Vad är en bal på slottet?

Årets knock slog till redan i januari känns det som. Sparta siktade på 5 guld på SM i Falkenberg och allt slutade med en ensam vinnare i form av Robert Rosengren. Jag åkte som sagt på smockan först och var golvade redan förra veckan. på torsdagen insjuknade även Jim Pettersson och Jalmar Sjöberg, Ingen lyckades resa sig och alla låg utslagna. Fredde Schöns Ljumske har inte läkt och även han fick kasta in handduken.

Så det har svidit lite att ligga hemma och titta på webbsändningen från SM. Men samtidigt så i år har jag andra planer och min tanke är att detta inte förändrar något. Jag ska fortsätta göra allt i min makt för att nå min mål.

Igår var även Galornas afton då Nordöstra Skånes Idrottsgala anordnades i Kristianstad och Brottargalan hölls i Falkenberg.

Jag kunde av förståeliga själ inte närvara. Men vad är en bal på slottet mot vita bönor, vitlök, ris, kvarg och ingefära? 🙂

Men hur som helst så kan man tydligen ändå vinna priser fast man ligger i sjuksängen!

Min bror, hans sambo samt min syster fyllde min stol i Kristianstad där jag mycket hedersamt fick mottaga priset: Årets Ambassadör. Rapporterna indikerade på att alla tre gjorde ett bra jobb! ingen välte något bord eller tappade någon glaspokal, så nu kan man andas ut:)

I Falkenberg fick Sofia Mattsson äran att plocka emot priset ”Årets Herrbrottare”. Där var jag lite mer lugn då Sofia är i princip en professionell yrkespristagare. Hon plockade till exempel hem 2 egna statyeter igår! #förvaringsproblematik

Till sist: Stort Grattis till min vän Robban som enkelt tog hem 75 kgs klassen på SM. alla matcher vanns med siffrorna 8-0 och teknisk överlägsenhet! grymt jobbat! Även Sofia dansade hem ett nytt SM-guld! Sparta klapp även ett brons i form av Anders Hallbäck. Från Hässleholmtrakten Knep Lydia Åkesson (Ore) ett brons i 48 kg, Årets stjärnskott Anton Olsson tog en fin 4:e plats i tuffa 80 kg. och Jesper Plato (Ballingslöv) blev 4:a i 98 kg.

Nästa vecka har jag lovat mig själv att vara frisk! Så det blir ordagrant nya friska tag!

IMG_6352
Mina syskon Sebastian och Josefine, samt priset ”årets Ambassadör”.

 

Pressmedelande

Nu på morgonen fattade jag tillsammans med mina tränare att jag tyvärr inte kommer kunna ställa upp på SM i brottning i helgen. Jag är otroligt besviken att jag inte kommer kunna försvara min titel från förra året. Jag har helt klart återhämtat mig en hel del de senaste dagarna och den sista penicillinkuren har verkligen lyft upp mig från det döda. Men efter ett lättare test igår kväll insåg vi alla att riskerna med att vara med på SM är förstora och ett år som detta så måste man vara lite klokare än vanligt.

Det som hänt är att jag i Tyskland fick en halsbakterie som heter Mycoplasma. Med största sannolikhet blev jag smittat av en annan brottare som ovetande åkte ner till lägret med bakterien i sig. Vid första halsprovet (A) syntes inget då Mycoplasma först upptäcks via en halsodling som tar en vecka ungefär. Tråkigt nog upptäcktes detta väldigt sent och i 6 dagar utgick läkarna från att jag endast hade ett virus.

Jag inser att jag nu i min viktnedgång kommer vara med exponerad för bakterier och virusinfektioner då mitt immunförsvar blir lite känsligare.

Denna helgen går väl till minnet som den helgen då jag ställde in allt. Idrottsgalan i Kristiansstad, SM i Brottning samt Brottargalan. Målet nu är att verkligen återhämta mig så att jag väl i Ryssland får chans att reparera den fysiska skada som skett i 10 dagar. Komma tillbaka och återuppstå på Thors Masters den 20 februari!

Jag önskar mina lagkamrater i Sparta och mina träningsvänner i Helsingborg ett stort lycka till!

Många idrottare säger alltid vid nederlag att dom kommer komma tillbaka starkare än någonsin. Jag nöjer mig med att få komma tillbaka lika stark som innan men istället lite smartare så jag slipper vara med om detta igen 🙂


Skärmavbild 2016-01-29 kl. 09.38.04

flashback i dubbel bemärkelse!

När nyhetstorkan ligger på men understimulansen bara blir större och större har man inget annat val än att ta sväng in på ens ”memory lane”, Det vill säga minnas tillbaka till svunna tider 🙂

Förra veckan (kanske inte en svunnen tid ännu) gick MMA-fightern Ilir Latifi en match på UFC-galan i Boston. Denna matchen vann Ilir, vilket verkligen var grymt kul!

Ilir är en malmöbrottare i grunden. Men han gjorde också en session i Stockholm samtidigt som jag bodde där. Jag hade precis slutat brottningsgymnasiet i Klippan och ville söka mig till bästa tänkbara klubb i Sverige som på den tiden var Spårvägen. Just detta året (2004) hade klubben hela 4 deltagare på OS. Väl där knep klubben ett silver (Ara Abrahamian) och en fjärdeplats (Jimmy Samuelsson). Jag och Ilir flyttade upp exakt samtidigt till Stockholm då vi både hade blivit antagna i något som kallades ”Campus Haninge”. Detta var ett en sportsatsning som vände sig till atleter som ville kombinera elitidrott och högskolestudier. Jag ska bara tala för mig själv men kan gissa att jag inte är ensam att tycka att campuset var en stor besvikelse i form av mängder med tomma ord och brutna löften. Jag som 18-åring stötte då på min första riktiga motgång i livet. Min ta-livet-med-en-klackspark-attityd blåstes bort och jag blev en vilsen själ i huvudstaden. Det jag insåg var att personen som hade instiftat projektet var en visionär, men endast en visionär. Vilket inte är fel i sig men när man inte har en aning om vad det innebär att elitsatsa, och framförallt att studera samtidigt så blir visionerna ganska meningslösa.

Jag och Ilir bodde hur som helst som grannar i Haninge i ett års tid och vi pendlade in till Stockholm och Spårvägens brottarklubb dagligen. Väl i ”Spåret” träffade jag flera andra brottare såklart.

1931303_44129126731_8599_n
Iran 2006. På bilden har ni (från Vänster) Teo, Ilir, Reza, Fiznik, Bilal och Anders. sittande är junisen Tallroth.

Ilir var hur som helst en av ett par person som gjorde att jag höll mig flytande det första året i Stockholm. Han tillsammans med framförallt min vän Benny och Reza (som man kan se på bilden) var nog viktiga kuggar i att jag inte packade ihop väskan och åkte hem efter bara ett par månader.

Att studera på heltid och samtidigt satsa helhjärtat på brottning visade sig i alla fall för mig vara en omöjlighet. Och när då också ens övriga livspussel inte la sig själv så började man tvivla på om pusselbitarna ens passade..

Just Reza är en person som många har många åsikter om. Att det finns 112 ämnesgrupper och över 50 000 inlägg som handlar om Reza på Flashback säger en del. Jag ska inte gå in på vad folk har att säga men för mig så var han verkligen en person som alltid ställde upp. Jag kunde ringa när som, dynget runt och be om minsta hjälp så ställde han upp. Som när han kl 03:00 mitt i natten kom som ett skott och hämtade upp mig då jag försovit mig till ett flyg.

 

 

tisdagsstats!

Statusuppdatering: Fortfarande i sängen men i gott mod!

Så finns inte mycket mer att uppdatera på den fronten tyvärr..

Idag känns annars den självklara diskussionen ”idrottsgalan” från igår.

Jag såg inte galan så skall inte kommentera galan för mycket men råkade snubbla över en artikel om galan i min tristess.

Från Expressens Daniel Kristoffersson:

”Sjöström har ju redan nu ett gäng EM- och VM-medaljer och är vårt största medaljhopp i sommarens OS: Trots att hon bara är 22 år gammal.

Ändå kan jag inte tycka annat än att ett EM-guld i fotboll smäller aningen högre.

Fotboll är en så pass mycket större sport. U21-landslagets prestation så mycket mer oväntad.”

Jag vill verkligen inte tona ner deras bedrift som verkligen var extremt stor. Men är det inte lite att ta bort moroten för grabbarna. Att få det finaste pris man kan få i Sverige redan på juniornivå känns bara missvisande samt prestationsdödande. Indirekt så säger man att laget har lyckats fullt ut, detta går inte att överträffa. Jag har fått för mig att junior-mästerskap och framför allt U-21 i fotboll handlar om att minska tröskeln mellan ungdomsfotbollen och seniorfotbollen så att man behåller utvecklingen, bibehåller motivationen för att enklare ta klivet upp i till Seniorfotbollen. Idrott och idrottsprestationer handlar väldigt mycket om att ha rätt drivkraft. Så i mitt tycke hade det snarare varit tjänstefel att ge laget priset.

Men jag antar också att jag och journalisten har två olika förhållningssätt  i hur vi tänker. Jag ser det i från ett idrottsperspektiv och han från ett medialt perspektiv.

Sen gick U-21 laget inte tomhänta där ifrån, årets lag, prestation och ledare för man väl anse som godkänt?

Sen om man får ta fria tolkningar (antagligen misstolkningar) av Kristofferssons argument ”Fotboll är en så pass mycket större sport” så vi lika gärna kan slå ihop fotbollsgalan och idrottsgalan då fotboll alltid kommer vara störst 🙂

Gonatt gott folk!

 

Sjukanmälan..

I vanliga fall så brukar man kunna läsa att måndagen bestod av ett morgonpass och att man nu inväntade eftermiddagens träning. Men sen i onsdags förra veckan så har jag tråkigt nog inte följt mina vanliga rutiner.  Mitt under lägret i Tyskland insjuknar jag och och 6 dagar senare är jag fortfarande utslagen i sängen. Antibiotkakuren är nu igång och förhoppningen är fortfarande att jag skall kunna tävla på SM i helgen.

Är jag bara på benen på torsdag så tror jag att jag skall kunna prestera ett bra resultat på SM i Falkenberg.

Tyvärr är det sorgliga att man missar en hel vecka av träning. Denna säsongen är betydelsefull och intensiv och att ligga i sängen en veckabåde frustrerande och det minsta jag behöver. Men nu är det som det är så det enda man kan göra är att blicka framåt och göra det bästa av situationen. Jag blandar moderna mediciner med husmorsknepen för att tillfriskna, antagligen så luktar jag bara ingefära och vitlök just nu. kör ett högt intag av magnesium också men den doften är nog ganska transparent!

Tyvärr blir det inte mycket roligare än så här 🙁

540319_10150759497760935_528731824_n
En gammal bild som får symbolisera sjukdom. Även om det rörde sig om ett blomkålsöra den gången.

Hej så länge!

En åsikt, eller insikt, eller avsikt?

Henrik Schyffert, Malena Ernman, Soran Ismail och även nu Zakarias Tallroth (hahaha nej jag har inte fått storhetsvansinne). Utan jag vill bara offentligt gå ut med ett ställningstagande. Så alla ni inte orkar med populistiska inlägg eller ovanstående personer bör kanske sluta läsa nu.

Jag vill ta ställning. Jag vill aktivt säga hur jag känner. Sprida mina åsikter, mina insikter, mina värderingar.

Jag skriver hela tiden om min inställning till träning och idrott generellt. Min ställning till brottning i synnerhet. Men jag vill även ta ställning i ett större perspektiv.

Jag postade ett inlägg på Svenska brottningsförbundets instagram förra veckan som jag själv skulle ha kallat ett tydligt ”brottning-mot-rasism”-inlägg. Jag möttes då i efterhand av lite kritik. Självklart så var det inte kritik mot att jag tog ställning mot rasism. Utan det var mer att man ifrågasatta mitt syfte. Det luktade tydligen poängfiske från min sida. Det skulle alltså varit ett så kallat popularitetsinlägg, ett ”Klappa-mig-själv-på-ryggen-och-säga-jäklar-vad-duktigt-jag-är”..

Man får självklart ifrågasätta mitt motiv. Jag vill ju självklart vara omtyckt, Jag gör säkerligen handlingar hela tiden för att öka min egen självkänsla. Så jag kan egentligen inte försvara mig i deras påhopp men just nu känner jag lite att det är ”fine by me” oavsett.

Så varför har jag detta begäret?

För två år sedan hade jag antagligen inte haft samma begär. Jag hade tyckt att det var min ensak och att jag inte var i behov av att offentliggöra mina åsikter. Men utveckligen på hur folk resonerar i olika sammanhang får mig att tänka att jag inte vill sitta tyst och titta på.

Jag brukar inom träning tänka att om man inte utvecklas och rör sig framåt så går man per automatik bakåt. Man kan helt enkelt inte stå still i sin utveckling. Åsikter om t ex främlingsfientlighet fungerar för mig på liknade sätt. Antingen så är man aktivt emot främlingsfientlighet eller så är man inte emot, då man aktivt inte tagit ställning. Självklart blir inte en person som inte tar ställning automatiskt en rasist men om man står tyst i ett hörn så ger man rasismen mer spelrum, mer utrymme, mer luft under vingarna och indirekt så accepterar man den.

Jag vill inte stå tyst i ett hörn. Jag vill inte vara den personen som 4 år senare tänkte ” jäkla skit, jag skulle ha sagt vad jag tyckte”. Jag vill ta ställning. Tanken är fortfarande att jag skall skriva om min satsning men samtidigt så vill jag att min åsikt skall vara tydlig. Jag accepterar att alla inte håller med mig. På samma sätt hoppas jag på acceptans för min åsikt.

Precis som alla andra så vill jag leva i ett samhälle som jag uppskattar. Då vore det väl smartast att försöka påverka det åt det håll som just jag tror på.

Sen är frågan vad jag bör påverka? För ska jag vara helt ärlig, min livssituation, min livskvalité och min levnadsstandard har inte blivit ett dugg sämre på något sätt sen vi fick fler tiggare på gatorna, sen krigen bröt ut i mellanöstern eller sen den så kallade ”flyktingstömmen” slog ut Sverige och före ner oss i fördärv..

Här är en kort liten film som verkligen är talande om just det jag säger:

Förresten, om någon timme landar jag i Danmark för att ta tåget över till Sverige. Tydligen så tycker Sverige att trycket varit för högt och begränsat människors möjlighet att ta sig till Sverige för att söka asyl. När alltså behovet av vår hjälp är som störst väljer alltså Sverige att försvåra hjälpen. Det är en sak jag har väldigt svårt att förstå.

FullSizeRender
Hyllies gränskontroll 2015/2016.

3 pass kvar..

Att lyckas beskriva hur det är att ligga på träningsläger är bra mycket svårare än vad jag först trodde. Om man bortser från den del som handlar om att träna och försöka bli bäst (som är den klart jobbigare delen) så tror jag de flesta av oss i landslaget lider av en dubbelmoral i hur vi ser på våran livstil.

Jag brukar alltid försöka njuta av att få göra något varje dag som de flesta människor skulle betrakta som en hobby. När vi inte tränar så äter vi serverad mat 3 gånger om dagen. Vi bor i hotellrum som städas och mellan passen så finns det tid att göra lite vad man vill. Sova om man är trött, läsa om man vill läsa, titta på film, fika, socialisera, göra stan, upptäcka orten, besöka sevärdheter, you name it.

Det är nästan som man skäms ibland över hur bra man har det. Som nu t ex då jag ligger på rummet och tittar på klockan och tänker -nu slutar många av mina vänner jobbet.. och mitt största problem är att foten somnar med jämna mellanrum då jag legat i exakt samma position sen lunch :)..

I det avseendet så kan man inte direkt påstå att man gör en uppoffring som elitsatsar. Det är lite kryddat här ovan då just idag är en av få dagar då vi har en ledig eftermiddag. Min ork har varit låg så när de andra har  valt att åka in till stan så har jag intagit sängläge.

En sak som brukar återkomma är att ju närmre hemresan man kommer desto mer bortskämd blir man i sitt tänkande. Tanken ”skit va bra vi har det” poppar upp mer sällan. Maten börjar smaka likadant oavsett vad som serveras. fantasin och orken att göra saker mellan träningspassen blir blir sämre. Man börjar drömma om svenskt kaffe. Man börjar räkna hur många minuter hårt träning som återstår (just nu: 220 minuter kvar). Man saknar sin säng, man saknar människor där hemma.. Ja ni fattar, jag skulle bara kunnat skriva att man får hemlängtan men hur kul hade det varit?

En händelse som beskriver detta beteende bra är när vi var i Iran på läger i 16 dagar förra året. Nu i efterhand brukar vi prata om vilken upplevelse det var. Samt vilket grymt läger det var. Men filmen här under är inspelad på dag 15. Lite andra tongångar då hahah.

 

Hej så länge!

Styrkebesked!

Inne på 5:e träningsdagen i Tyskland. Om 1,5 timme kör vi det 8:e träningspasset som skönt nog kommer bli ett styrkepass. Inte för att våra  styrkepass är särskilt lugna men i jämförelse med brottningspassen så känns det som en själslig rehabilitering. Efter varje brottningspass ser man fler och fler krökta ryggar, folk haltar fram och massörerna får jobba febrilt för att få alla i kördugligt skick till nästa pass.

Jänkarna kör ju hårt på citatet ”once you wrestle everything else in life is easy”. Men tråkigt nog för min del så har jag efter 25 års brottning fortfarande en hel del saker som känns ganska svåra 🙂

på tal om krökt rygg.. Eller armbåge iaf.
På tal om krökt rygg.. Eller armbåge iaf.

I övrigt spenderar vi mest av vår lediga tid i våra rum. Centret ligger ca 3 km från närmsta civilisation, bil saknas och vädret gör framkomligheten ganska svår. Chansen ”att vidga sina vyer” får man nog se som relativt liten. Men ett besök i stan har vi hunnit med.

Jag tänkte jag skulle fånga vår vardag på bild så jag gjorde ett försök att få till en fin panoramabild från vårt kafferum. Panoramafunktionen bygger på att man har en stabil rörelse i sidled vilket jag tyckte ag spikade. Men på slutet gick en 85 kgs Kristoffer Johansson till en Belgien blue-tungviktare. Men jag tycker ändå tjurnacken klär honom 🙂

IMG_1666 3

Fortsätter med lite bilder från träningarna. Denna bilden är dock från efter träningen där Jalmar Sjöberg, Emil Sandahl och Robban slipar på sin teknik.

IMG_1717 3

Till sist har vi fått nys om var vårt nästa läger i februari kommer äga rum. Jag kommer berätta mer sen men när nyheten släptes så fick jag denna bild skickad till mig från Ingemar Gannby.

IMG_1729 4

Tystland försvann..

Långt ner i södra Tyskland, ca 5 km från den franska gränsen ligger Saarbrücken. I 3 dagar har vi nu befunnit oss i denna snötäckta ”by” med den smått blygsamma befolkningsmängden på 170 000 invånare. Träningarna har bestått än så länge av 4 brottningspass och 1 kondition/cirkelträningspass. Lägesstatusen på mina axlar är relativt god. Jag måste hela tiden vara försiktigt när mängden brottning är så pass hög men (ta i trä) just nu känns det okej! Gjorde en liten miss förra veckan när jag skrev att jag skulle äta Atarax-medicin.. Om man är lite insatt i medicin branschen så kanske man undrar på vilket sätt just skulle hjälpa mot axelbekymmer 🙂 Det jag stoppar i mig är arcoxia, som förhoppningsvis skall hålla nere inflammationen i axlarna.

Idag är det söndag och vi har bytt hotell och nu bor vi inne på centret. Jag delar nu rum med Johan Euren. Kontrasten från ett singelrum till en go och glad göteborgare är ganska extrem men johan har med sig en perkulator så då ska man verkligen inte klaga! Vad vore livet utan Kaffe!!
Imorgon drar hi igång fas 2 på lägret. Vi har träningsledigt nu på eftermiddagen så då lever vi livet, då det slaskregnar ute så innebär det alltså soffläge och kaffedrickande 🙂

IMG_4451
Johan Euren och Jag!

Fredagskrönika..

Trött, slutkörd och färdig. Tankarna om denna krönika (vet i tusan om jag ens kan kalla detta en krönika) var igår lite annorlunda. Med 3 brottningspass i rad förändrade just de tankarna och orken får styr detta inlägg.

Ibland glömmer jag bort hur extremt trött man kan bli på 6 minuters brottning. 6 minuter.. Det går liksom inte förklara att man kan gå från att må hur bra som helst till att vara knäsvag, svimfärdig och redo för kalvning på endast 6 minuter. Ibland är man helt färdig efter 3 minuter, då återstår det alltså 3 minuter till.. Då är det som att alla världens klockor slutat fungera. Tanken ”Nu måste det ha gått 6 minuter” hinner poppa upp i huvudet i alla fall 5-6 gånger innan tanken går över till ”Men va i.. nu då!?!?!? Blås av för F-N”!! 🙂

Tid i min värld är verkligen en obestämd och böjbar form. Det går till exempel aldrig påstå att 6 minuter på mattan skulle vara lika länge som en 6 minuters snoozning på väckarklockan. Mig lurar ingen 🙂

Tid idag känns verkligen som något som också har moderniserats. När jag flyttade till Stockholm 2004 bosatte jag mig i Haninge, ca 30 min utanför stan. Varje 15:e minut gick det pendeltåg in till stan. -15 minuter, härligt! Tänkte jag, då behövde man inte hålla koll på tidtabeller eller dylikt. Det var ju bara att droppa in och som mest vänta ynka 15 minuter (utan modern underhållning i fickan). -Låter ju helt galet! Tänker alla kids! 15 minuter att bara stå rätt upp och ner med sig själv och sina tankar! 3 år senare och tre år i huvudstan hade förändrat mig till en tidsmodern och anpassad person. Tidsperspektivet hade förändrats. Jag hade blivit sjukt mycket mer tidseffektivt. Jag hade flyttat närmre stan. Jag planerade tågtiderna, att vänta mer än 2 minuter på tåget var en förlust, man planerade i vilken ände av tåget man skulle sitta för att snabbare kom ut från stationen. Och skulle man mot förmodan ha 2 minuter över så fyllde man dem med mobilen.

Så frågan är kanske om det är därför 6 minuters brottning ibland känns så extremt lång tid. De där 6 minuterna var ju lika långa 1912 i Stockholm, 1948 i London, 1980 i Moskva och 1996 i Atlanta. Den klockan kan aldrig moderniseras. Jobbet som skall utföras kan aldrig tidseffektiviseras och det finns inga genvägar! bild 3_Fotor