Inflation på EM-guld?!

Drivkraften att åstadkomma något har aldrig varit högre. Fler och fler svenskar byter ut sin vardagsmotion för att istället fokusera på ett bestämt mål, en viss prestation och att ”åstadkomma något”.

Det kan vara en ”svensk klassiker”, ett marathon, ett extremlopp eller något annat.
Man skulle kunna säga att det är hämtat från elitidrottens tänk. Att allt slit man lägger ner på träning inte bara sak handla om att uppnå fysiskt välbefinnande. utan att man istället ska få tillfredsställelsen via en bedrift, prestation eller ett resultat.

Samtidigt så är vi alla människor (som man kan läsa i boken ”tänka snabbt och långsamt”) lata och det ligger i vår natur att hela tiden leta genvägar, hitta kryphål och ta de beslutet som är enklast, minst jobbigt och som leder oss snabbast fram till vad vi vill påstå är framgången.

Jag får många gånger känslan att ”genvägstänket” svartmålar människors prestationer. Man vill kunna påstå att man åstadkommit något tidigare än vad man egentligen förtjänar. man vill hitta genvägar tillf framgång.

Jag själv fungerar självfallet på samma sätt. Under flera år kallade jag mig t ex för en svensk landslagsman i brottning utan att aldrig ha gjort ett stort internationellt mästerskap. Visst jag gjorde några tävlingar i Finland och något nordiskt mästerskap för svenska landslaget men för att sätt det relation till fotbollen så var det lite som att bli uttagen till januari-turneringen där endast de allsvenska spelare blev uttagna.

Tanken om just detta slog mig när en annons från en PT i Malmö poppade upp i mitt flöde. Personen i fråga marknadsförde sig som 4-faldig Europamästare i BJJ. Min första tanke var att det var konstigt att jag inte kände till honom om han nu vunnit 4 st EM-guld. Speciellt då jag följer de flesta kampsporter och skulle påstå att jag är bra mycket mer insatt än gemene man.

Efter lite efterforskning visade sig att han hade vunnit 2 st EM-guld för juniorer i ett visst bälte som inte var det högsta och sen något år senare 2 EM-guld i ett bälte som var långt från den högsta klassen.

Men det som överraskade mig mest när jag titta på resultatlistorna för Europamästerskapen i BJJ 2017 var den oroliga mängd guld som delades ut. I mellanvikten för herrar år 2017 korandes inte mindre än 32 stycken Europamästare.

Jag kan tycka att brottningen ibland borde titta på BJJ och andra kampsporter när det gäller garderingar. Hos oss finns bara en kategori. Vill man som vuxen nybörjare tävla så löper man stor risk att få möta en etablerad brottare i första matchen. Teoretiskt sett skulle man kunna få möta en Europamästare, Och då har vi ju bara en Europamästare så det hade självfallet varit en katastrofal missmatch.

Systemet med bälten och olika kategorier har verkligen sina fördelar, Men att kalla 32 personer i samma viktklass för Europamästare är att skapa inflation på titeln ”bäst i Europa”. Framförallt blir  det synd om den som vinner i den högsta och svåraste klassen som nu får dela vinsten med 32 andra.

Precis som jag skriver här ovan så vill vi gärna nå framgången innan vi har uppnått den. Mediasamhället pressar oss verkligen mot att ”lycka” och att lyckas utåt sätt handlar om att ”vara någon” eller att ha ”åstadkommit något”. Men bedrifter kan väl inte vara för enkla om man innerst inne skall känna sig nöjd med dem, och känna att man faktisk åstadkommit det man strävat efter?

Att man som ambitiös och målmedveten junior i brottning, marknadsför sig som t ex ”Swedish Champion” när man vunnit Junior-SM är lite som att spendera pengar innan man tjänat in dem. Om man sen några år senare skulle bli svensk mästare så har redan segerkonfettin lagt sig på marken och festen är redan slut. När man gör en bedrift större än vad den är så sänker man per automatik en den bedriften som borde varit större (sen att vinna J-SM i brottning är verkligen en merit man borde vara stolt över och inget annat).

Janni Larsson som man kan se i SVT:s ”Mästarnas mästare”, blev 2014 Sveriges första världsmästare i svart bälte. En historiskt prestation i ett perspektiv men samtidigt så var detta hennes 5:e VM-guld. Prisutdelningen, nationalsången och presentationen av ”the new World champion” hade hon redan varit med om 4 gånger tidigare.

Janni Larsson får som tur är ett ärligt erkännande via MM-programmet men innan dess så delade hon Världsmästar-tron med en drös andra svenskar.

Men som sagt, vi är alla lata i grunden och letar genvägar i vårt undermedvetna, Vi vill helst nå framgången innan vi genomfört bedriften.

Dock gäller detta inte alla (och jag pratar verkligen inte om mig själv här). Det finns de där unika människorna som inte bryr sig om vad andra tycker och tänker. De drivs att maximera prestationen och att genomföra en resan mot att bli bli bäst, Att vägra lyssna på huvudet när den säger att man borde ta en genväg. Man vill hellre besegra alla än att dela ett guld.

Här är som tur världen enkel, ärlig och rättvis, för dessa bli oftast också mest framgångsrika.