Sa Calobra-döden.

Kortfattat kan man säga att jag hade en grym träningsvecka bakom mig! Kände mig lite halvkrasslig varje morgon hela veckan men alla träningspass gick faktiskt över all förväntan. Min comeback känns allt mer realistisk. I lördags skulle veckan rundas av med ”Sa calobra” på en traineer med cykeln. 10 km – 700 höjdmeter – under 46 minuter. 44 minuter senare var jag extremt nöjd med att ha gått i mål snabbast i vårt lilla cykelgäng. 48 minuter efter starten ångrade jag att jag överhuvudtaget satte mig på cykeln när en gapande mun låg och vilade mot toalettkanten. När väl uppstöttningarna lugnat sig fick jag för en kort stund en känsla att allt var återställt till det normala. En timme senare gick dock startskottet för de kommande 24 timmarnas lidande. 40 graders feber, magkramp, kräkningar, konstant illamående och extrem ledvärk. Detta kan ha varit de värsta 24 timmarna för mig på väldigt lång tid. Men som sagt, jag vann ju, så: totally worth it!

Idag blir det en mjukstart för att komma tillbaka på banan. Rehab för att se hur kroppen reagerar sen börjar vi så smått växla upp igen! Rent träningsmässigt så är det positivt när man insjuknar så intensivt. Man tappar inte massa träningsdagar. Jag hade ju även turen att pricka in sjukdomen på en vilodag. som sagt, detta är endast ur ett träningsmässigt perspektiv.

 

Bildresultat för sa calobra
Sa Calobra, Mallorca. Årets första utlandsläger är bokat den siste mars. Då skall man träffa döden på riktigt..

Rätt att rida på vågen?

En månad har gått sen operationen och jag är åter i tuff träning. Träningsvärk och antiinflammatoriska piller avlöser varandra.

Statusen är dock helt okej även om kroppen fortfarande inte helt hänger med. I tisdags lyckades jag till exempel med konststycket att stuka mitt eget finger. Jag skulle göra det som till synes är väldigt enkelt, d v s  att fånga en medicinboll. Om det var trötthet eller bara ren klantighet är svårt att svara på men ett finger var lite segare än de andra och när man själv trodde man hade en öppen handflata så släpade fingret efter och kördes rätt in i bollen.

I övrigt så får jag väl haka på trenden att ifrågasätta årets vinnare av Jerringpriset. Jag vill egentligen inte prata om Peder Fredricsons år eller prestation som självfallet inte skall förringas. Min kollega på Skånskan, Christel Behrmann på Ridsportsbloggen lyfter flera argument som jag till viss del håller med om och som är bra för både ridsporten men även svensk idrott i övrigt, Men är verkligen Jerringpriset rätt forum visa att ”ens idrott finns och är stor” och ett ställe att bygga broar med övriga Idrottssverige?

Problemet för mig ligger i när specialförbund mobiliserar sig för att lyfta fram sin idrott och istället för att jämföra prestationer. Samma sak hände när Golfförbundet skickade ut meddelande till alla sina medlemmar att rösta på Stensson 2013. Risken när man bara vill att sin ”egen” idrott skall vinna är att vi i fortsättning bara har fotbollspelare som är nominerade. Tänk er själva om fotbollsförbundet hade gjort samma sak. Använt alla sina kanaler för att lyfta fram Zlatan Ibrahimovic. Jag tror ingen inom ridsportsförbundet hade varit särskilt förtjusta i det. Jag hade i alla fall inte varit det. Om det skall vara en rent popularitetspris så kan vi lika väl dela ut det på fotbollsgalan.

Samma problematik ser jag inför Svenska Brottargalan som äger rum nu i februari. 3 kandidater väljs ut var på allmänheten har möjlighet att rösta fram vem som blir årets manliga samt kvinnliga brottare.

Jag har noterat att likt Ridsportsförbundets tillvägagångssätt så är det många i brottarsverige som lyfter fram nominerade brottare inför galan via sociala medier. Väldigt sällan på grund av det idrottsliga utan för att de har en personlig relation till brottaren. Bara tanken på att den tredje kandidaten i kategorin Årets kvinnliga brottare inte skulle vara en av OS-medaljörerna Mattsson och Fransson känns fruktansvärt fel. Framför allt hade det varit synd om den tredje tjejen som skall behöva ta emot priset.

Nej, tur är väl att i det stora hela så spelar dessa utmärkelser inte särskilt stor roll. Den största belöningen är ju alltid prestationen i sig.

Dock var mitt val till Jerringpriset Jenny Rissved. Första gången med i OS, Endast en chans, överlägsen vinnare. Bäst när det gäller helt enkelt.

Frågan är vad Sven Jerring själv hade sagt?

 

 

Plats nummer 9, En vanlig onsdag..

 

I följetongen ”värsta passen någonsin” försöker jag lista mina jobbigaste pass någonsin. Men att mäta trötthet och utmattning är inte helt enkelt, det finns ingen tydlig richterskala som säger att ett pass var jobbigare än ett annat. Pulsen och framförallt maxpulsen kan vara en indikation på att man tagit ut sig. Men vad är egentligen jobbigast; en maxpuls som hjärtat att eller mjölksyra som trängt sig hela vägen in i själen.

Gunnar Borg skapade Borgskalan på 60-talet som ett sätt att hjälpa idrottare värdesätta sina träningspass. 6-20 i ansträngningsnivåer. 6 är helt opåverkad och 20 är maximal ansträngning. Då ens eget sinne är mätinstrumentet i borgskalan så är det enligt mig en svår skala att ha som måttstock. För mig funkar den bara när träningsformen, förutsättningarna och förberedelserna är identiska med de pass man skall jämföra med. Här försöker jag ju jämföra om t ex  1000 kettleswings är jobbare än 5 mil på skidor!

Borgskalan används många gånger vid fystester på cykel eller löpband. Testledaren frågar idrottare på vilken ansträngingsnivå man ligger på. I min värld kan man aldrig komma upp till nivå 20. Eller, självklart kan man komma upp till 20 men då bör man inte ha förmågan att berätta det för testledaren.  Kan man få fram ordet:”20” så är man inte trött nog för att ligga på just ”20”.

En riktigt ”20:a”, Då går inte bara benen i kors utan även händer, fingrar och ögon korsas. Skulle man få socker på läpparna så skulle tungan inte orka komma ur munnen för att slicka av läpparna.

Den bild som finns på min näthinna när jag tänker på en tjuga, den utspelar sig i Los Angeles 1984. Gabriela Andersens målgång under olympiadens marahton är en sann 20:a.

Gabriela Andersen, slutade på en 37:e plats i OS 1984. Men ingen kan påstå att hon inte gav allt iaf.

 

 

Som jag nämde tidigare i veckan är det många gånger omständigheterna runt omkring som formar de värsta passen. Brottningsträningar är svåra att hålla isär. Matchpass på läger med en uppsjö av OS och VM-medaljörer har alltid varit totalt något man genomfört med skräckblandad förtjusning. Bara tanken på ”en-timmes träarmar” får mig att får blodsmak i mun, och då inte den där vargliknade vittringskänslan utan den andra, den när blodet kommer från maggropen och man vill bara fly landet och aldrig komma tillbaka igen. Av alla pass i brottning så finns de vissa som sticker ut och på plats nummer 9 har ett sådant pass tagit sig in på listan. Det är inget märkvärdigt, från början fanns där inga omständigheter som skulle få mig att tro att de passet skulle bli vad det blev.

 

På Plats nummer 9!

Plats: Klippans brottarklubb, Klippan

Meter över havet: 65 m

Träningens längd: 90 minuter

Träningsform: Brottning, matchliknade träning.

En onsdagskväll på hösten 2015 åkte jag och Robert Rosengren till Klippan och Klippans BK för att träna brottning. Vi har kört hårt under 2 veckor där vi bland annat 3 dagar tidigare hade paddlat kajak i 6 timmar. Vi var nu inne i de sista hårda passen innan vi skulle gå in i en lite lugnare fas då Golden GP-tävlingen i Baku hägrade runt hörnet.

På schemat stod ett matchpass. Upplägget om jag får gissa, kommer från Frankrike då namnet på övningen heter ”Fransmannen”. Man är tre stycken i varje grupp. Alla får ett nummer, 1, 2, 3.. 1:an börjar brottas i full match mot 2:an i 3 minuter. 2:an går sen ut. 3:an kommer då in mot 1:an i 3 minuter. Efter ytterligare 3 minuter går nu 1:an ut och 2:an kommer in.. Så rullar det på tills man känner sig färdig. Varje person brottas alltså i 6 minuter innan man får vila i 3 minuter.

Denna träningsform är inget nytt och det är en övning vi kör relativt ofta. Så frågan är vad som gick snett denna gång? Eller rätt beroende på hur man ser det?

Det hör inte till ovanligheterna att jag och Robban hetsar igång varandra under träning. Dock inför detta pass så kan spänningen mellan oss varit på sin spets. Några dagar tidigare hade jag valt att tjuvstarta med ett par minuter i en jaktstart i kajaker i Helgeå. Resultatet blev att jag kom först i mål under och Rosengren kom i mål fly förbannad då han i grunden annars hade vunnit.

Spänningen satt kvar inför fransmannen där jag snabbt valde att vara nummer 1 och Robban direkt efter tog nummer 2. Våra 3 första minuter var ett rent krig i rasande tempo. Ingen ville vika ner sig helt enkelt. Efter 3 minuter byte Robban plats med en ny kille som kom in med full kraft och några extra kilos fördel. Han gav verkligen allt för att få mig i gungning.Dum som jag är tänker jag inte ”lugna ner honom och återhämta dig”. Nej min tanke är mer:

”okej, han utmanar mig, han tror jag är trött, jag ska visa honom”.

Totalt hade jag nu brottats 6 minuter och redan nu kände jag mig sliten och trött men visste att jag skulle få vila. Robban tog min plats och skulle nu gå 3 minuter mot samma kille jag precis mötte som var helt slutkörd. Jag inser efter 2 minuters vila att Robban inte fått anstränga sig allt för mycket under dessa 3 minuterna, den andra brottaren, ville hålla nere tempot, och Robban hade inget emot att spara krafterna för att sen orka köra på i maxfart mot mig. Som i dålig mafiafilm inser jag nu att jag blivit bortlurad. ditsatt, och är nu bakbunden.

När väl jag går in igen möter jag en helt fräsch Rosengren som startar i samma tempo som förra rundan. Reptilhjärnan hos mig säger

-Haah, Dom tror dom kan blåsa mig! jag ska minsann visa dem! ge nu allt Zacke..

När dessa tre minuter har passerat har jag inte bara tappat en del poäng utan jag har även tagit mig upp på en ny nivå av utmattning och är nöjd med att nu få möta den andra killen som sist jag såg honom var även han helt slutkörd.

Det är nu träningen börjar formas till det hemska minne som kvalificerat sig till en nionde plats. Mafiaspelet fortsätter och en ny fräsch kille står vid sidan och är redo att hoppa in. I normala fall skall det inte vara några problem men efter 9 minuter i  maxtempo ala sista 30 sekunderna i match så utstrålar jag min trötthet som ett kärnkraftverk och den nye brottaren får genast vittring att han nu har möjlighet att ordagrant köra över mig. Fördelen med kampsporter som träning är att vinnarmentaliteten ibland är starkare än det sunda förnuftet. Hans vinnarvittring kontra min vägra-släppa-poäng-inställning knäckte nog oss båda.

När 12 minuters brottning har passerat lägger jag mig raklång på matten för att maximera min återhämtning. Att tränaren säger ”stå upp” är ord som inte riktigt fastnar i örat. 3 minuter passerar lika fort som 3 minuters övertid i fotboll när man ligger under med 0-1. Återhämtningen har gått åt helvete och jag rör mig sakta mot mitten av matten. Där står en i min ögon studsande sadist i form av Robert Rosengren och ler. 6 minuter senare. Kastar jag mig ner likt Hellner efter en femmil i en sorglig fosterställning. Munnen känns för liten då man inte får in tillräckligt med syre. Träningskläderna kväver mig och i mitt huvud börjar jag prata med mig själv :

–jag dör, nu dör jag, hjärtat stannar.. nej det sprängs!! vad händer Zacke!! vad f-n händer!! andas! andas..

Efter 3 nya minuters vila är det åter min tur att brottas. Det som kommer nu är en form man knappt kan kalla brottning. Jag ligger ner mer än vad jag står. Jag tar mer poäng på mig själv genom att kroka mina egna ben än vad motståndaren lyckas med. Tänk er att jag rör mig likt den Schweiziska löperskan på bilden ovan samtidigt som tanken är att jag skall brottas med en annan person. Den där vinnarinstinkten var bortblåst, nu hade den övergått till en ren överlevnadsinstinkt. Detta pågår i 12 extremt långa och hemska minut. Totalt sett kör jag effektivt 36 minuter brottning: 6 min brottning – 3 min vila, 6 min, 3 min vila, 6 min, 3 min vila, 6 min, 3 min vila, 6 min. Normala matchpass brukar ligga runt 30 min så det var inget speciellt i upplägget. Men en Rosengren på tårna, ett par unga hungriga vargar som fick vittring och oturen att komma helt fel in i ett rullande evighetspass. Det förstörde mig mentalt men även kroppen kapsejsade fullständigt. Uppstötningar i kombinationen av full diarré blev första effekten, någon timme senare låg man i maxad kallsvettning och 40 graders feber.

Ett bra pass helt enkelt:

”Man måste ibland trampa över för att veta sin fulla kapacitet”   

 

 

Värsta passen någonsin!

Den 6 januari trotsade jag och min hjälpryttare Peter Hilmersson (eller är det tvärtom) kylan och begav oss ut på årets första cykelrunda. Ca 5 mil skulle avverkas i en temperatur runt minus 10 grader. Min första tanke var att den skånska vinterkylan skulle göra det för kallt för oss. Just skånsk kyla får man passa sig för. När den är som bäst så tränger den sig innanför både jacka, tröja, hud och ben. Till sist har den trängt sig hela vägen in till märgen i kroppen, och slutändan likt Rasken i Mobergs saga så får man kallbrand och dör J .

Men inspirerade av ”Tour de ski” så kände vi att om skidåkarna kan, så borde även vi klara av lite kyla. Solen var framme och vinden var stilla så  det bjöds på bra vägunderlag. Detta var  det första riktigt tuffa passet för egen del sedan operationen.

Passet blev som man kunde befarat; fruktanstvärt, hemskt och extremt plågsamt. Rent tempomässigt så var passet snarare åt mellanmjölkshållet men omständigheterna är många gånger det som formar tränings- och trötthetskänslan. Kylan i kombination med två veckors vila och 2 tempoökningar gör att minnet av detta pass kommer stämplas som ett av de hårdare passen på väldigt länge.

 

Känslan efter passet väckte faktiskt lite minne av andra mentalt jobbiga pass. För att ta fasta på detta så har jag helt enkelt valt att göra en lista över de 10 hårdaste/värsta passen jag själv har upplevt.

  • Faktorer som jag har tagit hänsyn till i min bedömning är följande:
  • Den fysiskiska påfrestningen.
  • Den mentala påfrestningen.
  • Följderna efter träningen så som träningsvärk, ork och mental hälsa.
  • Till sist: Den känsla som kommer när jag tänker tillbaka på passet.

 

Idag kickstartar vi och presenterar:

 

På Plats nummer 10!

Plats: Sognsvann, Norge

Meter över havet: 183

Träningens längd: 74 minuter

Träningsform: Duathlon

Efter en veckas läger på Olympiatoppen (Norges olympiska träningscenter) med det norska brottningslandslaget avslutades allt med ett i alla fall för mig en ny form av duathlon.

1 mils löpning direkt följt av 8 km rodd och självfallet var det i sann tävlingsanda!

Milen avverkades runt sjön i Sagnsvann och storfavortien Stig-André Berge  hade dragit upp ett vansinnestempo var på jag gammal vanlig stil överskattade mig själv och tänkte att jag hänger på, håller rygg och gör sen ett ryck i rodden.Stig försvann någonstans runt 6 km efter att vi snittat runt ett 3:45 tempo per km. Här omkring börjar passet bli allt dimmigare. Kombination av att vara totalt slut och befinna sig i Norge kan vara den värsta tänkbara. Tänk er själva att bli omsprungen av en 60 årig norrman som ler som en solstråle, stutsar så där norskt käckt framåt som sen saktar in och drar till med:

”er du lei? Ikke gi opp nå, det er utrolig vakkert her deretter, oh vel hyggelig å møte deg,”

 

Väl framme efter en mil på runt 40 min startade nu rodden. Jag minns faktiskt inte så mycket mer än att det kändes som min rumpa och mina framsidor på låren brann konstant av smärta.. Ett tag ligger jag nästan på sidan för att på något sätt sitta mer på höftkulan än själva rumpan. Styrfarten blev dock lidande av denna teknik. Om jag minns rätt gick jag i mål på 1 timme och 14 minuter vilket inte sa så mycket då och det säger heller inte så mycket idag då detta är den enda tid jag har på distansen.

Berge vann med ganska många minuter och några minuter efter mig gick Marius Thommesen och Rasmus Tjörstad i mål. Marius fick kramp i benen efter ungefär halva rodden vilket resulterade i att han rodde med helt raka ben de sista 4 km. Detta såg extremt plågsamt och jobbigt ut så mitt ”tionde värsta pass” hade möjligtvis hamnat ännu högre upp på Marius lista J.

Konsekvensen av passet var självfallet en otroligt sliten kropp. Veckan efter gör jag en av mina sämsta tävlingsinsatser någonsin vilket lite får ses som pricken över i:et när man summerar träningspasset som brände ut mig fullständigt 🙂

Ett foto någon dag innan passet. Här efter ett backpass med stavar. fr v: Isak, Rasmus Stig, jag, Marius

På fredag släpper vi plats nummer 9!

Vilken cliffhanger!

Den gången, om Ulf dopade hela landslaget?

Idrottsåret 2017 har redan satt igång! Zlatan har nätat, J-kronorna är i semi och Hellner och CO har redan hunnit ett par mil under ”Tour de ski”.

Just ”Tour de Ski” är extra roligt just nu då våran egen ”Super-Stina” går som en kanon.. Dock är det lite märkligt att ryssen Sergej Ustiugov har visat en sådan fruktansvärt fin form. Skumt sa räven.. eller i alla fall journalistikkåren.

Dopingsnackisar är ju alltid ett ämne värt att nämna här i bloggen. För vid varje ny härva så känner jag mig tvungen att gå in och försvara atleterna från journalisterna.  Att som enda ryska skidåkare i touren då 6 ryska åkare för tillfället är avstängda p g a dopingmisstankar. Detta skapar självfallet en del frågor. Men Ustiugov är oavsett fortfarande helt ren. För ren och odopad, det är man fram tills att motsatsen bevisats. Ustiugov själv sa så här om alla frågorna idag: – Jag gillar inte såna här frågor. Det är inte trevligt att höra att om du är rysk och duktig på skidåkning, så är du sannolikt dopad..

Rysk idrotts varumärke är dock i botten, att påstå något annat hade varit extremt naivt. Men som jag sagt förr: Att anklaga någon för att ha fuskat är den största förolämpningen du kan ge en idrottare som är ren. Man förminskar flera års uppoffring och hårt arbete.

Ulf Karlsson som fd. Förbundskapten för friidrottslandlaget borde ju även han känna till detta kan man tycka. Men Zlatan-rättegången visar motsatsen. Antingen så förstår han inte bättre, eller så vill han bara skapa rubriker och sälja fler föreläsningar eller nått.

Frågan är hur kul Ulf Karlsson hade tyckt om det vore omvända roller. Att Zlatan Ibrahimovic drog till med historien:

-Senast Sverige tog mer än en medalj på OS i friidrott, det var 1948.  Att sedan 56 år, när du Ulf  märkligt nog var förbundskapten så tog vi hela 3 medaljer, och inte bara tre medaljer utan tre guldmedaljer… en ökning med 250 procent i snitt från alla andra olympiader i modern tid. Efter den framgången så slutar du Ulf. Men det blir inte mindre märkligt för det. För fyra år senare i Peking, då tar vi: 0 medaljer.. 8 år senare i London: 0 medaljer. 12 år senare i Rio: 0 medaljer.

Detta, detta luktar bra skumt Ulf..    

 

 

marcus_hellner_at_tour_de_ski