relateras och påverkas.

När det händer saker som påverkar och skakar omvärlden så blir ens förkylning och ett födelsedagsfirande en ganska platt sak att lyfta fram.

Jag likt många andra blir lätt påverkad av incidenter som händer runt omkring oss.

Alla vårt ”Paris” har blivit drabbat av ett fruktansvärt attentat. Och vem har kunnat gå oberörd? Vem har inte en relation med Paris. När just den här typen av händelser inträffar på platser eller med personer man kan relatera till så blir allt så mycket starkare. Lika så för mig. Tanken ”det är ju sjukt, där har jag ju gått och strosat runt” poppade omedvetet upp i huvud. Det är så nära, så greppbart, och man lider, sörjer och tänker på alla drabbade.

Jag har sett två tydliga reaktioner från sociala medier om hur folk ställer sig till händelserna. Den första, som också är något väldigt fint i dessa tunga stunder. Det är den otroliga medmänsklighet som visas hos så otroligt många människor. När vissa ser detta som ett ”detta får mig att sluta tro på mänskligheten” så tycker jag själv att just denna fina efterreaktion verkligen bevisar motsatsen. Människor bryr sig verkligen. Man blir påverkad. Man vill påverka.

Den andra reaktionen som uppstår kommer ifrån människor som i ena stunden visar en otrolig värme och kärlek för alla drabbade för att sen i nästa stund vända allt till något mer hatiskt. ”Nu får det vara nog”-kommentarer och fientliga ord mot islam och islamister har tyvärr duggat tätt idag.

Att personer kan visa sådan otrolig medmänsklighet för människor i Paris men samtidigt inte kunna relatera till att en flykting från Syrien flyr från samma problematik är något jag verkligen inte kan förstå.

Samtidigt är det så ett naturligt beteende tänker jag. Saker vi inte kan sätta fingret på, känna igen eller få någon känsla för har vi självklart svårare att fatta tycke för, relatera till eller bli berörda av.

2004 inträffade en tsunami i indiska oceanen där Indonesien blev värst drabbat. Men för oss här hemma så är fortfarande Thailand det land vi relaterar händelsen till när vi nämner tsunamin. (skriver man ”tsunami” på google så kommer förslaget ”tsunami Thailand” upp t ex). Varför just det blev så var antagligen för att nästa alla kände någon som befann sig där eller att man hade varit där innan.

I samma stund som detta händer i Paris så flyr fortfarande Syrier hit, Syrier som flyr från samma ondska som parisarna nu har blivit drabbad av. Jag har ingen riktigt bra bild av Syrien. Jag kan inte sätta mitt finger på Syrien. Inte som jag kan med Fransmännen, baguetter, Eiffeltorn och creps. I en FN-rapport från 2014 så hade 200 000 människor dödas i kriget i Syrien. En hemsk siffra, helt ofattbart. Siffrorna är till och med över ett år gamla. Men samtidigt så får jag ingen bild i mitt huvud.. Syrien för mig är ganska blankt, vad äter man i Syrien? finns där någon byggnad som är ett klassiskt minnesmärke? finns det något känt torg i Damaskus där man vill sitta och dricka te på? Ingen aning.. Men när en person mister sitt liv… Så är det just en person som mist sitt liv oavsett var man befinner sig. Ett mist liv i Damaskus eller Beirut är fortfarande lika mycket som ett mist liv i Paris. Jag vet inte riktigt vad jag vill få sagt, men om man kan känna empati för alla drabbade i Paris så borde man rent teoretiskt kunna ha lite förståelse för alla som flyr också. Inte tvärtom..

 

Jag tänker inte fortsätta här, reaktion och motreaktion stångas för fullt redan på sociala medier. Jag tänker istället avsluta med att lägga upp ett klipp med Cat Stevens när han var med på Skavlan 2011. Yusuf Islam som han egentligen heter känns alltid rätt i min bok men just idag kändes han extra bra. Varför jag fastnat för honom? antagligen för att jag någonstans likt Paris kunnat bilda en relation, en känsla och en förståelse för honom.