Plats nummer 9, En vanlig onsdag..

 

I följetongen ”värsta passen någonsin” försöker jag lista mina jobbigaste pass någonsin. Men att mäta trötthet och utmattning är inte helt enkelt, det finns ingen tydlig richterskala som säger att ett pass var jobbigare än ett annat. Pulsen och framförallt maxpulsen kan vara en indikation på att man tagit ut sig. Men vad är egentligen jobbigast; en maxpuls som hjärtat att eller mjölksyra som trängt sig hela vägen in i själen.

Gunnar Borg skapade Borgskalan på 60-talet som ett sätt att hjälpa idrottare värdesätta sina träningspass. 6-20 i ansträngningsnivåer. 6 är helt opåverkad och 20 är maximal ansträngning. Då ens eget sinne är mätinstrumentet i borgskalan så är det enligt mig en svår skala att ha som måttstock. För mig funkar den bara när träningsformen, förutsättningarna och förberedelserna är identiska med de pass man skall jämföra med. Här försöker jag ju jämföra om t ex  1000 kettleswings är jobbare än 5 mil på skidor!

Borgskalan används många gånger vid fystester på cykel eller löpband. Testledaren frågar idrottare på vilken ansträngingsnivå man ligger på. I min värld kan man aldrig komma upp till nivå 20. Eller, självklart kan man komma upp till 20 men då bör man inte ha förmågan att berätta det för testledaren.  Kan man få fram ordet:”20” så är man inte trött nog för att ligga på just ”20”.

En riktigt ”20:a”, Då går inte bara benen i kors utan även händer, fingrar och ögon korsas. Skulle man få socker på läpparna så skulle tungan inte orka komma ur munnen för att slicka av läpparna.

Den bild som finns på min näthinna när jag tänker på en tjuga, den utspelar sig i Los Angeles 1984. Gabriela Andersens målgång under olympiadens marahton är en sann 20:a.

Gabriela Andersen, slutade på en 37:e plats i OS 1984. Men ingen kan påstå att hon inte gav allt iaf.

 

 

Som jag nämde tidigare i veckan är det många gånger omständigheterna runt omkring som formar de värsta passen. Brottningsträningar är svåra att hålla isär. Matchpass på läger med en uppsjö av OS och VM-medaljörer har alltid varit totalt något man genomfört med skräckblandad förtjusning. Bara tanken på ”en-timmes träarmar” får mig att får blodsmak i mun, och då inte den där vargliknade vittringskänslan utan den andra, den när blodet kommer från maggropen och man vill bara fly landet och aldrig komma tillbaka igen. Av alla pass i brottning så finns de vissa som sticker ut och på plats nummer 9 har ett sådant pass tagit sig in på listan. Det är inget märkvärdigt, från början fanns där inga omständigheter som skulle få mig att tro att de passet skulle bli vad det blev.

 

På Plats nummer 9!

Plats: Klippans brottarklubb, Klippan

Meter över havet: 65 m

Träningens längd: 90 minuter

Träningsform: Brottning, matchliknade träning.

En onsdagskväll på hösten 2015 åkte jag och Robert Rosengren till Klippan och Klippans BK för att träna brottning. Vi har kört hårt under 2 veckor där vi bland annat 3 dagar tidigare hade paddlat kajak i 6 timmar. Vi var nu inne i de sista hårda passen innan vi skulle gå in i en lite lugnare fas då Golden GP-tävlingen i Baku hägrade runt hörnet.

På schemat stod ett matchpass. Upplägget om jag får gissa, kommer från Frankrike då namnet på övningen heter ”Fransmannen”. Man är tre stycken i varje grupp. Alla får ett nummer, 1, 2, 3.. 1:an börjar brottas i full match mot 2:an i 3 minuter. 2:an går sen ut. 3:an kommer då in mot 1:an i 3 minuter. Efter ytterligare 3 minuter går nu 1:an ut och 2:an kommer in.. Så rullar det på tills man känner sig färdig. Varje person brottas alltså i 6 minuter innan man får vila i 3 minuter.

Denna träningsform är inget nytt och det är en övning vi kör relativt ofta. Så frågan är vad som gick snett denna gång? Eller rätt beroende på hur man ser det?

Det hör inte till ovanligheterna att jag och Robban hetsar igång varandra under träning. Dock inför detta pass så kan spänningen mellan oss varit på sin spets. Några dagar tidigare hade jag valt att tjuvstarta med ett par minuter i en jaktstart i kajaker i Helgeå. Resultatet blev att jag kom först i mål under och Rosengren kom i mål fly förbannad då han i grunden annars hade vunnit.

Spänningen satt kvar inför fransmannen där jag snabbt valde att vara nummer 1 och Robban direkt efter tog nummer 2. Våra 3 första minuter var ett rent krig i rasande tempo. Ingen ville vika ner sig helt enkelt. Efter 3 minuter byte Robban plats med en ny kille som kom in med full kraft och några extra kilos fördel. Han gav verkligen allt för att få mig i gungning.Dum som jag är tänker jag inte ”lugna ner honom och återhämta dig”. Nej min tanke är mer:

”okej, han utmanar mig, han tror jag är trött, jag ska visa honom”.

Totalt hade jag nu brottats 6 minuter och redan nu kände jag mig sliten och trött men visste att jag skulle få vila. Robban tog min plats och skulle nu gå 3 minuter mot samma kille jag precis mötte som var helt slutkörd. Jag inser efter 2 minuters vila att Robban inte fått anstränga sig allt för mycket under dessa 3 minuterna, den andra brottaren, ville hålla nere tempot, och Robban hade inget emot att spara krafterna för att sen orka köra på i maxfart mot mig. Som i dålig mafiafilm inser jag nu att jag blivit bortlurad. ditsatt, och är nu bakbunden.

När väl jag går in igen möter jag en helt fräsch Rosengren som startar i samma tempo som förra rundan. Reptilhjärnan hos mig säger

-Haah, Dom tror dom kan blåsa mig! jag ska minsann visa dem! ge nu allt Zacke..

När dessa tre minuter har passerat har jag inte bara tappat en del poäng utan jag har även tagit mig upp på en ny nivå av utmattning och är nöjd med att nu få möta den andra killen som sist jag såg honom var även han helt slutkörd.

Det är nu träningen börjar formas till det hemska minne som kvalificerat sig till en nionde plats. Mafiaspelet fortsätter och en ny fräsch kille står vid sidan och är redo att hoppa in. I normala fall skall det inte vara några problem men efter 9 minuter i  maxtempo ala sista 30 sekunderna i match så utstrålar jag min trötthet som ett kärnkraftverk och den nye brottaren får genast vittring att han nu har möjlighet att ordagrant köra över mig. Fördelen med kampsporter som träning är att vinnarmentaliteten ibland är starkare än det sunda förnuftet. Hans vinnarvittring kontra min vägra-släppa-poäng-inställning knäckte nog oss båda.

När 12 minuters brottning har passerat lägger jag mig raklång på matten för att maximera min återhämtning. Att tränaren säger ”stå upp” är ord som inte riktigt fastnar i örat. 3 minuter passerar lika fort som 3 minuters övertid i fotboll när man ligger under med 0-1. Återhämtningen har gått åt helvete och jag rör mig sakta mot mitten av matten. Där står en i min ögon studsande sadist i form av Robert Rosengren och ler. 6 minuter senare. Kastar jag mig ner likt Hellner efter en femmil i en sorglig fosterställning. Munnen känns för liten då man inte får in tillräckligt med syre. Träningskläderna kväver mig och i mitt huvud börjar jag prata med mig själv :

–jag dör, nu dör jag, hjärtat stannar.. nej det sprängs!! vad händer Zacke!! vad f-n händer!! andas! andas..

Efter 3 nya minuters vila är det åter min tur att brottas. Det som kommer nu är en form man knappt kan kalla brottning. Jag ligger ner mer än vad jag står. Jag tar mer poäng på mig själv genom att kroka mina egna ben än vad motståndaren lyckas med. Tänk er att jag rör mig likt den Schweiziska löperskan på bilden ovan samtidigt som tanken är att jag skall brottas med en annan person. Den där vinnarinstinkten var bortblåst, nu hade den övergått till en ren överlevnadsinstinkt. Detta pågår i 12 extremt långa och hemska minut. Totalt sett kör jag effektivt 36 minuter brottning: 6 min brottning – 3 min vila, 6 min, 3 min vila, 6 min, 3 min vila, 6 min, 3 min vila, 6 min. Normala matchpass brukar ligga runt 30 min så det var inget speciellt i upplägget. Men en Rosengren på tårna, ett par unga hungriga vargar som fick vittring och oturen att komma helt fel in i ett rullande evighetspass. Det förstörde mig mentalt men även kroppen kapsejsade fullständigt. Uppstötningar i kombinationen av full diarré blev första effekten, någon timme senare låg man i maxad kallsvettning och 40 graders feber.

Ett bra pass helt enkelt:

”Man måste ibland trampa över för att veta sin fulla kapacitet”   

 

 

  • Stefan Ringström

    Underbar berättelse!