Vinnarmentalitets baksida..

Som brottare blir man vare sig man vill det eller inte tvungen att ”Tro på sig själv” för att överleva på mattan. Man är alltid ensam och det finns ingen att gömma sig bakom. Man kan heller inte komma billigt undan och det finns inga hyfsade resultat. Det finns inga lika-matcher, det finns aldrig två vinnare. Antingen lyckas man eller så förlorar man. Denna verklighet skapar en mentalitet hos brottare och säkerligen hos alla kampsportare. Just ”tron på sig själv”.

Redan under antiken visade sig att just man-mot-man sporterna skapade de bästa krigarna då deras inställning och framförallt deras självförtroende var bättre än många andra atleter.

Sokrates betonade verkligen detta när han sade:

“I swear it upon Zeus an outstanding runner cannot be the equal of an average wrestler.”

Jag vet ingen brottare som haft problem med självförtroendet i sammanhang utanför brottningen. Om brottarna nere på Sparta skulle rangordna sig själva i hur bra dom var jämfört med de andra hade alla satt sig först gällande; Fotboll, Pingis, Tennis, Badminton, ja i princip allt.

För 2 veckor sedan började vi i klubben prata om badminton. Just där och då påstod jag att jag spöade alla i badminton även om jag knappt spelat på 10 år och sist jag spelade så imponerade man inte. Men just där och då, i diskussionens hetta stängde jag omedvetet av mitt sunda förnuft och påstod att ”det är helt omöjligt att någon av er kan slå mig!”. Två dagar senare kunde jag inte fatta vad som hade hänt?! Hur kunde det ske?! Hur kunde jag förlora? Jag som aldrig varit bra innan och inte spelat på ett par år. Hur kunde jag förlora mot någon som aktivt spelat badminton de senaste åren. Det värsta är att jag till och med hade mage att va arg efteråt och såg det hela som ett riktigt fiasko. Nu efterhand känns det nästan komiskt att jag ens kunde vara besviken. Till och med vid 6-14 och matchboll till motståndaren trodde jag att jag kunde vända på matchen. -Kom igen Zacke! Låt han inte köra dig från hörn till hörn och ta i lite mer så vinner du! han ser trött ut!

Direkt efteråt fick man bittert erkänna sig besegrad men valde ändå att avsluta allt med -jaja men du tar mig aldrig i tennis! Den duellen är ännu inte avgjord.

Hur som helst så är detta något jag i vissa fall ser som en styrka. Men ibland är det snarare en svaghet. När väl verkligheten kommer ikapp en säger den inte bara att man hade fel utan den slår en extremt hårt i ansiktet också. I många idrotter kan man tjäna på att spela ut efter sina förutsättningar. Man vet sina begränsningar och man vet sin styrkor. Naiviteten hos folk med min mentalitet tror ju alltid att man är bättre än vad man egentligen är vilket gör att man sätter sig i läge man inte kanske alltid behärskar.

Min cykelincident på Mallis var ett sådant exempel.
Jag har många gånger kallat mig världens bästa fotbollsbrottare och hade Janne Andersson ringt hade jag inte tvivlat att jag inte skulle platsat i laget. Hur svårt kan det vara tänker jag.
Dubbelmoralen är på sin spets då jag själv hävdar att det är helt omöjligt att bli bra på brottning på kort tid. Det tar år av träning, timtals av nötande och en evighet att lära sig en teknik grundligt. I samma andetag ser jag en vindsurfare som slår en volt i havet och min första tanke är; ”hmm det hade jag nog klarat”. Jag har provat vindsurfing.. Det påminde tyvärr lite om badmintonmatchen.
Mental styrka och tron på sig själv är alltid viktigt, framför allt när det går lite motigt. Dock behövs det alltid lite sunt förnuft. Dock är självförtroendet ett skön trygghet att ha. Speciellt i unga år. Jag vet ingen brottare som hade problem med att ta för sig när de var yngre och alla besatt en trygghet i sig själva.
Som ett enkelt tips till alla föräldrar som är oroliga över om deras barn kommer få ett bra självförtroende eller inte. Ta dem till en kampsport. Om jag själv får välja, ta dem till brottning!
2013-02-jules-sa-02

Fredagskrönikan.

Ett VM i december i min rätta viktklass, 71 kg. En VM-medalj att försvara. En chans att klättra på världsstegen. En sista chans till revansch för ett annars väldigt tungt 2016. Det hade smakat men så blir inte fallet.

Jag pratade med förbundskapten Mohammad Babulfath i onsdags och meddelade att jag kommer avstå VM på grund av min axeloperation. Egentligen ingen chockande nyhet och när jag meddelade Mohammad i somras att jag skulle opereras så var man nog inställd på att det skulle bli svårt att vara tillbaka tills VM. Bygget för 2017 har istället startat!

I veckan prövade Gunde Svan på lite brottning. Eller rättare sagt ganska mycket brottning då han i 4 månader tränade för att gå en match mot självaste Frank Andersson. I programmet ”I Huvudet på Gunde Sven” levererade Frank väldigt bra propaganda för brottningen. Jag spoilar programmet nu genom att berätta att Gunde förlorade matchen mot Frank även om han gjorde en ”snygg” JimPetterssons-skitmara (alltså en mara utan fart, båge och sving). Ganska hårt dömt av domaren att bara ge Gunde två poäng för den aktionen, En 4-poängare hade jag nog velat se, men precis som så många gånger för Jim Pettersson så tyckte väl antagligen domaren att den var för ful för att förtjäna en 4:a 🙂

Annat kul som har hänt i veckan är att jag återigen varit ett samtalsämne på ”pådden” med Patrick Ekwall och Mats Olsson. Väldigt roligt må jag säga! Mats är ju uppe på Sven Jerring-status i min bok nu! Ekwall däremot blev nog lite mer stött av mitt förra inlägg (kan inte förstå varför?! 🙂 ) även om jag tror han innerst inne tycker sånt här är lite kul. Jag tror att under denna ”pådden” (174) sattes ett svårslaget rekord i antal citat från bloggen.

En grej som jag tyckte var extra rolig var när Ekwall citerade ett visst stycke direkt från bloggen. ”Jag vet inte om ni följer honom men han är helt fantastisk att följa. Det är sån stor humor att det finns inte, man fattar….. som vanlig ingeting” (här skriver jag om Ekwall) sen avslutar Ekwall med ”hans svenska är lite tveksam men han är ju brottare”.

Jag ska inte försvara min svenska men just detta stycket är ju faktiskt ett direkt översatt stycke från Ekwall själv där jag bara bytte ut ”brottning” mot just ”Ekwall”. Jag tyckte det var lite småkul första gången och det blev ju inte mindre roligt när sen Patrick Ekwall sågade grammatiken. Den grammatik han själv myntat 🙂

I Podden påstår även Ekwall att Fredde Schön inte förstod reglerna under OS, vilket verkligen inte stämmer och det är också något Fredde aldrig sagt. Fredrik sa bara att han kunde förstå att folk inte förstod brottning då han själv till exempel inte fattade Judons regler.

Vill man lyssna på alla utlägg så hittar ni Podden här (ca 47 minuter in):

http://www.expressen.se/sport/podcast/padden/padden-med-olsson-och-ekwall-avsnitt-174/

Men oavsett, så uppskattar jag alltid folk som läser bloggen vilket i sin tur betyder att jag verkligen uppskattar Ekwall. Han bara inte läser utan han högläser! Guldstjärna på den 🙂

Jag hyllande Mats förra gången och nu jag skall (tro det eller ej) faktiskt ge Patrick Ekwall en liten hyllning. Hans medverkan i Club Calcio förr i tiden lyfte alltid programmet och där var han faktiskt alltid bra. Han är i mina ögen en bra fotbollsjournalist. Men sport är ju så mycket mer än fotboll 🙂

wilde
”Som en vilde i skogen” -Patrick Ekwall.. Svårt att argumentera mot honom när det finns bilder som denna.

Ha en bra fredag!

Själv skall jag ner till Sparta och titta på lite seriebrottning.

IK Sparta mot min gamla klubb BK Trim.

Matchstart 19:30 på Sallerupsvägen!

Vi kanske ses!

 

 

En vardag fylld med rehab.

Tiden och läkningen går framåt och 5 veckor har gått sedan operationen. Jag träffade min läkare förra veckan och efter hans besiktning av axeln kunde vi se att allt såg bra ut och att läkningen går i rätt riktning.  Samtidigt betonade han att vi har en lång väg kvar tills jag kommer kunna brottas fullt ut. Jag kör min rehabträning tillsammans med Rickard Dahan på Kulan i Malmö och det är ingen lätt uppgift jag har gett Rickard. Att få axeln att läka är inte utmaningen utan det stora problemet är år av snedbelastning av kroppen som i sin tur också har påverkat axeln.

Trogna läsare känner säkert till min defekta armbåge. En armbåge som efter en allvarlig olycka för ett par år sedan inte längre kan rätas eller sträckas ut. En defekt på 30 grader. Detta är något jag lärt mig leva med och det är också något som väldigt sällan begränsar mig i min brottning. Dock innebär detta att varje gång armarna gör något synkroniserat så om att lyfta en stång, bära två matkassar, hänga i en stång eller att stå på händer så sker allt lite snett då armen inte kommer ut i maxläget. Lite som lutande tornet i Pisa har kroppen anpassat sig men för varje år som går så blir jag lite snedare. I och med att rehaben för axeln också påverkas av armbågen försöker vi nu alltså städa upp lite runt hela axelpartiet. Rehab är helt enkelt dessa veckornas stora sysselsättning. Ett flertal pass i veckan på schemat men även ständigt småövningar hemma.

Tydligt exempel på kroppens snedbelastning. En ganska molning Solhälsning helt enkelt.
Tydligt exempel på kroppens snedbelastning. En ganska molning Solhälsning helt enkelt.

Formen börjar dock komma tillbaka i gammalt fint slag och rent fysiskt så börjar allt kännas väldigt bra. Närmaste dagarna kommer se ut som följande:

Måndag förmiddag: Styrka. 14:00 Rehab på Kulan. Kvällspasset blir kondition.

Tisdag: Styrka vid 10. Rehab vid 16. Lättare brottningsfys på kvällen.

Onsdag: Ett hemskt intervallpass.

Torsdag: Styrka på förmiddagen. Rehab vid 16 och återigen ett lättare brottningsfyspass på kvällen.

Fredagen: Ett längre konditionspass i lugnare tempo. Och återigen rehab på eftermiddagen.

Till sist:

Igår avslutades Paralympics i Rio. Otroligt roligt att följa alla dessa fantastiska idrottskvinnor och män.

Delar här ett klipp från min nya favoritsport, Five-a-side fotboll för blinda:

 

 

 

Kul på hjul?

När de andra grabbarna i laget börjar öka mängden träningspass på brottningsfronten får en annan tråkigt nog skynda långsamt. Jag befinner mig fortfarande en bra bit ifrån mattan men igår kickstartade vi säsongen 2017 på värsta tänkbara sätt.

I onsdags satte jag mig på planet ner till Palma i Mallorca. En veckas uppbyggnad och grundträning skulle genomföras och när jag satte mig ner och planerade lägret var tankegången precis som vanligt. Det var som om jag glömt att jag opererats för ett par veckor sedan. Nej, allt som for igenom mitt huvud var ”Jamen det här bör jag klara av”.

Lägret skulle bestå av två delar, den lättare delen, rehab/prehab och styrketräning och sen den tyngre delen: Cykling.

Första passet på cykeln blev ett lätt och lugnt pass på 4 mil för att känna in cykeln. Allt kändes kanon även om tempot var lågt. Som vanligt for en hybrisvind genom kroppen och min standardtanke poppade upp i huvudet: ”jag kan nog bli bäst i världen på detta”.

Väl framme i Palma stannade jag för en kaffepaus och satte mig bredvid ett gäng holländare. Grabbarna frågade om jag tävlade för Sverige i cykling (då jag var klädd i en gul Sverigetröja). -nejnej sa jag, jag är bara här på cykelläger. Detta mötet var också starten på min undergång.

-Kul, vi ska köra ”Tramuntana epic” imorgon om du vill hänga på, sa holländarna. Efter en snabb research såg jag att denna runda var 4 mil längre än de 10 milen som stod på mitt schema. Men min hybrishjärna gjorde en snabb uträkning att nu fick jag draghjälp och kunde bara ligga i baksuget om jag blev för trött.

Skärmavbild 2016-09-09 kl. 11.01.17

Vi möttes upp dagen efter och direkt anade jag oråd. Hela gänget kom inte bara i matchande kläder som var bombade med reklam utan alla hade till och med identiska cyklar. Detta gjorde att min hybris tonades ner en gnutta och jag tänkte för mig själv ”Ok Zacke, du behöver kanske inte gå upp och dra i början, känn in tempot, sen ökar vi”. Efter 3 mil av småsnackande och ganska trevligt minglande på vägen var jag… totalt färdig.. eller färdig är en underdrift! Jag hade mjölksyra ala Pär Elofsson 2002. Hybrisen var som bortblåst. Jag hade legat längst bak från start och grabbarna turades om att gå ner och peppa mig samtidigt som jag insåg att resten var ute och söndagskörde. Man kunde tro jag var ute efter något spurtpris då jag ständigt stod upp på cykeln och pumpade på allt var jag kunde. 10 meter längre fram satt ett gäng elitcyklister bekvämt på sadeln. Någon drack vatten, någon hade en kamera framme och jag bönade och bad om att få punktering för att slippa förnedringen. Efter 3 mil tittade jag på gänget och jag ville bara säga ”grabbar, jag släpper här, kör ni vidare”. Men faktum var att jag varken kunde eller orkade prata utan gav dem bara den klassiska vinken med handen som på alla språk betyder detsamma, ”Kör ni, jag klarar mig”.

Efter 4 mil kom första pausen. Jag satt helt tyst på ett cafe längst bergskanten men i mitt huvud pågick en våldsam diskussion om detta var en paus eller ett stopp. Alltså ett stopp som i boxning när domaren går in och stoppar matchen.

Dock har jag tillsammans med mina träningskamrater alltid haft en tumregel jag alltid försöker att följa. Just där och då ångrade jag djupt att vi instiftat denna regel.

Träningspass och framförallt denna typen av pannbensträning får aldrig ändras eller justeras under själva passet. Man måste lita på sitt omdöme när man planerar passet så att man planerar så att det blir möjligt att genomföra. För väl i spåret, backen, ån eller som i detta fallet på ett cafe i Mallorca så vill hjärnan få en att sluta. Den vill överleva och må bra. Den vill lura en att ”det räcker om du vänder”, ”det blev ett bra pass ändå” eller ”du behöver inte bevisa något”.

Reflektioner, analyser och utvärdering kan bara göras efteråt. Då kan man summera att ”okej, detta var för långt”.

Resterande 10 mil är ett svart hål i mitt minne. Även om jag vissa stunder trodde jag skulle svimma. Sen nu i efterhand så inser man vilken reptilhjärna man besitter när man är som tröttast.

Mitt i en riktigt tung uppförskörning kommer 3 cyklister i kapp mig. Dom höll en mycket högre fart än min. Min tanke; ”yes!! draghjälp!. 3 minuter senare hade min trötthet nått en ny nivå.

Stigningarna från igår. totalt 4000 höjdmeter av ren idioti från min sida :)
Stigningarna från igår. totalt 4000 höjdmeter av ren idioti från min sida 🙂

Sista timmen stod jag upp hela tiden då det kändes som sadeln hade skavt upp allt från naveln till svanken och idag är sittringen inte långt borta.

Hur som helst så tog jag mig i mål även om tiden blev ett par timmar sämre än vad jag hade räknat med. Pass som det igår är på ett sätt otroligt givande och nöjdheten och boosten går knappt att beskriva men samtidigt finns det en farlig boost för elitidrottare efter dessa passen.

J-O Waldner beskrev en gång hur farligt det var när man vann en spektakulär boll i pingis. Man kunde sen förlora 4-5 enkla bollar direkt efteråt för att man fortfarande njöt av vinsten av just den bollen. Likheten är lite desamma när man avslutat ett pass likt igår. Man somnar som ett barn och tycker man förtjänar vila på obestämd tid. Men kontinuerlig träning är A och O hos alla som vill lyckas. Gårdagens pass är historia imorgon och då måste man skriva nya träningsminnen.

Men idag är Vila och lite rehab.

Som brottare är det ju en självklarhet att ha cykelbyxorna utanför tröjan!
Som brottare är det ju en självklarhet att ha cykelbyxorna utanför tröjan!