Våga vägra vågen.

En av det viktigaste grundstenarna inom idrotten bygger på att man gör något fysiskt som man tycker är roligt. Att idrotta och viljan att tävla är en naturlig instinkt hos de flesta människorna. Vissa har säkerligen förträngt och tryckt ner egenskapen i de djupaste katakomberna i reptilhjärnan, men när väl hettan kommer. När väl doften av vinst når näsan, Då kan även personer som påstår sig ”hata att tävla” få upp vittringen, känna adrenalinpåslaget och ge de där klassiska 110 procenten.

Detta finns djupt rotat i oss även om man vet inte alltid vad som triggar igång en. Just den känslan har i alla fall jag burit med mig sen barnsbenen. För glädjen att tävla och kämpa, den finns där hos alla. Stora som små. Vilket också innebär att när ett barn tävlar kan en förälder få samma känsla genom sitt barn, få samma blodad tand som om den själv var ute på planen, rinken eller uppe på mattan.

Man kan diskutera idrottsföräldrars ”vett och etikett” i största allmänhet i oändlighet men denna gång vill jag klargöra ett ämne och ett problem som är lite mer unikt inom just kampsport och brottning:

Bantning 

Jag har under hela 2016 skrivit väldigt mycket om just bantning. Både här men även i ett par andra magasin. Jag har även pratat i radio och tv om bantning och jag är tyvärr medveten om att jag hela tiden försökt att normaliserat begreppet ”bantning” utan att hålla isär ungdomsbrottning och seniorbrottning.

Jag tillrättavisade alla som sa att det var farlig att banta och påstod allt handlade om att göra det på rätt sätt. Om man bara gör en professionell bantning så är det helt ofarligt.

”Det är inte bantningen som avgör om jag kommer lyckas, det är bara en del av resan” 

Dessa orden och påståendena har jag skrivit och sagt mer än en gång det senaste året.

Tråkigt nog när jag varit runt i Skåne det senaste året så har jag verkligen skrämts av hur tränare, ledare och föräldrar diskuterar barnens vikter. ”Han skulle behöva gå i 50 kg”, ”han har bara 2 kilo att banta” eller ”om du inte går ner en viktklass så kommer du inte kunna vara med”. Detta är uttalande som jag snappat upp bara de senaste 3 månaderna. Just i det här tre fallen så handlade skärmade nog om pojkbrottare i 11-13 års ålder. Det värsta är att det finns det ännu värre exempel med yngre killar och tjejer som tvingas ner i viktklasser.

Min erfarenhet säger mig att ingen blir bättre av att banta innan man i alla fall är 15-16 år gammal. Men det ultimata enligt mig själv är om man kan undvika bantningar hela vägen fram tills man är junior och har fyllt 18 år.

För som 14 åring vann jag Ungdoms-SM i 46 kg. SM gick som vanligt i marsmånad och de internationella mästerskapen var som alltid på sommaren ett par månader senare. Jag ville självklart åka på ungdoms-EM och blev otroligt besviken när mina föräldrar sa att jag inte fick tävla mer i 46 kilo då jag i april vägde 47-48. kg ”Det är ju bara ett-två kilo” tänkte jag besviket.

Efter som jag inte bantade eller höll nere min vikt det året så passerade jag viktklassen 50 kilo och tävlade istället i 54 kilo året efter. Detta året var mitt sista år som ungdomsbrottare vilket innebar att det också var sista chansen för mig att åka på ett ungdoms-EM. Min egen pappa var kapten för ungdomslandslaget och inför sista uttagningstävlingen som var Nordiska mästerskapen blev jag till min stora förvåning och förtvivlan bortplockad från truppen. Jag fick alltså inte ens chansen att slås om platsen! Jag låg då på 57-58 kilo. Den gången var jag ännu mer frustrerad, Jag visste att det var många andra i ungdomslandslaget som bantade mer än vad jag skulle gjort och kunde inte förstå hur min far kunde göra så mot mig. Allt han sa var bara att:

-Det handlar inte om att vara bäst nu. Jag lovar dig, du är den som kommer vinna på detta i det långa loppet.

Självklart var inte detta en avgörande faktor i min forsatta karriär men säkerligen en viktig pusselbit. Min stora konkurrent från det året försvann någonstans på vägen.

Många av alla tränare, ledare och föräldrar som pressar ner ungdomarna i vikt, eller låter dem väga sig efter varje träning för att kontrollera vikten. Alla dessa har aldrig varit på toppen på seniornivå och insett att alla tävlingar fram tills dess endast är en lång utvecklingsprocess som man egentligen bara borde se som träning. Man måste som vuxen fråga sig själv, var är slutmålet för den aktive? Är det verkligen att banta 5 kilo för att vara med på ett UEM? Jag minns inte som liten att någon kompis drömde om att vinna Ungdoms-EM eller komma med i ett ungdomslandslag. Alla ville däremot spela med Henke Lasson och co i landslaget eller bli bäst i världen.

Jag hade turen att ha en pappa som själv varit på den högsta nivån. För att som 12-13-14-15 åring själv förstå att det inte är bra för en, det är nog väldigt svårt.

Jag vill därför om det inte redan framgått förtydliga att jag aktivt är emot bantning och begreppet ”att hålla igen lite” hos barn och ungdomar. Att en ungdomsbrottare ska ta hjälp av en dietist för att banta är för mig helt galet. Går man upp en viktklass som 15 åring så innebär det inte att man äter fel utan att man fortfarande växer.

Jag hade gärna sett att alla brottarklubbar plockade bort vågen från träningslokalen när barn och ungdomar vistas i lokalen för att få bort smygbantningar och kontrollvägande. Sen hade jag gärna sett att man också aktivt ta avstånd från bantningar. Man behöver inte förstå sig på brottning för att kunna säga till en tränare eller ledare att man vill inte tillhöra en förening eller ett distrikt som tillåter och uppmuntrar bantning i ungdomsbrottningen.

 

Bilden är från 2005, jag är 19 år och det är en månad till mitt första stora mästerskap, lika så är det min fösta stora bantning. från 70 kg till 66 kg.
Bilden är från 2005, jag är 19 år och det är en månad till mitt första stora mästerskap, lika så är det min fösta stora bantning. från 70 kg till 66 kg.