Vinnarmentalitets baksida..

Som brottare blir man vare sig man vill det eller inte tvungen att ”Tro på sig själv” för att överleva på mattan. Man är alltid ensam och det finns ingen att gömma sig bakom. Man kan heller inte komma billigt undan och det finns inga hyfsade resultat. Det finns inga lika-matcher, det finns aldrig två vinnare. Antingen lyckas man eller så förlorar man. Denna verklighet skapar en mentalitet hos brottare och säkerligen hos alla kampsportare. Just ”tron på sig själv”.

Redan under antiken visade sig att just man-mot-man sporterna skapade de bästa krigarna då deras inställning och framförallt deras självförtroende var bättre än många andra atleter.

Sokrates betonade verkligen detta när han sade:

“I swear it upon Zeus an outstanding runner cannot be the equal of an average wrestler.”

Jag vet ingen brottare som haft problem med självförtroendet i sammanhang utanför brottningen. Om brottarna nere på Sparta skulle rangordna sig själva i hur bra dom var jämfört med de andra hade alla satt sig först gällande; Fotboll, Pingis, Tennis, Badminton, ja i princip allt.

För 2 veckor sedan började vi i klubben prata om badminton. Just där och då påstod jag att jag spöade alla i badminton även om jag knappt spelat på 10 år och sist jag spelade så imponerade man inte. Men just där och då, i diskussionens hetta stängde jag omedvetet av mitt sunda förnuft och påstod att ”det är helt omöjligt att någon av er kan slå mig!”. Två dagar senare kunde jag inte fatta vad som hade hänt?! Hur kunde det ske?! Hur kunde jag förlora? Jag som aldrig varit bra innan och inte spelat på ett par år. Hur kunde jag förlora mot någon som aktivt spelat badminton de senaste åren. Det värsta är att jag till och med hade mage att va arg efteråt och såg det hela som ett riktigt fiasko. Nu efterhand känns det nästan komiskt att jag ens kunde vara besviken. Till och med vid 6-14 och matchboll till motståndaren trodde jag att jag kunde vända på matchen. -Kom igen Zacke! Låt han inte köra dig från hörn till hörn och ta i lite mer så vinner du! han ser trött ut!

Direkt efteråt fick man bittert erkänna sig besegrad men valde ändå att avsluta allt med -jaja men du tar mig aldrig i tennis! Den duellen är ännu inte avgjord.

Hur som helst så är detta något jag i vissa fall ser som en styrka. Men ibland är det snarare en svaghet. När väl verkligheten kommer ikapp en säger den inte bara att man hade fel utan den slår en extremt hårt i ansiktet också. I många idrotter kan man tjäna på att spela ut efter sina förutsättningar. Man vet sina begränsningar och man vet sin styrkor. Naiviteten hos folk med min mentalitet tror ju alltid att man är bättre än vad man egentligen är vilket gör att man sätter sig i läge man inte kanske alltid behärskar.

Min cykelincident på Mallis var ett sådant exempel.
Jag har många gånger kallat mig världens bästa fotbollsbrottare och hade Janne Andersson ringt hade jag inte tvivlat att jag inte skulle platsat i laget. Hur svårt kan det vara tänker jag.
Dubbelmoralen är på sin spets då jag själv hävdar att det är helt omöjligt att bli bra på brottning på kort tid. Det tar år av träning, timtals av nötande och en evighet att lära sig en teknik grundligt. I samma andetag ser jag en vindsurfare som slår en volt i havet och min första tanke är; ”hmm det hade jag nog klarat”. Jag har provat vindsurfing.. Det påminde tyvärr lite om badmintonmatchen.
Mental styrka och tron på sig själv är alltid viktigt, framför allt när det går lite motigt. Dock behövs det alltid lite sunt förnuft. Dock är självförtroendet ett skön trygghet att ha. Speciellt i unga år. Jag vet ingen brottare som hade problem med att ta för sig när de var yngre och alla besatt en trygghet i sig själva.
Som ett enkelt tips till alla föräldrar som är oroliga över om deras barn kommer få ett bra självförtroende eller inte. Ta dem till en kampsport. Om jag själv får välja, ta dem till brottning!
2013-02-jules-sa-02