En död motivation dödar ingen..

Ambitionen att vilja bli bäst kräver att man också chansar. Man måste våga riskera att trampa över plankan även på tredje försöket.
Idag publicerade Nsk en fin artikel om vårt läger i Hässleholm i helgen. Jag tänkte spinna vidare på den tråden.
Många gånger så går idrotten att översätta till arbetslivet. Vägen som leder fram mot ett specifikt mål ser många gånger ut på samma sätt i idrottsvärlden som i arbetslivet. Om målet är att i slutändan få ett visst jobb så finns det en avgörande faktor som är den exakt samma som i min vardag. Ambitionen.
Här skulle säkert vissa istället säga motivationen. Att det är motivationen som för personen framåt. För mig är motivation en tillfälligt positiv egenskap. Jag brukar kalla det för tändvätska. Det som får igång en brasa, men man kan inte elda på motivation/tändvätska. ambitionen är något mer konstant, det är det som är det riktiga bränslet. Ambitionen är det som motiverar dig när du inte har motivation. Alla dagar man egentligen bara vill ligga kvar i sängen. Dagar man känner sig orkeslös och helt tom i huvudet. Det är under dessa dagar folk med ambition passerar folk med motivation. Man blir inte bäst av att träna när det går bra och lätt. Jag tror riktig framgång istället kommer vid alla nederlag, tunga perioder och när det går sämre. Att då inte börja ändra sin inställning, tappa farten eller sluta tro på sitt mål. Utan vid dessa stunder fortsätta ha sin ambition att vilja bli bäst. Då är det bara en tidsfråga innan man lyckas. Det är iaf min tro på det hela. Självklart finns det fall när det inte går vägen av olika anledningar men en sak som jag är säker på; Chansen blir bara större och större ju mer ambitiös man är.
I NSK-artikeln har jag med mig två extremt ambitiösa idrottare i form av Robert Rosengren och Sofia Mattsson. Jag har valt att tillbringa så mycket träning som möjlig med dessa två då vi hela tiden anstränger oss och pressar oss mot samma mål. Att omge sig med folk som enbart lyfter upp en är otroligt inspirerande. Tillsammans pumpar vi varandra med målmedvetenhet och tillsammans arbetar vi bort all negativism som många gånger tränger sig på vid motgångar.
Robban säger i artikeln att vi hela tiden testar var gränsen går för vad man klarar av i träning. Sen vi startade vårt samarbete har väldigt många varnat mig för att vi tränar för hårt. Att vi riskerar att skada oss och att vi kommer bränna ut oss.
Jag har snarare insett att den största chans jag kan ge mig själv att lyckas nästa år, det är att träna hårdare än alla andra. Om man ser vår satsning som ett längdhopp så vet jag att jag aldrig kommer ångra mitt val även om det slutar med att jag tränar så hårt att jag råkar göra 3 övertramp genom att t ex skada mig. Då vet jag att jag i alla fall gav mig själv en ärlig chans att lyckas nå en medalj i Rio. Däremot om jag hela tiden känner efter. Hela tiden tar det säkra före det osäkra och aldrig ens kommer i närheten av plankan, då kommer jag med största sannolikhet känna att jag inte gav satsningen riktigt chans.
Leker man med tanken på vad som krävs så känns det ganska enkelt. I Sverige finns det många som tränar bra. Dom som tränar lite bättre än bra är lite färre. Dessa person tillhör då kanske till och med världseliten. Sen har vi dom som tillhör den yttersta världseliten, Medaljkandidater på en OS. Dom tränar alltså bättre än bättre, helt enkelt extremt bra. Hur måste man då göra för att inte bara komma upp till världseliten. inte komma upp till den yttersta världseliten, utan besegra den yttersta världseliten? Jag ser bara en väg och den är extrem. Den är många gånger brutal. Och efter 2 månader av den här träningen så finns ingen motivation i världen som får mig att bli motiverad. Jag drivs istället av min ambition att nå mitt mål. Jag har tagit ett beslut att göra denna satsningen fullt ut. Jag investerar i princip allt jag äger i detta. DÅ finns det inget utrymme att bara ge det 99 %.
Vi brukar skoja och hitta på egna citat (då det ibland känns som det löper lite amok på sociala media med just motivationscitat). Vi slänger ut oss citat till varandra med glimten i ögat men samtidigt så ligger det lite sanning i orden. En farlig mening är om man svarar att man mår bra på frågan -hur mår du?. Direkt svarar den tredje -Då tränar du för dåligt!
”Känner man sug för att träna, då tränar man för lite”
”känner man sig motiverad att träna då tränar man för dåligt”
”har man ork att köra ett extra pass, då tränar man för sällan”
”Vaknar man och känner sig pigg.. ja ni fattar poängen 🙂
VI försöker ligga på en dos som är man kan jämföra med en hunger. Vi skall aldrig gå hungriga, Vi måste stoppa i oss mer träning innan magsäcken kräver mer föda. Man skal vara mätt hela tiden.. Man måste ligga på gränsen.
Innan folk börjar påstå att man måste vila och att man inte kan träna hur mycket som helst så vi jag ändå påstå att vi inte helt obildade i träningsskolan. Däremot har vi under många år fått en lärdom av hur våra egna kroppar fungerar. Vi har lärt oss att skaderisken är som högst på brottningsmattan. Brottning sliter oerhört på kroppen och här måste man vara smart. Men att träna smart är inte samma sak som att ta det lugnt.
Skärmavbild 2015-11-06 kl. 15.33.26
×