Skorna på hyllan..

Grabbarna Schön, Euren och Berg befinner sig på Playitas i sina förberedelser inför OS. Vi andra har redan börjat blicka fram mot nästa säsongen. Men detta gäller tyvärr inte för alla.

Mannen med den livsfarliga handledsmaran, Krigaren med tvåtusentalets bästa vip, killen som vägrade släppa in ens vänstra.. Slaktaren som malde ner allt och alla.. Hans tid på den internationella scenen har nått sitt slut!

Min träningskamrat, förre detta lägersambo och vän; Jim Pettersson meddelade i veckan att han lägger skorna på hylla.

Sedan knattebrottningen på 1990-talet så har jag och Jim sprungit rundor på samma tävlingar. Han tävlade för Eslöv och jag för Ballingslöv/Velo på den tiden. Jim som är 2 år äldre än mig tävlade som tur var i ett par vikter över mig och än idag har vi aldrig gått i samma vikt. Första gången vi tävlade ihop var år 2000 då jag gjorde min landslagsdebut som ungdom i 42 kgs vikten. Jag vägde som sagt 42 kilo och var tunn som en ål och hade minst ett år kvar tills målbrott och pubertet skulle slå till. Jag minns då att i mina ögon var Jim redan då en vuxen man som hade hår på hakan och kroppen och snusade.

Vi sågs därefter på många läger och tävlingar under flera år men det var först 2012 då vi båda flyttade till Sparta som jag fick en inblick i vilken träningsmentalitet Jim besatt och besitter. Åren 2013-14 var vår relation likt ett Ikea-varuhus. Vi sågs alla dagar utom Julafton, Juldagen, Nyårsafton, Nyårsdagen, Midsommarafton och Midsommardagen. A K A 360 dagar.. 180 på läger och tävlingar. Återstående dagar startades alltid med att jag och Jim P mötes kl 08:39 vid triangelns uppgång i Malmö, gick in och köpte en kaffe på Doffeln för att sen promenera bort till träningen vid baltiska hallen.

Det är verkligen tråkigt att Jim väljer att sluta på internationell nivå men samtidigt kan vi all summera en fantastisk idrottskarriär. Jag vet att träningen kommer fortsätta vara stor del i hans liv framöver. Även brottningen kommer förhoppningsvis vara med på ett hörn. Man må kunna sluta brottas men en brottare, det är man för livet.

Jag är hur som helst väldigt stolt över att ha fått vara en del av Jims karriär.

Denna film från 2014 summerar det år som enligt mig var Jims bästa i karriären. Sista minuten på filmen ger mig än idag rysningar. Njut av idrott när den är som bäst 🙂

 

Försäsong och diet.

Försäsongen har som sagt börjat och man går in i en uppbyggande fas.

Vi pratar mycket mängd. tunga lyft och långa löprundor. Det är nu man lägger grunder för kommande år. Hur kul kommer 2017 bli? haha ja det beror på hur tråkigt och jobbigt jag orkar göra sommaren 2016.

Jag kommer komma med lite mer konkreta tips på hur träningen ser ut längre fram.

Jag har också fått en del förfrågningar om att skriva lite kostråd. I själva verket så tycker jag själv att varje diet och kostschema bör vara skräddarsytt. Alla fungerar olika men framför allt tycker vi om olika saker. För att klara hålla en diet så måste man trivas med den. Den skall vara anpassad efter just ens egna favoriter i mathyllan och den ska fungera rent praktiskt. Så vill man ha hjälp med träning eller kost så är det enklaste sättet att bara skicka ett mail till mig så ser vi vad vi kan hitta på.

Zakarias@spartatorio.com

10313817_800083643335814_8081218533746373240_n

 

Tillfället: OS-brottning..

Igår fastställdes den svenska OS-truppen i brottning. Johan Euren och Henna Johansson blev de sista två att få klartecken från Svenska Olympiska kommittén att man nu är klar för OS i Augusti.

Image-09.03.15-at-22.43
Johan Euren är nu som siste man klart för OS i Rio.

Jag har redan sett en del reklam om de Olympiska spelen och inser att det är bara vänja sig vid tanken på att det är oundvikligt att inte följa spelen. Dock börjar faktiskt min bitterhet mot att inte få åka dit släppa så jag hoppas jag kan följa OS som en sann och glad supporter.

OS kommer bli en intressant tillställning för den Svenska brottartruppen. Jag själv kommer ju hålla ett extra öga på alla svenskar men kanske framförallt på Fredde Schön och Sofia Mattsson som jag i princip levt tillsammans med de sista åren.

Samtidigt kommer det bli spännande att se hur Svensk Brottning kommer lyckas förvalta all uppmärksamhet som man får under ett OS. Som alltid under OS så får många mindre sporter en chans att visa upp sig för en bredare publik och sälja in sig till alla hemma i TV-sofforna.

Jag själv är inte bara en aktiv brottare, jag skulle även kalla mig för en person som brinner för brottning allmänhet och svensk brottning i synnerhet. Jag strävar alltid att framhålla och lyfta brottnings varumärke när chanser ges. När brottning uppmärksammas positivt blir jag glad och när vi svartmålas blir jag milt sagt upprörd.

Tråkigt nog har Svensk brottning misslyckats med att sända ut positiva bilder de senaste Olympiaderna. OS i Peking 2008 präglades mest av Ara Abrahamian-skandalen (vilket än idag finns kvar på mångas näthinnor när de hör ordet ”brottning”).

Under OS i London 2012 lyckades två herrar kamma hem 2 medaljer. Av Sveriges totalt 8 medaljer så kom 2 brons från brottningen. Ändå blev brottningen ifrågasatt och kritiserad. Här minns jag den extrema frustation jag hade över valet av expertkommentator i TV-sändningarna. Att sitta hemma och titta på TV och se händelser i matcher som var väldigt logiska och relativt enkla att förklara för allmänheten om man var insatt men istället höra ren raparkalja från ”den så kallade expertkommentatorn” gjorde mig grymt besviken.

Mitt i vår prime-time insåg man att i stället för att bygga upp vårt varumärke gav vi istället alla ”ifrågasättare” vatten på sin kvarn. Frasen ”när inte ens brottarna själva begriper” cirkulerar än idag. Ska jag vara helt ärlig så gjorde den kommentatorn mer skada än vad man nog vill inse. Sportjournalister refererade till honom långt efter spelen. När Brottningen blev ifrågasatt om dess vara eller icke vara i OS-sammanhang 2013 dök återigen kommentatorns ord upp. Journalisterna fick mandat att påstå påstående som var helt felaktiga då man hänvisade till en ”expert”.

Som ett exempel (av tyvärr allt för många). Tänk er själva att under fotbolls-EM i sommar så kommer Glenn Strömberg säga nått i stil med att:

-Här här vi en ung okänd spansk spelare vid namn Isco. Bör inte vara några problem för Ludwig Augustinsson att stoppa.

När i själva verket så var just Isco med och vann Champions Leauge året innan med sitt klubblag Real Madrid.

När vår OS-kommentatorn från London valde att kalla 2011 års VM-trea för en ”okänd brottare från Ryssland” visade det sig inte bara att han inte var insatt i brottningen utan att han också var extremt ointresserad samt extremt dåligt förbered.

Det roliga är att just den meningen är så oerhört ologisk i olympiska sammanhang. Då Ryssland i brottningsammanhang är som Tyskland eller Brasilen i fotboll så finns det helt enkelt ingen ökänd rysk brottare med i OS. Denne okände ryss vid namn Rustam Totrov blev för övrigt silvermedaljör genom att bland annat slå Jimmy Lidberg i kvartsfinalen.

Viasat har tagit över OS-sändningen från SVT och man har valt att ta in Martin Lidberg som expertkommentator i Rio. Jag hoppas det kommer visa sig vara ett bra val. Martin är en van tv-personlighet som många där hemma redan kan relatera till. Martin slutade brottas kring 2004 men besitter stora brottningskunskaper och han har även ett VM-guld från 2003.

Jag hoppas bara han kommer väl förbered in till spelen. Varje vikt består av 18 nationer. När man räknat bort de flesta sydamerikanska och afrikanska brottarna finns det runt 8-10 brottare i varje vikt man bör ha lite extra koll på. Jag tror som sagt att Martin kommer göra ett bra jobb men det är ganska svårt att läsa sig om brottarna när man inte varit med ute på världstouren de sista åren. Meriterna kan man självklart nöta in men att kunna personifiera och profilera brottarna kräver många gånger lite mer. Dock träffade jag Martin på VM i Las Vegas i fjol då han var på plats och researchade inför OS.

Att sälja brottning är en svår ekvation. Sport i TV handlar väldigt mycket om paketering. Om vi leker med tanken att skidåkning inte finns i tv-tablon och jag hade gått in till ett TV-bolag och förklarat att jag tyckte man borde sända ett 5 mils långt skidlopp i direktsänd TV. Jag fortsatte sen förklara att skidåkarna kommer antagligen åka i en klunga i 2 timmar. Göra exakt samma rörelse, på sin höjd byta positioner och skifta vem som ska hålla tempot. 2 timmar av detta, fram tills att det återstår ca 5 minuter av sändningen då någon (antagligen en norrman) kommer rycka i nästsista backen. frågan är om något bolag hade kanske nappat på den idén. Men när man paketerar detta med en snygg inramning, intressant fakta, sidospår, expertutlåtande, en mysig Pops i en soffa och analyser och växlingsteknik så sitter 3 miljoner svenskar som fastlimmade i soffan på söndagsförmiddagen. Självklart jobbar man även med profilering. Vem gillar liksom inte Johan Olsson. Inför OS hoppas jag att man får till en bra profilering på våra svenska brottare. Lite djupare, lite mer grundligt. Man skall nästan få för sig att man känner den där stora goa göteborgaren i 130 kg.

I min mening kanske den bäst lämpade experten borde varit någon aktiv, eller en relativt insatt person i den internationella brottningen. Om jag bara utgår från mig själv så har jag väldigt mycket info om alla mina konkurrenter i 66 och 71 kg. Vilka styrkor de besitter, deras svagheter, favoritgrepp, gamla skador, om dom har någon flickvän och vad de helst äter och dricker 🙂

Jag skulle säga att alla vi som varit ute de senaste åren har en extrem inblick i startfältet. Alla läger och tävlingar gör att man får en djup analys i alla vikter, Även fristilen för både damer och herrar.

Jag slår mig på bröstet nu då jag nog tycker att jag har en väldigt bra inblick i den internationella scenen. I Sverige slår nog inte många mig på fingrarna. Dock måste jag påpeka att min överman heter Robban Rosengren som är utan tvekan Sveriges mest brottningskunniga person. Här pratar vi inte om vilket lyft en brottare från Korea har. Vi pratar inte om på vilken sida lyfter kommer komma, Utan vi snackar om vilken vinkel på foten han har när han sätter i stödjebenet, i fjärdeläget i lyftmomentet. haha sen visar det sig att just denna Korean inte går i Robbans vikt utan i 59 kg och är rankad 3:a i Korea.

Brottningens Hans Rosling helt enkelt.

 

 

En sista tillbakablick..

Några dagar har gått sedan jag kom hem från OS-kvalet. Eller som det internationella brottningsförbundet UWW valde att kalla det: ”the-last-chance-to-rio”. Jag tänker att nu vet nog de flesta att jag inte kvalade in till OS i Turkiet så just den biten behöver vi inte prata om.

Det var verkligen en tung dag i den turkiska hettan. Tungt är kanske en underdrift när man har jobbat och kämpat för något under såpass lång tid för att sen märka att allt tar slut 4 månader för tidigt. Oavsett så var det en obehaglig tomhet som infinner sig. Jag ska inte sticka under stolen med att eftermiddagen i Istanbul var plågsam när jag insåg att det inte blir någon chans till en OS-medalj men när jag tittar tillbaka på OS-kvalen så kommer det alltid det första kvalet i Ulaanbaatar som kommer ha den stora bitska eftersmaken.

Vi valde att satsa allt på Ulaanbaatar och det var ju så när att det gick. Väl i Turkiet två veckor senare fick det lite mer ”bära eller brista”. Valet att satsa på Ulaanbaatar känns trots resultatet fortfarande som rätt beslut och ibland får man bara acceptera att det finns motståndare som också är jäkligt bra på att göra sin hemläxa helt enkelt.

Väl i Turkiet tycker jag att jag gör en helt okej tävling, men det sista krutet saknades. Jag möter en världsbrottare från Polen som valde att hoppa över Mongoliet och satsa allt på Turkiet. Då räcker det inte att brottas okej, utan då måste man verkligen ligga på toppen av sin förmåga. Att toppa sin form två gånger på 2 veckor vore lite för bra för att vara sant helt enkelt.

En tråkig analys och efterreflektion av tävlingen var att detta var den fjärde internationella matchen i år som jag tappar en ledning och förlorar matchen. Förra årets styrka då jag hela tiden lyckades vände underläge till vinster har i år tyvärr bytts ut mot motsatsen. En bitter tröst är väl att alla dessa fyra motståndare är medaljörer på EM och VM.

Men insikten bör ändå processas och det blir något att ta med sig inför nästa säsong.

Haha tänk när jag lyckas förena dessa två säsonger. Att alltid ta ledningen och att alltid ta sista poängen. Kan bli ett kul 2017 #opitimistjavisst!

Ja, 2017 va de ja. Det är en märklig känsla att årets säsong slutade den 6:e maj. Målet har hela tiden varit att den skulle sluta den 16 augusti. All min planering har grundat sig på det, Jag har inte haft ett enda inbokat datum i sommar för att säsongen skulle ju sluta först den 16:e augusti.

Jag har till och med burit kläder där man tryckt på datumet ”05-08-2016” på armarna (Då OS startar). Känslan är lite som att bli för full på en förfest, somna och sen missa hela festen.

Förra årets säsong slutade i triumf i Vegas och jag kunde leva med en glädjeboost ett par månader. Detta avslut är kanske raka motsatsen även om jag vill understryka att jag mår väldigt bra för tillfället. Självklart är jag besviken på utgången men det faktum att jag gjort mitt yttersta hela vägen och att min livssituation i övrigt är behaglig så finns det ingen mening att gå runt och må dåligt.

Ska man summera årets säsong så känner jag direkt att det varit den längsta någonsin. Rent teoretiskt så har säsongen pågått sedan årskiftet 2013/2014. Det låter ohälsosamt långt men faktum är att jag som längst haft ett uppehåll från träningen på 8 dagar under 2 år och 5 månader.

Efter VM i Uzbekistan 2014 var tanken att man skulle ta det lite lugnt, men 4 dagar efter hemresan från Tashkent så drog Elitserien igång. Då var det bara att slita på sig trikån igen och lite motvilligt åka till Helsingborg för lite seriebrottning. Året efter, när väl säsongen 2015 tog slut i Vegas fick jag 8 dagars semester i USA. Efter dessa 8 dagar insåg vi att det inte fanns något tid att vila då det endast var 7 månader till OS-kvalen och att utrymmet till vila och semester inte fanns med i den almanackan.

Så när man tittar tillbaka på vad man gjort och kanske framförallt vad man utsätt sin kropp för så kan jag känna att det faktiskt ska bli skönt med semester. När jag summerar säsongen så är jag extremt nöjd med upplägget vi genomförde mellan oktober fram till och med januari. Jag har nog aldrig tidigare kört en så pass tung mängdträning under så lång tid utan att inte gå sönder.

Sen kantades våren av alldeles för många sjukdagar för att jag skall kunna vara helt nöjd med den perioden. En hjärnskakning som gav mig nästan 15 dagars avbrott är också en missräkningen under säsongen (dock väldigt svår att förebygga).

Men beslutet att gå ner i 66 kilo, att gå på en diet i 5 månader känns trots att jag inte kvalade in som det bästa beslut jag tagit. Folk kan tycka vad dom vill men jag visade att jag kunde gå ner 8 kilo och genast tillhöra världseliten i vikten under. Hade någon frågat om jag gjort samma resa igen även om jag visstr att utgången skulle kunna bli den samma hade jag inte tvekat en sekund.

Nu väntar som sagt lite ledighet och jag har faktiskt tänkt gå i radioskugga ett par dagar. Verkligen bara försöka koppla av, försvinna bort från omvärlden, sociala medier och informationssamhället.

Sen börjar vi så smått längta till säsongen 2017. Då jag redan nu tänker att målet kommer vara att komma tillbaka i 71 kgs klassen och ta minst ett steg uppåt på prispallen på VM 2017 i Paris!

Det är väldigt svårt att besegra en person som aldrig ger upp 🙂

images

Vi hörs nästa vecka!

Kras..

I en kokande arena fylld med turkiska supportrar i konstant extas (där gränsens till aggressivitet många gånger passerades under dagen) avgjordes det sista OS-kvalet. När väl klockan hade passerat 18:00 hade allt avgjorts och de svallande känslorna från fansen hade börjat att ebba ut.

Under läktaren och arenan belägen mitt i centrala Istanbul bubblade dock fortfarande en outtröttlig aura av besvikna atleter. I de gamla betongkorridorerna som slingrade sig under läkaren satt nu Världsmästare, regerande Europamästare, Flera olympiska medaljörer med sänkta huvud. Drömmen om OS i Rio förblev bara en dröm och och inte en verklighet för alla med sänkta huvud i den korridoren igår. Även för mig. Eller rättare sagt så var det aldig en dröm att ta mig till OS, Men att lyckas ta en medalj i Rio, den drömmen och den chansen, den gick i kras igår.

Jag sitter nu på flygplatsen i Istanbul och skall snart åkta tillbaka till Sverige. Jag ska samla min tankar och samla ihop mig själv ett par dagar. Sen kommer det förhoppningsvis en lite längre summering.

bild 3_Fotor

Avslutningsvis vill jag gratulera Johan Euren som igår lyckades kvalificera sig till OS i 130 kg.

Han klapp sista platsen in till OS. Men samtidigt blir han ett tungt (i dubbel bemärkelse) medaljhopp att räkna med i Rio.

Sista chansen börjar nu!

Final week! Kvalveckan! 5 dagar tills det är dags för att ge allt! Nu ska vi jäklar i det kvala in till OS! Brottningen stämmer fint. Formen är där! Bantningen går lättare denna gången.

2 OS-platser finns kvar i potten. En skall jag ha..

Nu knyter vi näven och ger järnet i ett år!!
Nu knyter vi näven och ger järnet!