Bantningens del 2

Efter förra inlägget som handlade om bantning så var det många som hörde av sig via mail och meddelande. Bantning är alltid ett känsligt ämne, speciellt när det kommer till barn och ungdomar. Många som också hörde av sig och själva berättade att bantningen blev ett problem för deras fortsatta brottningskarriär. Så medan järnet fortfarande är varmt kör vi en uppföljning på detta ämnet!

Idrott är ju i grunden en lek och tycker man inte innerst inne att idrotten är givande och rolig så får man kanske fråga sig, varför håller jag på med detta?

Bantningen som är del av kampsport och brottning är däremot aldrig rolig. Nu pratar jag inte om att generellt sett gå ner i vikt då det många gånger är det mest givande och inspirerade man kan uppleva. Utan jag pratar om att banta bort vikt på en redan vältränad kropp. Väldigt många brottare har slutat deras brottningskarriärer i förtid. Utåt sätt verkade det som killarna och tjejerna hade tappat glöden och glädjen till sporten, fast i själva verket så var det bantningarna som släckte gnistan. Det finns ingen glädje i att banta. Ett onödigt ont som måste göras då man är gammal nog att själv avgöra om man tycker att den plågsamma resan ner i viktklasssystemet kommer vara mödan värd.

Frågan man ibland får; ”Är det svårt att banta?” På ett sätt, nej! ”Ner kommer man alltid på ett eller annat sätt” är ett klassiskt brottaruttryck. Folk har blivit inlåsta i en bastu för att klara vikten, Läkare har tappat ur blod på dem och med livet som insats har många brottare genom åren pressat ur de sista grammen för att kunna brottas. Min vän Jim Pettersson bevittnade en gång ett hjärtstopp på en brottare under en invägning i bundesliga, Tyskland. Lyckligtvis fick man igång hjärtat igen den gången men faktum kvarstår; bantning kan vara extremt farligt även i vuxen ålder om man inte gör på rätt sätt.

För några veckor sedan gick Lina Länsberg en ganska omtalad MMA-match i UFC. Lina som är från Malmö (och om jag minns rätt så har hon även varit nere på Sparta och tränat vid något tillfälle) skulle möta Christine Cyborg från Brasilen. Tyvärr förlorade Lina matchen men den stora snackisen efteråt handlade mest om Cyborgs bantning. För det första så var det en het diskussion om Cyborg och hennes team hade fuskat med vikten då det fanns bilder på att Cyborg vägde över på invägningen. Den andra snackisen handlade om att Cyborg hade vägt 74,5 kilo på måndagen och sen vägt in på 63,5 kilo endast 4 dagar senare.

Otroliga 11 kilo hade alltså slipats bort på 4 dagar. Om detta stämmer eller inte låter jag vara osagt dock rullade det ut en massa bilder och filmer på Cyborg när hon är svimmfärdig och ligger helt utslagen.

cris-cyborg-weight-cut-crying
Christine Cyborg ligger gråtande innan invägningen

Brottningen har alltid bestått av mycket tradition och ”så har vi alltid gjort”-resonemang. Att göra en bantning likt den Cyborg gjorde kan i vissa brottningskretsar nästan anses som häftig. Man skröt att man lyckades banta otroligt mycket på otroligt kort tid.

Man behöver inte vara en läkare för att förstå att denna form av bantning är otroligt påfrestande på kroppen och att man riskerar att få men från bantningen. Cyborg vann sin match så på ett plan kan man egentligen inte klaga på hennes bantning. Men jag kan tycka att det är märkligt att idrottare i många avseende är villiga att offra hela sitt liv åt något, träna stenhårt varje dag för att bli bäst och samtidigt strunta fullständigt i vad studier, vetenskap och resultat säger om hur man bör banta? Varför bara göra 95 procent rätt i en satsning, det är för mig många gånger ofattbart? Jag tror detta är den skönaste känslan för mig nu i efterhand gällande mitt OS-kval. Omständigheter kan man inte alltid påverka men alla val som jag själv tog och gjorde inför OS-kvalen känns fortfarande som de rätta valen och jag känner att jag inte tummade och trillande ner på 95 procents satsning.

För frågan är ju alltid? Varför gör man så? Varför vill man banta 11 kilo på 4 dagar? Vissa påstår att det handlar om att man hellre lider hårt i 4 dagar än går och är hungrig i 1 månad. Men återigen så finns det inget som säger att detta rent prestationsmässigt skulle vara en lika bra bantning. Sen finns det alltid de som lyckas vinna trots en dålig bantning men det bevisar fortfarande inte att bantningen var bra, utan mer att man som brottare/kampsportare ofta är jäkligt bra grundtränade och klarar av otroliga påfrestningar på kroppen.

Jag personligen ser den typ av bantning lite som att plugga inför ett stort prov. Alla vet att det bästa är att börja läsa tidigt så det inte blir det så stressigt i slutet. Ändå sitter alla där, sista natten innan tentan och råpluggar för att man i 3 veckor har skjutit på studierna. Efter tentan tänker man ”nästa gång (och gången efter det) ska jag minsann börja tidigare”. Människan är helt enkelt i grunden ganska bekväm av sig och kan man bara legitimera för sig själv att ”man kan börja imorgon” så gör man gärna det även om man vet att man borde börja redan idag.

”Gör inte idag det du kan göra imorgon”

För faktum är att det är jäkligt jobbigt att gå på diet. Det är ännu jobbigare att elitträna när man går på en diet. Men faktum är att jag under min bantning aldrig hade någon fysisk svacka. Var aldrig svimmfärdig eller hade aldrig ont i njuren eller något annan symptom på uttorkning.

Dock måste jag erkänna att jag kanske inte var den trevligaste versionen av mig själv under våren. Man levde med en matklocka och precis innan varje måltid var man aningen mer lättprovocerad. Raseriutbrott för att en lunchrestaurang inte hade öppnat kl 11:30 som det stod på hemsidan när klockan hade blivit otroliga 11:32! 🙂 Sammandrabbningar och heta diskussioner på brottningsklubben ökade också lavinartat.

Summerar man min vår 2016 så kan man fastslå att jag inte lärde känna en enda ny person. Jag får nog mest vara nöjd med att jag inte blev av med allt för många vänner på vägen och tacksam för alla som stod ut med en.

Kontentan är att det inte finns någon glädje i att banta, slutmålet måste alltid vara sötare än godis och kakor om resan skall vara värd att ta.

thumbnail_fullsizerender
Denna bilden är tagen i november förra året. Vikten är här 74 kilo. Med andra ord så har jag inte börjat banta bort de 8 kilona som senare var som bortblåsta 🙂