Litauen dag 7..

Just nu befinner sig det Svenska landslaget på träningsläger i Litauen. Lägret är högkvalitativt med den bästa möjliga sparring man kan begära. Världsmästare, olympiska medaljörer, VM och EM-medaljörer duggar tätt på mattan. En brottningsmatta på totalt 800 kvm där 10 nationers brottare krigar om och om igen.

Lägret är intensivt och vi har befunnit oss på just mattan varje dag. Idag genomfördes två hårda pass och kroppen börjar sakna med säkert brytas ner. Tyvärr har vi inte Ingemar Gannby med oss denna gången som annars lappar ihop våra sargade kroppar. Jag fick en sportmassage av en litauisk massör igår men det går tyvärr inte att jämföra med Gannbys behandlingar som man alltid har skräckblandad förtjusning över att få.

När man under 6 dagar genomför 9 brottningspass inser man vikten av att ta hand om kroppen mellan passen. Jag och övriga landslagskillar har haft turen att ha med IG på nästan alla tävlingar och läger de senaste åren. 2015 gjorde jag otroliga 190 resdagar som brottare och jag skulle tippa att IG var med på 150 av dem. Det kanske är svårt att förstå hur en massage, eller behandling kan göra så stor skillnad men när man hela tiden tränar mot att ligga på bristningsgränsen så kan just den där behandlingen vara skillnaden till att kroppen håller och inte brister samman.

Med fötterna på jorden

För ett tag sedan fick jag en förfrågan av fotografen Jörgen Johansson om jag ville skriva en kortare text till hans kommande bok. Jag har stött på Jörgen under årens lopp då han arbetat som fotograf på NSK samt Skånskan och fotograferat brottning vid flera tillfälle.
Boken ”Med fötterna på jorden” släpps i samband med en utställning på Hovdala slott.
Här är Jörgens egna ord för att beskriva utsättningen och boken (hämtat från en artikel i NSK):

Bilderna handlar om oss och om vår värld, och inte minst vår natur och omgivning.Genom att vi tittar ner på marken så påminns vi om fördärv och om den avsaknad av respekt vi visar vår miljö, berättar han.

Han menar också att fotografierna visar hopp om nytt liv och tro på framtiden. Jörgen Johansson säger att vi behöver stanna upp och upptäcka det som finns runt omkring oss.

”I dag lever vi under så mycket stress, särskilt de yngre. Vi är dåliga på att andas ut, konstaterar han.”

Det känns hedrande att få medverka i vad jag tror kommer vara en grym bok!
Tjugofyra olika personer har skrivit var sin text i boken. Det är minst sagt ett fint sällskap jag lyckats komma med i.
Lars Dareberg – Fotograf
Moa Karlberg – Fotograf
Pia Lobell – Journalist
Carl-Johan Bauler – Journalist
Jörgen Alström – Fotograf
Magnus Laupa – Fotograf
Anna-Lena Brundin – Komiker, sångerska och författare
Kent Wisti – Präst
Anna Wallentheim – Politiker
Emil Malmborg – Fotograf
Jens Olsson – Slottschef, Hovdala slott
Anders Hansson – Fotograf
Alexander Mahmoud – Fotograf
Niclas Hammarström – Fotograf
Christoffer Hjalmarsson – Fotograf
Jan Sigurd – Författare och låtskrivare
Bodil Jönsson – Fysiker och författare
Bertil Nilsson – Journalist
Anders Mårtensson – Författare och journalist
Mats Billsten – Läkare
Aleksander Gabelic – Ordförande i svenska FN-förbundet
Caroline Alesmark – Författare
Zakarias Tallroth – Brottare
Hasse Andersson – Musiker
För alla som är intresserade av boken så går det att förhandsbeställa den.
Om du beställer innan den 16/6 så ska du få den för 325 kronor.
Den 17/6 kommer den att kosta 395 riksdaler!
Boken innehåller 256 sidor med 341 fotografier.
Beställ här: jorgen@kontinent.se

Löpning i världsklass.

Förra helgen genomförde en stor mängd svenskar göteborgsvarvet. 21 kms löpning genom Göteborgs gator. Löpartrenden har verkligen inte lagt sig och var och varannan person tyckts bränna av ett par mil i veckan. För egen del så är GBG-varvet eller andra löparlopp inget som lockar. Faktum är att som 14-åring så lovade jag mig själv att aldrig springa ett halvmaraton eller längre. Ett löfte som visade sig vara ganska enkelt att hålla.

Året var 2000 och jag och en kompis hade fått för oss att 21 km var en ”walk in the park” för atleter som oss. En 14-årig Tallroth ansåg också att han platsade i landslaget… i de flesta idrotter. Så verklighetsuppfattning var inte min starka sida på den tiden.

Jag hade som längst sprungit 8 km och tänkte att de inte skulle vara någon större skillnad om man la till 13 st. 21 km senare, skapades alltså detta löfte i samband med att jag korsade mållinjen med spikraka ben som krampat ihop sig, tårar i ögonen och mumlandes ”varför gick jag med på detta”.

På tal om löpning så sattes ett världsrekord i maraton för 2 vekcor sedan. Kenyanen Eliud Kipchopge som vann OS i Rio förra året sprang in på den smått otroliga tiden 2 timmar och 25 sekunder. Tanken var att drömgränsen 2 timmar skulle slås men oavsett så sattes ett nytt rekord med över 2 minuter. Den kända racingbanan i Monza, Italien, var tävlingsarenan och loppet var endast skapat för att Kipchoge skulle slå rekordet.

Med sig hade han ett stort gäng elitlöpare eller som de även kallas ”harar” som skulle hjälpa till att hålla farten men man bildade även en V-formation framför honom för att minska vindmotståndet.

För att få en känsla för hur fort man springer 42 km på 2 timmar så kommer här lite att jämnföra med:

man skall göra 5km på tiden 14:13 – totalt åtta och en halv gång efter varandra

400 meter på 68 sekunder – totalt 105 gånger.

Eller 100 meter på 17 sekunder – 421 gånger.

En klasssisk tanke är alltid, hur många personer i ett stafettlag måste man vara för att slå tiden? 4 personer? 3? Jag är sugen om någon annan är på. Om det nu inte vore för mitt löfte att inte springa längre sträcker. Vill ju inte göra tonårs-Tallroth besviken.

Någonstans kan man finna mig på denna bilden från år 2000.

 

Tick… Tack..

3 månader och en vecka kvar till VM i Paris.

Efter en del resande så väntar nu bara träning på hemmaplan den närmsta tiden. Med närmsta tiden menar jag i ca tre veckor innan flyget bär av till Litauen och Nordiska mästerskapen. Där efter blir det en veckas läger.

Som sagt är det 3 månader till VM vilket innebär att om man någon gång skall gasa på i träningen så är det nu. Imorse vart det ett Styrkepass med min fystränare Stellan Kjellander (som har ursprung från självaste Vinslöv). Och om någon timme är det brottning i Helsingborg som står på schemat. En vanlig dag på jobbet helt enkelt.

Hoppas att nästa inlägg bjuder på lite mer läsvärda ord.

vh Zakarias

Snabbsumering från EM

EM är över och hela den svenska truppen sitter på flygplatsen i Belgrad. Ett par timmar har slagits  ihjäl innan vi nu äntligen skall få åka hemåt (eller ja, en bensträckare i Berlin hinner vi tydligen med också).

Eftertankarna, analyser och massa ”om och men” snurrar i allas tankar.

Vårt lag lämnar Serbien med en bitter eftersmak. Svenska herrlaget lämnar EM med en femte plats som bästa placering. Jocke ”Bosse” Fagerlund inledde tävlingen i lördags med att vara ytterst nära att knipa ett brons men hade han hade tyvärr inte den lilla medgången man behöver i de riktigt jämna matcherna.

Igår gick jag själv upp på mattan, exakt 365 dagar sen jag sist stod på en tävlingsmatta. Ett år hade gått sedan OS-kvalet i Istanbul och jag insåg ganska tidigt på morgonen att jag var mer nervös än vanligt.

I första matchen väntade en kort och extremt stark Georgier. Jag hade mött honom en gång tidigare och då vunnit med med knappa 3-2 i en hård match där jag lyckades vända ett underläge i slutet.

Denna gången slutade matchen 2-1 till min fördel och det var med en lättnad jag gick av från mattan.

Även om jag innan mästerskapet pratade om att jag inte hade någon press på mig så visste jag att jag var tvungen att visa att jag fortfarande håller internationell klass.

Vinsten var inte överraskande på ett sätt men efter ett så långt uppehåll är det lätt att man blir osäker på ens egen kapacitet. Det går aldrig att jämföra träning med tävling.

Efter lite nerläggning och massage av Ingemar Gannby var det bara att börja värma upp till 8-delsfinalen mot förra årets EM-trea Aliev från Azerbaijan.

Första perioden känns helt okej och jag känner att jag har bra koll på motståndaren och tar också ledningen med 2-0. I andra perioden startar Aliev i ett högt tempo som jag ändå känner att jag svarar upp till. Dock börjar jag bli lite stum och komma efter i ett par situationer. Han gör ett halvt armdrag och följer direkt upp med en push-out vilket resulterar till att ställningen nu är 2-1 till mig. Med ca 1 minut kvar av matchen åker jag på min andra tillsägelse för passiv brottning och nu är resultatet 2-2 och Aliev leder matchen för att han har tagit den sista poängen.

När ca 20 sekunder återstår av matchen kommer jag under med min vänster. Vippar ner motståndaren och går runt på ryggen. I detta momentet går jag även in med benen i mellan vilket resulterar i att domarna dömer att jag använder benet i aktionen och mina två poäng uteblir. Jag har inte tittat på klippet igen efter matchen. Det är svårbedömd aktion då jag har mitt ben mellan hans. men frågan är om jag tar poäng tack vare benet eller inte? Jag hade nog gett mig 2 poäng om jag själv hade dömt, kanske till och med 4 🙂 men jag är ju alltid en gnutta partisk.

Till sist, så led vi i svenska laget extremt mycket med Emil Sandahl som råkade ut för vad jag skulle kalla ett brutalt grovt väpnat rån på sin semifinalplats! Jag ska inte gå in på situationen men man inser när det blir oenigheter i bedömningar så är Sverige ett litet land med lite makt i den stora brottningsfamiljen. Ingen nyhet men alltid lika tråkigt. Vi vet alltid att vi håller på med en bedömningssport och att ju jämnare det blir desto mindre marginaler och utrymme ges och varje domslut blir mer och mer avgörande.

snart hemma igen!

Alltid redo! Europamästerskapen i Serbien!

Under våren har jag hela tiden påstått att mitt fokus för säsongen varit att vara som bäst till VM i Paris i slutet på augusti. Efter som jag missade SM och Thor Masters blev det inget för min EM för min del.

Men i söndags ringde förbundskapten och berättade att tyvärr hade Besnik Shala från Falköping skadat sig, Och hans nästa fråga var om jag var redo att hoppa direkt in i hetluften.

Jag behöver tävla och jag behöver matcher så det var inget att tveka på. VM är fortfarande huvudmålet i år men självfallet åker jag till Em för att prestera. Jag går alltid för medalj när jag tävlar, om det sen går, det återstår att se. Formen är inte direkt toppad och i själva verket är vi inne i en lite tyngre fas just nu. Men samtidigt finns många positiva aspekter med att köra en extremt kort uppladdning. Danmark vann EM i fotboll 1992 då man kastades in i sista sekund då ett annat land (just Serbien om jag minns rätt) plockats bort och Marko Asell från Finland kastades in i sista sekund vid OS i Atlanta 1996 och slutade på en silverplats i brottningen. Det finns fler exempel som gör att jag åker till EM med en iställning att allt kan hända. Ingen press, ingen har koll på var jag står, en sann joker i leken!

Vad som är sen realistiskt, ja det återstår att se.

Invägning kommer ske på Lördag och tävlingen avgörs på Söndag. Vad som skall göras fram tills dess är lätta passa för få kroppen att kännas fräsch och pigg. Slipa bort ett par kilo och bara hålla mig frisk. Vahab Daneshvar har hjälpt mig med vikten då vi i en brottningsrumba plockade bort lite dövikt i form av en tand. Tacksam för all hjälp.

Håll tummarna så hörs vi lite längre fram!

 

Lägerlivet i Litauen!

Dag nr 8 av 10 möjliga är nu avklarad. På bilden ser ni delar av brottarna som deltager på lägret. Finland, Norge, Estland, Lettland och Litauens landslag finns på plats och lägret har bestått som sig bör bestått av mest brottning.

Lägerlivet består för övrigt av 4 faser: dag 1-3 den så kallade ”smekmånaden”; allt är kul, kroppen känns bra och maten smakar bra/okej. Dag 4-6: ”vardagen” då allt börjar gå lite tyngre, men man klagar inte och det rullar fortfarande på okej. Dag 7-9, ”lägerdöden”; även om det är samma som innan så smakar nu maten skit, kroppen värker, rumskamraten börjar bli för påfrestande, och allt är bara grått och trist. Dag 10; ”målvittring”; man ser slutet och inser att snart är man hemma igen Med andra ord: Maten var inte särskilt god idag.

 

 

Litauen nästa!

Vad som komma skall:

På onsdag går flyget till Litauen där ett 10 dagars läger väntar.

Svenska landslaget kommer hålla ett uppladdningsläger inför EM på bosön nästa vecka men i samråd med förbundskapen så har alltså jag och Husse valt att istället åka till Litauen för att bedriva lite tyngre träning då vårt mål är VM i augusti.

Just Vilnius och Litauen har lyst med sin frånvaro på min reselista under väldigt lång tid.

Sist jag var där var faktiskt så tidigt som 2005 då Junior-VM avgjordes i Litauens huvudstad.

Ett VM som blandade av gav. För egen del så slutade det med vinst i första matchen mot en Uzbek och sedan en förlust i andra omgången mot en Iranier. Men det starkaste minnet jag har av mästerskapet från egen del var att jag blev magdålig och spydde på mattan mot Uzbeken. Detta följdes av att personalen som tvingades torka upp spyan också fick kväljningar och hela matchen stoppades i flera minuter.

Övriga minnen från detta VM är att Jalmar Sjöberg blev Junior-världsmästare i 130 kg samt att Denni Lipic knep ett brons i 85 kg. Jalmar imponerade stort och vann sin vikt överlägset. Tittar man nu med facit i hand så gjorde Denni också en helt otrolig turnering i en vikt som innehåll mängder med blivande världsbrottare. Ghasem Rezeai, Zoltan Fodor, Ildem Cenk, Hristo Marinov, Vladimir Gegeshidze var några av deltagarna i vikten. Kan man sin brottning så vet man antagligen att meriterna består av bland annat: Ett OS-guld, ett OS-silver, två OS-brons, flera VM-medaljer och flera EM-medaljer. Det anmärkningsvärda var att ingen av dessa grabbar lyckades vinna J-VM-guldet 2005.

 

 

En jäkla massa kapillärer..

Fyra dagar från mattan tog slut igår då jag åter körde brottning på Sparta. Ni som hängt med i svängarna har kanske sett att jag befunnit mig på Mallorca i 4 dagar på ett intensivt konditionsläger.

Mallorca är ett cyklingsmecka och så tidigt på våren så skulle jag tippa att ön nästan uteslutande består av cykelturister.

Jag är fortfarande inne i en grundfas på säsongen. Målet har hela tiden varit VM i Paris 22-26 augusti och just nu ligger jag i en tyngre fas av brottning, styrka och grundkondition.

Schemat för Mallis bestod av mest långa lågintensiva pass men självklart ett par riktigt tuffa stigningar där man spränger mjölksyranivån till max.

Tanken var att börja tävla nu i April men på grund av lite olika omständigheter och att tävlingskalendern har ett litet uppehåll på grund av U-23 EM och EM så får vi nog vänta in säsongsstarten.

Med ett snitt på nästan 5 timmar på sadeln om dagen kan jag vara nöjd med resultatet. Kroppen har svarat väldigt bra och min mjölksyratröskel ser ut att ligga på en hög nivå. Jag åkte hit men det viss osäkerhet på cykelformen då sista rundan jag gjorde innan avresan inte kändes överdrivet positiv. Just det passet var de sista av en hård vecka så min officiella bortförklaring var att jag var sliten. (Men den kör man ju varje gång det går dåligt så den förklaringen är alltid en opålitlig källa).

Det stora Mandomsprovet på resan var den klassiska Sa Calobra-klättringen på lite mer än 700 höjdmeter. Med stor draghjälp gick jag i mål på 40 minuter vilket jag så här i efterhand är väldigt nöjd med även om jag tror det finns tid att plocka på distansen.

Vägen upp (och även ner) för Sa Calobra!

Till sist vill jag gratulera Zakarias Berg och Alex Kessidis som genomförde två extremt bra turneringar och bärgade två guldmedaljer på U-23 EM! Detta var Sveriges första guldmedaljer för herrar på U-23 EM någonsin. Extremt stabil brottning från bådas håll. Även Elin Nilsson gjorde en väldigt bra turnering då hon knep en fin silvermedalj. Husse som jag själv har sparrats med under våren gjorde mästerskapsdebut i 66 kg. Efter en vinst i första slutade hans turnering i andra omgången då han förlorade mot en vass Azer.

Nu bär det av till Helsingborg för ännu ett brottningspass!

Hej så länge!

 

Inflation på EM-guld?!

Drivkraften att åstadkomma något har aldrig varit högre. Fler och fler svenskar byter ut sin vardagsmotion för att istället fokusera på ett bestämt mål, en viss prestation och att ”åstadkomma något”.

Det kan vara en ”svensk klassiker”, ett marathon, ett extremlopp eller något annat.
Man skulle kunna säga att det är hämtat från elitidrottens tänk. Att allt slit man lägger ner på träning inte bara sak handla om att uppnå fysiskt välbefinnande. utan att man istället ska få tillfredsställelsen via en bedrift, prestation eller ett resultat.

Samtidigt så är vi alla människor (som man kan läsa i boken ”tänka snabbt och långsamt”) lata och det ligger i vår natur att hela tiden leta genvägar, hitta kryphål och ta de beslutet som är enklast, minst jobbigt och som leder oss snabbast fram till vad vi vill påstå är framgången.

Jag får många gånger känslan att ”genvägstänket” svartmålar människors prestationer. Man vill kunna påstå att man åstadkommit något tidigare än vad man egentligen förtjänar. man vill hitta genvägar tillf framgång.

Jag själv fungerar självfallet på samma sätt. Under flera år kallade jag mig t ex för en svensk landslagsman i brottning utan att aldrig ha gjort ett stort internationellt mästerskap. Visst jag gjorde några tävlingar i Finland och något nordiskt mästerskap för svenska landslaget men för att sätt det relation till fotbollen så var det lite som att bli uttagen till januari-turneringen där endast de allsvenska spelare blev uttagna.

Tanken om just detta slog mig när en annons från en PT i Malmö poppade upp i mitt flöde. Personen i fråga marknadsförde sig som 4-faldig Europamästare i BJJ. Min första tanke var att det var konstigt att jag inte kände till honom om han nu vunnit 4 st EM-guld. Speciellt då jag följer de flesta kampsporter och skulle påstå att jag är bra mycket mer insatt än gemene man.

Efter lite efterforskning visade sig att han hade vunnit 2 st EM-guld för juniorer i ett visst bälte som inte var det högsta och sen något år senare 2 EM-guld i ett bälte som var långt från den högsta klassen.

Men det som överraskade mig mest när jag titta på resultatlistorna för Europamästerskapen i BJJ 2017 var den oroliga mängd guld som delades ut. I mellanvikten för herrar år 2017 korandes inte mindre än 32 stycken Europamästare.

Jag kan tycka att brottningen ibland borde titta på BJJ och andra kampsporter när det gäller garderingar. Hos oss finns bara en kategori. Vill man som vuxen nybörjare tävla så löper man stor risk att få möta en etablerad brottare i första matchen. Teoretiskt sett skulle man kunna få möta en Europamästare, Och då har vi ju bara en Europamästare så det hade självfallet varit en katastrofal missmatch.

Systemet med bälten och olika kategorier har verkligen sina fördelar, Men att kalla 32 personer i samma viktklass för Europamästare är att skapa inflation på titeln ”bäst i Europa”. Framförallt blir  det synd om den som vinner i den högsta och svåraste klassen som nu får dela vinsten med 32 andra.

Precis som jag skriver här ovan så vill vi gärna nå framgången innan vi har uppnått den. Mediasamhället pressar oss verkligen mot att ”lycka” och att lyckas utåt sätt handlar om att ”vara någon” eller att ha ”åstadkommit något”. Men bedrifter kan väl inte vara för enkla om man innerst inne skall känna sig nöjd med dem, och känna att man faktisk åstadkommit det man strävat efter?

Att man som ambitiös och målmedveten junior i brottning, marknadsför sig som t ex ”Swedish Champion” när man vunnit Junior-SM är lite som att spendera pengar innan man tjänat in dem. Om man sen några år senare skulle bli svensk mästare så har redan segerkonfettin lagt sig på marken och festen är redan slut. När man gör en bedrift större än vad den är så sänker man per automatik en den bedriften som borde varit större (sen att vinna J-SM i brottning är verkligen en merit man borde vara stolt över och inget annat).

Janni Larsson som man kan se i SVT:s ”Mästarnas mästare”, blev 2014 Sveriges första världsmästare i svart bälte. En historiskt prestation i ett perspektiv men samtidigt så var detta hennes 5:e VM-guld. Prisutdelningen, nationalsången och presentationen av ”the new World champion” hade hon redan varit med om 4 gånger tidigare.

Janni Larsson får som tur är ett ärligt erkännande via MM-programmet men innan dess så delade hon Världsmästar-tron med en drös andra svenskar.

Men som sagt, vi är alla lata i grunden och letar genvägar i vårt undermedvetna, Vi vill helst nå framgången innan vi genomfört bedriften.

Dock gäller detta inte alla (och jag pratar verkligen inte om mig själv här). Det finns de där unika människorna som inte bryr sig om vad andra tycker och tänker. De drivs att maximera prestationen och att genomföra en resan mot att bli bli bäst, Att vägra lyssna på huvudet när den säger att man borde ta en genväg. Man vill hellre besegra alla än att dela ett guld.

Här är som tur världen enkel, ärlig och rättvis, för dessa bli oftast också mest framgångsrika.

×