Sviter är tråkigt nog till för att brytas..

En 4 år lång period som ”Svenska lagmästare” tog slut i helgen. Eller rättare sagt, vi tar endast en ett årig paus från tronen!

IK Sparta åkte upp Fyrstadsfinalen i Lidköping med ambitionen att försvara sitt SM-guld från 2015 även om laget saknade ett par tunga pjäser i laget.

Att det blåser som mest på toppen är ingen nyhet och jag tror många gärna såg att vi inte skulle gå segrande ur striden. Vi visste på förhand att vi antagligen inte skulle få något gratis och behövde verkligen förtjäna varje poäng vi tog. En stark hemmapublik i Lidköping lyfte fram sitt lag till vinst och vi tillsammans med Örgryte IS fick bittert åka hem med en kokande frustation i kroppen.

Sett till matcherna finns det massvis med saker att tycka och tänka om detta. ”Hade det blivit så”, ”Hade domarna dömt så”, ”Hade inte det hänt” ”Hade vi bara” etc etc. Men för att summera det vi själva kunde påverka så var det att av 120 minuters brottning från vår sida så kan man fastslå att vi var 13 sekunder från att ha lyckats försvara vår titel. I 66 kg gör våran Alex Bica en fin match men tappar ledningen med 3 sekunder kvar. Matchen efter förlorar vår 71:a med endast 10 sekunder kvar. Dessa två situationerna gör att vi tappar guldet.

Jag gratulerar Lidköping AS till deras SM-guld även om det blev på våran och Öis bekostnad. De senaste 4 årens finalerna har varit en ren duell mellan just Öis och Sparta. Bortsett från 2014 då vi enligt min mening hade ett av de bästa fyrstadslagen genom tiderna, så har det alltid endast varit en match som fält avgörandet till vår fördel, Karlsson-Fiola 2012, Bica-Persson 2013. och Tobbe Kvarnmark-Anton Euren förra året. Öis och Sparta är helt enkelt de två bästa lagen, varje år och även i år i Fyrstads. Jag uppskattar att lag som Lidköping och Falköping förra året gör en kortsiktig satsning med lånebrottare för att utmana oss men det blir en tråkig konsekvens då nästa år står vi utan vår mest älskade och hatade rival Örgryte IS. Jag hade faktiskt unnat Öis att vinna om vi nu ändå skulle förlora. Precis som oss bestod deras lag av endast egna brottare. Även om Timmy Wideheim är ett nyförvärv till Sparta så har han varit och tränat med klubben lika länge som jag själv har varit i Sparta.

Årets Fyrstads slutade med att Sparta blev 2:a och Öis kom på en 3:e plats. Nästa år blir det alltså för första gången på väldigt länge, en final utan Öis.

Även om det är länge dit som vet jag redan nu att vi kommer ta tillbaka vad som är vårt och att Lidköping och alla andra får lyfta ordentligt på plånboken om dom skall ha något att säga till om.

11137969_655351544564968_1459710759_n
Bäst i vårt lag för dagen var enligt min mening Jim Pettersson. Jim la skorna på hyllan i april men lojaliteten är tydligen större än det sunda förnuftet så Sparta lyckades övertala Jim att bjuda på en sista JimShow!

Dags för Fyrstads!

Årets mest anrika brottningsevent går av stapeln i helgen! Sedan 1928 har Fyrstads arrangerats för att kröna Sveriges Bästa klubblag.

Min Fyrstadsdebut ägde rum vilket nästan känns suralistiskt, för 15 år sedan. Den gången tävlade jag för BK Trim i Bjärnum och jag och min bror gick i de lägsta vikterna. 54 samt 58 kg. Jag tror jag har gjort 14 fyrstads efter det. Resultaten har varit blandade men just den där första gången, den var speciell. För första gången i min karriär gjorde jag en tävling där ålder inte spelade någon roll. Min första seniortävling helt enkelt! Jag lyckades vinna mina matcher även om BK Trim inte vann sin grupp. Känslan när man fick sin första fyrstadsmedalj samt pris som klassvinnare var och är ett av det finare brottarminnena jag bär med mig.

Genom åren av vinster börjar minnena många gånger sina, eller kanske snarare att man inte upplever samma starka känslor som när man var ung. Man blandar ihop tävlingar och man kan inte riktigt placera var, när och hur det gick matcher gick till. Men ungdomsåren, Alla ”första gången” upplevelser men också intryck, förväntningar och nervositeten har alltid etsat sig fast på näthinnan. Som till exempel Mitt första SM-guld som ungdom. Jag skulle kunna referera minut till minut från att jag vaknade på invägningsdagen till att tävlingen 2 dagar senare var över. Allt från lärdomen att en 200 grams hamburgare efter invägning inte är det smartaste draget till segerdansen jag genomförde när jag var helt ensam i duschen i hallen i Borlänge. Många saker som gör idrott och tävlande så speciellt tas för givet som vuxen. Som ung var man helt enkelt bättre på att suga in upplevelser.

Första fyrstadsmedaljen minns jag som sagt men Fyrstads generellt har faktiskt haft en viss nostalgisk effekt på mig. Vetskapen att alla svenska storstjärnor genom åren har stått där men sina träningskamrater och tävlat som ett lag. Guld-Ivar på 30-talet, Gustav Freij i Sparta på 50 och 60-talet. Frank Andersson på 70, 80 och faktiskt också 90-talet (för just IK Sparta). Listan kan göras lång, ja för alla, och då menar jag faktiskt verkligen alla svenska framgångsrika brottare har tävlat i Fyrstads.

Idag väger de 4:a lagen som gått till final in. Dessa fyra lagen skall göra upp om titeln: Sveriges bästa lag! Regerande mästaren IK Sparta. Den ständige utmanaren Örgryte IS, Värdstaden och hårdsatsande Lidköping AS och bubblaren Helsingborg Bergania.

Hur lagen kommer att se ut är som vanligt i sann fyrstadsanda en stor hemlighet. Så vi får helt enkelt vänta till ikväll innan vi vet vilka gubbar som kommer göra upp om SM-guldet.

Sparta har vunnit fyrstads de senaste 4 åren. 2012, 13, 14 och 2015 stod vi som segrare. 2012 avgjordes allt i baltiska hallen. Den gången var min övergång från Ore till Sparta inte klar så istället för att agera brottare så greppade jag micken och agerade som konferencier! Jag fick av en gammal stofil en väldigt fin komplimang samtidigt som han gav mig världens diss.

”jäkla bra jobbat från din sida, du förhöjde verkligen tävlingen, du skulle kanske satsa på detta i stället för brottningen”

Så frågan är om jag var otroligt bra eller om han bara inte tyckte att jag var särskilt bra på brottning.

Ett speciellt fyrstads var finalen 2014. Sparta stod som arrangör och jag tyckte vi verkligen lyfte tävlingen till en ny nivå när allt arrangerades på Amiralen i Malmö. Laget från 2014 var verkligen bra och kan ha varit en av de mest överlägsna segrar i Fyrstads historia. Lidköping verkar ha satsat på samma koncept då tävlingen avgörs i liknade miljö i Lidköping. Så förhoppningen är att detta kommer bli en fin brottningshelg.

Avslutningsvis kommer här en highlight-film från det året (2014).

Naiva Helsingborg..

I många avseende är alla idrotter väldigt lika. Ambition och vilja hör alltid till huvud ingredienserna i en framgångsaga. När man hör gamla framgångsrika idrottare berätta och förklara varför just de lyckades så inser man att många berättelser påminner om varandra. Både i individuell idrott men även hos gamla lagidrottares historier.

Just lagsammanhållning och harmoni är två andra faktorer som också nämns när man pratar om framgångar. En självklarhet i lagidrott men bra mycket viktigare i individuell idrott än vad man tror.

Att få harmoni i en grupp är något som hjälper alla men som individuell idrottare har jag ändå alltid det yttersta ansvaret för hur bra min träning och utveckling kommer bli. Självfallet finns det tränare med i bilden som lägger upp en planering, håller i träningar och arbetar med att gruppen skall fungera men när det väl kommer till kritan, så är det jag som tar alla avgörande beslut på mattan.

Fotboll fungerar inte riktigt på samma sätt. Varför en viss supertalang aldrig slog igen i fotboll? Den frågan har tydligen många mer komplexa svar, påstående och ursäkter. ”Det handlar om att rätt person skall upptäcka en”.”Man måste komma till rätt klubb”, ”ha en tränare som tror på en” och ”få chansen”.

Ska jag vara helt ärlig så tror jag inte på det.

Fotboll har enligt mig ett system som många gånger bygger på att personer runt planen är de som måste få det att fungera. Självfallet bär tränaren en viktig roll i ett lags prestationer men många gånger känns det naivt att tro att en sparkad tränare innebär att problemet är löst. För mig blir det som att operera bort näsan vid en förkylning.

Inför säsongen 2015 bytte till exempel Helsingborgs IF tränare. Roar Hansen som jag tycker är en fantastisk ledare med otroliga resultat i ryggen ersattes med ingen mindre än Henke Larsson. Räddningen och frälsaren var kommen enligt alla helsingborgare.

Mentaliteten inom fotbollen och framförallt i klubbledningarna sänder ut signaler att spelarna inte behöver analysera varför man har underpresterat, man behöver inte rannsaka sig själv eller ställa sig frågan: varför det har gått dåligt? Vad kan jag göra annorlunda nästa säsong. Vad är mina brister? Idrott förändras hela tiden. Vilket innebär att man alltid måste utvecklas. Och det kan ingen annan göra åt en.

jag gör bara som jag blir tillsagd”

2 år har gått sen Henke tog över HIF och idag blev det klart att nästa år väntar superettan för helsingborgarna. Jag menar inte att Henke är anledningen till detta, snarare tvärtom. Felet ligger aldrig hos en person, på samma sätt som lösningen inte kommer av att tillsätta endast en person.

De gånger tränare lyckas vända på skutor tror jag handlar om att man har en bra bygge men helheten måste knytas samman. Jag ställer mig i bland frågan hur bra ett allsvenskt lag hade blivit om laget saknade en tränare. Alla var tvunga att se efter vad man kan göra för skillnad och man kan inte bara slå ut armarna och tycka att någon annan gjorde fel.

Henkes sista match fick även det en sorgligt slut på mer en ett plan. Skandalscener efter slutsignalen i det allsvenska kvalet. Idrott är och förblir endast en underhållande lek. Vissa människors handlingar däremot, det är en bisarr och fruktansvärt tråkig gåta för mig.

Malmös huvudtränare får även han lämna posten trots ett SM-guld. Hårda krav från mesta mästarna.

Jobbig press för den som tar över då man kan anta att man vill att denne tränaren skall lyckas bättre än den förre.

unknown

 

UFC 205

04:00 ringde klockan i söndagsmorse. Efter cirka en minuts arbete med att få upp ögonlocken lyckades jag identifiera klockans position och stänga av den. Sekunden senare genomfördes en snabb röstning i mitt huvud huruvida jag skulle gå upp eller inte. Alla vakna hjärnceller i huvudet kom fram till att ”det är inte värt det” så vi somnade helt enkeltom igen.

UFC 205 ägde rum i New York natten mellan lördag och söndag. Jag är i normala fall inte en person som följer MMA nitiskt även om jag alltid har koll på gamla brottarkollegors framfart i MMA-sporten. Dock innehöll denna galan ett par matcher som fick mig att i alla fall ställa klockan, vakna och somna om igen!

Det var första gången någonsin som det arrangerades en stor MMA-gala i New York. Kampsportens största organisation; UFC stod som arrangör och de höll inte igen på krutet i klassiska Madison Square Garden. Galans intäkter slog alla tidigare rekord inom MMA-världen och överträffade även mina förväntningar.

Jag har tidigare nämt brottningens inverkan och påverkan på MMA-scenen. 3 svenska föredetta brottare i form av Reza Madadi, Ilir Latifi och Jack Hermansson har i dagsläget kontrakt i UFC.

Helgens gala bevisade återigen att brottningens varumärke står sig starkt på den högsta nivån inom MMA.  Ett flertal fighters på galan hade en gedigen brottarbakgrund men ingen kan jämföras med Yoel Romero från Kuba. År 1999 blev Yoel världsmästare i brottning och året efter tog han silver i OS i Sidney. Att nu nästan 20 år senare endast vara en match ifrån mästarbältet är enligt mig ett ytterst tydligt bevis på att brottning är en otroligt bra grund att ha med sig om man gör ett karriärbyte till MMA.

Yoel Romero var hela 32 år gammal när han gjorde sin MMA-debut. Han hade något år tidigare blivit petad från det kubanska brottningslandslaget efter att den yngre R. Salas hade tagit hans plats. Även om han inte längre håll samma klass i brottningen så var han fortfarande i superb form. Jag brukar vara tydlig med att alla brottare per automatik inte blir bra i MMA. Men i Yoel Romeros fall fanns där inte många tvivel.

Många tror kanske att fördelen med brottning är att man har en gedigen teknik i form av kast, nedtagningar och grappling. Självfallet finns det momentet med i alla brottares repertoar men jag vill tro att det är ett helt annat verktyg brottarna tar med sig in i buren.

Alla kampsporter har sina fördelar/nackdelar och brottningen saknar slag, sparkar, låsningar och stryptag vilket är de tekniker man använder för att vinna matcher på i MMA. Redan där borde brottarna ha en lång uppförsbacke. Så vad är det man skapar hos brottare som tydligen är väldigt enkelt att applicera in i andra kampsporter?

Två faktorer skulle jag säga.

För det första, varje dag tränar vi vår kropp inte bara för att bli starkare utan för att kunna använda kroppen optimalt oavsett läge, situation eller trötthetsnivå. Många gånger pratar man om brottningens egenskaper att skapa funktionell styrka. Vill jag orka lyfta en person som inte vill bli lyft. Då är enklaste sättet att träna på att just försöka lyfta en person som inte vill bli lyft. Varje träning ger en en direkt feedback på vad som fungerar mot en motståndare eller inte. samtidigt som jag lär mig lyfta inser min motståndare att den måste utvecklas för att inte bli lyft. Nästa dag kommer motståndaren ändra försvaret och jag som ”lyftare” måste hitta en ny lösning för att orka lyfta igen. Denna träningsform gäller alla bitarna i brottningen. Träarmar, arm-och-huvud-koppling. livtag, krysstag. uppträdd, utsidaarm, rullning you name it. Den kroppskännedomen man får i dessa lägen och förmågan att ständigt utvärdera sig själv ger oerhörda fördelar i andra träningsformer.

Den andra faktorn som går hand i hand med den första är att vi aldrig eller i alla fall väldigt sällan kör något som heter ”sparring”. I nästan alla andra idrotter så sparras man, Man kör en träning som skall simulera en match. I brottning däremot, där går man matcher på träningen. Skillnaderna mellan en match på träning och på tävling är obefintliga bortsett från att det inte finns en domare på mattan. Detta gör att man hela tiden får svar på om träningen fingerar eller inte. Brottare som blir framgångsrika är många gånger de som omedvetet hittar nya drag, finesser och sätt att kontrollera motståndaren. Samtidigt skapar en matchvana och en fightingspirit som är A och O i alla kampmoment.

Bara tanken på att som i Yoel Romeros fall byta sport vid 32 års ålder för att 7 år senare slås om VM-titeln är fascinerande. Tyvärr kantas Yoel av en dopingavstängning vilket självfallet överskuggar hans prestation.

Till sist. UFC 205 bjöd också på en historisk match då Conor McGregor tog hem bältet i 70 kg. Irländaren har sedan tidigare bältet i 66 kg, vilket nu gör han helt unik som den förste i UFC att inneha två bälten samtidigt.

Jag själv gillar verkligen Conors träningsmentalitet. Han tillsammans med Zlatan är lite av mina två favoritfigurer i idrottsvärlden. Båda är mycket för affärer och investeringar, följs av många fans men har nästan lika många haters. Båda är frispråkiga men deras bästa egenskap är att dom gång på gång tystar alla tvivlare med otroliga prestationer.

Idag är en helt vanlig dag för mig, så snart väntar en nytt träningspass följt av att jag själv håller i Spartan training nere på Sparta.

Vi hörs!   mcgreg

 

Medicinska biverkningar..

En blogg är inte alltid ett självspelade piano. Att kalla sig skribent innebär inte att texterna per automatik faller på plats. Igår däremot, det var nog krönikörernas, skribenternas och bloggarnas julafton! Om man skall summera dagen så här i efterhand så var det nog en av årets mest kommenterade dagar på sociala media!

Självfallet pratar jag om det amerikanska presidentvalet. Jag, precis som väldigt många andra svenskar vaknade igår upp till en nyhet man inte riktigt kunde förstå och hantera. Ont-i-magen-känslan infann sig direkt men nu råkar jag ju vara en dag för sen med att göra en krönika så min egen analys har helt enkelt brunnit inne.

Igår morse följde jag dock SVTs nyhetsmorgon och det var en märklig sändning när det nästan kändes som om ett terrorattentat hade inträffat på natten. Det annars så hårt styrda tidschemat hos SVT med nyhetssummering varje hel och halvtimme. Sportnytts vanliga starttid 5 minuter över prick som alltid följs av väder och lokala nyheter var som bortblåst. Det var helt enkelt ett kaosartat program där det hela tiden bollades med livesändningar från USA till att man kastade in nya gäster och i synnerhet partiledare från riksdagen in i studion.

Jag har väldigt svårt att tänka mig att det sett likadant ut om Clinton hade vunnit. Återigen blir det ett tydligt bevis på hur oförberedda SVT och alla vi andra var på detta. För så mycket fanns det inte att välja på, SVT behövde ju i teorin bara förbereda sig för två olika scenarios. Samtidigt har jag full förståelse att det blev som det blev. Tror inte ens Trump själv var förberedd på detta.

Men frågan som för alltid kommer finnas. Hur kan så många människor rösta som dom gjorde? Hur kan man se förbi alla uttalanden, påståenden, kränkningar och hot?

Jag har under året varit lite krasslig ett par gånger. Rättare sagt har jag under de senaste åren varit sann penicilin-junkie! Jag skulle tippa att jag snittar 2 kurer om året.

När man mår dåligt eller i alla fall mår sämre än innan så tänker inte hjärnan långsiktigt utan man tänker bara att man vill bli frisk igen. Man vill bara komma upp på benen.

Varför blev man sjuk då, ja det är ju inte ens eget fel i alla fall.

Visst, jag skulle kunnat ätit lite nyttigare mat, jag kunde kanske klätt mig lite bättre, tvättat händerna oftare när jag vistades bland människor.. Visst kunde jag gjort det. Men det har inte med saken att göra för felet är att någon snorig unge hostade nära mig och smittade ner mig! Verkligen inte mitt fel!”

Sen går man till doktorn och säger -hjälp mig! Jag måste bli frisk omgående!

Doktorn tittar på en säger att allt kommer ordna sig men det kan ta en vecka eller två. Gäller bara för mig att sköta om min kropp!


Direkt tänker man -Nej! Nej! Nej! Jag måste bli frisk nu! Finns det inget som kan hjälpa mig!

Då, lite smygande kommer en viss herr Penicillin fram och presenterar sig och säger -Jag får dig på benen på 3 dagar! Den ända tanken är: Jag måste ha penicillin! Ge mig antibiotika!! Kosta vad det kosta vill! Pallar inte vara sjuk längre.

Även om du vet att antibiotika inte hjälper mot förkylning, Du vet även att om du låter din egen kraft, immunförsvaret, läka infektionen investerar du i framtiden inför nya infektionstillfällen. Du bidrar också till att minska utvecklingen av motståndskraftiga bakterier. Sen är ju antibiotikan extremt miljöfarlig också. Men där och då mår jag bara så jäkla dåligt att jag skiter i alla logiska tankar, Den påstår att jag blir frisk på 3 dagar. Sen får alla andra tycka vad dom vill!

Tänker att Trump är ett billigt penicillin köpt på en rysk sida på nätet..

Din är makten och äran, i evighet. Armen..

För ett gäng år sedan introducerades armbrytning som en del i Svensk Brottning av Svenska Brottningsförbundet. Samarbetet finns inte längre kvar men att våra två idrotter alltid har haft saker gemensamt kan man knappast förneka. Visst finns det små liknelser i kampmomentet mellan brottning och armbrytning. Men den stora gemenskapen (i alla fall ”Ordvitsmässigt”) är ju att brottare har brutit arm på varandra så länge man kan minnas.

I helgen var det dags för Mälarcupen i Västerås. Över 800 brottare skulle göra upp om medaljerna och 1500 matcher genomfördes och självklart blev det även lite armbrytning. Tävlingen fick ett avbrott eller för att vara helt korrekt så var det ju faktiskt ett armbrott.

Det som fascinerade mig över denna incident var att nyheten kom till mig via Sveriges television. En grabb hade oturligt och självklart mycket tråkigt brutit armen. Nyheten handlade då alltså att det hade tagit ”skandalösa” 30 minuter för att få dit ambulansen.

Jag vill inte förminska pojkens smärta eller på något sätt göra mig lustig på hans bekostnad men att SVT väljer att göra ett reportage om en 30 minuters lång väntan känns bara extremt torrt, dvs nyhetstorrt. Jag själv har brutit min arm 2 gånger genom åren. två gånger har jag dragit av ledbanden i armbågen, jag har brutit ett par revben vid ett par tillfälle. Fått hjärnskakning. Spräckt upp hela skallen.  Trots detta har jag aldrig fått åka ambulans (till min stora besvikelse när jag var 12 år).

En gång tvekade vi om vi ens behövde åka in till sjukhuset men efter någon timmes pipande från min sida valde min mamma att ta mig till sjukhuset där man sen såg att armen var av. Min mamma jobbade på den tiden på sjukhuset och jag och min bror hade i princip klippkort på akuten så det fanns alltid en viss tvekan om det verkligen behövdes åka in till akuten direkt eller om man skulle invänta att brodern också fick något akut ärende. Inte helt sant men många turer blev det.

Alla som varit på en akutmottagning med bruten arm kan säkerligen intyga att de här 30 minuterna spelar mindre roll när man väl når sjukhuset (speciellt en lördag som vid det här fallet). Efter undersökning, röntgen och gipsning så får man vara glad om man kommit där ifrån inom 3 timmar.

Jag förstår att föräldrar bara vill sitt barns bästa men man kan inte skydda barn mot allt. Reportaget handlade om att föräldern tyckte att tävlingsledningen skulle haft en ambulans på plats. Under alla mina år av tävlande i Sverige så har jag nog aldrig varit med om att någon tävling haft en ambulans på plats. Och skall jag vara helt ärlig så kan jag inte minnas att jag (även med facit i hand) tyckt att det hade behövts.

Självklart kommer det alltid uppstå otäcka olyckor där en ambulans snabbar upp säkerheten men dessa olyckor kan inträffa vart som i samhället. Brottningen är inte överrepresenterad när det kommer till allvarliga olyckor och skador.

skarmavbild-2016-11-07-kl-10-35-25

Vid Robbans cup 2004 mötte jag Dawid Swierad (son till demontränaren Ryzard Swierad). Efter 1 minuts brottning flög jag upp i luften och känslan var att jag nästan snuddade med skorna i taket i Lidköpings sporthall för att sen lika fort åka ner och landa rätt på nacken. Jag hade åkt på ett omväntlivtag likt en karusell som antagligen hade kostat 4 åkkuponger på Liseberg och bildat en 30 minuters lång kö. Skillnaden var väl bara att ingen skrek ”en gång till, en gång till” efter landningen.

Lagom omskakad tittade jag upp och såg att jag redan låg under med 5-0. 3o sekunder senare var min arm i högläge. När mina tränare var sig redo att plocka fram spadar för att gräva upp mig från mattan och kasta in handduken så låg Dawid bredvid mig och höll hårt sin arm. Min arm höjdes till luften av domaren och jag tilldömdes segern då motståndaren hade skadat sig i landningen.

I Brottning kan verkligen allt hända, även vinster man knappast förtjänar.

 

Höstlovet med Sofia Mattsson!

Motorvägen spärrades av, kaos i trafiken och helikoptrarna duggade tätt i himmeln. Allt för att Påven kom till stan. Men han fick bittert dela uppmärksamheten med Sofia Mattsson!

Höstlovet är igång och för tredje året i rad är jag med och arrangerar höstlovsbrottning nere på Sparta i sammband med Malmö stads ”kul i Malmö”. Det första två dagarna hade vi hedersbesök i from av OS-bronsmedaljören Sofia Mattsson!

Vilket resulterade i att massvis med barn och ungdomar tog sig till Sallerupsvägen för att testa sin styrka mot en av världens bästa brottare!

DCIM105GOPRO

 

DCIM105GOPRO

 

image3
Sofia Mattsson

Det blir långa dagar nere på klubben för min del, men samtidigt så hinner man både träna, dricka kaffe och blogga. Så det känns som vilken vecka som helst.

I Spartas lansering av Sofias ankomst lades en film ut. För alla som missat den: här kommer länken: