Från hög puls till storstadspuls..

Jag har under de senaste åren insett att jag drivs mot toppar. Under träningslägerna i Sierra Nevada, Spanien görs alltid två typer av konditionsträning. Den ena är den mödosamma slingan på 2200-2800 meters höjd (8 km löpning). Och den andra: toppstigningen från 2200 upp till toppen på 3400 meter. Rent ansträngingsmässigt är båda passen otroligt jobbiga men toppstigningen är rent logiskt sett bra mycket jobbigare då man blir tröttare ju längre man springer samt att för varje höjdmeter man plockar tunnas luften ut ytterligare. Men faktum är att jag fortfarande kan drömma mardrömmar om den spanska slingan men drömma mig bort och sakna toppstigningen.

En löprunda eller slinga, den tar man sig igenom. Toppar och berg, dom besegrar man! Känslan att ta sig helt utmattad och med en puls på 220 upp till en topp är otroligt tillfredställande och är nog det närmsta jag kan komma segerkänslan från en brottningstävling. Samt att priset oftast är en otrolig vy! Även om Robert Rosengren en gång myntade uttrycket: ”kan man njuta av utsikten på toppen, då sprang man för sakta”.

Samtidigt har jag en stor respekt för berg och framförallt hög höjd. Jag har gjort mängder med läger på hög höjd och för varje gång får jag en bättre inblick i hur jag bör te mig i tunn luft. Men jag är ju samtidigt inte smartare än att jag måste lära mig genom att misslyckas och sen ta lärdomen.

Första lärdomen och ett tydligt tecken på underskattning av hög höjd inträffade i Mexico. Efter att ha varit på 1600 meter i två dagar beslutade vi att vi skulle bestiga Volcano Colima på 4300 meter. Allt slutade med den värsta huvudvärk jag någonsin haft där jag först spydde av ren smärta och sen stundtals nästan svimmade av värken.

Sierra Nevada några år senare, efter lite hetsande av mina lagkompisar försökte jag sätta pers på slingan efter bara 3 dagar på höjden. Slutade med 4 dagar i sjuksängen. Det svåra i att inte bli höjdsjuk är att känna igen symptomen då alla många varningssignaler är dem samma som vid träning på hög höjd.

Så när jag nu fick chansen att åka till bergens Mekka, Himalaya så var det med skräckblandad förtjusning. Ingen kan veta på förhand hur man reagerar på hög höjd. Fysiska förberedelser ger en ingen fördel i hur kroppen kommer att reagera. Däremot handlar mycket om att vara försiktig, noggrann och systematisk i hur man agerar på höjden. En svår kombination då jag älskar att pressa mig för att nå toppar så fort som möjligt.
Jag har alltid varit fascinerad av bergsbestigning och även klättring,
Som många andra började man fantisera om att bestiga Everst efter att ha läst Göran Kropps bok ”+8000”. Boken ”tunn luft” (som även Göran omnämns i) är också en av mina favoritböcker. Även om just den boken skrämmer mig en aning.
Senaste toppen var Summit peak i USA som också är den högsta topp tillsammans med Volcano Colima som jag varit på. Fram tills nu då.

Den toppen är 4100 meter och i förgår sov jag 4200 meter. Eller rättare sagt jag låg i ett tält och försökte sova. Den natten är enda gången denna veckan som jag haft en sprängande huvudvärk, antagligen för att vätskebalansen inte varit helt optimal. Just vätskan är otrolig viktig i tunn luft men samtidigt är det en svår ekvation då man samtidigt måste bära med sig allt vatten vilket gör det bra mycket jobbigare. Jag skjuter nu från höften men känslan är att ett kilo blir 5 kg på 4000 meter.

Enligt vår guide nådde vi 5600 meter vilket känns helt okej då vi hade ganska begränsat med tid. Sakta men säkert testar jag min gräns för vilka höjder min kropp klarar av.

Ladakh-området som vi befann oss i är fortfarande extremt oberört och oexploaterat även om en viss turism finns, men detta på en väldigt liten nivå. Som ett exempel; när vi lämnade läger 1 efter en dags vandring dröjde det 2 dagar innan vi återigen såg en annan människa. En ovanlig känsla och väldigt rogivande då vi var helt isolerade från omvärlden. Under tre dagar var vi alltså helt okontaktbara och på gränsen till ospårbara. Insåg efter att vår första hjälpen låda var under all kritik med tanke på omständigheterna, bestående av: skoskavsplåster, magtabletter och Ipren.

Jag lämnar nu bergen med en härlig mängd nya vita blodkroppar och är på väg till Delhi igen. Vad som händer där, ja det återstår att se.

DCIM105GOPRO

På torsdag kommer ett nytt inlägg om något helt annat. Det blir om något som jag de senaste dagarna funderar på om jag skall publicera eller inte. Om det är rätt eller inte återstår att se..
Hej så länge!

DCIM105GOPRO