Söndagskrönika.

Tacka vet jag ett mål.

I hela mitt liv har jag sett mig själv som en formel 1-bil. Alla som sett mig springa 100 meter skrattar antagligen nu och inser att jag inte syftat på min toppfart utan min förbränning.

Förut kände jag att allt jag stoppade i mig fungerade som bränsle till en superugn. Om det var disel, bensin, fett eller gluten spelade mindre roll, bara det fanns bränsle i tanken så var jag nöjd. Rättare sagt hade jag en inställning att jag kunde äta i princip vad jag ville.

Det innebar inte att jag åt vad som helst men jag fokuserade alltid på ha kalorier, protein och kolhydrater i kroppen, Sen om det slank ner en fetare sås, en smarrig efterrätt eller ett vaniljhjärta på en torsdag gjorde varken till eller i från. Det var helt enkelt bara ved till brasan som alltid brann upp.

Men helt plötsligt så förändrades allt. Helt plötsligt skulle min vardag förändras. 8 kilo skulle bort. I november träffade jag min dietist Stefan Pettersson i Göteborg för fösta gången. Den dagen vägde jag 74,0 kg som morgonvikt. Målet är att väga 66 kilo i april för att lyckas kvala in till OS i Rio.

8 kilo ska bort. Jag vet att det går. Stefan bekräftade också att det gick rent fysiologiskt och hälsosamt, och med hälsosamt menar jag att det inte finns en hälsorisk. Efter mängder av mätningar och tester la vi upp ett kostschema baserat på min förbränning både i vila samt under träning.

Brottningsträning handlar väldigt mycket om att ta smärta. Man har ständigt blodsmak i munnen och mjölksyra i varenda muskel. Så jag tänkte direkt att ”gå på en diet” kommer vara en bagatell i jämförelse med att träna.

Innan dieten köpte jag aldrig godis och Jag åt väldigt sällan snabbmat eller halvfabrikat. Med den vetskapen var min tanke att denna resan skulle bli en piss-i-missisippi, en walk-in-park, en räkmacka, ja ni förstår.. 

Men tydligen visade sig att även jag är en helt vanlig människa med vanliga begär och vanliga laster. Så fort jag ser skylten vid fönstret på tåget ”får ej öppnas” så får även jag tvångstanken att jag måste öppna fönstert. Att vara mät och belåten men sekunden senare se en godispåse 2 meter bort har plötsligt blivit en metal kamp. Vilket känns sjukt då jag egentligen inte ens gillar godis.

Bara på de här 3 månaderna har jag insett att det är oerhört svårt för en vanlig människa att hålla en diet. Jag har till skillnad från många andra ett väldigt tydlig mål. Varje gång jag får ett sug så har jag målet att falla tillbaka som utan större problem trycker undan alla begär. Men mitt mål har jag drömt om sen jag var tio år gammal. Jag har offrat allt för att lyckas och jag formar hela mitt liv för att ge detta en äkta och ärlig chans.

Men hur hade jag hanterat dieten om jag bara ville ”må bättre och vara mer hälsosam”? Om jag inte hade haft min kunskap i ryggen, om Jag inte haft Stefans vetskap i ryggen? Den tanken vågar man inte ens leka med.

Dock måste jag poängtera att själva dieten går väldigt bra. Jag äter precis som vanligt. Jag orkar träna precis som innan och jag går inte och är hungrig. Men självklart så stör frestelserna mig. Socker fanns överallt men innan la jag inte ens märkte till det. Nu känns det som att sockret förföljer mig! Vart jag en vänder mig så stor en säljare och delar ut gratis kanelbullar.

Så all heder till alla som lyckas leva hälsosamt utan tydliga målbilder.

_Y2A5275_Fotor