Att åldras.. Det är ett val..

Under den senaste månaden har många människor ställt frågan:

”jaha, ska du fortsätta?”

Jag har aldrig någonsin nämnt något om att sluta efter OS, eller för den delen pratat om att ”snart lägger man av” eller kört annat snack som skulle vara en grund till att folk tror att jag snart ska lägga skorna på hyllan. Rent spontant tänker jag då att det endast har med att jag är faktiskt hunnit fylla 30 år. Det verkar som att i idrottens värld innebär 30 att man mer är runt 65 år och man bör enligt samhället gå i pension. När man väl har fyllt 30 så har bäst före datumet passerats helt enkelt.

När jag då förklarar för allt och alla att jag faktiskt inte tänker sluta utan att jag bara tagit det lite lugnt i 3 veckor för att ladda om batterierna kommer nästa ålders-pungspark 🙂

-Jaja, ja du får låta kroppen vila, du är ju inte 20 längre.

Återigen är åldern framme som den stora faktorn hur man bör leva sitt liv. Mallen hur vi bör vara vid en viss ålder följer oss hela livet. Eller snarare förföljer oss. Min brors fina dotter på snart 10 månader har börjat sin resa från krypande till gång. Enligt mallen; hon är tidig (och enligt oss i familjen (med aningen partiska ögon), ett fysiologisk praktexemplar på mänsklig perfektion :). Men redan där utgår man från vad man bör kunna vid en viss månad.

En väldigt bra bok om synen på människan och dess kropps utveckling gällande träning är ”Born to Run” av Christopher Mcdougall. Boken handlar framförallt om en indianstam i Mexico som lever för löpning. Alla de moderna ramarna för hur man bör ställa sig till löpning vid en viss ålder är som helt bortblåsta.

“You don’t stop running because you get old, you get old because you stop running.”

Nu menar jag inte att om man bara fortsätter brottas så blir man inte äldre men många gånger slutar man med sysslor utan att egentligen vilja det. Mer av anledningen att någonstans inom en finns en röst som viskar olika klyschor så som att -nu får det räcka, -du har haft ditt roliga, -allt har sin tid och -bättre att sluta på topp. Men ibland bör ens val vara lika självklara som dom är enkla. -Vill jag fortsätta? -ja.. Okej, då fortsätter jag..

Mitt favoritstycke i boken är väldigt talande om hur jag känner får frågan:

“… this ninety-five-year-old man came hiking twenty-five miles over the mountain. Know why he could do it? Because no one ever told him he couldn’t. No one ever told him he oughta be off dying somewhere in an old age home. You live up to your own expectations…”

För när jag benar isär det, jag har tränat hårdare som 29-30 åring än som 23-24-25 åring. Men min mest skadedrabbade period var som 25 åring. Visst får jag ont i kroppen när jag tränar idag men det fick jag även som 20-åring.

Svenska Olympiska kommittén tycker säkert att jag inte är material att satsa på till OS i Tokyo 2020. Inte för att man tittat på min fysiska kurva utan endast för att mallen säger att jag har nått min pik och man bör titta på yngre förmågor.

För faktum är att min mall passar inte in någonstans. Utslagen på SM som 25 åring då jag borde varit på min pik. Började göra framsteg som 27 åring. 28 är gammal gjorde jag mitt första internationella mästerskap men var fortfarande tydligen inte mogen för världseliten ännu. Som 29 åring slog jag igenom och krönte året med att bli trea på VM. Som 30 åring klarar jag inte av att se skräckfilmer även om jag sedan länge varit över åldersgränsen på 15 år. haha Så i vilket fack och i vilken mall  passar jag in?

Kroppen är som vilket redskap som helst. Är den av bra kvalité och man är hyfsat rädd om den så håller den hur länge som helst.

Jag själv vill tro att jag är en Hilti 🙂 Men

_MG_5083