Din är makten och äran, i evighet. Armen..

För ett gäng år sedan introducerades armbrytning som en del i Svensk Brottning av Svenska Brottningsförbundet. Samarbetet finns inte längre kvar men att våra två idrotter alltid har haft saker gemensamt kan man knappast förneka. Visst finns det små liknelser i kampmomentet mellan brottning och armbrytning. Men den stora gemenskapen (i alla fall ”Ordvitsmässigt”) är ju att brottare har brutit arm på varandra så länge man kan minnas.

I helgen var det dags för Mälarcupen i Västerås. Över 800 brottare skulle göra upp om medaljerna och 1500 matcher genomfördes och självklart blev det även lite armbrytning. Tävlingen fick ett avbrott eller för att vara helt korrekt så var det ju faktiskt ett armbrott.

Det som fascinerade mig över denna incident var att nyheten kom till mig via Sveriges television. En grabb hade oturligt och självklart mycket tråkigt brutit armen. Nyheten handlade då alltså att det hade tagit ”skandalösa” 30 minuter för att få dit ambulansen.

Jag vill inte förminska pojkens smärta eller på något sätt göra mig lustig på hans bekostnad men att SVT väljer att göra ett reportage om en 30 minuters lång väntan känns bara extremt torrt, dvs nyhetstorrt. Jag själv har brutit min arm 2 gånger genom åren. två gånger har jag dragit av ledbanden i armbågen, jag har brutit ett par revben vid ett par tillfälle. Fått hjärnskakning. Spräckt upp hela skallen.  Trots detta har jag aldrig fått åka ambulans (till min stora besvikelse när jag var 12 år).

En gång tvekade vi om vi ens behövde åka in till sjukhuset men efter någon timmes pipande från min sida valde min mamma att ta mig till sjukhuset där man sen såg att armen var av. Min mamma jobbade på den tiden på sjukhuset och jag och min bror hade i princip klippkort på akuten så det fanns alltid en viss tvekan om det verkligen behövdes åka in till akuten direkt eller om man skulle invänta att brodern också fick något akut ärende. Inte helt sant men många turer blev det.

Alla som varit på en akutmottagning med bruten arm kan säkerligen intyga att de här 30 minuterna spelar mindre roll när man väl når sjukhuset (speciellt en lördag som vid det här fallet). Efter undersökning, röntgen och gipsning så får man vara glad om man kommit där ifrån inom 3 timmar.

Jag förstår att föräldrar bara vill sitt barns bästa men man kan inte skydda barn mot allt. Reportaget handlade om att föräldern tyckte att tävlingsledningen skulle haft en ambulans på plats. Under alla mina år av tävlande i Sverige så har jag nog aldrig varit med om att någon tävling haft en ambulans på plats. Och skall jag vara helt ärlig så kan jag inte minnas att jag (även med facit i hand) tyckt att det hade behövts.

Självklart kommer det alltid uppstå otäcka olyckor där en ambulans snabbar upp säkerheten men dessa olyckor kan inträffa vart som i samhället. Brottningen är inte överrepresenterad när det kommer till allvarliga olyckor och skador.

skarmavbild-2016-11-07-kl-10-35-25

Vid Robbans cup 2004 mötte jag Dawid Swierad (son till demontränaren Ryzard Swierad). Efter 1 minuts brottning flög jag upp i luften och känslan var att jag nästan snuddade med skorna i taket i Lidköpings sporthall för att sen lika fort åka ner och landa rätt på nacken. Jag hade åkt på ett omväntlivtag likt en karusell som antagligen hade kostat 4 åkkuponger på Liseberg och bildat en 30 minuters lång kö. Skillnaden var väl bara att ingen skrek ”en gång till, en gång till” efter landningen.

Lagom omskakad tittade jag upp och såg att jag redan låg under med 5-0. 3o sekunder senare var min arm i högläge. När mina tränare var sig redo att plocka fram spadar för att gräva upp mig från mattan och kasta in handduken så låg Dawid bredvid mig och höll hårt sin arm. Min arm höjdes till luften av domaren och jag tilldömdes segern då motståndaren hade skadat sig i landningen.

I Brottning kan verkligen allt hända, även vinster man knappast förtjänar.