Kul på hjul?

När de andra grabbarna i laget börjar öka mängden träningspass på brottningsfronten får en annan tråkigt nog skynda långsamt. Jag befinner mig fortfarande en bra bit ifrån mattan men igår kickstartade vi säsongen 2017 på värsta tänkbara sätt.

I onsdags satte jag mig på planet ner till Palma i Mallorca. En veckas uppbyggnad och grundträning skulle genomföras och när jag satte mig ner och planerade lägret var tankegången precis som vanligt. Det var som om jag glömt att jag opererats för ett par veckor sedan. Nej, allt som for igenom mitt huvud var ”Jamen det här bör jag klara av”.

Lägret skulle bestå av två delar, den lättare delen, rehab/prehab och styrketräning och sen den tyngre delen: Cykling.

Första passet på cykeln blev ett lätt och lugnt pass på 4 mil för att känna in cykeln. Allt kändes kanon även om tempot var lågt. Som vanligt for en hybrisvind genom kroppen och min standardtanke poppade upp i huvudet: ”jag kan nog bli bäst i världen på detta”.

Väl framme i Palma stannade jag för en kaffepaus och satte mig bredvid ett gäng holländare. Grabbarna frågade om jag tävlade för Sverige i cykling (då jag var klädd i en gul Sverigetröja). -nejnej sa jag, jag är bara här på cykelläger. Detta mötet var också starten på min undergång.

-Kul, vi ska köra ”Tramuntana epic” imorgon om du vill hänga på, sa holländarna. Efter en snabb research såg jag att denna runda var 4 mil längre än de 10 milen som stod på mitt schema. Men min hybrishjärna gjorde en snabb uträkning att nu fick jag draghjälp och kunde bara ligga i baksuget om jag blev för trött.

Skärmavbild 2016-09-09 kl. 11.01.17

Vi möttes upp dagen efter och direkt anade jag oråd. Hela gänget kom inte bara i matchande kläder som var bombade med reklam utan alla hade till och med identiska cyklar. Detta gjorde att min hybris tonades ner en gnutta och jag tänkte för mig själv ”Ok Zacke, du behöver kanske inte gå upp och dra i början, känn in tempot, sen ökar vi”. Efter 3 mil av småsnackande och ganska trevligt minglande på vägen var jag… totalt färdig.. eller färdig är en underdrift! Jag hade mjölksyra ala Pär Elofsson 2002. Hybrisen var som bortblåst. Jag hade legat längst bak från start och grabbarna turades om att gå ner och peppa mig samtidigt som jag insåg att resten var ute och söndagskörde. Man kunde tro jag var ute efter något spurtpris då jag ständigt stod upp på cykeln och pumpade på allt var jag kunde. 10 meter längre fram satt ett gäng elitcyklister bekvämt på sadeln. Någon drack vatten, någon hade en kamera framme och jag bönade och bad om att få punktering för att slippa förnedringen. Efter 3 mil tittade jag på gänget och jag ville bara säga ”grabbar, jag släpper här, kör ni vidare”. Men faktum var att jag varken kunde eller orkade prata utan gav dem bara den klassiska vinken med handen som på alla språk betyder detsamma, ”Kör ni, jag klarar mig”.

Efter 4 mil kom första pausen. Jag satt helt tyst på ett cafe längst bergskanten men i mitt huvud pågick en våldsam diskussion om detta var en paus eller ett stopp. Alltså ett stopp som i boxning när domaren går in och stoppar matchen.

Dock har jag tillsammans med mina träningskamrater alltid haft en tumregel jag alltid försöker att följa. Just där och då ångrade jag djupt att vi instiftat denna regel.

Träningspass och framförallt denna typen av pannbensträning får aldrig ändras eller justeras under själva passet. Man måste lita på sitt omdöme när man planerar passet så att man planerar så att det blir möjligt att genomföra. För väl i spåret, backen, ån eller som i detta fallet på ett cafe i Mallorca så vill hjärnan få en att sluta. Den vill överleva och må bra. Den vill lura en att ”det räcker om du vänder”, ”det blev ett bra pass ändå” eller ”du behöver inte bevisa något”.

Reflektioner, analyser och utvärdering kan bara göras efteråt. Då kan man summera att ”okej, detta var för långt”.

Resterande 10 mil är ett svart hål i mitt minne. Även om jag vissa stunder trodde jag skulle svimma. Sen nu i efterhand så inser man vilken reptilhjärna man besitter när man är som tröttast.

Mitt i en riktigt tung uppförskörning kommer 3 cyklister i kapp mig. Dom höll en mycket högre fart än min. Min tanke; ”yes!! draghjälp!. 3 minuter senare hade min trötthet nått en ny nivå.

Stigningarna från igår. totalt 4000 höjdmeter av ren idioti från min sida :)
Stigningarna från igår. totalt 4000 höjdmeter av ren idioti från min sida 🙂

Sista timmen stod jag upp hela tiden då det kändes som sadeln hade skavt upp allt från naveln till svanken och idag är sittringen inte långt borta.

Hur som helst så tog jag mig i mål även om tiden blev ett par timmar sämre än vad jag hade räknat med. Pass som det igår är på ett sätt otroligt givande och nöjdheten och boosten går knappt att beskriva men samtidigt finns det en farlig boost för elitidrottare efter dessa passen.

J-O Waldner beskrev en gång hur farligt det var när man vann en spektakulär boll i pingis. Man kunde sen förlora 4-5 enkla bollar direkt efteråt för att man fortfarande njöt av vinsten av just den bollen. Likheten är lite desamma när man avslutat ett pass likt igår. Man somnar som ett barn och tycker man förtjänar vila på obestämd tid. Men kontinuerlig träning är A och O hos alla som vill lyckas. Gårdagens pass är historia imorgon och då måste man skriva nya träningsminnen.

Men idag är Vila och lite rehab.

Som brottare är det ju en självklarhet att ha cykelbyxorna utanför tröjan!
Som brottare är det ju en självklarhet att ha cykelbyxorna utanför tröjan!