Rätt att rida på vågen?

En månad har gått sen operationen och jag är åter i tuff träning. Träningsvärk och antiinflammatoriska piller avlöser varandra.

Statusen är dock helt okej även om kroppen fortfarande inte helt hänger med. I tisdags lyckades jag till exempel med konststycket att stuka mitt eget finger. Jag skulle göra det som till synes är väldigt enkelt, d v s  att fånga en medicinboll. Om det var trötthet eller bara ren klantighet är svårt att svara på men ett finger var lite segare än de andra och när man själv trodde man hade en öppen handflata så släpade fingret efter och kördes rätt in i bollen.

I övrigt så får jag väl haka på trenden att ifrågasätta årets vinnare av Jerringpriset. Jag vill egentligen inte prata om Peder Fredricsons år eller prestation som självfallet inte skall förringas. Min kollega på Skånskan, Christel Behrmann på Ridsportsbloggen lyfter flera argument som jag till viss del håller med om och som är bra för både ridsporten men även svensk idrott i övrigt, Men är verkligen Jerringpriset rätt forum visa att ”ens idrott finns och är stor” och ett ställe att bygga broar med övriga Idrottssverige?

Problemet för mig ligger i när specialförbund mobiliserar sig för att lyfta fram sin idrott och istället för att jämföra prestationer. Samma sak hände när Golfförbundet skickade ut meddelande till alla sina medlemmar att rösta på Stensson 2013. Risken när man bara vill att sin ”egen” idrott skall vinna är att vi i fortsättning bara har fotbollspelare som är nominerade. Tänk er själva om fotbollsförbundet hade gjort samma sak. Använt alla sina kanaler för att lyfta fram Zlatan Ibrahimovic. Jag tror ingen inom ridsportsförbundet hade varit särskilt förtjusta i det. Jag hade i alla fall inte varit det. Om det skall vara en rent popularitetspris så kan vi lika väl dela ut det på fotbollsgalan.

Samma problematik ser jag inför Svenska Brottargalan som äger rum nu i februari. 3 kandidater väljs ut var på allmänheten har möjlighet att rösta fram vem som blir årets manliga samt kvinnliga brottare.

Jag har noterat att likt Ridsportsförbundets tillvägagångssätt så är det många i brottarsverige som lyfter fram nominerade brottare inför galan via sociala medier. Väldigt sällan på grund av det idrottsliga utan för att de har en personlig relation till brottaren. Bara tanken på att den tredje kandidaten i kategorin Årets kvinnliga brottare inte skulle vara en av OS-medaljörerna Mattsson och Fransson känns fruktansvärt fel. Framför allt hade det varit synd om den tredje tjejen som skall behöva ta emot priset.

Nej, tur är väl att i det stora hela så spelar dessa utmärkelser inte särskilt stor roll. Den största belöningen är ju alltid prestationen i sig.

Dock var mitt val till Jerringpriset Jenny Rissved. Första gången med i OS, Endast en chans, överlägsen vinnare. Bäst när det gäller helt enkelt.

Frågan är vad Sven Jerring själv hade sagt?