Ytterligare en tung dag på kontoret..

Ortho Center i Hyllie.. Den 12 december 2014. Detta var första gången jag öppnade dörrarna in dit. Jag träffade då för första gången min läkare Christian Olsson. Jag hade vid detta skedet precis börjat få problem med ena axeln. Efter en magnetröntgen insåg vi att där fanns kraftig atros i axelleden vilket man borde operera men för att just slippa operation valde vi att prova med en kortisonspruta i axeln.. Avslutningsvis så sa Chirstian -Är det något så är det bara att du hör av dig. Jag svarade -jaja men då hoppas vi på att vi inte hörs då!

På lite mer än ett år har både jag och Christian dragit dessa två meningarna till varandra 7 gånger 🙂

idag kom den 8:e gången! Idag var jag inne och fick en ny kortison i vänsteraxel. Detta är den andra sprutan i den axeln och jag hoppas verkligen att det kommer göra skillnad. Jag kommer också ta en kur atarax (anti-inflamatoriskt) för att få ner den extrema inflammation som finns i hela axelpartiet.

Jag försöker dock se detta som något positivt. För det första så är det inget unik att som elitidrottare gå och dras med långdragna skadeproblem. Det är snarare så att om du hela tiden är hel och frisk bör du nog se över din träning. Det är tråkigt nog ett klart tecken på att man tränar för dåligt 🙂 Faktum är att det nog inte finns någon i den yttersta eliten som är hel. Alla i brottningslandslaget dras till exempel med ständiga besvär. Så att tycka synd om sig själv ger sällan gehör på lägerna.

En annan positiv sak med mina axlar är att skadan inte direkt kan bli värre. Artrosen är vad den är. Och jag kommer inte få några men för livet (När jag väl har tillfälle att operera bort artrosen). Däremot när axeln är inflammerad ökar risken att skada andra leder och muskler så man kan inte göra vad som helt. Just nu är den till exempel i farozonen.

Positivt nr 3 är att jag kan träna på väldigt bra ändå. Styrka och kondition funkar utmärkt och även träarmar fungerar helt okej. Så förhoppningen är att lagom till Tyskland vara fit for fight för riktig brottning.

Jag tror verkligen detta inte kommer påverka mina resultat framöver. Det är snarare ett fint kvitto på att vi tränat hårt och har legat på den berömda gränsen. Jag tänker att det inte finns någon väg till framgång som är spikrak. Man måste stöta på omvägar, kurvor och farthinder. En och annan fartkamera swishar man säker också förbi på vägen. Däremot kan man hoppa över, köra om och ignorera alla bromsklossarna som tror sig veta bättre :)!

En annan trevlig sak jag just fick reda på är att min mamma och syster igår lyckades bestiga Kilimanjaro i Tanzania! Afrikas högsta berg på nästan 6000 meter! Ska jag vara helt ärlig så trodde jag faktiskt inte att de skulle klara av det vilket innebär också att man förlora det vadet! Men det gör jag så gärna! Grymt!

WINTER2012D'Arcypic1

×