En sista tillbakablick..

Några dagar har gått sedan jag kom hem från OS-kvalet. Eller som det internationella brottningsförbundet UWW valde att kalla det: ”the-last-chance-to-rio”. Jag tänker att nu vet nog de flesta att jag inte kvalade in till OS i Turkiet så just den biten behöver vi inte prata om.

Det var verkligen en tung dag i den turkiska hettan. Tungt är kanske en underdrift när man har jobbat och kämpat för något under såpass lång tid för att sen märka att allt tar slut 4 månader för tidigt. Oavsett så var det en obehaglig tomhet som infinner sig. Jag ska inte sticka under stolen med att eftermiddagen i Istanbul var plågsam när jag insåg att det inte blir någon chans till en OS-medalj men när jag tittar tillbaka på OS-kvalen så kommer det alltid det första kvalet i Ulaanbaatar som kommer ha den stora bitska eftersmaken.

Vi valde att satsa allt på Ulaanbaatar och det var ju så när att det gick. Väl i Turkiet två veckor senare fick det lite mer ”bära eller brista”. Valet att satsa på Ulaanbaatar känns trots resultatet fortfarande som rätt beslut och ibland får man bara acceptera att det finns motståndare som också är jäkligt bra på att göra sin hemläxa helt enkelt.

Väl i Turkiet tycker jag att jag gör en helt okej tävling, men det sista krutet saknades. Jag möter en världsbrottare från Polen som valde att hoppa över Mongoliet och satsa allt på Turkiet. Då räcker det inte att brottas okej, utan då måste man verkligen ligga på toppen av sin förmåga. Att toppa sin form två gånger på 2 veckor vore lite för bra för att vara sant helt enkelt.

En tråkig analys och efterreflektion av tävlingen var att detta var den fjärde internationella matchen i år som jag tappar en ledning och förlorar matchen. Förra årets styrka då jag hela tiden lyckades vände underläge till vinster har i år tyvärr bytts ut mot motsatsen. En bitter tröst är väl att alla dessa fyra motståndare är medaljörer på EM och VM.

Men insikten bör ändå processas och det blir något att ta med sig inför nästa säsong.

Haha tänk när jag lyckas förena dessa två säsonger. Att alltid ta ledningen och att alltid ta sista poängen. Kan bli ett kul 2017 #opitimistjavisst!

Ja, 2017 va de ja. Det är en märklig känsla att årets säsong slutade den 6:e maj. Målet har hela tiden varit att den skulle sluta den 16 augusti. All min planering har grundat sig på det, Jag har inte haft ett enda inbokat datum i sommar för att säsongen skulle ju sluta först den 16:e augusti.

Jag har till och med burit kläder där man tryckt på datumet ”05-08-2016” på armarna (Då OS startar). Känslan är lite som att bli för full på en förfest, somna och sen missa hela festen.

Förra årets säsong slutade i triumf i Vegas och jag kunde leva med en glädjeboost ett par månader. Detta avslut är kanske raka motsatsen även om jag vill understryka att jag mår väldigt bra för tillfället. Självklart är jag besviken på utgången men det faktum att jag gjort mitt yttersta hela vägen och att min livssituation i övrigt är behaglig så finns det ingen mening att gå runt och må dåligt.

Ska man summera årets säsong så känner jag direkt att det varit den längsta någonsin. Rent teoretiskt så har säsongen pågått sedan årskiftet 2013/2014. Det låter ohälsosamt långt men faktum är att jag som längst haft ett uppehåll från träningen på 8 dagar under 2 år och 5 månader.

Efter VM i Uzbekistan 2014 var tanken att man skulle ta det lite lugnt, men 4 dagar efter hemresan från Tashkent så drog Elitserien igång. Då var det bara att slita på sig trikån igen och lite motvilligt åka till Helsingborg för lite seriebrottning. Året efter, när väl säsongen 2015 tog slut i Vegas fick jag 8 dagars semester i USA. Efter dessa 8 dagar insåg vi att det inte fanns något tid att vila då det endast var 7 månader till OS-kvalen och att utrymmet till vila och semester inte fanns med i den almanackan.

Så när man tittar tillbaka på vad man gjort och kanske framförallt vad man utsätt sin kropp för så kan jag känna att det faktiskt ska bli skönt med semester. När jag summerar säsongen så är jag extremt nöjd med upplägget vi genomförde mellan oktober fram till och med januari. Jag har nog aldrig tidigare kört en så pass tung mängdträning under så lång tid utan att inte gå sönder.

Sen kantades våren av alldeles för många sjukdagar för att jag skall kunna vara helt nöjd med den perioden. En hjärnskakning som gav mig nästan 15 dagars avbrott är också en missräkningen under säsongen (dock väldigt svår att förebygga).

Men beslutet att gå ner i 66 kilo, att gå på en diet i 5 månader känns trots att jag inte kvalade in som det bästa beslut jag tagit. Folk kan tycka vad dom vill men jag visade att jag kunde gå ner 8 kilo och genast tillhöra världseliten i vikten under. Hade någon frågat om jag gjort samma resa igen även om jag visstr att utgången skulle kunna bli den samma hade jag inte tvekat en sekund.

Nu väntar som sagt lite ledighet och jag har faktiskt tänkt gå i radioskugga ett par dagar. Verkligen bara försöka koppla av, försvinna bort från omvärlden, sociala medier och informationssamhället.

Sen börjar vi så smått längta till säsongen 2017. Då jag redan nu tänker att målet kommer vara att komma tillbaka i 71 kgs klassen och ta minst ett steg uppåt på prispallen på VM 2017 i Paris!

Det är väldigt svårt att besegra en person som aldrig ger upp 🙂

images

Vi hörs nästa vecka!