. Från 2006 till 2011 hade jag egentligen inte utvecklats något som brottare, Jag hade stått och stampat på samma ruta i 5 år. Mellan åren 2006 till 2011 så var det inte så att jag inte tränade bra. Jag körde verkligen mina pass. Jag spydde på träningarna och jag pressade min kropp om och om igen. Folk runt omkring mig sa till mig ”fan va du tränar bra” och jag trodde verkligen också på det. På sjukhuset efter armbågsskadan så låg jag och grämde mig över vilken jäkla otur jag hela tiden hade. Innan skadan trodde jag hela tiden att jag haft lite otur som skadat mig, att jag blivit bortdömd på tävlingar och att förbundskaptener inte insåg att ”jag var ju bättre”. jag hade antagligen en förklaring eller bortförklaring till varför ”jag inte vann just det året”.

Det finns alltid orsaker varför man vinner eller förlorar. Visst hade jag kanske kunnat lyckats bättre de där åren om jag haft marginalerna på min sida men skillnaden mellan idag kontra åren 2006-2011 är det som gör att man får just de där fördelarna, fördelar som vissa kallar ”stolpe in”, ”Vind i seglet” och ”tur”.

Jag tränar motionärer i Sparta 2 gånger i veckan som också pressar sig till max, som spyr efter passen och som verkligen ger allt, just där och då.. Det finns även vanligt folk som kör 8 träningspass i veckan. Vad är skillnaden mellan alla dessa människor och mig?

Att kunna se skillnaden mellan att ”träna för att bli bra ” eller ”träna för att bli bäst” är extremt svårt. Kalla mig dum men för mig tog det ungefär 25 år för att kunna förstå det.

Skillnaden idag från innan ligger inte i hur hårt jag pressar mig själv utan snarare vilka förutsättningar jag sätter mig. Förr levde jag i en normal vardag där jag samtidigt elitsatsande, Jag jobbade halvtid och tränade ca 8 pass i veckan. Mitt omedvetna mål var att jag skulle bli så bra som möjligt ut efter de förutsättningarna jag själv gav mig.

Idag lever jag i en onormal vardag där i princip alla de besluten jag tar, tar jag för att det skall gynna min brottning. Förr nöjde jag mig med att få dunken i ryggen och höra rösten som sa ”fy fan va bra kört idag”. Idag ifrågasätter jag istället min vardag hela tiden, är detta det bästa eller kan jag pressa mig lite till? Kan jag göra något annorlunda? kan jag utmana mig själv ännu mera?

Jag strävar hela tiden för att ha de absolut bästa förutsättningarna istället för att få ut max av mina förutsättningar.

Om du alltid kör på samma väg, hur vet du då om det är den bästa?”

Så den 11 februari 2011 var kanske den dagen då jag började resan mot denna medaljen. 4 år senare så fick jag världens bästa betalning. En betalning som säger att det är aldrig för sent att nå sina drömmar, det är aldrig för sent för att göra förändring. Det är aldrig försent oavsett vad andra tycker!

Sen finns det mängder med folk som också gjort denna medalj möjligt. Jag har tackat många redan men nämner gärna mina huvudsponsor igen som är och alltid varit Mamma och Pappa. Jag hoppas jag tackat er andra personligen på något sätt. Annars kommer jag göra det när vi ses 🙂

Tusen Tack!

Min semester här i staterna fortsätter och nästa inlägg blir lite mindre pretentiöst 🙂

Hej så länge!

IMG_0615