En gästvänlig fasad av glas och grus.

Glasfasaderna från skyskrapor avlöser varandra. Skybarer och köpcentrum verkar enligt kartan finnas runt varje husknut. En pulserande storstadstrafik med bilar i miljonklassen sveper förbi oss hela tiden. Svenska brottningslandslaget befinner sig mitt i centrala Ulaanbaatar, Mongoliets huvudstad. Landet största stad med 5 universitet och nästan 900 000 invånare men att kalla staden för en modern huvudstad känns lika korrekt som när man försökte marknadsföra Hässleholm som en ”Metropol” på 50-talet.

Känslan är mer en smutsig och kaosartat byggarbetsplats där budgeten spräcktes någon gång på 80-talet. Vi befinner oss mitt i de centrala delarna när trafiken klumpar ihop sig och helt plötsligt övergår vägen från att bestå av trasig asfalt till en full grusväg. Minnena från Peking kommer också tillbaka då munskydden duggar tätt bland lokalbefolkningen. Kolkraften driver staden men smogen ligger som en bifogad bieffekt över stan.

Kontentan är helt enkelt; jag gillar det! Kanske inte smogen då den likt whisky har en förmåga att sätta sig på stämbanden.

IMG_2636
Höghus, tempel och grus, allt på samma gata.

Men visst finns här fina delar. Buddistiska tempel, Pampiga regeringsbyggnader och ett storslaget torg med statyer på Djingis Kahn som stoltserar storslaget i princip överallt. Staden är en relativt liten huvudstad då man med friska ben kan ta sig till fots över hela stan. Nu ligger energin på att orka träna och acklimatisera sig så trots våra friska ben åker vi för mestadels taxi när vi rör oss.

IMG_2697
Hela den svenska truppen framför en staty av Djingis Khan.

Andra saker jag reflekterat över under mina första dagar är följande:

  • Allt är bra mycket dyrare än vad jag trodde. En helt vanlig jacka utan speciellt märke kostar 800 kr. En kaffe går på 30 kr. Mcdonalds-indexet har vi inte kunnat undersöka då vi inte sett något Mcdonalds.
  • Just Mcdonalds och andra stora kedjor lyser med sin frånvaro. Vilket inte är något negativt i mitt tycke men kanske en indikation på att västvärlden inte accepterat UB som en modern stad. Endast två internationella kedjor har dykt upp, Pizza hut och KFC.
  • Som svensk räknade man kallt med att man kommit till Mongolian BBQ:ns Mekka men den har en så länge också gömt sig från oss. I matväg verkar mer Mongolerna gå igång på Restauranger med karaoke, indiskt och koreansk mat. Vi har dock inte gjort några utsvävningar på matfronten och är försiktiga med vad vi stoppar i oss. Speciellt för mig och Frunze som ligger på lite hårdare diet. Då måste det lilla man äter verkligen vara av kvalité.
  • Djingis Kahn är frontfiguren. Eller front, mitten och bakgrundsfiguren för att vara mer korrekt. Han finns överallt. Att Kahnen från 1200-talet är Mongoliets kändaste person råder det ingen tvekan på då statyer på honom poppar upp vart man än vrider huvudet. Att sen flygplatsen, monumenten, mängder med byggnader, gator, hotell, restauranger och skolor också fått bära hans namn tyder på att mongolerna är mer än stolta över hans erövringar.
  • Gästvänligheten har varit extremt hög och alla vi stöter på är oerhört trevliga trots en begränsad engelska. Kaffet har också varit en positiv överaskning. Alltså drickbart men inte mer, men det innebär i alla fall att vår kafferanson verkar kunna räcka hela resan.
  • Sen blir man alltid fundersam över alla lyxbilar som knappt säljs i Sverige för att priset är för högt susar förbi. Två aspekter som man inte får ihop är hur pengarna kan vara så snefördelade samt att vem vågar köra runt i en sådan fin bil när trafiken är milt sagt kaosartat!
IMG_2675
Med bergen i bakgrunden samt Sky tower och självfallet ett torg med namnet ”Chingis Khan Square”.
IMG_2696
Johan Euren (130 kg) och Kristoffer Johansson (85 kg) avnjuter en mongolisk gryta.
IMG_2633
Laget ute på en kortare promenad.

I eftermiddag gör vi ett nytt lättare träningspass. Vi befinner oss fortfarande i en invänjningsperiod och man måste vara försiktigt med att utsätta kroppen för för hård ansträngning.