Pressmeddelande

Som jag nämnde förra veckan så har säsongen varit fylld med skadebekymmer. Nyckelben och käke som hoppat ur led och en vadmuskel som gått av. Men störst bekymmer har mitt vänsterknä orsakat. Detta startade i början av april och har varit ett bestående problem säsongen ut.

Jag har sedan dess gjort ett antal ingrepp för att hålla knät i schack. Vi pratar om allt från mindre ingrepp, kortison, tömning av vätska, nålar till gameready-behandlingar.

Säsongen i Tyskland har helt enkelt genomförts med konstgjord andning. Efter i princip varje match har mitt knä svullnat upp och jag tvingats gå och lägga mig på starka smärtstillande. Dagen efter (som oftast varit söndagar) har endast handlat om att få ner vätskan och den värsta inflammationen i knät. Måndagarna har sen bestått av sjukgymnastik och konditionsträning. Var på tisdagarna har blivit första dagen då jag varit kry nog för att kunna träna brottning igen.

Så här har i princip alla veckor sett ut sen augustimånad.

Detta förstår säkerligen många att det inte är ett hållbart koncept och därav är jag tvungen att meddela att jag inte kommer kunna gå på säsongen 2018 som planerat.

Jag har meddelat förbundskapen att jag kommer bli tvungen att ta en paus från tävlandet på obestämt tid. I dagsläget vet jag att jag inte kommer vara med på SM i februari samt EM lite senare.

Jag har under hösten haft stor stöttning min sjukgymnast Rickard Dahan samt läkaren David Roberts. Dessa två tillsammans med min fystränare Stellan Kjellander har haft den svåra uppgiften att försöka hålla min kropp i ett kördugligt skick inför varje match. Att kroppen skrek efter återhämtning förstod vi redan oktober men vi valde då att köra vidare på ”lånad tid” för att överleva bundesligan.

Jag kommer fortsätta samarbetet med dessa herrar under våren. Första målet är att egentligen bara att bli smärtfri och bli av med den till synes kroniska inflammation jag haft i knät. Där efter handlar det mycket om att bygga upp knät på nytt för att klara av den påfrestning en elitsatsning kräver. För att kunna ligga på den nivå som krävs så måste min kropp klara av en stor mängd kvalitativa träningspass.

Dock kommer jag inte sitta på latsidan utan har redan planer inför våren 2018 då nya utmaningar väntar.

Annars önskar jag er alla en riktigt God Jul!

 

/Zakarias

Ett lyckligt slut!

Några dagar har passerat sedan säsongen 2017 tog slut, och snart infinner sig säkert känslan att man har semester och lite julledighet på schemat.

I lördags blev TSV Westendorf utslagna i åttondelsfinalen mot Adelhausen. Sorgen var dock kortvarig då alla i laget visste förutsättningarna och att vi redan tagit oss längre än vad någon kunnat ana innan säsongen startade.

Istället kunde vi fira att vi gjort en fantastisk säsong. Ett stort firande tillsammans med vänner och alla fans, och är det något tyskar kan så är det att fira! En minst sagt oförglömlig och galen kväll och natt!

För egen del hade jag gått upp en viktklass sen förra veckan och gick nu i 75 kg istället för min vanliga vikt, 71 kg. Som vanligt bar publiken mig framåt och jag kunde ganska kontrollerat vinna med 6-0 mot Sacha Keller från Adelhausen.

Jag kan nu summera min egen insats i min debutsäsong i Bundesliga med att ha lyckats genomföra hela säsongen helt obesegrad.

I normala fall så blev säsongen 2017 ett stort misslyckande. Men I normala fall så slutar säsongen i augusti när VM är över. Bundesliga blev lite min ”andra chans” och jag känner mig extremt tacksam för att jag fick möjligheten att bevisa (för framförallt mig själv) att jag fortfarande håller högsta internationella klass.

För om sanningen skall fram så tvivlande jag extremt mycket på mig själv efter VM. Ska jag försöka sammanfatta den känsla jag hade i kroppen 10 minuter innan första matchen i min debutmatch i ligan så bestod den av blandning av spykänsla, kallsvettning och ett extremt hat mot mig själv för att jag satt mig i den positionen.

Just att jag hade satt mig i den sitsen var verkligen självförvållat och en stor chansning.

2 veckor innan VM (och 4 veckor innan bundesligadebuten) befann sig Svenska landslaget i Göteborg för det sista lägret innan VM. I en situation mot Andre Isberg landar jag rakt i sidled på min axel och får genast väldigt ont och får avbryta träningen. På lägrets sista pass är jag åter på mattan för testa om jag kan brottas. Trots stor smärta kan jag genomföra träningen och antar att smärtan kommer lägga sig inom någon dag. Dock inser jag på kvällen att något inte stämmer i kroppen då nyckelbenet står rätt ut och sviktar kraftigt om man trycker på det. Dagen efter röntgas jag och får reda på att nyckelbenet har hoppat ur led (grad 3). Jag genomför ett par träningar innan avresan till VM och bestämmer mig för att axeln inte kommer påverka mig eller min brottning. VM tar slut innan det knappt hann börja och man kan ifrågasätta om jag skulle varit med eller inte.  När jag bara vill krypa under en sten vet jag samtidigt att det bara är 2 veckor kvar till Tyskland. Frågan är om jag ska vara klokare nu än vad jag var inför VM? Tyskarna ringer mig frågar mig om allt står rätt till då de hade sett att jag ”skadat” mig i matchen.

Var på jag instinktivt svarar: -Jaja inga problem!

2 veckor senare har jag inte tränat ett brottningspass sen VM och står nu bakom en kokande läktare i Tyskland. Det har varit fotograferingar, hyllningstal och blomutdelningar till mig och Daniel Gastl innan matchen. Lagets två nya och tunga nyförvärv som skall bära fram laget. Klumpen i magen är större än 10 norrländska paltar tillsammans.

Ett frampressat leende för att dölja skräcken i själen 🙂

Vad som händer sen är indirekt redan sagt men bilderna under visar inte bara glädje utan framförallt lättnad.

 

Än idag, mer än 25 år sen jag gick min första brottningsmatch är det lustigt att man kan tvivla på om man överhuvudtaget kommer ihåg hur man brottas. På anställningsintervjuer lyfter folk fram kvalitéer och kunskaper som är mer än tio år gammal.

”jaja jag jobbade mycket med CAD 2006”

Samtidigt som en annan tvivlar på hur bra man egentligen är trots att man inte gjort annat den senaste tiden och ständigt fått bekräftelse att man vet vad man sysslar med. Det sköna är (och detta kanske man borde kommit ihåg i tvivlande stunder)  är att den känslan alltid försvinner så fort man går upp på mattan. Prestationen blir sällan sämre, eller i alla fall inte för min del.

Jag vet att jag nämt det väldigt många gånger men jag vill ännu en gång poängtera hur väl Westendorf har tagit hand om mig. Även när Lovisa och mina vänner varit med så har alla i klubben verkligen tagit emot dem med öppna armar.

Dom har verkligen förflyttat den individuella sporten brottning till en sann lagsport!

Under matchen i lördags hade något gått in i omklädningsrummet och tagit ca 150 euro från min plånbok. Detta sig är väldigt tråkigt men man ska veta att det var extremt mycket folk i arenan denna afton. När jag väl insåg detta ropade vår huvudtränare Klaus Prestele till sig laget och berättade vad som hade hänt. Sen sa han:

”Om en i laget blir bestulen så blir alla i laget bestulna” och en snabb insamling gjordes.

Tusen tack till alla i Westendorf för denna underbara säsong! Det har varit ett sant nöje att få representera TSV Westendorf!

Vielen Dank an alle in Westendorf für diese wundervolle Saison! Es war supersuper fantastik den TSV Westendorf zu repräsentieren!

Tungt på bortaplan!

Grundsäsongen i Tyska Bundesliga är över och i lördagskväll drog slutspelet igång med åttondelsfinalerna. Slutspelet fungerar precis som i Champions League i fotboll. Det innebär att åttondelsfinalerna betstår av två möten, ett hemma och ett borta. Poängen från bägge matcherna räknas samman om vem som skall gå vidare till kvartsfinal.

Som sagt så drog det igång i lördags och vi inledde på bortaplan i Adelhausen. Efter 5 timmars bussresa från München anlände vi till en liten stad vid gränsen mot Schweiz.

Matchen blev som väntat väldigt tuff för oss. Redan innan start möttes vi av ett bakslag då en av lagets starkaste kort Chris Kreamer i 61 kg hade skadat sig. Även under matchen möttes vi av en tung motgång när vår tyrolske österrikare Dani Gastl snöpligt förlorade på fall efter att ha lett matchen med 6-2 över den tyske landslagsbrottaren (och 20 kg tyngre) Christian John i 130 kg.

Själv är jag nöjd med min egen insats. I mitt möte mot årets VM-8:a, kroaten Danijel Janecic lyckades jag vinna med  5-1. Av de 10 lagmatcherna vann Westendorf endast 2 matcher. Utöver min vinst vann även vår urstarke Philipp Heiss sin match med stabila 5-0.

Detta innebär att det väntar en näst in till omöjlig uppgift på lördag då lagen drabbas samma igen.

Vi viker självfallet inte ner oss och kommer bjuda upp till kamp i hemmaborgen i Westendorf.

 

Till sist vill jag gratulera Europas bästa idrottare 2017 till bragdguldet! Sarah Sjöström var outstanding 2017. Olof Lundh på Expressen tyckte dock att det var skandal och skrev ”avgå” till bragdjuryn när fotbollslandslaget inte fick guldet igår. Han tyckte till och med att Östersund borde fått det före Sarah. Det Sarah har gjort denna säsongen har aldrig hänt förut. Då pratar vi om alla kategorier, i alla idrotter. Sverige kommer göra sin 12:e start i fotbolls-VM nästa år. Att påstå att det är större att man lyckades kvalificera sig till ett mästerskap där även Danmark och Island deltar än Sarahs säsong känns för mig komiskt. Avgå Olof säger jag 🙂

Men sen får man ta Olof Lundh med en nypa salt. Han inser nog bara inte att idrott är mer än bara fotboll. 2011 låg HIF bra till för att vinna SM-guldet i allsvenskan efter flera spelarflyttar. Något Olof antagligen tyckte var en större bedrift än Sarahs säsong 2017,

”Helsingborg har klarat av det under säsongen – bara det är nästan värt bragdguldet”

 

×