flashback i dubbel bemärkelse!

När nyhetstorkan ligger på men understimulansen bara blir större och större har man inget annat val än att ta sväng in på ens ”memory lane”, Det vill säga minnas tillbaka till svunna tider 🙂

Förra veckan (kanske inte en svunnen tid ännu) gick MMA-fightern Ilir Latifi en match på UFC-galan i Boston. Denna matchen vann Ilir, vilket verkligen var grymt kul!

Ilir är en malmöbrottare i grunden. Men han gjorde också en session i Stockholm samtidigt som jag bodde där. Jag hade precis slutat brottningsgymnasiet i Klippan och ville söka mig till bästa tänkbara klubb i Sverige som på den tiden var Spårvägen. Just detta året (2004) hade klubben hela 4 deltagare på OS. Väl där knep klubben ett silver (Ara Abrahamian) och en fjärdeplats (Jimmy Samuelsson). Jag och Ilir flyttade upp exakt samtidigt till Stockholm då vi både hade blivit antagna i något som kallades ”Campus Haninge”. Detta var ett en sportsatsning som vände sig till atleter som ville kombinera elitidrott och högskolestudier. Jag ska bara tala för mig själv men kan gissa att jag inte är ensam att tycka att campuset var en stor besvikelse i form av mängder med tomma ord och brutna löften. Jag som 18-åring stötte då på min första riktiga motgång i livet. Min ta-livet-med-en-klackspark-attityd blåstes bort och jag blev en vilsen själ i huvudstaden. Det jag insåg var att personen som hade instiftat projektet var en visionär, men endast en visionär. Vilket inte är fel i sig men när man inte har en aning om vad det innebär att elitsatsa, och framförallt att studera samtidigt så blir visionerna ganska meningslösa.

Jag och Ilir bodde hur som helst som grannar i Haninge i ett års tid och vi pendlade in till Stockholm och Spårvägens brottarklubb dagligen. Väl i ”Spåret” träffade jag flera andra brottare såklart.

1931303_44129126731_8599_n
Iran 2006. På bilden har ni (från Vänster) Teo, Ilir, Reza, Fiznik, Bilal och Anders. sittande är junisen Tallroth.

Ilir var hur som helst en av ett par person som gjorde att jag höll mig flytande det första året i Stockholm. Han tillsammans med framförallt min vän Benny och Reza (som man kan se på bilden) var nog viktiga kuggar i att jag inte packade ihop väskan och åkte hem efter bara ett par månader.

Att studera på heltid och samtidigt satsa helhjärtat på brottning visade sig i alla fall för mig vara en omöjlighet. Och när då också ens övriga livspussel inte la sig själv så började man tvivla på om pusselbitarna ens passade..

Just Reza är en person som många har många åsikter om. Att det finns 112 ämnesgrupper och över 50 000 inlägg som handlar om Reza på Flashback säger en del. Jag ska inte gå in på vad folk har att säga men för mig så var han verkligen en person som alltid ställde upp. Jag kunde ringa när som, dynget runt och be om minsta hjälp så ställde han upp. Som när han kl 03:00 mitt i natten kom som ett skott och hämtade upp mig då jag försovit mig till ett flyg.