Hårda fall för Flygare..

Annandag påsk bjuder på lite pretentiös helgdagsläsning. För 10 dagar seden höll jag ett föredrag i Kulturhuset i Hässleholm. Det blev en lyckad föreläsning då jag verkligen tror alla deltagare gick därifrån nöjda och belåtna.

Dock inser man efteråt att det finns så mycket man vill prata om och att en timme tydligen inte alltid räcker. En sak jag gärna diskuterar är klassiska uttryck som många gånger används av idrottare, så som ”jaga sin dröm”. Vilja bli bäst” och ”gör att för att lyckas”.

Ibland får idrottare en del skit från allmänheten för att man skyller ifrån sig och hittar ursäkter för att man inte kunde leva upp till förväntningarna. Samtidigt brukar TV-publiken uppskatta när man helt ärligt berättat att man ”inte var bättre”. Jag har tidigare pratat om just det där fenomenet.

Man måste helt enkelt kunna kritisera sig själv för att kunna utvecklas. Som jag berättade i ”filosofiska rummet” så är det väldigt farligt att skylla och tro på att oturen påverkade utgången i ens satsning. Då tänker jag att man mörklägger sina brister och istället låter oturen stå som den stora anledningen till nederlaget. Jag ska inte prata mer om det nu men kontentan är att ”oturen” överskyggar utvecklingsmöjligheterna.

Jag tänkte istället lyfta fram ett annat fall där folk använder ordet ”otur”. Detta är när dom söker vad jag brukar kalla för en ”legitim” anledning att sluta/ge upp/lägga av.

Ständigt stöter jag på människor som fascineras av min och mina kollegors satsningar. Väldigt ofta berättar då samma månniskor att:

-ja jag själv satsade ju som ung men så fick jag den där skadan som satte stopp för allt.

Självklart finns det fall där skador avslutar karriärer i förtid men jag tror att de flesta fallen handlar om något annat.

Någonstans på vägen har just dessa personer inte det som krävs. Man har inte orken, man upptäcker andra saker som man hellre prioriterar eller så orkar man inte offra mer av sin tid i något där utgången är så pass osäker som den är inom idrotten.

Det är inte ofta man hör någon säga att man helt enkelt bara gav upp. Det är extremt svårt att erkänna för sig själv att man inte ”räckte till” eller hade det som krävdes. Speciellt när man redan har investerat flera år och berättat för människor under en längre tid att man ”satsar stenhårt”. Att det då dyker upp en skada som gör att man får ett avbräck från satsningen så blir det istället ett perfekt sätt att släppa taget om drömmen utan att behöva ge upp identiteten som idrottare. Man slutar med vad man skulle anse vara av legitima själ. Jag vet själv att jag under mina tyngsta år innan 2011 på ett sätt också tänkte i de där banorna. Jag sökte sätt att rättfärdiga ”min satsning”. Jag berättade alltid om mina skador i samma veva som jag berättade om min satsning. För att jag inte rakryggat kunde säga att jag inte lyckas på det sättet jag tyckte var godkänt.

Ett annat exempel detta skulle jag säga är fotbollsspelaren Tony Flygare. För ett tag sedan läste jag Tonys bok ”en gång var jag större än Zlatan”. Boken handlar väldigt mycket om Zlatan och Tonys ungdomsår där Tony Flygare framställdes som den stora talangen medans Zlatan mer var en i mägnden. Som 18-åringar hade bägge grabbarna tagit plats i MFF:s A-lag. Fortfarande var Tony den stora talangen. MFF var på väg ur allsvenskan efter en tung säsong men ännu var hoppet inte helt kört och i näst sista omgången får MFF en straff mot Halmstad där ett straffmål kan innebära ett nytt räddat kontrakt. Fram kliver då en 18-årig Tony Flygare för att ta straffen.

Innan jag läste boken, ja i princip i 15 år har jag känt till historian om Tony Flygare. Historian om att i samma stund som Tony sköt den straffen och missade så gick också hans karriär i kras. Jag minns när jag såg Tony i Stockholm 2005. Jag pekade ut honom för mina vänner och drog historien om hur Sveriges största talang försvann. Både Tony i boken men även folk i allmänhet lyfter fram ”hur små marginaler det är inom idrott”.

Idag har jag en helt annan inställning. Min syn är att hade det i stället varit Zlatan som missat den straffen så är jag övertygad om att inget hade förändrats. Självklart hade det säkerligen varit ett bakslag även för Zlatan men Zlatan är en sann drömjagare så han hade garanterat varit en av världens bästa idrottsmän idag trots den där missade straffen. Och Tonys utgång hade antagligen bara fördröjt till något annat tillfälle där ”oturen” hade slagit till och förstört hans karriär.

Exemplet är just ett sådant fall där man låter ”oturen”, ”slumpen” och ”tillfället” stå som syndabock. Tony var en talang som hade många färdigheter för att att lyckas. Men i mina ögon så fanns inte alla aspekter där för vad krävs för att orka gå hela vägen. Och så är ju idrotten, Det är en hård väg, även för Zlatan. Idortten gallrar människor hela tiden. På ett mästerskap har man 40 motståndare från 40 länder. Men redan där har man besegrat mängder av talanger som Tony Flygare på vägen dit genom att inte ge upp. Det kostar att lyckas. Det krävs ambition, drivkraft och motivation ut över det vanliga. Att vilja tjäna pengar som Zlatan fungerar inte som drivkraft, och alla som tror att det motiverar honom vet inget om elitidrott. Hade det handlat om pengar så hade ju Zlatan slutat för längesen. Allt handlar om drivkraften att utvecklas och bli sitt bästa jag.

Sen finns det folk som kanske inte kommer upp i världseliten men som har samma driv och kraft att fortsätta att driva sig själva framåt även vid motgång. Bli sitt bästa jag helt enkelt.

382372_540928289278529_796938109_n
Allt går inte på räls. När tågets motor får problem och stannar är det bra mycket lättare att avbryta resan än att fortsätta på fot. P.s Bra balans på den stiliga killen till vänster 😉

I skrivande stund sitter man i bil på väg till huvudstaden. Om en timme är vi framme på Bosön för ett 11 dagars långt läger.

Hörs!