VM i december?

Den 10-11 December i år arrangeras VM i brottning för 71 kg och 80 kg. Ett annorlunda och unikt VM då det endast är de vikter som inte är med i OS-programmet som tävlar.

Jag har inte nämt det innan då mitt fokus legat på OS. Nu är det hur som helst dags att ta spjärn mot nya mål.

Men innan man kan åka till VM så måste man först visa att man förtjänar platsen. Som regerande bronsmedaljör på VM så har jag ett ganska stort försprång gentemot mina svenska konkurrenter men ingen är eller bör vara självskriven.

På svensk brottnings forum (Facebook) har idéer lyfts om att ha endast en tävling som uttagning. Man vill alltså att avgörandet om vem som får platsen skall avgöras på en dag. En brottningsgala helt enkelt.

Jag kan hålla med om att PR-syftet är smart och det hade blivit en intressant tävling. Dock tror jag att många av de personer som tycker att detta är en bra ide inte riktigt förstått vad som krävs för att lyckas ta en medalj på VM. Återigen vill jag understryka att ingen någonsin kan anses vara helt självklar. Men att låta ett enda tillfälle stå som den avgörande faktorn om VM-platsen är att också ett säkert sätt att minska Sveriges chanser på just VM. Vi är en liten brottningsnation och vi måste alltid komma till mästerskap väl förberedda. Den dagen måste vara årets bästa dag för oss om vi skall lyckas.

2015 fanns ingen uttagningstävling för min del. i stället fanns det flera tävlingar som man hade chansen att visa upp sig på, visa att man stod sig internationellt och visa att man förtjänade platsen. Detta året kände jag fullt förtroende från förbundskapten, Jag kände att jag inte var tvungen att jaga platsen och heller inte tvungen att bevisa något. Jag kunde prestera utan press. Detta är också det bästa brottningsåret för mig.

Folk i Sverige skriver väldigt ofta att man borde göra som i USA och ha en direkt uttagningstävling till varje mästerskap. Men återigen, titta på USA. jämför USAs antal aktiva brottare med Sveriges? Vi pratar om att Sverige kanske har en promille i antalet aktiva i jämförelse med USA, ändå har vi nästan alltid lyckats bättre än just USA på VM de senaste 15 åren? Hur kommer det sig kan man undra? Problemet med uttagningstävlingar är att då flyttas fokus från VM och all kraft läggs istället på att ta platsen.

Det har varit en del uttagningstävlingar i Sverige de senaste åren. Vinnaren av SM åker, Vinnaren i Cup Klippan åker va det något år etc etc. Men tittar man tillbaka så har de svenska framgångarna på VM, EM och OS nästan alltid kommit från personer där det inte ingått någon uttagningstävling. Konkurrens är alltid bra, och man triggas att träna hårdare. Men när fokus flyttas från att bli så bra som möjligt och kunna slå så många som möjligt till att endast fokusera på att vinna över en viss motståndare då minimerar man också möjligheten att utvecklas.

Precis som nu under Fotbolls-EM så finns det många som klagar och gnäller när Sverige inte tar medaljer. Många gånger är det samma folk som vill se uttagningstävlingar till mästerskapen. en dubbelmoral eller bara en okunskap om vad som krävs för att lyckas.

Skärmavbild 2016-06-29 kl. 10.38.02

Att åldras.. Det är ett val..

Under den senaste månaden har många människor ställt frågan:

”jaha, ska du fortsätta?”

Jag har aldrig någonsin nämnt något om att sluta efter OS, eller för den delen pratat om att ”snart lägger man av” eller kört annat snack som skulle vara en grund till att folk tror att jag snart ska lägga skorna på hyllan. Rent spontant tänker jag då att det endast har med att jag är faktiskt hunnit fylla 30 år. Det verkar som att i idrottens värld innebär 30 att man mer är runt 65 år och man bör enligt samhället gå i pension. När man väl har fyllt 30 så har bäst före datumet passerats helt enkelt.

När jag då förklarar för allt och alla att jag faktiskt inte tänker sluta utan att jag bara tagit det lite lugnt i 3 veckor för att ladda om batterierna kommer nästa ålders-pungspark 🙂

-Jaja, ja du får låta kroppen vila, du är ju inte 20 längre.

Återigen är åldern framme som den stora faktorn hur man bör leva sitt liv. Mallen hur vi bör vara vid en viss ålder följer oss hela livet. Eller snarare förföljer oss. Min brors fina dotter på snart 10 månader har börjat sin resa från krypande till gång. Enligt mallen; hon är tidig (och enligt oss i familjen (med aningen partiska ögon), ett fysiologisk praktexemplar på mänsklig perfektion :). Men redan där utgår man från vad man bör kunna vid en viss månad.

En väldigt bra bok om synen på människan och dess kropps utveckling gällande träning är ”Born to Run” av Christopher Mcdougall. Boken handlar framförallt om en indianstam i Mexico som lever för löpning. Alla de moderna ramarna för hur man bör ställa sig till löpning vid en viss ålder är som helt bortblåsta.

“You don’t stop running because you get old, you get old because you stop running.”

Nu menar jag inte att om man bara fortsätter brottas så blir man inte äldre men många gånger slutar man med sysslor utan att egentligen vilja det. Mer av anledningen att någonstans inom en finns en röst som viskar olika klyschor så som att -nu får det räcka, -du har haft ditt roliga, -allt har sin tid och -bättre att sluta på topp. Men ibland bör ens val vara lika självklara som dom är enkla. -Vill jag fortsätta? -ja.. Okej, då fortsätter jag..

Mitt favoritstycke i boken är väldigt talande om hur jag känner får frågan:

“… this ninety-five-year-old man came hiking twenty-five miles over the mountain. Know why he could do it? Because no one ever told him he couldn’t. No one ever told him he oughta be off dying somewhere in an old age home. You live up to your own expectations…”

För när jag benar isär det, jag har tränat hårdare som 29-30 åring än som 23-24-25 åring. Men min mest skadedrabbade period var som 25 åring. Visst får jag ont i kroppen när jag tränar idag men det fick jag även som 20-åring.

Svenska Olympiska kommittén tycker säkert att jag inte är material att satsa på till OS i Tokyo 2020. Inte för att man tittat på min fysiska kurva utan endast för att mallen säger att jag har nått min pik och man bör titta på yngre förmågor.

För faktum är att min mall passar inte in någonstans. Utslagen på SM som 25 åring då jag borde varit på min pik. Började göra framsteg som 27 åring. 28 är gammal gjorde jag mitt första internationella mästerskap men var fortfarande tydligen inte mogen för världseliten ännu. Som 29 åring slog jag igenom och krönte året med att bli trea på VM. Som 30 åring klarar jag inte av att se skräckfilmer även om jag sedan länge varit över åldersgränsen på 15 år. haha Så i vilket fack och i vilken mall  passar jag in?

Kroppen är som vilket redskap som helst. Är den av bra kvalité och man är hyfsat rädd om den så håller den hur länge som helst.

Jag själv vill tro att jag är en Hilti 🙂 Men

_MG_5083

 

Uppsnack och försnack!

Jag inser att jag för första gången sen jag började skriva här som jag är inne i en period som är relativt lugn. De självklara ämnena har under senaste året handlat om förberedelser och analyser av olika mål. Nu ligger nästa mål långt fram i planeringen och jag försöker istället bygga en grund och stabilitet som ska få denna kropp att hålla i 4 år till 😉 Bantarvikten är för övrigt som bortblåst (eller ”uppäten” är kanske ett bättre ordval) och idag ligger jag på 75 kg.

När de egna tävlingar nu uteblir i sommar så får man helt enkelt ställa sig bakom staketet och bli den expert man som aktiv idrottare så många gånger hatar. Snart drar EM i gång och jag kommer i vanlig ordning kritisera allt och alla som inte presterar och tänka ”det hade jag gjort bättre själv”. Mitt självförtroende inom fotboll har många gånger nästan varit bättre än mitt självförtroende i brottning, självklart helt utan att vara objektiv och förnuftig. Ett tag fick jag för mig att jag var ”världens bästa brottare på fotboll”. Men med ett antal riktiga brottar/fotbollsproffs ute i världen och efter ett par säsonger av mindre lyckade fotbollsuppvärmningar får jag med svansen mellan benen ta tillbaka påståendet. Med en 16-delsfinal i Gotha Cup som 13 åring som bästa merit och en självutnämnd titel som Korpens ”most valuable player” 2008 på meritlistan är det inte konstigt att Erik Hamrén har missat en.

Men jag tror faktiskt att jag hade kunnat bli en riktigt bra fotbollspelare. Jag tror att alla i brottningslandslaget hade nått en hög nivå i fotboll om man lagt samma tid och slit på fotbollen som i brottning. Med enkel mattematik så är det ju nästan omöjligt att förbli dålig om man lägger ner sin själ i något under 30 000 timmar. Och når man världsnivå i brottning så har man garanterat några fysiska förutsättningar som förenklar utvecklingen.

Hur som helst, Här kommer mitt EM-tips från höften:

Vinnare: Belgien

Semifinalister: Kroatien – Belgien – Frankrike och Tyskland

2 superbubblare som når kvartsfinal: Albanien och Wales.

fotbollspick
Försökte hitta en fotbollsbild men allt man fann var bara massa segerbilder 🙂 Denna bild är efter en vinst i Ukraina 2011. I laget hittar man från vänster: Timmy Wideheim, Robban Rosengren, Fiznik Tahiti, Christoffer Ljungbäck och hukande: Sharur Varannan.

Olympic day på Ribban!

just nu är det OS nere på ribban i Malmö. 

Under helgen så har Svenska olympiska kommittén byggt upp ett miniatyr-OS nere vid T-bryggan på Ribersborgs strand (stenkast från centrala delarna av malmö).

Alla barn (vuxna barn är också välkomna) får möjlighet att prova på över 20 olika idrotter, Allt från segling till brottning.

Igår möttes vi av 700 barn och ungdomar som fick känna på den olympiska atmosfären i miniformat. Olympic day är verkligen ett kul event att få vara med och arrangera. Förhoppningen är att redan här sår vi ett frö till nästkommande idrottsstjärnor. Jag har ju nämt det tidigare, hur mina drömmar en gång startade. Nitiskt låg man på en madrass mitt i natten i TV-rummet 1996. Jag varvade sömn och trötta ögon med att följa varenda svensk under OS i Atlanta. Redan där insåg jag att det var det jag ville sträva mot. Jag förstod kanske inte vad som krävdes för att nå till OS då men min syn på mitt idrottande förändrades den sommaren. Att som 11 åring själv inse att ”det är detta jag vill” istället för att min omgivning talande om för mig att ”det är dit du skall ta dig” tror jag var det som skapade drivkraften och passionen för min idrott.

Igår var en svensk brottarlegend nere i ”OS-byn”. Jörgen Olsson med ett EM-guld och ett VM-silver i bagaget visade upp brottning från sin bästa sida för alla Malmös barn. Efteråt fick han en fråga av en ung kille om ”vad han tjänade på sitt VM-silver”. Jörgen som verkligen vet vad som krävs svarade att han tyckte det var en bra fråga för att förklara vad som många gånger krävs för att lyckas med en idrott. Han menade att hade han träffat en VM-medaljör när han var ung hade hans första fråga sett helt annorlunda ut. Hans fråga hade varit ”hur kändes det att ta en VM-medalj?”. Passion och drivkraft kan som sagt inte skapas för att man vill nå rikedom. Rikedom kan vara en morot och bonus. Men har man ingen passion för t ex fotboll så spelar inte talangen eller drivet att tjäna pengar någon större roll.

brottningribban
Jörgen Olsson drillar kidsen!

Hur som helst så hoppas jag att vi lyckas tända några barns drömmar under dessa dagar.

Drömmar och idoler är ju många gånger det som driver oss inom idrotten när vi är unga.

I morse gick en av mina stora idoler bort. Jag kan historien om Mohammad Ali bättre än vad jag boxning i övrigt. Jag kan nog mer om honom än vad jag kan om övriga boxningsvärlden. För han var inte bara en boxare, Han var en idrottsman och atlet som inte kompromissade, som sökte nya vägar och som hade passion för sin idrott.

En av idrottsvärldens största genom alla tider helt enkelt.

al1-1432032522
Denna bilden satt på min vägg under gymnasietiden i Klippan. Inköpt i Köpenhamn 2001. Valde mellan den och en plansch på en Ferrari. Idag har jag en VM-medalj och en röd cykel. haha livet handlar om att kompromissa tydligen.