Favoriten 59 kg!

Innan vi drar igång 59 kg så får vi börja med en rättelse: Igår presenterade jag 98 kilosklassen i OS. Många har hört av sig angående att jag presenterade Melnikov som Rysslands representant. Ryssarna har inte gått ut med laget och Melnikov var inte med i ryska mästerskapen var på jag chansade att han var var klar för OS.

Nu verkar det som att Magomedov blir Rysslands representant. I mitt tycke är det en sämre brottare men fortfarande en given medaljkandidat. Detta är som alltid ett tydligt bevis på Ryssarnas otroliga bredd. Eller snarare otroligt breda topp.

Men när pennan ändå är framme så fortsätter vi med en ny vikt.

Herrar 59 kg 

I mina ögon är denna vikt herrbrottningens stora getingbo. När man gjorde om viktklasserna för ett par år sedan försvann viktklasserna 55 kg samt 60 kg och ersattes av 59 kg. Resultatet blev att alla de bästa i 55 fick gå upp till 59 för att ta sig ann eliten i 60 kilo. Två redan tuffa vikter blev istället en knallhård viktklass. Många trodde på förhand att 55:orna skulle försvinna men det har visat sig att många 55:or hävdar sig väldigt fint i den nya 59 kilosklassen då halva startfältet i OS faktiskt är gamla 55:or.

59 kilo saknar svensk representant även om Frunze gjorde ett otroligt bra kval i Istanbul och slog flera världsbrottare men föll tyvärr på målsnöret. Trots att ingen svensk är med så är detta en vikt man inte vill missa. 59 kg bjuder alltid på otroligt underhållande brottning. Brottarnas teknik och snabbhet i kombination med den otroliga styrka de besitter i förhållande till sin kroppsvikt uppskattas av all publik men gör säkerligen många tränare gråhåriga. Lyften och kasten haglar när 59:orna är framme.

Ingen svensk med men vi har en Norrman i startfältet på OS: Stig Andre Berge. 

Stig gör sitt tredje OS och har en bronsmedalj från VM 2014 i bagaget och kan mycket väl kröna sin karriär med en OS-medalj. Stig är en arm-och-huvudsspecialist men framför allt en tempo och konditionsbrottare (i mina partiska ögon, den finaste, ädlaste och mest ärofyllda brottningstypen 😉 )

Jag minns att jag försökt hänga på Stigs tempo under allt för många löprundor genom åren utan framgång. Vid ett tillfälle på Bosön 2014 när vi skulle avverka 6 x 1100 meters intervaller gaddade jag och Jim Pettersson ihop oss för att helt enkelt knäcka Stig. Planen var på förhand genial då jag skulle starta i högsta möjliga tempo och ge allt jag hade på första rundan för att antingen redan där vinna över Stig eller se till att Jim (som tog det lugnt första rundan) skulle besegrade honom på runda två.

Slutresultatet blev att Stig vann alla 6 rundorna. Jag blev solklar 2:a på första rundan, Jim blev solklar  2:a andra. Resterande rundor är som en svart dimma fylld med minnesluckor och spya i skägget. En sorglig dag för Sverige.

Min favorit i vikten är faktiskt också den siste brottaren att lyckas kvala in till OS. Vilket återigen verkligen betonar hur svårt det är att kvala in till OS. Hamid Soryan har 6 VM-guld och ett OS-guld i bagaget men hans resa till OS har varit allt annat en enkel. Här kommer en film som visar hans tuffa väg fram:

Men trots ett tufft år bakom sig så tycker jag ändå att Soryan får ses som en favorit i vikten.

Tillsammans med Stig och Soryan bildar Bayramov från Azerbaijan med 2 OS-silver i bagaget den trio av rutinerade herrar som kan ta medalj. Alla tre var med redan 2008 i Peking.

Antagonisterna till veterantrion är en uppsjö av lite yngre killar. Regerande världsmästaren Molina Borrero från Cuba är 24 år men min magkänsla säger att han inte kommer kunna göra om bedriften från i fjol. Asien levererar alltid i lägsta vikten. Japan, Kazakstan, Syd Korea samt Nord Korea kommer alla med briljanta tekniker som vill slåss om tronen som Olympisk mästare. Sydkoreanen Hak är bara rankad på 13:e plats men imponerade stort på mig i OS-kvalet i Mongoliet och får bli min bubblare i turneringen. Anmärkningsvärt och en annan medaljkandidat är Nordkoreanen Yon. I Sverige pratar vi många gånger om att vi saknar tillräckligt bra sparring på hemmaplan för att lyckas internationellt. Yon åker många gånger ensam från Nordkorea till mästerskapen. Samtidigt kommer han från ett land som inte är kända för samarbete med andra länder. Ändå blev Yon världsmästare 2013 samt slog ut Soryan på VM i fjol och knep en tredje plats.

North Korea's Won Chol Yun claimed a 59kg bronze medal

 

En annan herre man alltid av rent underhållningsvärde skall hålla ett öga på är Uzbeken Tazmuradov. Han kommer självklart också blanda sig i medaljstriden. I klippet möter han just Kubanen Molina. Detta klipp visar också lite hur hård konkurrens det är i vikten. Att förlora med 10-0 i VM 2014 till att vinna en VM-final med 8-0 året efter.

Till sist är det återigen Ryssland som skall nämnas. Här har jag samma problematik som i 98 kg.

Min personliga favorit är Sanal Semenov som enkelt kvalade in Ryssland till OS. Men antagligen blir det Labazanov som får åka. Även om en tredje ryss också florerat i vissa kretsar: Maryanyan.

Labazanov vann ryska mästerskapen i år. Om han nu blir startman så kommer han göra sin internationella mästerskapsdebut på OS. För att vara ryss så får man nog säga att det är en sen mästerskapsdebut då Ibragim är 29 år. Trots att Ibragim inte varit på den internationella scenen så borde det ringa en klocka när man hör namnet Labazanov om man är insatt. Han är nämligen storebror till världsmästaren från 2014 Chingis Labazanov som kamperat i min vikt, 71 kilo men sedan 2015 flyttat upp till 75 kilo med viss framgång (3:a på EM 2015)

Men här håller vi alltså tummarna för Stickan-Arne!

Stig tillsammans med en av hans tränade, Fritz, Om Fritz är gråhårig eller ej låter jag vara osagt ;)
Stig tillsammans med en av hans tränade, Fritz, Om Fritz är gråhårig eller ej låter jag vara osagt 😉

 

 

OS: 98 kilosklassen.

Nedräkning mot OS har börjat och nästa vecka startat idrottsvärldens största evenemang.

Handboll och simning i all ära, men höjdpunkterna under OS kommer helt klart äga rum i Carioca Arena mellan den 14 till 18 augusti.

OS-analyserna har redan börjat strömma ut i de stora dagstidningarna men här kommer ni kunna få ytterligare spetts med en djupare inblick hos de svenska brottarnas viktklasser.

Först ut är inga mindre än Fredrik Schön och hans motståndare i 98 kilosklassen.

Just 98 kg har under många år varit Sveriges starkaste OS-viktklass i brottningen. Jimmy Lidberg klapp ett brons för 4 år sedan och år 2000 tog Mikael Ljungberg guld i Sidney (då var vikten 96 kg). Även Frank Andersson härjade i den lätta tungvikten och tog precis som Jimmy ett brons i OS (1984).

Fredrik går dock inte in med samma press som ovanstående gubbar hade. Fredriks största merit är ett EM-brons från 2014 och man får nog betrakta Fredde som en livsfarlig joker som i sina bästa stunder kan slå alla i den stenhårda klassen.

Jag skulle vilja lyfta fram tre stora guldfavoriter i vikten. Först har vi den regerande världsmästaren från Armenien, Artur Aleksanyan. Med två raka VM-guld går han in i tävlingen som storfavorit. Kanske inte viktens mest tekniske brottare men däremot kan han vara hela OS-turneringens mest fysiska idrottare. När vi var på läger i Armenien 2015 fick man på nära håll se hur en 105 kg tung Artur avslutade varje pass med att hyfsat enkelt göra 30 snabba chins i kombination med nerläggningen. Sveriges fysio Gannby var helt salig när han under lägret hade behandlat vad han ansåg vara den hårdaste ryggtavla han någonsin masserat.

Den stora utmanaren till guldet är Nikta Melnikov från Ryssland. innan EM i våras trodde jag liksom många andra att Aleksanyan skulle bli OS säkraste guldmedaljör men i finalen på EM visade sig att ingen är oslagbar och Melnikov som inte besitter samma styrka som Armeniern lyckades med hans mjuka och följsamma teknik glida undan Aleksanyans annars så brutala press under hela matchen. Men det verkliga matchavgörande momentet var detta:

Titta gärna på hur snabbt Melnikov är uppe på fötterna efter att domaren blåst igång. Som sagt, det är en världsmästare som väger 100 kg som han kastar runt. Otroligt tekniskt och elegant.

I OS-listorna stor fortfarande Islam Magomedov som Rysslands representant då han kvalade in till OS genom sitt VM-brons men mitt tips är att Melnikov får åka efter EM-guldet och vinsten i Poddobny i våras.

nikita-melnikov
Melnikov i blått och likt en stenuthuggen staty – Aleksanyan i rött.

Den tredje favoriten är förra årets silvermedaljör på VM samt den regerande Olympiske mästaren Ghasem Rezaei. Efter alla våra turer i Iran så har man lite extra koll på Ghasem. Fredrik blev milt sagt överkörd av Iraniern när vi var där på läger 2014. En då 110-112 kg tung Ghasem gick till och med jämnt mot Sveriges 130 kgs bjässe, Johan Euren.

Men ett par månader senare förlorade Fredde en stenhård match mot Ghasem i 16-delsfinalen på VM med knappa 2-1. Ghasem förlorade sedan semifinalen mot Aleksanyan för att sen vinna bronsmatchen. Armeniern är faktiskt den ende som besegrat Ghasem på mästerskap de senaste åren.

Märklig kuriosa är att inför OS i London 2012 så var Ghasem rankad 3:a i Iran men när 1:an och 2:an åkte fast för doping så fick man alltså kasta in tredje valet. Inga spillda tårar där inte då som jag nämnde innan, Ghasem kom hem med en guldmedalj.

Fredde och Ghasem från VM i Tashkent 2014.
Fredde och Ghasem från VM i Tashkent 2014.

Efter denna trion återstår det i mina ögon 10 eventuella medaljkandidater där Fredde är en av dem. Turken Ildem har tagit medalj varje år på de stora mästerskapen sedan 2013 och bör alltid betraktas som en farlig medaljkandidat men faktum är att Fredde faktiskt besegrade honom under Tysklands GP i Junimånad. Kiss från Ungern och Guri från Bulgarien är båda gamla världsmästare men i mina ögon är detta två personer man måste slå om man skall blanda sig i medaljstriden.

En bubblare i vikten är Kinesen Di Xiao som är lite som en oslipad Aleksanyan med en otrolig fysisk förmåga. Men som en sann bubblare så blandar han storstilade insatser med ”vad-håller-han-på-med?”-matcher.

Tisdagen den 16 augusti kliver Schön och resten av 98 kilos herrarna in på OS-mattan.

Starttiden är kl 15:00 svensk tid och förhoppningen är att kl 21:00 är det åter dags för Fredde. Då startar nämligen finalpasset.

 

dömd utan dom..

Sportjournalisternas pennor har gått varma nu ett tag. Nya avslöjande, heta rykten och ett tag kändes det som varje dag bjöd på idrottsskandaler på löpsedelarna.

Sommaren 2016 rent idrottsmässigt har handlat om väldigt lite idrott utan mest om preparat, massdoping men också om uttalande.

Jag har tidigare varit väldigt kritisk mot vissa i journalistkåren och deras sätt att handskas med dopingfrågor.

Igår läste man att Martin Johnsrud Sundby stängs av 2 månader för ”astmadoping”. Även tre tunga namn inom den största organisationen i MMA (UFC) har de senaste veckorna åkt fast i dopingtester.

Men i Sverige har det mest handlat om alla turen kring Abeba Aregawi. Hennes dopingavstängning behöver man egentligen inte lyfta eller ifrågasätta för sanningen är att hon är frikänd från alla anklagelser. Hon har aldrig varit dopad och hon har aldrig tagit någon otillåtet medel, punkt.

Jag skulle till och med vilja påstå att i Sverige är det i princip omöjligt att dopa sig utan att åka fast. Det vill säga om man tillhör den yttersta världseliten. Som svensk idrottare inom en olympisk idrott måste man hela tiden dokumentera var man befinner sig. Flera gånger om året görs oannonserade tester utanför tävlingarna. Det vill säga att den svenska dopingpolisen knackar på dörren t ex kl 06:00 en torsdag utan din vetskap och lämnar inte lägenheten förens man lämnat ifrån sig en burk med urin i. Som sagt måste man året runt uppge var man kommer befinna sig i världen. Ett ständigt uppdaterande vid ombokningar och ändringar i ens planer. Skulle man inte vara på den plats man påstod att man skulle befinna sig på så riskerar man att även där att bli fälld för doping.

Jag vet att Abeba levt under samma förhållningsregler och i våras när hennes första dom kom kunde jag faktiskt inte förstå hur hon kunnat göra detta ”misstag” och fått i sig ett otillåtet preparat, Och mina tankar blev ännu mer suspekta när fler och fler idrottare åkte fast för samma substans. Abeba är en professionell idrottare lika många av alla andra idrottare som åkte fast. Mängder med människor runt henne livnäras på att hon tävlar och idrottar och presterar resultat. Även om jag själv kan tycka det är oansvarigt att som i hennes fall inte alltid veta vad man stoppar i sig så kan jag lova att det funnits människor runt henne som verkligen har haft full insyn. Vi pratar ju om en mångmiljonprodukt i form av en atlet. Med alla svenska dopingtester samt de internationella dopingtesterna förstår man att alla i hennes närhet är extremt noggranna med vad hon tar för preparat. Först och främst kontrollerar hennes team att allting är tillåtet, sekundärt tittar man på tillåtna hjälpmedel som kan få henne att prestera bättre. Oavsett vad man tycker om att ta tillskott så är det godkänt och tillåtet och det kan aldrig ifrågasättas om det är fusk eller inte.

Återigen kunde jag alltså inte förstå hur detta kunnat ske och när man började inse att Wada inte riktigt kunde säkerställa sina påstående om hur preparatet fungerade och hur länge det satt kvar i kroppen började jag inse att Abeba antagligen var oskyldigt dömd.

Journalister och allmänheten väljer många gånger att oavsett dom ändå döma ut personer likt Abeba. ”Ingen rök utan eld”-tänket sätter sin prägel. Jag kan förstå att när man aldrig själv tränat på hög nivå och offrat sitt liv för att nå sin drömmars mål, att man då inte lägger vidare eftertanke i vad ens dom ger för effekt hos den som blivit dömd. Alla timmar (och vi pratar om ofantligt många timmar) som Abeba lagt ner på stenhårt träning förringas av misstankar. Tänk er själva att ni gör karriär inom ett företag. Genom stenhårt arbete, övertidstimmar och en otrolig ambition har ni lyckats klättra er upp till en bra tjänst. Helt plötsligt får ni höra rykten om er själva att ni fjäskat, flörtat eller än värre haft en relation med chefen som gjorde att ni fick er nya tjänst. Alla timmar och all ansträngning förminskas av människor som inte har en aning om vad ni uppoffrat för att komma till den nivån. Jag är alltid för extremt hårda dopingstraff men på samma sätt tycker jag att ingen får bli oskyldigt straffas.

Jag kan bara föreställa mig den frustation som skulle drabbat mig om personer skulle nedvärdera ens prestation men samtidigt tänker jag att många av dessa människorna säkerligen aldrig försakat eller lagt ner den otroliga mängd träning eller arbetstid för maximera de förutsättningar varje person besitter.

Däremot undrar jag hur en framstående idrottare som Kajsa Bergqvist kan uttala sig så som hon gör. Hon om någon måste inse vad hennes uttalande gör för skada. Kajsa Bergqvist var väldigt kritisk redan när A-provet på Abeba kom ut i mars. Bergqvist nämnde att hon aldrig ville se Abeba i Landslaget igen och ge henne en livstidsavstängning. När sedan Abeba blev friad från alla anklagelser fortsätter Bergqvist kritisera henne med påstående om att andra faktorer gör att hon inte förtjänar att få vara med i det Svenska landslaget. Hennes trovärdighet är för svag enligt Bergqvist. Att Abeba bott och tränat i Etiopien har också kritiserats. Samtidigt har Bergqvist själv under stora delar av sin idrottskarriär varit bosatt i Monaco. Sen menar Bergqvist att Abeba gjorde fel i att ta prestationshöjande medel. Då vill jag åter lyfta fram att koffein som finns i kaffe och tea är en prestationshöjande substans och är ett ämne som inte finns naturligt i kroppen. Koffein har i vissa avseende även varit dopingklassat. Ska då alla som druckit kaffe bli dömda som fuskare?

Så som jag tolkar Bergqvists uttalande så räcker alltså ett dåligt äktenskap med vissa frågetecken och faktorer som en giltig anledning till att inte få vara med i OS, Eller som Bergqvist uttryckte sig, ”förbrukat sin rätt att tävla för Sverige”. För den dagen Aregawi blev svensk medborgare så kan man aldrig ifrågasätta hennes rätt att tävla för Sverige. Jag känner mig tvungen att återigen förtydliga att Abeba Aregawi aldig blivit ertappad eller gjort något som någon lag i Sverige säger är förbjudet.

Frågan är vad vi ska ha lagar och regler till om människor oavsett dömmer ut andra människor efter sin egen (dubbel-) moraliska karta.

Skärmavbild 2016-07-22 kl. 14.04.10

Vem är jag att tycka till..

Om en månad startar OS-brottningarna i Rio. Rent marknadsmässigt så går vi in i vad jag skulle säga är den viktigaste tidsperioden för Svensk brottning de kommande 4 åren. Ett olympiskt Spel varar inte bara under en månad utan den gör alltid ett stort avstamp för 4 år framåt. Helt enkelt, Ett OS kan vara skillnaden mellan 4 gynnsamma år med en härlig tillväxt kontra 4 år av att försvara och förklara en idrotts identitet.

2012 års OS i London måste ses som ett svenskt misslyckande marknadsmässigt då vi bragdartat lyckades ta 2 medaljer men efterspelet handlade bara om en kritisk bild av brottningen som sport. Den gången skulle jag säga att förbundet inte hade någon egen marknadsplan eller strategi för hur man skulle förvalta en eventuell framgång och få fokuset och strålkastarna att riktas mot eventuella medaljörer.

Nu har det gått fyra år och vi närmar oss en ny olympiad. Efter OS-kvalen och SOK:s uttagningar i maj insåg jag att även denna gången verkade inte Svenska Brottningsförbundet ha gjort någon speciell satsning för att lyfta fram eller profilera olympierna inför denna olympiad.

Efter min egen kvalmiss i Maj var jag för första gången på väldigt länge inne i en lite lugnare period rent tidsmässigt. Istället för att kritisera förbundet och ifrågasätta varför man inte försökte lyfta fram brottarna inför OS insåg jag att jag både hade tiden och viljan att göra ett seriöst projekt mot OS. Jag valde att lägga fram ett förslag till förbundet där jag vill lägga fokus på två punkter.

Det första punkten var att helt enkelt profilera brottarna så mycket som möjligt. När väl till exempel Henna Johansson går upp på brottningsmattan i Rio så skall så många svenskar som möjligt redan ha något att relatera till henne. Engagemang bygger alltid på relationer. Att känna igen personen, att veta vem hon är, att tycka om henne, känna till hennes resa, det skapar engagemang. Sen om det är brottning eller kanot spelar mindre roll under ett OS. Som ett annat exempel tror jag inte att 4 miljoner svenska TV-tittare älskar att studera skidtekniken när Charlotte Kalla går från 2:ans växel till 3:an efter en timmes skidåkning. Nej, man följer 3 milen för att man är engagerad hur det skall gå för alla vårans Charlotte Kalla!

Det andra punkten var att skapa en hype kring brottningen fram till OS. Lyfta fram vad som gör sporten värd att älska. Kampmomenten, kasten och tekniska finesser med mera, att en gång för alla tvätta bort den negativitet som florerat kring framför allt brottningens ”oklara” regler de senaste åren.

Jag påpekade för förbundet att tiden var knapp men i förslaget räknade jag med att under de sista 2 månaderna fram till OS så skulle det ske dagliga reportage, intervjuer, highlightfilmer, träningsklipp, utmaningar och mycket annat om våra Olympier för att få så stor spridning som möjligt. Jag la även fram förslaget att göra en OS-bilaga som skulle ges ut till press, media och allmänheten. Där man då utöver det ovanstående sakerna även grundligt skulle gå igenom vikt för vikt. Konkurrenter, bubblare, varningstecken, regler, tävlingshallen, info om TV-tider och mycket annat skulle finnas med. På samma sätt som profileringen så vinner man även på att måla upp konkurrenterna och ge dem en ansikte till skillnad från att höra att ”Johan Euren möter en Ryss i första”.

I mitt förslag la jag även fram att jag hade all utrustning som behövdes samt tillräckligt material för att kunna starta omgående. För att förtydliga att jag hade kompetensen lyfte jag även fram tidigare material och erfarenhet jag hade i bagaget samt att jag gjort ”brottningspropaganda” som setts av över 3 miljoner människor med en budget på noll kronor.

Jag la inte fram ett kostnadsförslag utan förtydligade att mitt syfte inte låg i att tjäna pengar utan att endast få ersättning för de timmar de skulle ta att åka och träffa, intervjua och filma de 6 Olympierna. Men som sagt så nämnde jag inga summor över huvudtaget.

Jag hade kontaktat förbundets marknadskommitte och även via telefon presenterat mitt förslag för förbundets kommunikations- och marknadsansvarige (KMA). Efter två veckor ringde just KMA mig och berättade att förbundet hade valt att tacka nej till mitt förslag med motivering att ”tiden var för knapp”. Jag kunde då inte ställa några frågor om beslutet då KMA inte varit med i beslutsfattandet utan var endast en budbärare av beskedet.

Jag vet att många gånger gör ett inlägg likt detta mer skada än nytta. Brottningssverige behöver verkligen inte fler interna bråk och jag övervägde ganska länge om jag skulle skriva om händelsen. Men när de beslutsfattande i förbundet inte ens har mage att ringa och lämna beskedet eller ens föra diskussionen vidare kände jag att jag behövde få detta sagt. Sen, motiveringen ”att tiden var för knapp” känns för mig bara märklig. Man gör alltså hellre inget alls än att lyssna och föra en diskussion om att göra något. Jag vill på ett plan inte kritisera förbundet allt för mycket då jag är övertygad om att Förbundet bara vill svensk brottnings bästa. Jag lyfter bara frågan om förbundet har kompitensen att veta vad som är bästa för svensk brottning?

Sen kanske jag är naiv som per automatik anser att jag var kvalificerad att utföra ett bra jobb. Men även om jag har överskattat min förmåga så spelar det mindre roll då faktumet är att det inte hade behövt vara just jag som gjorde detta. Jag ville bara se att det fanns en plan, en strategi och en grund att maximera det bästa tillfället vi får på 4 år.

För mig personligen förändrades inget av beslutet. I mina ögon är jag inte den stora förloraren utan det är snarare vi alla i Brottningssverige. Egentligen handlar det inte så mycket om just detta specifika fallet utan i mer mitt tycke om hur förbundet väljer att se på utomstående hjälp, nytänkande och modernisering.

Titta på det internationella brottningsförbundet UWW och USAwrestling. Där jobbar man stenhårt på en daglig basis med rörliga bilder, intervjuer och egna reportage för att lyfta sporten framåt.

Man kan inte idag tro att marknadsföring inom idrott sker per automatik, Dagens samhälle bygger på att hela tiden synas och att profilera sig på ett tilltalande sätt. Konkurrensen mellan idrotter är inte som den var förr, Den är brutal. och man skapar sin egen lycka!

Nu menar jag inte att loppet är kört utan jag tror och hoppas att Svensk Brottning kan få en bra genomslagskraft under OS, Jag som följt truppen har en känsla att det kan gå riktigt bra på mattan, vilket sen kan genera till en bra ”efterOSperiod”.

Jag kommer oavsett lite längre fram göra en lite mindre OS-special här på bloggen. När det väl börjar dra ihop sig så kommer jag analysera vikt för vikt och förhoppningsvis ge er som läser en lite bättre grund att stå på när väl OS drar igång. För jag tror som sagt att det är bättre att göra lite än att inte göra något alls.

/Zakarias Tallroth

Från hög puls till storstadspuls..

Jag har under de senaste åren insett att jag drivs mot toppar. Under träningslägerna i Sierra Nevada, Spanien görs alltid två typer av konditionsträning. Den ena är den mödosamma slingan på 2200-2800 meters höjd (8 km löpning). Och den andra: toppstigningen från 2200 upp till toppen på 3400 meter. Rent ansträngingsmässigt är båda passen otroligt jobbiga men toppstigningen är rent logiskt sett bra mycket jobbigare då man blir tröttare ju längre man springer samt att för varje höjdmeter man plockar tunnas luften ut ytterligare. Men faktum är att jag fortfarande kan drömma mardrömmar om den spanska slingan men drömma mig bort och sakna toppstigningen.

En löprunda eller slinga, den tar man sig igenom. Toppar och berg, dom besegrar man! Känslan att ta sig helt utmattad och med en puls på 220 upp till en topp är otroligt tillfredställande och är nog det närmsta jag kan komma segerkänslan från en brottningstävling. Samt att priset oftast är en otrolig vy! Även om Robert Rosengren en gång myntade uttrycket: ”kan man njuta av utsikten på toppen, då sprang man för sakta”.

Samtidigt har jag en stor respekt för berg och framförallt hög höjd. Jag har gjort mängder med läger på hög höjd och för varje gång får jag en bättre inblick i hur jag bör te mig i tunn luft. Men jag är ju samtidigt inte smartare än att jag måste lära mig genom att misslyckas och sen ta lärdomen.

Första lärdomen och ett tydligt tecken på underskattning av hög höjd inträffade i Mexico. Efter att ha varit på 1600 meter i två dagar beslutade vi att vi skulle bestiga Volcano Colima på 4300 meter. Allt slutade med den värsta huvudvärk jag någonsin haft där jag först spydde av ren smärta och sen stundtals nästan svimmade av värken.

Sierra Nevada några år senare, efter lite hetsande av mina lagkompisar försökte jag sätta pers på slingan efter bara 3 dagar på höjden. Slutade med 4 dagar i sjuksängen. Det svåra i att inte bli höjdsjuk är att känna igen symptomen då alla många varningssignaler är dem samma som vid träning på hög höjd.

Så när jag nu fick chansen att åka till bergens Mekka, Himalaya så var det med skräckblandad förtjusning. Ingen kan veta på förhand hur man reagerar på hög höjd. Fysiska förberedelser ger en ingen fördel i hur kroppen kommer att reagera. Däremot handlar mycket om att vara försiktig, noggrann och systematisk i hur man agerar på höjden. En svår kombination då jag älskar att pressa mig för att nå toppar så fort som möjligt.
Jag har alltid varit fascinerad av bergsbestigning och även klättring,
Som många andra började man fantisera om att bestiga Everst efter att ha läst Göran Kropps bok ”+8000”. Boken ”tunn luft” (som även Göran omnämns i) är också en av mina favoritböcker. Även om just den boken skrämmer mig en aning.
Senaste toppen var Summit peak i USA som också är den högsta topp tillsammans med Volcano Colima som jag varit på. Fram tills nu då.

Den toppen är 4100 meter och i förgår sov jag 4200 meter. Eller rättare sagt jag låg i ett tält och försökte sova. Den natten är enda gången denna veckan som jag haft en sprängande huvudvärk, antagligen för att vätskebalansen inte varit helt optimal. Just vätskan är otrolig viktig i tunn luft men samtidigt är det en svår ekvation då man samtidigt måste bära med sig allt vatten vilket gör det bra mycket jobbigare. Jag skjuter nu från höften men känslan är att ett kilo blir 5 kg på 4000 meter.

Enligt vår guide nådde vi 5600 meter vilket känns helt okej då vi hade ganska begränsat med tid. Sakta men säkert testar jag min gräns för vilka höjder min kropp klarar av.

Ladakh-området som vi befann oss i är fortfarande extremt oberört och oexploaterat även om en viss turism finns, men detta på en väldigt liten nivå. Som ett exempel; när vi lämnade läger 1 efter en dags vandring dröjde det 2 dagar innan vi återigen såg en annan människa. En ovanlig känsla och väldigt rogivande då vi var helt isolerade från omvärlden. Under tre dagar var vi alltså helt okontaktbara och på gränsen till ospårbara. Insåg efter att vår första hjälpen låda var under all kritik med tanke på omständigheterna, bestående av: skoskavsplåster, magtabletter och Ipren.

Jag lämnar nu bergen med en härlig mängd nya vita blodkroppar och är på väg till Delhi igen. Vad som händer där, ja det återstår att se.

DCIM105GOPRO

På torsdag kommer ett nytt inlägg om något helt annat. Det blir om något som jag de senaste dagarna funderar på om jag skall publicera eller inte. Om det är rätt eller inte återstår att se..
Hej så länge!

DCIM105GOPRO

touchdown Himalaya!

Efter ett dygns förberedelser i Delhi har nu färden gått vidare mot Leh i Himalaya. Vi kommer starta på 3500 meter. Förhoppningen är att vi anpassar oss relativt fort till höjden innan vi börjar stigningarna.
Dygnet i Delhi har mest handlat om att anpassa sig till tidzonen och inte bli magsjuk. Vattnet är många gånger boven i dramat och tydligen måste man till och med vara försiktig när man köper vatten i petflaskor då det förekommer att tomma flaskor fylls med kranvatten och sen svetsar man på säkerhetsbandet under korken (som ni ser så vet jag inte vad det egentligen heter) igen för att den skall se oöppnad ut.

Men samtidigt kanske jag tagit mina säkerhetsåtagande till överdrift. Mitt under en dusch igår insåg jag att jag duschade i just kranvatten och som en reflex tog man ett djup andetag och höll andan tills jag var klar. Även diskade glas känns farliga och innerst inne vill jag skölja av allt med destillerat vatten eller sprit innan det används 🙂 sprit känns för övrigt som den säkraste vätskan man kan dricka här men där går min gräns.

Men nu har vi lämnat Delhi som är den stora riskzonen och magen verkar vara intakt.
Anpassningen av höjden på 3500 meter är stillsam. Eller rättare sagt, första dygnet skall man inte göra nått. Skall man vara exemplarisk så bör man likt en hjärnvila ligga i mörker och stirra i taken men vi är risktakers och surfar på extremt svagt internet och tittar indisk Bollywood-


TV.

Vi hörs!

Mot nya höga toppar!

Sitter på ett Costa cafe i det ”nya Dubai” som Samantha från SATC kallade just Abu Dhabi. (Jag vet inte vad som är värst, att jag citerar sex and the city, eller bara vetskapen om att jag kan citatet).

Hur som helst, Jag är på väg till säsongens första höghöjdsläger. Man skulle kanske tro att det då handlar om att bo på 25:e våningen på ett lyxhotell här i Abu Dhabi men sanningen är att jag faktiskt skall vidare om 1 timme. Slutdestinationen är staden Leh i Himalaya (Kashmir).

Med andra ord blir detta det högsta ”läger” jag någonsin varit på. Höghöjdsläger brukar ligga på mellan 2000 meter till 2500 meter. Men att lägga sig på 2500 meter över havet i Himalaya är nog omöjligt. Så det kommer mer bli en prövning för kroppen men jag tror ändå att effekten av att vara på så pass hög höjd som detta kommer ge en kick om 2-3 veckor.

Så denna gången pratar vi alltså om ett riktigt läger. Alltså inte i en träningsanläggning utan i tält på 5000 meters höjd. Med utgångspunkt Leh som basläger. Tanken är att förena nytta med nöje på denna resa. Utmana kroppen och psyket genom att bestiga ett berg på 7 dagar. Öka mängden röda blodkroppar och samtidigt njuta av ett extremt fascinerande landskap.

Ett annat uppdrag med denna resan är ett möte i New Delhi innan jag åker. Om allt klaffar så kommer jag ha ett möte med en av ägarna till Indian Pro Wrestling league. Då vi skall diskutera möjligheten att göra en session i ligan. Men inget är bestämt och jag är lite skeptiskt om det kommer fungera rent praktiskt men jag gillar alltid att söka mig mot nya utmaningar, så vem vet.

Jag har hur som helst förberett mig det senaste dagarna för att undvika magbesvär i Indien. Många människor pratar om att det är omöjligt att undvika diarré i Indien. Den snälla verionen (mot indierna) om varför man blir dålig är att här är det en helt annan bakterieflora. Den lite hårdare versionen är att hygien inte är Indiers starka sida. Jag har hur som helst tjuvstartat här i Abu Dhabi med att äta en jäkligt misstänksam burgare som satte fart på magen ( kan bli en jobbigt sista flygning 🙂

Hej så länge 🙂

Unknown