Smärtsamt men framåt.

För 12 dagar sedan skadade jag min käke. För alla oroliga så kan jag nu informera att jag är tillbaka på mattan och är åter i min vanliga träningsfas.

I mitt förra inlägg skrev jag att jag skulle hålla igång trots käken, tanken var att det inte skulle bli ett hinder. Det jag då inte visste var att det tydligen gör ofantligt ont att skada käken på det sätt jag gjorde. Från att jag hade varit hos käkspecialisten i Lund på måndagen och fått käken justerad, så startade 4 dagar av grovt knarkande av starka smärtstillande. Jag är inte en förespråkare av piller men denna gången fanns det ingen annan utväg för att på något sätt få tiden att gå framåt. Jag har under åren haft mängder med skador och smärtsamma minnen i kroppen men om det inte är att man förtränger gamla skavanker så är jag ganska säker på att detta har varit det värsta i smärtväg jag varit med om.

snett leende? Eller knappast ett leende.

Med andra ord bestod varje dag av ett par timmar som var hyfsat bekväma när smärtstillandet var på sin topp. När väl pillerna började avta satt man bara och inväntade att man skulle får klämma i sig nya piller.

Under dessa dagar genomförde jag 2 träningspass. Rent träningsmässigt så skulle man nog klassa dessa passen som totalt meningslösa. Att till exempel köra styrka på onsdagen med Stellan Kjellander samtidigt som man inte kunde spänna käken var en pers utan dess like. Dock ser jag det som nödvändigt för att inte få kroppen att tro att den får vila helt. så man inte tappar farten, Kommer ur formen. Med form menar jag den mentala formen som i vissa avseende är en extrem färskvara.

För att förtydliga hur jag tänker kommer här en parallell:

När folk frågar om alkohol skadar träningen och hur jag ställer mig till att just dricka.

Jag är inte nykterist och jag vet att måttliga mängder alkohol vid fåtal tillfälle rent fysiskt inte gör så stor skillnad. Men den mentala vinsten av att inte ha druckit alkohol i min uppladdning är i min mening så pass värdefull att den är värd att leva efter.

Att åka till ett VM i Paris med vetskapen att jag inte tummat någonstans, varken på träningen eller utanför. Inte ens när jag hade käken ur led, eller när man blev tillfrågad om att ta en öl. Det gör mig mentalt stark. Det gör att jag kommer känna mig pigg, känna mig stark och det kommer få mig att känna mig bäst förberedd oavsett hur mina förutsättningar egentligen har varit när det väl är dags för VM. Att lyckas på ett mästerskap består av massa parametrar, ju fler parametrar som är i topp ju större chans kommer jag ha.

Jag har kört för fullt sen i Söndags. Om ett par timmar är det dags för pass nr 6 på 3 dagar. och imorgon väntar 2 nya pass! hej så länge!