Löpning i världsklass.

Förra helgen genomförde en stor mängd svenskar göteborgsvarvet. 21 kms löpning genom Göteborgs gator. Löpartrenden har verkligen inte lagt sig och var och varannan person tyckts bränna av ett par mil i veckan. För egen del så är GBG-varvet eller andra löparlopp inget som lockar. Faktum är att som 14-åring så lovade jag mig själv att aldrig springa ett halvmaraton eller längre. Ett löfte som visade sig vara ganska enkelt att hålla.

Året var 2000 och jag och en kompis hade fått för oss att 21 km var en ”walk in the park” för atleter som oss. En 14-årig Tallroth ansåg också att han platsade i landslaget… i de flesta idrotter. Så verklighetsuppfattning var inte min starka sida på den tiden.

Jag hade som längst sprungit 8 km och tänkte att de inte skulle vara någon större skillnad om man la till 13 st. 21 km senare, skapades alltså detta löfte i samband med att jag korsade mållinjen med spikraka ben som krampat ihop sig, tårar i ögonen och mumlandes ”varför gick jag med på detta”.

På tal om löpning så sattes ett världsrekord i maraton för 2 vekcor sedan. Kenyanen Eliud Kipchopge som vann OS i Rio förra året sprang in på den smått otroliga tiden 2 timmar och 25 sekunder. Tanken var att drömgränsen 2 timmar skulle slås men oavsett så sattes ett nytt rekord med över 2 minuter. Den kända racingbanan i Monza, Italien, var tävlingsarenan och loppet var endast skapat för att Kipchoge skulle slå rekordet.

Med sig hade han ett stort gäng elitlöpare eller som de även kallas ”harar” som skulle hjälpa till att hålla farten men man bildade även en V-formation framför honom för att minska vindmotståndet.

För att få en känsla för hur fort man springer 42 km på 2 timmar så kommer här lite att jämnföra med:

man skall göra 5km på tiden 14:13 – totalt åtta och en halv gång efter varandra

400 meter på 68 sekunder – totalt 105 gånger.

Eller 100 meter på 17 sekunder – 421 gånger.

En klasssisk tanke är alltid, hur många personer i ett stafettlag måste man vara för att slå tiden? 4 personer? 3? Jag är sugen om någon annan är på. Om det nu inte vore för mitt löfte att inte springa längre sträcker. Vill ju inte göra tonårs-Tallroth besviken.

Någonstans kan man finna mig på denna bilden från år 2000.

 

Tick… Tack..

3 månader och en vecka kvar till VM i Paris.

Efter en del resande så väntar nu bara träning på hemmaplan den närmsta tiden. Med närmsta tiden menar jag i ca tre veckor innan flyget bär av till Litauen och Nordiska mästerskapen. Där efter blir det en veckas läger.

Som sagt är det 3 månader till VM vilket innebär att om man någon gång skall gasa på i träningen så är det nu. Imorse vart det ett Styrkepass med min fystränare Stellan Kjellander (som har ursprung från självaste Vinslöv). Och om någon timme är det brottning i Helsingborg som står på schemat. En vanlig dag på jobbet helt enkelt.

Hoppas att nästa inlägg bjuder på lite mer läsvärda ord.

vh Zakarias

Snabbsumering från EM

EM är över och hela den svenska truppen sitter på flygplatsen i Belgrad. Ett par timmar har slagits  ihjäl innan vi nu äntligen skall få åka hemåt (eller ja, en bensträckare i Berlin hinner vi tydligen med också).

Eftertankarna, analyser och massa ”om och men” snurrar i allas tankar.

Vårt lag lämnar Serbien med en bitter eftersmak. Svenska herrlaget lämnar EM med en femte plats som bästa placering. Jocke ”Bosse” Fagerlund inledde tävlingen i lördags med att vara ytterst nära att knipa ett brons men hade han hade tyvärr inte den lilla medgången man behöver i de riktigt jämna matcherna.

Igår gick jag själv upp på mattan, exakt 365 dagar sen jag sist stod på en tävlingsmatta. Ett år hade gått sedan OS-kvalet i Istanbul och jag insåg ganska tidigt på morgonen att jag var mer nervös än vanligt.

I första matchen väntade en kort och extremt stark Georgier. Jag hade mött honom en gång tidigare och då vunnit med med knappa 3-2 i en hård match där jag lyckades vända ett underläge i slutet.

Denna gången slutade matchen 2-1 till min fördel och det var med en lättnad jag gick av från mattan.

Även om jag innan mästerskapet pratade om att jag inte hade någon press på mig så visste jag att jag var tvungen att visa att jag fortfarande håller internationell klass.

Vinsten var inte överraskande på ett sätt men efter ett så långt uppehåll är det lätt att man blir osäker på ens egen kapacitet. Det går aldrig att jämföra träning med tävling.

Efter lite nerläggning och massage av Ingemar Gannby var det bara att börja värma upp till 8-delsfinalen mot förra årets EM-trea Aliev från Azerbaijan.

Första perioden känns helt okej och jag känner att jag har bra koll på motståndaren och tar också ledningen med 2-0. I andra perioden startar Aliev i ett högt tempo som jag ändå känner att jag svarar upp till. Dock börjar jag bli lite stum och komma efter i ett par situationer. Han gör ett halvt armdrag och följer direkt upp med en push-out vilket resulterar till att ställningen nu är 2-1 till mig. Med ca 1 minut kvar av matchen åker jag på min andra tillsägelse för passiv brottning och nu är resultatet 2-2 och Aliev leder matchen för att han har tagit den sista poängen.

När ca 20 sekunder återstår av matchen kommer jag under med min vänster. Vippar ner motståndaren och går runt på ryggen. I detta momentet går jag även in med benen i mellan vilket resulterar i att domarna dömer att jag använder benet i aktionen och mina två poäng uteblir. Jag har inte tittat på klippet igen efter matchen. Det är svårbedömd aktion då jag har mitt ben mellan hans. men frågan är om jag tar poäng tack vare benet eller inte? Jag hade nog gett mig 2 poäng om jag själv hade dömt, kanske till och med 4 🙂 men jag är ju alltid en gnutta partisk.

Till sist, så led vi i svenska laget extremt mycket med Emil Sandahl som råkade ut för vad jag skulle kalla ett brutalt grovt väpnat rån på sin semifinalplats! Jag ska inte gå in på situationen men man inser när det blir oenigheter i bedömningar så är Sverige ett litet land med lite makt i den stora brottningsfamiljen. Ingen nyhet men alltid lika tråkigt. Vi vet alltid att vi håller på med en bedömningssport och att ju jämnare det blir desto mindre marginaler och utrymme ges och varje domslut blir mer och mer avgörande.

snart hemma igen!

Alltid redo! Europamästerskapen i Serbien!

Under våren har jag hela tiden påstått att mitt fokus för säsongen varit att vara som bäst till VM i Paris i slutet på augusti. Efter som jag missade SM och Thor Masters blev det inget för min EM för min del.

Men i söndags ringde förbundskapten och berättade att tyvärr hade Besnik Shala från Falköping skadat sig, Och hans nästa fråga var om jag var redo att hoppa direkt in i hetluften.

Jag behöver tävla och jag behöver matcher så det var inget att tveka på. VM är fortfarande huvudmålet i år men självfallet åker jag till Em för att prestera. Jag går alltid för medalj när jag tävlar, om det sen går, det återstår att se. Formen är inte direkt toppad och i själva verket är vi inne i en lite tyngre fas just nu. Men samtidigt finns många positiva aspekter med att köra en extremt kort uppladdning. Danmark vann EM i fotboll 1992 då man kastades in i sista sekund då ett annat land (just Serbien om jag minns rätt) plockats bort och Marko Asell från Finland kastades in i sista sekund vid OS i Atlanta 1996 och slutade på en silverplats i brottningen. Det finns fler exempel som gör att jag åker till EM med en iställning att allt kan hända. Ingen press, ingen har koll på var jag står, en sann joker i leken!

Vad som är sen realistiskt, ja det återstår att se.

Invägning kommer ske på Lördag och tävlingen avgörs på Söndag. Vad som skall göras fram tills dess är lätta passa för få kroppen att kännas fräsch och pigg. Slipa bort ett par kilo och bara hålla mig frisk. Vahab Daneshvar har hjälpt mig med vikten då vi i en brottningsrumba plockade bort lite dövikt i form av en tand. Tacksam för all hjälp.

Håll tummarna så hörs vi lite längre fram!