Fredagen är kommen!

En arbetsvecka börjar gå mot sitt slut. Fredagen är i mångas ögon den bästa arbetsdagen. Hela helgen ligger framför en och humöret på arbetsplatsen är lite bättre än vad det brukar vara. Visst, nu chansar jag mest då det var ett tag sen man hade en vanlig arbetsvecka. Min fredag är snarlik min måndag så mitt humör är ganska ”EvenSteven” hela veckan. Men för ett par år sedan då jag faktiskt hade en riktig anställning kom jag själv på något som i min egen bok får klassas som ett genidrag (en ganska partiskt jury sitter i den komitten 🙂 ).

Jag jobbade på den tiden på Apoteket Farmacis läkemedelstillverkning inne på Lunds sjukhus. Precis som nu så var jag en aktiv elitidrottare och jobbade endast deltid. Men en dag i veckan då jäklar! då jobbade jag ”heldag”. Inte bara heldag utan till och med en 9 timmars lång arbetsdag!

Jag hade en del kollegor som också jobbade deltid och självfallet ville alla vara lediga på fredagarna så man kunde förlänga helgen. Men jag insåg ju att om det var någon dag man ville vara på jobbet så var det ju på fredagar! För det första så var ju allas humör lite bättre vilket bara av den anledningen gjorde det till en trevlig arbetsdag. Vi körde även likt många andra arbetsplatser en fredagsfika med nybakat bröd varje fredag. Tillverkningen av medicin var lägre på fredagarna vilket gjorde att det var den minst stressfulla dagen. Och som inte detta var nog med positiva egenskaper så fick man också en klapp på axeln att man kunde tänka sig jobba på fredagarna då alla andra ville vara lediga 🙂 Bara massa plus helt enkelt!

skarmavbild-2016-10-28-kl-12-15-11

Sen måste jag lyfta att jag hade väldigt trevliga kollegor på den tiden för att jobba med en person som idrottar och behöver vara ledig lite hipp som happ inte alltid är det enklaste.

Veckan som varit påminner om de senaste veckorna då träningen rullar på. Cykeln går fortfarande fint och inga vurpor har inträffat. Dock har jag i snart 45 dagar dragits med öronproblem som stör mig litegrann. När jag var i Spanien för 45 dagar sedan drabbades jag av hörelgångsinflamation. Efter en droppbehandling spreds sig inflammationen och till sist var hela örat och halsen inflammerat. 10 dagars antibiotika fick ner inflammationen men tråkigt nog har jag sen dess haft vätska i örat. antagligen har jag spräckt  trumhinnan och fått vätska bakom trumhinnan. Detta hindrar mig inte från att träna och mitt allmäntillstånd är bra. Men jag gör med ett lock för örat och med en hörsel som motsvarar en 105-årings.

Så egentligen är detta ingen stor grej men när jag ringde och frågade doktorn om det fanns något man kunde göra så sa han bara att jag skulle vänta så tog kroppen hand om det själv. -Om inte det händer då? frågade jag. -ja, om det inte gått över om 3 månader kan du ringa igen..

Känns komiskt att man med dagens utveckling och teknik kan göra helt extrema operationer och ingrepp men i mitt fall verkar det inte finnas någon enkel lösning. Men samtidigt så inser jag att detta inte är ett stort problem så det är kanske inte hela världen.

avslutningsvis får ni en litet film från instagram. Stadskörning i Malmö.

img_6249-mov

 

Bantningens del 2

Efter förra inlägget som handlade om bantning så var det många som hörde av sig via mail och meddelande. Bantning är alltid ett känsligt ämne, speciellt när det kommer till barn och ungdomar. Många som också hörde av sig och själva berättade att bantningen blev ett problem för deras fortsatta brottningskarriär. Så medan järnet fortfarande är varmt kör vi en uppföljning på detta ämnet!

Idrott är ju i grunden en lek och tycker man inte innerst inne att idrotten är givande och rolig så får man kanske fråga sig, varför håller jag på med detta?

Bantningen som är del av kampsport och brottning är däremot aldrig rolig. Nu pratar jag inte om att generellt sett gå ner i vikt då det många gånger är det mest givande och inspirerade man kan uppleva. Utan jag pratar om att banta bort vikt på en redan vältränad kropp. Väldigt många brottare har slutat deras brottningskarriärer i förtid. Utåt sätt verkade det som killarna och tjejerna hade tappat glöden och glädjen till sporten, fast i själva verket så var det bantningarna som släckte gnistan. Det finns ingen glädje i att banta. Ett onödigt ont som måste göras då man är gammal nog att själv avgöra om man tycker att den plågsamma resan ner i viktklasssystemet kommer vara mödan värd.

Frågan man ibland får; ”Är det svårt att banta?” På ett sätt, nej! ”Ner kommer man alltid på ett eller annat sätt” är ett klassiskt brottaruttryck. Folk har blivit inlåsta i en bastu för att klara vikten, Läkare har tappat ur blod på dem och med livet som insats har många brottare genom åren pressat ur de sista grammen för att kunna brottas. Min vän Jim Pettersson bevittnade en gång ett hjärtstopp på en brottare under en invägning i bundesliga, Tyskland. Lyckligtvis fick man igång hjärtat igen den gången men faktum kvarstår; bantning kan vara extremt farligt även i vuxen ålder om man inte gör på rätt sätt.

För några veckor sedan gick Lina Länsberg en ganska omtalad MMA-match i UFC. Lina som är från Malmö (och om jag minns rätt så har hon även varit nere på Sparta och tränat vid något tillfälle) skulle möta Christine Cyborg från Brasilen. Tyvärr förlorade Lina matchen men den stora snackisen efteråt handlade mest om Cyborgs bantning. För det första så var det en het diskussion om Cyborg och hennes team hade fuskat med vikten då det fanns bilder på att Cyborg vägde över på invägningen. Den andra snackisen handlade om att Cyborg hade vägt 74,5 kilo på måndagen och sen vägt in på 63,5 kilo endast 4 dagar senare.

Otroliga 11 kilo hade alltså slipats bort på 4 dagar. Om detta stämmer eller inte låter jag vara osagt dock rullade det ut en massa bilder och filmer på Cyborg när hon är svimmfärdig och ligger helt utslagen.

cris-cyborg-weight-cut-crying
Christine Cyborg ligger gråtande innan invägningen

Brottningen har alltid bestått av mycket tradition och ”så har vi alltid gjort”-resonemang. Att göra en bantning likt den Cyborg gjorde kan i vissa brottningskretsar nästan anses som häftig. Man skröt att man lyckades banta otroligt mycket på otroligt kort tid.

Man behöver inte vara en läkare för att förstå att denna form av bantning är otroligt påfrestande på kroppen och att man riskerar att få men från bantningen. Cyborg vann sin match så på ett plan kan man egentligen inte klaga på hennes bantning. Men jag kan tycka att det är märkligt att idrottare i många avseende är villiga att offra hela sitt liv åt något, träna stenhårt varje dag för att bli bäst och samtidigt strunta fullständigt i vad studier, vetenskap och resultat säger om hur man bör banta? Varför bara göra 95 procent rätt i en satsning, det är för mig många gånger ofattbart? Jag tror detta är den skönaste känslan för mig nu i efterhand gällande mitt OS-kval. Omständigheter kan man inte alltid påverka men alla val som jag själv tog och gjorde inför OS-kvalen känns fortfarande som de rätta valen och jag känner att jag inte tummade och trillande ner på 95 procents satsning.

För frågan är ju alltid? Varför gör man så? Varför vill man banta 11 kilo på 4 dagar? Vissa påstår att det handlar om att man hellre lider hårt i 4 dagar än går och är hungrig i 1 månad. Men återigen så finns det inget som säger att detta rent prestationsmässigt skulle vara en lika bra bantning. Sen finns det alltid de som lyckas vinna trots en dålig bantning men det bevisar fortfarande inte att bantningen var bra, utan mer att man som brottare/kampsportare ofta är jäkligt bra grundtränade och klarar av otroliga påfrestningar på kroppen.

Jag personligen ser den typ av bantning lite som att plugga inför ett stort prov. Alla vet att det bästa är att börja läsa tidigt så det inte blir det så stressigt i slutet. Ändå sitter alla där, sista natten innan tentan och råpluggar för att man i 3 veckor har skjutit på studierna. Efter tentan tänker man ”nästa gång (och gången efter det) ska jag minsann börja tidigare”. Människan är helt enkelt i grunden ganska bekväm av sig och kan man bara legitimera för sig själv att ”man kan börja imorgon” så gör man gärna det även om man vet att man borde börja redan idag.

”Gör inte idag det du kan göra imorgon”

För faktum är att det är jäkligt jobbigt att gå på diet. Det är ännu jobbigare att elitträna när man går på en diet. Men faktum är att jag under min bantning aldrig hade någon fysisk svacka. Var aldrig svimmfärdig eller hade aldrig ont i njuren eller något annan symptom på uttorkning.

Dock måste jag erkänna att jag kanske inte var den trevligaste versionen av mig själv under våren. Man levde med en matklocka och precis innan varje måltid var man aningen mer lättprovocerad. Raseriutbrott för att en lunchrestaurang inte hade öppnat kl 11:30 som det stod på hemsidan när klockan hade blivit otroliga 11:32! 🙂 Sammandrabbningar och heta diskussioner på brottningsklubben ökade också lavinartat.

Summerar man min vår 2016 så kan man fastslå att jag inte lärde känna en enda ny person. Jag får nog mest vara nöjd med att jag inte blev av med allt för många vänner på vägen och tacksam för alla som stod ut med en.

Kontentan är att det inte finns någon glädje i att banta, slutmålet måste alltid vara sötare än godis och kakor om resan skall vara värd att ta.

thumbnail_fullsizerender
Denna bilden är tagen i november förra året. Vikten är här 74 kilo. Med andra ord så har jag inte börjat banta bort de 8 kilona som senare var som bortblåsta 🙂

 

 

 

 

 

Våga vägra vågen.

En av det viktigaste grundstenarna inom idrotten bygger på att man gör något fysiskt som man tycker är roligt. Att idrotta och viljan att tävla är en naturlig instinkt hos de flesta människorna. Vissa har säkerligen förträngt och tryckt ner egenskapen i de djupaste katakomberna i reptilhjärnan, men när väl hettan kommer. När väl doften av vinst når näsan, Då kan även personer som påstår sig ”hata att tävla” få upp vittringen, känna adrenalinpåslaget och ge de där klassiska 110 procenten.

Detta finns djupt rotat i oss även om man vet inte alltid vad som triggar igång en. Just den känslan har i alla fall jag burit med mig sen barnsbenen. För glädjen att tävla och kämpa, den finns där hos alla. Stora som små. Vilket också innebär att när ett barn tävlar kan en förälder få samma känsla genom sitt barn, få samma blodad tand som om den själv var ute på planen, rinken eller uppe på mattan.

Man kan diskutera idrottsföräldrars ”vett och etikett” i största allmänhet i oändlighet men denna gång vill jag klargöra ett ämne och ett problem som är lite mer unikt inom just kampsport och brottning:

Bantning 

Jag har under hela 2016 skrivit väldigt mycket om just bantning. Både här men även i ett par andra magasin. Jag har även pratat i radio och tv om bantning och jag är tyvärr medveten om att jag hela tiden försökt att normaliserat begreppet ”bantning” utan att hålla isär ungdomsbrottning och seniorbrottning.

Jag tillrättavisade alla som sa att det var farlig att banta och påstod allt handlade om att göra det på rätt sätt. Om man bara gör en professionell bantning så är det helt ofarligt.

”Det är inte bantningen som avgör om jag kommer lyckas, det är bara en del av resan” 

Dessa orden och påståendena har jag skrivit och sagt mer än en gång det senaste året.

Tråkigt nog när jag varit runt i Skåne det senaste året så har jag verkligen skrämts av hur tränare, ledare och föräldrar diskuterar barnens vikter. ”Han skulle behöva gå i 50 kg”, ”han har bara 2 kilo att banta” eller ”om du inte går ner en viktklass så kommer du inte kunna vara med”. Detta är uttalande som jag snappat upp bara de senaste 3 månaderna. Just i det här tre fallen så handlade skärmade nog om pojkbrottare i 11-13 års ålder. Det värsta är att det finns det ännu värre exempel med yngre killar och tjejer som tvingas ner i viktklasser.

Min erfarenhet säger mig att ingen blir bättre av att banta innan man i alla fall är 15-16 år gammal. Men det ultimata enligt mig själv är om man kan undvika bantningar hela vägen fram tills man är junior och har fyllt 18 år.

För som 14 åring vann jag Ungdoms-SM i 46 kg. SM gick som vanligt i marsmånad och de internationella mästerskapen var som alltid på sommaren ett par månader senare. Jag ville självklart åka på ungdoms-EM och blev otroligt besviken när mina föräldrar sa att jag inte fick tävla mer i 46 kilo då jag i april vägde 47-48. kg ”Det är ju bara ett-två kilo” tänkte jag besviket.

Efter som jag inte bantade eller höll nere min vikt det året så passerade jag viktklassen 50 kilo och tävlade istället i 54 kilo året efter. Detta året var mitt sista år som ungdomsbrottare vilket innebar att det också var sista chansen för mig att åka på ett ungdoms-EM. Min egen pappa var kapten för ungdomslandslaget och inför sista uttagningstävlingen som var Nordiska mästerskapen blev jag till min stora förvåning och förtvivlan bortplockad från truppen. Jag fick alltså inte ens chansen att slås om platsen! Jag låg då på 57-58 kilo. Den gången var jag ännu mer frustrerad, Jag visste att det var många andra i ungdomslandslaget som bantade mer än vad jag skulle gjort och kunde inte förstå hur min far kunde göra så mot mig. Allt han sa var bara att:

-Det handlar inte om att vara bäst nu. Jag lovar dig, du är den som kommer vinna på detta i det långa loppet.

Självklart var inte detta en avgörande faktor i min forsatta karriär men säkerligen en viktig pusselbit. Min stora konkurrent från det året försvann någonstans på vägen.

Många av alla tränare, ledare och föräldrar som pressar ner ungdomarna i vikt, eller låter dem väga sig efter varje träning för att kontrollera vikten. Alla dessa har aldrig varit på toppen på seniornivå och insett att alla tävlingar fram tills dess endast är en lång utvecklingsprocess som man egentligen bara borde se som träning. Man måste som vuxen fråga sig själv, var är slutmålet för den aktive? Är det verkligen att banta 5 kilo för att vara med på ett UEM? Jag minns inte som liten att någon kompis drömde om att vinna Ungdoms-EM eller komma med i ett ungdomslandslag. Alla ville däremot spela med Henke Lasson och co i landslaget eller bli bäst i världen.

Jag hade turen att ha en pappa som själv varit på den högsta nivån. För att som 12-13-14-15 åring själv förstå att det inte är bra för en, det är nog väldigt svårt.

Jag vill därför om det inte redan framgått förtydliga att jag aktivt är emot bantning och begreppet ”att hålla igen lite” hos barn och ungdomar. Att en ungdomsbrottare ska ta hjälp av en dietist för att banta är för mig helt galet. Går man upp en viktklass som 15 åring så innebär det inte att man äter fel utan att man fortfarande växer.

Jag hade gärna sett att alla brottarklubbar plockade bort vågen från träningslokalen när barn och ungdomar vistas i lokalen för att få bort smygbantningar och kontrollvägande. Sen hade jag gärna sett att man också aktivt ta avstånd från bantningar. Man behöver inte förstå sig på brottning för att kunna säga till en tränare eller ledare att man vill inte tillhöra en förening eller ett distrikt som tillåter och uppmuntrar bantning i ungdomsbrottningen.

 

Bilden är från 2005, jag är 19 år och det är en månad till mitt första stora mästerskap, lika så är det min fösta stora bantning. från 70 kg till 66 kg.
Bilden är från 2005, jag är 19 år och det är en månad till mitt första stora mästerskap, lika så är det min fösta stora bantning. från 70 kg till 66 kg.

 

Therese Johaug..

För två år sedan befann jag mig i Oslo på Norges olympiska center ”Olympiatoppen”. Jag var där på träningsläger med det Norska brottningslandslaget men stället kryllade av norska idrottseliten.

När jag sitter där i matsalen och äter lax för 7 gången på 4 dagar kliver ingen mindre än Therese Johaug in i matsalen tillsammans med bland annat Marit Björgen. Jag har alltid hyst stor respekt för skidåkare generellt och självklart blev man stum och lite starstrucked. Sen att hela gänget hälsade så där norskt käckt och hurtigt som bara norrmän kan gjorde ju inte saken sämre! Väl nere i gymmet fortsatte ett trevligt bemötande av Johaug samtidigt som hon imponerade med sin styrka för att vara så pass liten som hon är. Jag helt enkelt varit ett hardcore-fan av Therese Johaug sen den veckan.

När då Norge ännu en gång råkar ut för ett eventuellt dopingfall mot just Therese Johaug splittras man ännu en gång.

Svenska folket har kommit i olika läger gällande Johaugfallet. Många journalister vill stänga av henne och en del andra köper hennes historia och tycker att man skall ge hennes en varning. Som med allt i livet så är detta inte så enkelt och långt ifrån svart eller vit, I alla fall hur man själv väljer att döma henne.

Man blir alltid förundrad över att tidigare händelser i länder påverkar ett beslut som endast gäller en person. ”Rysk systematisk doping” som vissa valt att kalla det har gjort att oavsett historia och förklaring från ryska idrottare så döms den enskilde idrottaren som en extrem fuskare utan heder i ett systematiskt system. De blir utbuade på OS och deras insatser förminskas. Av anledningen att det står RUS på ryggen.

Samma sak drabbar också Johaug. Hade inte Martin Sundby varit i blåsväder i våras för sitt astmabruk så hade enligt mig Therese Johaugs utgång hos svenska journalister sett annurlunda ut.

I sommars skrev jag ett inlägg om Aregawis anklagelser. den gången skrev jag att man aldrig kan döma någon som inte blivit dömd. Reglerna finns för att avgöra vem som dopat sig och vem som inte har gjort det och jag ansåg att man behandlat Aregawi felaktigt. Martin Sundbys fall blev ett svårt fall att döma då det var otydligheter i regelverket om han tagit för mycket av ett astmapreparat eller inte.

Tyvärr för Johaugs del så är det lite mer glasklart. Hon har brutit mot Wadas regler. Andra idrottare som åkt fast för samma preparat stängts av i två år. Frågan är kanske mer hur man väljer att döma henne sett till hur man ser till hennes prestationer, det är en annan sak.

Jag själv väljer att tro att hon inte dopat sig för att förbättra sin skidåkning. Som jag sagt innan. Jag anser att det är otroligt svårt att genomföra systematisk doping  i Norge. Precis som i Sverige genomförs mängder med oannonserade dopingtester. Så hennes OS-guld och överiga medaljer har inte av denna händelsen fått ett sämre värde i min bok. Men sen är jag ju ett hardcore-fan så det är svårt att säga om jag är naiv eller inte, men jag förminskar inte hennes prestationer i dagsläget.

 

Något som styrker hennes oskyldighet är väl att preparatet inte direkt är anpassat för en skidåkare. Man kan lite komiskt i alla fall påstå att det var en riktigt usel läkare oavsett vad som ha skett. Antingen extremt dåligt att missa dopingsymbolen. Eller om nu det var systematisk doping, extremt dåligt val av just dopingpreparat. therese_johaug_by_slawek

Nu går det som ett Scott!

t.v Ulf Molin, Zakarias Tallroth
t.v Ulf Molin, Zakarias Tallroth

I dagens NSK kan man läsa om min satsning mot VM 2017. Som en del i det så handlar Artikeln i stor del om min nya träningsform; cykling. För att citera mig själv från ett SVT-inslag (ja jag vet, det finns bara ett SVT-inslag med mig).

”Så fort jag fick tanken att om jag hade en roddmaskin hemma så hade jag blivit minst en promille bättre, när den tanken kom, då köpte jag en roddmaskin” 

Samma tanke kom i somras, men denna gången handlade om en cykel. Brottningen blir mer och mer tempo, mindre avbrott och mer kondition. Att då ha en cykel och roddmaskin hemma, Ja mer tempo och kondition går knappt köpa för pengar.

Precis som NSK skriver i artikeln så har Ulf Molin och ”Molins Cykel och Motor” hjälpt mig att få fram en kanoncykel!

Jag kan inte understryka nog hur tacksam jag är för den hjälp Ulf och co har gett mig. I våras sökte jag mig till många samarbetspartners i Hässleholm med omnejd utan större framgång. Jag har förståelse att många gånger är det svårt för företag att gå in och stötta i enskild idrottares satsning och därför värmer det extra mycket när Ulf utan en tvekan svarade att han gärna hjälpe mig. Efter en noggrann bikefit för någon vecka sedan så kom äntligen min nya favoritälskling i Torsdags förra veckan. Efter att ha känt lite på cykel i torsdags så spände vi på cykeldojjorna i lördags för jungfruresan. 66 km i lagom hårt tempo.

Jag är dock väldigt ödmjuk i mitt cyklande. Jag vet att det inte bara är att hoppa upp på sadeln och tro att man kan allt direkt. En viktig del i detta är att jag skall bli bättre men framförallt att inga nya skador skall dyka upp. När man går på de lite längre passen så ökar självklart risken för förslitningsskador om man snedbelastar, överbelastar eller helt enkelt bara gör fel.

Jonas Ekberg på Molins i Hässleholm kommer även han vara till hjälp att få till en sund teknik. När  väl den sitter, då kan man börja bli bäst i världen 😉

Just cykeln är en Scott Speedster 30 disc. Scott kanske mest gjort sig känd som ett MBT-märke men de levererar även på racerhållet. Till exempel så kör proffsstallet IAM Cycling på just Scott!

 

Rosa Bandet

skarmavbild-2016-10-06-kl-13-44-01

Den senaste tiden har för mig personligen varit en ganska normal vardag. Träningen har rullat på och jag och min sjukgymnast Rickard Dahan gör nya framsteg med axeln varje dag. I måndags däremot trillade in en del sms och mail från alla håll och kanter då Apotek Hjärtat tillsammans med Rosa bandet lanserade sin oktoberkampanj. Väldigt få visste att jag skulle medverka och helt plötsligt fanns man tapetserad bland annat i hela Stockholms tunnelbanesystem.

Jag har precis som väldigt många haft folk i min närhet som drabbats av cancerns hemskhet så det kändes oroligt hedrande att få vara en del en sådan stor och viktig insamling.

Pink Ribbon, som Rosa Bandet heter på engelska, har sitt ursprung i USA. Först ut var Susan G. Komen Breast Cancer Foundation, som hösten 1991 delade ut rosa band till alla deltagare i sitt ”Race for the cure” i New York. Symbolen fick ett stort nationellt genomslag samma år med hjälp av bland andra Evelyn Lauder från kosmetikföretaget Estée Lauder, som började dela ut bandet i sina sminkdiskar.

Rosa Bandet är i dag en internationell symbol för kampen mot bröstcancer, som varje år under oktober – den internationella bröstcancermånaden – förenar och engagerar människor över hela världen. I Sverige har Cancerfonden drivit kampanjen sedan 2003.

När Alicia Vikander som designat årets rosa band ringde och frågade om jag ville vara med så gick det verkligen inte att säga… Nej jag skojar bara 🙂 (mer åt ”I wish”). Men Alicia är alltså årets designer och så här beskriver hon Rosa bandet och hennes tankar kring sin design:

”För mig är rosa bandet en symbol för en gemenskap som ger hopp om att det är möjligt att bli frisk. Att köpa det rosa bandet kan kännas som en droppe i havet. Men många små droppar blir tillsammans en kraftfull våg, ett viktigt bidrag till den forskning som gör att färre drabbas och fler överlever cancer. Det vill jag visa med min design.”

skarmavbild-2016-10-06-kl-14-14-25

Efter att ha haft en 5 årig lång anställning på Apoteket AB för att nu vara en del av konkurrenten Apotek Hjärtats rosabandet-kampanj är jag lite diplomatiskt med att trycka på att det viktiga är inte vart man köper sitt rosa band utan att man faktiskt bara ser till att köpa ett band för att stödja forskningen samt visa sitt stöd för alla som drabbas av bröstcancer ❤️

 

bildrosa