Ett lyckligt slut!

Några dagar har passerat sedan säsongen 2017 tog slut, och snart infinner sig säkert känslan att man har semester och lite julledighet på schemat.

I lördags blev TSV Westendorf utslagna i åttondelsfinalen mot Adelhausen. Sorgen var dock kortvarig då alla i laget visste förutsättningarna och att vi redan tagit oss längre än vad någon kunnat ana innan säsongen startade.

Istället kunde vi fira att vi gjort en fantastisk säsong. Ett stort firande tillsammans med vänner och alla fans, och är det något tyskar kan så är det att fira! En minst sagt oförglömlig och galen kväll och natt!

För egen del hade jag gått upp en viktklass sen förra veckan och gick nu i 75 kg istället för min vanliga vikt, 71 kg. Som vanligt bar publiken mig framåt och jag kunde ganska kontrollerat vinna med 6-0 mot Sacha Keller från Adelhausen.

Jag kan nu summera min egen insats i min debutsäsong i Bundesliga med att ha lyckats genomföra hela säsongen helt obesegrad.

I normala fall så blev säsongen 2017 ett stort misslyckande. Men I normala fall så slutar säsongen i augusti när VM är över. Bundesliga blev lite min ”andra chans” och jag känner mig extremt tacksam för att jag fick möjligheten att bevisa (för framförallt mig själv) att jag fortfarande håller högsta internationella klass.

För om sanningen skall fram så tvivlande jag extremt mycket på mig själv efter VM. Ska jag försöka sammanfatta den känsla jag hade i kroppen 10 minuter innan första matchen i min debutmatch i ligan så bestod den av blandning av spykänsla, kallsvettning och ett extremt hat mot mig själv för att jag satt mig i den positionen.

Just att jag hade satt mig i den sitsen var verkligen självförvållat och en stor chansning.

2 veckor innan VM (och 4 veckor innan bundesligadebuten) befann sig Svenska landslaget i Göteborg för det sista lägret innan VM. I en situation mot Andre Isberg landar jag rakt i sidled på min axel och får genast väldigt ont och får avbryta träningen. På lägrets sista pass är jag åter på mattan för testa om jag kan brottas. Trots stor smärta kan jag genomföra träningen och antar att smärtan kommer lägga sig inom någon dag. Dock inser jag på kvällen att något inte stämmer i kroppen då nyckelbenet står rätt ut och sviktar kraftigt om man trycker på det. Dagen efter röntgas jag och får reda på att nyckelbenet har hoppat ur led (grad 3). Jag genomför ett par träningar innan avresan till VM och bestämmer mig för att axeln inte kommer påverka mig eller min brottning. VM tar slut innan det knappt hann börja och man kan ifrågasätta om jag skulle varit med eller inte.  När jag bara vill krypa under en sten vet jag samtidigt att det bara är 2 veckor kvar till Tyskland. Frågan är om jag ska vara klokare nu än vad jag var inför VM? Tyskarna ringer mig frågar mig om allt står rätt till då de hade sett att jag ”skadat” mig i matchen.

Var på jag instinktivt svarar: -Jaja inga problem!

2 veckor senare har jag inte tränat ett brottningspass sen VM och står nu bakom en kokande läktare i Tyskland. Det har varit fotograferingar, hyllningstal och blomutdelningar till mig och Daniel Gastl innan matchen. Lagets två nya och tunga nyförvärv som skall bära fram laget. Klumpen i magen är större än 10 norrländska paltar tillsammans.

Ett frampressat leende för att dölja skräcken i själen 🙂

Vad som händer sen är indirekt redan sagt men bilderna under visar inte bara glädje utan framförallt lättnad.

 

Än idag, mer än 25 år sen jag gick min första brottningsmatch är det lustigt att man kan tvivla på om man överhuvudtaget kommer ihåg hur man brottas. På anställningsintervjuer lyfter folk fram kvalitéer och kunskaper som är mer än tio år gammal.

”jaja jag jobbade mycket med CAD 2006”

Samtidigt som en annan tvivlar på hur bra man egentligen är trots att man inte gjort annat den senaste tiden och ständigt fått bekräftelse att man vet vad man sysslar med. Det sköna är (och detta kanske man borde kommit ihåg i tvivlande stunder)  är att den känslan alltid försvinner så fort man går upp på mattan. Prestationen blir sällan sämre, eller i alla fall inte för min del.

Jag vet att jag nämt det väldigt många gånger men jag vill ännu en gång poängtera hur väl Westendorf har tagit hand om mig. Även när Lovisa och mina vänner varit med så har alla i klubben verkligen tagit emot dem med öppna armar.

Dom har verkligen förflyttat den individuella sporten brottning till en sann lagsport!

Under matchen i lördags hade något gått in i omklädningsrummet och tagit ca 150 euro från min plånbok. Detta sig är väldigt tråkigt men man ska veta att det var extremt mycket folk i arenan denna afton. När jag väl insåg detta ropade vår huvudtränare Klaus Prestele till sig laget och berättade vad som hade hänt. Sen sa han:

”Om en i laget blir bestulen så blir alla i laget bestulna” och en snabb insamling gjordes.

Tusen tack till alla i Westendorf för denna underbara säsong! Det har varit ett sant nöje att få representera TSV Westendorf!

Vielen Dank an alle in Westendorf für diese wundervolle Saison! Es war supersuper fantastik den TSV Westendorf zu repräsentieren!