Exklusivt inredningsreportage!

Som en fluffig inredningsdröm – välkommen hem till Bloggen och dennas juldesignade hem. Det är pasteller, bleka och romantiska vinterfärger och en sprakande brasa som pricken över i:et.

 

Haha.

Eller inte.

Utanför möts du av en (numera) enögd stentomte som äldsta ungen tillverkat på förskolan för en hel hög massa år sedan. Som en överviktig stensoldat vaktar den ytterdörren.

Där inne är det blandat. Julstjärnor i papp (några trasiga), en vit plastgran, några tomtar, trötta halmbockar och självhäftande fönsterdekorationer som förpassats till ungarnas rum eftersom jag måste dra gränsen för smaklöshet någonstans.

 

Här vaktar jag.
Här vaktar jag.

 

De små monstren i röda luvor dyker upp där du minst anar det.
De små monstren i röda luvor dyker upp där du minst anar det.

 

Dubbelseende adventsstjärna, djärvt beskuren så att inget trasigt syns.
Dubbelseende adventsstjärna, djärvt beskuren så att inget trasigt syns.

 

Himmelsk änglalikhet med touch av lucia.
Himmelsk änglalikhet med touch av lucia.

 

En snögubbe. Inomhus. Fönsterdekoration som kan användas om och om igen. Tjohoo!

 

Blindbockar.
Blindbockar.

 

SNÖ!!! (usch)
SNÖ!!! (usch)

 

Så...jovial?
Så…jovial?

 

Hej tomtegubbar slå i glasen...
Hej tomtegubbar slå i glasen…

 

Hotfull tomte med höjd yxa.
Hotfull tomte med höjd yxa. Notera det maniska leendet.

 

Smakfull vit plastgran.
Smakfull vit plastgran.

 

Anledningen till förevigandet av Bloggens stiligt dekorerade julhem var att det var för kallt att gå ut. Ni kan också ta det som ett litet fototips: plåta inomhus liksom.

Ni vet ju hur frusen Bloggen är. Bloggen gillar inomhus.

Är det maj snart?

På återseende.

Historien om Kränkt

Eller, hon heter ju inte egentligen Kränkt/LättKränkt/VäldigtLättKränkt. Hon heter Lakrits. Eftersom hon är svart. Ni vet hur det är att försöka komma på namn…

Hon har bott hos mig, ihop med sin polare Müsli – se länk här – i drygt ett år. Müsli är en fotomodell av rang, ställer alltid upp (nästan i alla fall) och är generellt en stabil äldre kattherre som inte bekymrar sig om oviktiga saker som höga ljud, plötsliga rörelser eller liknande.

Lakrits har dock varit helt tvärtom. När hon flyttade hit klättrade hon förvisso direkt upp i mitt knä men om jag andades så flög hon skräckslaget iväg och om jag, Gud förbjude, nös eller hostade så fick jag i princip skrapa ner en skräckslagen och sur katt från innertaket.

Idag är hon dock en helt annan katt som alltid ska vara nära och kelas med. Då dreglar hon stora pölar och hon har sina utvalda favoritmänniskor som hon hämningslöst dyrkar.

Men Lakrits är fortfarande väldigt mycket sin egen. Hon ställer  inte upp på saker hur som helst och det där med kameror har hon skytt som pesten. Visst fick jag fjäska idag när hon lagt sig i min säng för att sova, men hon sprang inte iväg med sin vanliga kränkta min utan suckade mest och försökte antyda att jag kanske skulle upphöra med att trycka upp ett 35-millimetersobjektiv i morrhåren på henne.

Lakrits är också extremt lättkränkt och har alltså övat in en min som visar detta och är i det närmaste att betrakta som professionell i detta avseende. Jag är bara tacksam att hon inte verkar vara långsint.

Fotomässigt är nackdelen med kattskrället att hon är svart. Svarta djur är generellt svårare att plåta men jag gör så gott jag kan. Det är ju inte så att Lakrits är den typ av katt man kan släpa in i en studio med perfekt ljussättning – då hade hon troligen varit kränkt resten av sitt liv.

Ljuset i bilden är enbart naturligt från fönstret i mitt sovrum, kameran är en Nikon D7000 med ett Nikon 35 mm. ISO 640, 1/160 sekund och f/1.8.

 

dsc_8965

 

dsc_8969

 

dsc_8974

 

dsc_8980

 

dsc_8981

 

dsc_8982

 

dsc_8986

 

dsc_8988

 

dsc_8991

 

dsc_9004

 

dsc_9015

 

dsc_8953

 

dsc_8960

 

dsc_8961

 

 

På återseende.

 

Inte full

Oftast är det ju fullmånen som får mest uppmärksamhet, av naturliga skäl: den är stor, rund och vacker och förknippad med mystiska saker som ylande varulvar och så vidare.

Men månen har ju fler faser som det också går att fotografera. Faktum är att det inte behövs någon avancerad utrustning för att få till en vettig månbild. Bilden nedan är tagen med en Nikon D7000 med objektivet 75-300 mm. Jag har fotat handhållet och i RAW-format för att få så mycket information som möjligt att arbeta med. Den är lite lätt redigerad och sedan beskuren.

 

ISO 125, 1/400, f/5.6
ISO 125, 1/400, f/5.6

 

Jag tycker att det blir ett större djup i bilden när det inte är en fullmåne, som lätt kan bli ganska så platt på bild.

På återseende.

Outhärdligt varm överraskning för fotografen

Kollade ni bloggen igår? Då vet ni att jag hängde med mina kompisar i Hässleholm på en mycket intressant övning. Ni vet inte vad övningen gick ut på, och inget kommer heller att avslöjas idag. Som plåster på såren ska ni istället få hänga med på en annan övning i Hässleholm, dock inte med brandmän från stadens räddningstjänst.

Det som hände igår var att vi kom tillbaka från den hemliga övningen och jag värmde glatt min mat i micron när jag blev beordrad att infinna mig i vagnhallen eftersom besök tydligen väntade. Det lät ju i och för sig märkligt men jag satte undan lunchen igen (med en suck) och travade nerför trapporna för att upptäcka att brandmän från Höganäs räddningstjänst väntade – en riktigt glad överraskning såklart och imorgon är det faktiskt exakt ett år sedan jag träffade dem för allra första gången.

Vi bestämde träff efter lunch (jag har fått ju fått lära mig att en mätt brandman är en bra brandman), för lite fotografering av deras nästa övning i Eldkvarn, som ju är Hässleholms övningshus.

Så idag ska ni få träffa en drös bekanta ansikten: Henrik Persson som är operativ chef, brandmännen Linus Pråme, Marcus Fridlund, Milic Sremcevic och Henrik Sjöstrand samt en helt ny bekantskap: Johan Ling.

Övningen som jag har fotat nedan handlar om värmebelastning och de gånger jag har plåtat har det vara traditionella rökövningar i varmt eller kallt format, så detta var en helt ny upplevelse. Här fanns dock ingen rök utan det var bara varmt, oerhört varmt. Jag kunde bara sitta på huk och fota i max 15 sekunder i taget, sedan var det outhärdligt. Ni vet ju hur jag på ett närmast kränkt sätt brukar gnälla över att jag alltid fryser? Detta var definitivt tvärtom. Jättetvärtom. Svetten rann och jag var noga med att inte råka röra trappräckena (förmodat supervarma)  när jag som en skållad (!) fotografråtta enträget kilade upp och ner för trappan som ni ser på bilderna.

 

 

Dags att ta nya tag efter lunchen och förbereda för nästa övning.
Dags att ta nya tag efter lunchen och förbereda för nästa övning.

 

Eldkvarn, Hässleholms räddningstjänsts övningshus.
Eldkvarn, Hässleholms räddningstjänsts övningshus.

 

Henrik P förklarar övningsupplägget.
Henrik P förklarar övningsupplägget.

 

Först in är Linus, Henrik S och Marcus.
Först in är Linus, Henrik S och Marcus.

 

Och Milic och Johan väntar där ute på sin tur.
Och Milic och Johan väntar där ute på sin tur.

 

Där inne är uppdraget att turas om att oavbrutet såga och göra knäböj med kettlebells...
Där inne är uppdraget att turas om att oavbrutet såga och göra knäböj med kettlebells.

 

Allt medan Henrik P bombarderar brandmännen med kunskapsfrågor.
Allt medan Henrik P kontinuerligt bombarderar brandmännen med kunskapsfrågor.

 

Det är otroligt varmt och brandmännen är fullt klädda för rökdykning - sammanlagt väger utrustningen ca 25 kilo.
Det är otroligt varmt och brandmännen är fullt klädda för rökdykning – sammanlagt väger utrustningen ca 25 kilo.

 

dsc_8374

 

dsc_8379

 

När luften börjar ta slut så är ordern att de ska ge sig ut och det ser ut att vara på rejält trötta ben.
När luften börjar ta slut så är ordern att de ska ge sig ut och det ser ut att vara på rejält trötta ben.

 

Väl ute ska de tomma luftpaketen bytas ut innan det är dags att gå in igen.
Väl ute ska de tomma luftpaketen bytas ut innan det är dags att gå in igen.

 

dsc_8447

 

dsc_8429

 

dsc_8424

 

dsc_8459

 

dsc_8477

 

dsc_8466

 

dsc_8463

 

Nästa uppgift blir att släpa de tunga övningsdockorna uppför trappan inne i Eldkvarn och Henrik S är först ut.
Nästa uppgift blir att släpa de tunga övningsdockorna uppför trappan inne i Eldkvarn och Henrik S är först ut.

 

Han tappar greppet och kämpar hårt med att få med sig dockan upp.
Han tappar greppet och kämpar hårt med att få med sig dockan upp.

 

När den retfullt glider av igen så erkänner Henrik sig besegrad i alla fall för stunden.
När den retfullt glider av igen så erkänner Henrik sig besegrad i alla fall för stunden.

 

Därefter är det Marcus tur och han tar sig upp på första försöket.
Därefter är det Marcus tur och han tar sig upp på första försöket.

 

Henrik S gör ett tappert försök att le mot den närgångna fotografen.
Henrik S gör ett tappert försök att le mot den närgångna fotografen.

 

Jag ska låta Henrik P förklara vad de pysslade med, mitt svammel riskerar nog mest att göra er förvirrade… Han gör också väldigt klart varför de övar som de gör, kanske sticker han ut hakan litegrann, det är jag inte tillräckligt insatt i branschen för att kunna veta, men jag kan tycka att han lyfter något ganska så viktigt när han pratar om tidsmätningar.

Vi hade vår vanliga måndagsövning. Då åker vi till olika övningsobjekt, denna gång i Hässleholm. Ett skift håller beredskapen hemma och ett kan i lugn och ro öva. Denna gången handlade det om att öva tre olika saker i vår förmåga att genomföra insatser vid brand i byggnad. Insatstiden delas in i anspänningstid, alltså 90 sekunder för heltid och vår RFG och 5 min för deltid vars uppgift är att säkerställa fönsterutrymning, samt körtid och angreppstid. 

I vår handlingsplan har vi formulerat olika prestationsmål som våra operativa styrkor ska klara av. Bland annat har vi som mål att ha en insatstid på max 10 min för 90% av invånarna i kommunen. Det innebär att från att larmet går ska släckbilens personal inleda rökdykningen och stegens personal kunna vara på 8:e våningen och fönsterutrymma.

Därför måste vi bryta ner angreppet i olika delar och trimma detta. Så idag körde vi slangdragning i trapphus, dörrforcering och vi avslutade dagen med en rejäl värmebelastning. Värmebelastningsövningar behöver man ibland för att känna sina gränser och identifiera hur man reagerar när värmen påverkar en. I samband de tunga övningarna får personalen en rad frågor och man märker hur hjärnan stänger av självklara saker som man annars lätt klarar av.

Vi har ganska lätt för att kritisera andra för att man inte klarar sina olika åtagande. Vi, alltså räddningstjänsten, har inte riktigt sopat framför egen dörr. Ingen mäter vår förmåga när vi anländer en olycksplats men vi mäter varje sekund det tar för SOS att larma ut och är snabba med att kritisera när inte tiderna för förlarmen och huvudlarmen hålles. Och då pratar vi sekunder mot att det kan ta flera minuter av oförmåga i själva angreppet. Där lägger vi ganska mycket fokus.

Det stora problemet är att ingen kontrollerar hur vi efterlever vår förmåga och kommunernas handlingsprogram tenderar bli ett myller av siffror och text som ingen kan utläsa vad man klarar eller inte klarar. Det är ju Länsstyrelsen som är tillsynsmyndighet men de kontrollerar bara texterna i handlingsprogrammen. Jag har aldrig hört att man oförberett velat se hur lång tid det tar för exempelvis en höjdenhet att resa mot en balkong från det att kraftuttaget läggs i tills personalen befinner sig på 8:e våningen och kan inleda en fönsterutrymning. En uppgift alla ska klara med hus på 4-8 våningar oavsett var man befinner sig i landet. Den tiden plus körtid plus anspänning är reglerad till 10 min.

Varför jagar vi sekunder i utlarmning när vi i princip inte bryr oss om hur det går när vi kommer fram? Många använder uttrycket ”En olycka eller insats ser aldrig likadan ut” men jag köper inte det.

 

Den mörka miljön inne i Eldkvarn var en utmaning att fotografera i och det krävs en hyfsat kraftfull extern blixt för det jobbet, normalt sett använder jag inte blixt men det befintliga ljuset var nästan lika med noll, så övningen blev en utmaning även för mig.

Och jag är väldigt glad att det inte var jag som behövde såga och göra knäböj, det säger jag ju bara.

På återseende.

 

Bloggen vågar inte avslöja något…

…men några bilder ska ni få i alla fall.

Jag har tillbringat halva dagen i Hässleholm, som vanligt i sällskap med räddningstjänsten och det är inte heller ovanligt alls att det är Grupp 4 som står i centrum. Nu igen.

Det var övning, en riktigt intressant och fotoinspirerande sådan. Det är bara ett problem – den är hemlig ett tag till. Jättehemlig, typ.

Så om några veckor ska ni få följa med Grupp 4 och få veta exakt vad de gjorde, men redan idag ska ni få se några väl valda bilder från dagen. Bloggen åkte inte tankbil, som Bloggen oftast vill göra, utan i 2080 ihop med insatsledaren Per. I övrig möter ni övningsledarna Christian och Daniel och i styrkan är det Lasse, Roger, Jonatan, Johan och Mattias som sliter så att svetten rinner, trots dagens minusgrader.

 

Per
Per

 

Christian
Christian

 

Daniel
Daniel

 

Lasse
Lasse

 

Roger
Roger

 

Mattias
Mattias

 

Jonatan
Jonatan

 

Johan
Johan

 

I väntan på att övningen ska börja.
I väntan på att övningen ska börja.

 

Larmet har kallats ut.
Larmet har kallats ut.

 

 Vi rullar mot insatsen.
Vi rullar mot insatsen.

 

Befälsbilen 2080.
Befälsbilen 2080.

 

Rätt som det är så kliver insatsledaren rakt ut i terrängen - det är ju bara att försöka hänga på.
Rätt som det är så kliver insatsledaren rakt ut i terrängen – det är ju bara att försöka hänga på.

 

_dsc4315

 

dsc_8272

 

dsc_8137

 

dsc_8330

 

dsc_8284

 

I nästa inlägg blir det också räddningstjänst och då med helt slutkörda brandmän. Brandmän som till slut inte ens orkar stå upp. Jag råkade nämligen faktiskt springa på en annan samling av ”mina” brandmän idag, helt oplanerat, så jag passade på att bilddokumentera en del av deras dag också. Två flugor i en smäll liksom.

På återseende.

Skärpedjup som avlivade en kamera

I dag blir det lite enkla tips här i bloggen och jag tänkte rikta in mig på det här med skärpedjup – och mer specifikt den korta varianten.

Kort skärpedjup kan förklaras enkelt: suddig bakgrund. Eller förgrund. Eller både och, beroende på hur bilden är komponerad.

Jag har nämnt förut att man bör lära känna sin kamera så att man åtminstone kan hantera lägena för slutarautomatik och bländarautomatik, det heter lite olika på olika kameror – jag använder Nikon och idag ska vi prata om läge A, dvs när du själv väljer bländare och kameran därefter hostar ur sig en lämplig slutartid för att få en så bra bild som möjligt.

Bländare = hur stort ljusinsläppet är under den tid som bilden tas.

Bilderna nedan är fotograferade med Nikon D7000 (som dog efter att sista bilden på katten togs, verkligen jättedog, – den är megaultradöd) och med ett väldigt trevligt litet fast objektiv på 35 mm. Fördelen med det objektivet är framförallt dess ljuskänslighet: det går at välja en så stor bländare som 1.8 och det ger ju riktigt bra förutsättningar för fotografering med kort skärpedjup.

Ju mindre bländare, alltså ju högre tal, ju större del av djupet i bilden blir skarpt.

 

dsc_4634

 

dsc_4653

 

dsc_4643

 

dsc_4608

 

dsc_4650

 

dsc_4649

 

dsc_4631

 

dsc_4626

 

dsc_4618

 

dsc_4684

 

dsc_4680

 

dsc_4679

 

Bilderna på vinternaturen är fotade på ISO 125 och en bländare som varierar mellan 2.8 och 3.5. Bilderna på katten har största möjliga bländare på 1.8. Sedan har kameran fått välja hur snabbt bilden ska tas och jag har hållit redigering till ett minimum.

De två första bilderna är lite speciella: de är dubbelexponeringar där den ena bilden är tagen rakt ner i snön som idag var isig och alltså inte hade en slät och tråkig yta. Resultatet blev att löv och rönnbär befinner sig bakom en väldigt oputsad fönsterruta och jag är riktigt nöjd, särskilt med bären.

 

 

 

 

Hur avancerat som helst – nere i en grop

Det här inlägget är fortsättning på det kyligt blåsiga inlägget om komplicerad och repfylld utomhusräddning med räddningstjänsten i Höganäs (länk här). Och om ni minns så skrev jag att den där specialfunktionen som brandmännen i Höganäs ägnar sig åt, avancerad räddning, inte bara innefattar ren klättring utomhus vid stup och klippor. AR-gruppen (ni ser – jag börjar haja jargongen) löser även andra komplexa uppgifter, som till exempel att undsätta personer som befinner sig på mer eller mindre (ofta mer) knepiga ställen.

Jag var i alla fall helt överlycklig över eftermiddagens övning, och detta av två anledningar:

1) vi var inomhus och Bloggen uppskattar inomhustemperaturer väldigt mycket mer än dito utomhus.

2) Det var en helt ny miljö för mig att fotografera i och det är alltid en extremt peppande utmaning. Just här var det trångt och kvicka truckar for kontinuerligt hit och dit som små flitiga arbetarbin, samtidigt som olika gigantiska maskiner slamrade och väsnades. En speciell miljö helt enkelt.

Följande scenario var utgångspunkten för insatsen.

AR-gruppen får larm till Lindab Metallindustri i Grevie. Medvetslös person nere i grop under en klippmaskin. Gropen används för att samla upp spillplåt och personen har utfört städning av gropen när han föll ihop. Personal får ingen kontakt med honom. Indikationer på att personen lider av epilepsi.

Brandmännen och ambulanspersonalen möts upp av en av företagets anställda som visar dem till den stora monstermaskinen som är placerad ovanför en elva meter djup grop. Långt där nere (det hissnar lite i magen) kan jag, med hjälp av kamerans teleobjektiv, skymta en lealös docka som är omgiven av vasst metallspån och spillbitar.

Räddningspersonalen agerar snabbt och innan jag hinner reagera så är linor fästa på olika ställen och Magnus från ambulansen är på botten av schaktet, nere hos den medvetslöse mannen. Det går ytterligare ett par minuter och sedan kommer den anställda som sköter maskinen och hon berättar att det snabbt blir dålig luft nere under maskinen och att företagets säkerhetsföreskrifter därför säger att en person endast får vistas i gropen max 15 minuter åt gången.

Räddningspersonalen måste snabbt ställa om till den nya informationen och bedöma hur lång tid Magnus befunnit sig nere hos den skadade och därefter går det undan – strax dyker både Magnus och docka upp vid kanten och Mats kollar mobilen och konstaterar att insatsen är godkänd tidsmässigt.

När händelsen gås igenom efteråt är alla rörande överens om att övningen inne på Lindab var väldigt värdefull ur erfarenhetssynpunkt och att scenariot inte på något vis är orealistiskt.

 

Framme vid den stora klippmaskinen.
Framme vid den stora klippmaskinen.

 

dsc_7311

 

Elva meter ner ligger den medvetslösa personen.
Elva meter ner ligger den medvetslöse personen.

 

Det faller på sjuksköterskan Magnus lott att klättra ner till botten av gropen.
Det faller på sjuksköterskan Magnus lott att klättra ner till botten av gropen.

 

dsc_7320

 

Andreas och Mats håller kontakten med Magnus.
Andreas och Mats håller kontakten med Magnus.

 

Här får styrkan information om att tiden man bör befinna sig i klippgropen är ytterst begränsad.
Här får styrkan information om att tiden man bör befinna sig nere i klippgropen är ytterst begränsad.

 

dsc_7345

 

dsc_4148

 

dsc_7335

 

Magnus är på väg upp med den nödställde.
Magnus är på väg upp med den nödställde.

 

Öppningen är ganska smal.
Öppningen är ganska smal.

 

Men det är inga problem - dockan är i säkerhet och Mats kollar av hur lång tid räddningsinsatsen pågått.
Men det är inga problem – dockan är i säkerhet och Mats kollar av hur lång tid räddningsinsatsen pågått.

 

Det var allt från Höganäs för den här gången. Kanske får ni träffa det här härliga gänget igen i framtiden, som vanligt vet man aldrig med den där hysteriskt fotograferande Bloggen…

Men jag kan ju i alla fall lite lätt avslöja att jag ska, om inget oförutsett inträffar, kamerastalka räddningstjänstfolk nästa vecka. Det blir en speciell övning och det är ett upplägg som är omgärdat av hemlighetsmakeri deluxe för att styrkan som ska delta inte ska råka  få kännedom om några som helst detaljer.

På återseende.

Hur avancerat som helst i galen blåst

4160 får larm om person, svår belägenhet, klippa ute i havet. Platsen är Hovs Hallar. En sportklättrare har fallit och hänger utanför klippkanten som är ovanför vattnet. Han är svårt medtagen men talbar. Kan inte ta sig upp själv.  

Räddningstjänsten Båstad på plats. Möter upp vid parkeringsplatsen Hovs Hallar. 

Detta var den inledande informationen som nådde räddningstjänsten och ambulansen i Höganäs. Vi, dvs jag, Linus och Erik från räddningstjänsten i Höganäs var redan på plats, efter en brant nedförsbacke och klurigt klättrande på ogästvänliga klippor.

Långt nedanför den klippa vi stod på dinglade den skadade klättraren (gestaltad av en huvudlös docka) i den hårda vinden. Denna blåst var definitivt ett kapitel för sig. Jag hade tjockt och rejält underställ och en goretexoverall, vantar och min mössa neddragen över halva ansiktet, men vinden letade obönhörligt upp varenda exponerad millimeter hud och stack den som med sådana där tusen nålar och ljudet nere vid vattnet var som trettio skenande godståg ungefär. Jag skojar inte. Men det är ju svårt att välja väder så jag bet ihop och placerade mig på en klippa med utsikt över själva insatsplatsen. Jag blev snabbt varse om att kameran med teleobjektiv var ett lätt offer för vinden, jag fick i princip hålla emot åt andra hållet för att kunna hålla kameran stilla. Aldrig förr har jag fått så många oskarpa bilder under en fotografering.

Räddningstjänsten i Höganäs har ni ju stött på flera gånger här i bloggen, i våras var det också bilder på selar, rep, hjälmar och röda kläder när de arrangerade vårövning i Söderåsens nationalpark. Brandmännen i Höganäs, ihop med sina ambulanskollegor, är ju specialister på avancerad räddning – det vill säga exempelvis höjdräddning eller räddning ur trånga utrymmen.

-Vi är en regional resurs tillsammans med ambulanssjukvården och hanterar i första hand Skåne men kan även hjälpa till i angränsande län, berättar Henrik Persson som är operativ chef för räddningstjänsten i Höganäs.

I dagens inlägg ska ni får se hur den skadade klättraren, som är illa ute i sin hängande position, räddas och sedan transporteras i bår över till de brandmän som står på andra sidan. När det är dags för själva transporten så byts dockan ut mot Åsa, i vanliga fall styrkeledare i Förslöv.

I övrigt så är det Andreas och Magnus från ambulansen i Höganäs, Ulf och Mats från räddningstjänsten i Höganäs och Andreas från Räddningstjänsten i Laholm som ni ser på bilderna.

 

Det bär nerför. Och nerför.
Det bär nerför. Och nerför.

 

Och sedan uppför. Uppe på klippan avslöjar repet att något hänger i dess andra ände.
Och sedan uppför. Uppe på klippan avslöjar repet att något hänger i dess andra ände.

 

Utsikt från motsatt klippa, dit jag raskt (vem försöker jag lura?), begav mig. Mitt sällskap är från räddningstjänsten i Laholm och heter Andreas.
Utsikt från motsatt klippa, dit jag raskt (vem försöker jag lura?), begav mig. Mitt sällskap är från räddningstjänsten i Laholm och heter Andreas.

 

Ambulansen är på plats, de har samma klättringskunskaper som brandmännen.
Ambulansen är på plats, de har samma klättringskunskaper som brandmännen.

 

Den skadade sportklättraren ska räddas. Andreas och Magnus diskuterar taktik.
Den skadade sportklättraren ska räddas. Andreas och Magnus diskuterar taktik.

 

Snart är Ulf och kollegan Mats på plats på min sida av klippformationen.
Snart är Ulf och kollegan Mats på plats på min sida av klippformationen.

 

Mats.
Mats.

 

Ulf.
Ulf.

 

Linan ska över till andra sidan där ambulanspersonalen befinner sig. Första kastet misslyckas dock.
Linan ska över till andra sidan där ambulanspersonalen befinner sig. Första kastet misslyckas dock.

 

Men andra gången går det bättre.
Men andra gången går det bättre.

 

dsc_7219

 

dsc_7221

 

De trixar och donar med repen för att bygga en linbana till räddningsbåren.
De trixar och donar med repen för att bygga en linbana till räddningsbåren.

 

dsc_7231

 

dsc_4066

 

dsc_7237

 

dsc_7245

 

dsc_4048

 

Det tunga arbetet med att få upp den skadade har påbörjats.
Det tunga arbetet med att få upp den skadade har påbörjats.

 

dsc_4033

 

Och till slut är mannen i säkerhet.
Och till slut är mannen i säkerhet.

 

Det är dags för transport av den skadade och det är alltså Åsa som spänts fast i båren och som ska göra resan över vattnet mellan de två klipporna.
Det är dags för transport av den skadade och det är alltså brandmannen Åsa som spänts fast i båren och som ska göra resan över vattnet mellan de två klipporna.

 

dsc_4089

 

Det ser inte bekvämt ut. Alls.
Det ser inte bekvämt ut. Alls.

 

dsc_4103

 

dsc_7278

 

Men snart är hon i säkerhet på andra sidan.
Men snart är hon i säkerhet på andra sidan.

 

dsc_7284

 

Men, som ni läste ovan, så är det ju inte bara ren klättring utomhus som AR-gruppen ägnar sig åt. Deras specialistkunskaper används även i många andra typer av räddningsinsatser och i nästa inlägg ska ni få hänga med till ett helt annat ställe där en nödställd person ska undsättas från en verkligt knepig position.

På återseende.

Den väldigt jättesanna sanningen

Att vara fotograf är inte alltid en dans på rosor. Japp, sorgligt men sant. Det är många konstiga positioner med förvridna fotografleder (för att få den där perfekta bilden, ni vet), vidriga väderdagar och vid hopplöst många tillfällen fotomodeller med initiativrika ungar och djur som inte samarbetar/vill äta upp sagda fotograf.

Missförstå mig inte, det är underbart kul men någon jefla glamour är det inte i vardagsslitet för en amatörfotograf.

Och som om inte sakerna uppräknade ovan vore nog så har just den här fotografen tagit sig an att fotografera räddningstjänst. Vet ni hur långt ifrån rosa fluff, ljusa fina miljöer med vita fondväggar och perfekt ljussättning som det är? Inte? Då ska jag förklara lite mer exakt hur det är att vara räddningstjänstfotograf.

Och ja, jag har valt det själv. Det var inte ens meningen att det skulle bli så omfattande och att mina brandkårsbilder skulle bli så väl publicerade och liksom lite kända (åtminstone inom brandbekämpningsbranschen). Men det blev som det blev – man skulle kunna säga att jag åtminstone har fått öva mina fotografkunskaper lite grann.

Det är oftast så att de där brandbilarna är riktigt blanka och fina – de vårdas väl och tvättas ofta. Vilket är ett himlans mög för en fotograf som inte upptäcker att allt speglas i lacken. Jag har många bilder på mig själv, väldigt omedvetna selfies. Tack gode Gud för den digitala tekniken.

 

Välpolerad och spegelblank.
Välpolerad och spegelblank.

 

Ibland blir man inlurad i situationer som inte är fotograferingsoptimala. Insikten om att man befinner sig i korgen på en stegbil som når 30 meter på höjden och i blåst och ettrigt regn ska försöka fotografera ”utsikten”, den insikten kan komma när det redan är för sent och den där stegbilen är en liten plupp långt där nedanför – i höjd med den stenhårda asfalten. Jag skriver utsikt inom citationstecken. Jag tittade nämligen inte så mycket ut. Jag fipplade till några inställningar på kameran (med darrande fingrar) och den långa slutartiden gjorde att jag tvingades använda brandmannen bredvid mig som stativ. Stativ för både mig och kameran (fast jag låtsades inte alls om att det var jag som behövde mest stöd) – samtidigt som brandmannen ifråga glatt påtalade att man kunde se hela samhället. Jag kisade genom den lilla sökaren på kameran och höll mer eller mindre andan hela tiden . Det var närapå läge för hjärt- och lungräddning när vi väl nådde fast mark igen.

 

"Man ser hela Höganäs!" Eh, ja. Just det.
”Man ser hela Höganäs!”
Eh, ja. Just det. Kul.

 

Deltidsbrandmännen övar i princip bara kvällstid. Och det är ju fine under senvår och sommar. Men resten av året är Sverige mörkt, murrigt och grått. I detta mörker ska fotografen försöka få till häftiga, eller åtminstone mediokra (ambitionen sjunker efter ett tag), bilder, utan att använda alltför mycket blixt. Fotografen är nämligen inget entusiastiskt fan av blixt utan föredrar befintligt ljus. Kruxet är ju då att det ljuset alltså under större delen av året befinner sig i en helt annan världsdel.

 

Mörkt. Det är nästan alltid mörkt. Innan dess är det oftast mörkt.
Mörkt. Det är nästan alltid mörkt. Innan dess är det oftast mörkt. Därefter brukar det också vara mörkt. Bilden är faktiskt fotad i befintligt ljus… Say no more.

 

Oförutsägbarheten. Rätt som det är susar det i hög och snärtig (potentiellt smärtfullt alltså) hastighet förbi en slang som någon brandman har rullat ut. En brandman som helt missat att det sitter en fotograf lite i vägen, möjligen ihopkrupen i en konstig ställning. Och det är inte så att fotografen skyller på att brandmännen avsiktligt försöker skada fotografen. Men för den som inte är insatt i räddningstjänstbranschen är det skitsvårt att förutse vad som ska hända. Jag var så rädd under mina två första övningar i Osby att kameran mest skakade och jag försökte hitta saker att ta skydd bakom.

 

När en brandman intar den här posen med en rulle slang i famnen, ta skydd!
När en brandman intar den här posen med en rulle slang i famnen, ta skydd!

 

Det är inte ovanligt att hitta fotografen i marknivå då grodperspektivet utnyttjas. Snälla, akta fotografen när ni klampar fram.
Det är inte ovanligt att hitta fotografen i marknivå då grodperspektivet utnyttjas. Snälla, akta fotografen när ni klampar fram.

 

Och ni ska inte tro att det är fint väder vid de flesta tillfällen som jag bokar in övningar med räddningstjänsten. Larm är å andra sidan så att säga inte bokningsbara men samma sak gäller där angående vädret. Eller så hatar bara vädret mig. Det är troligen så.

– Första övningen i Osby: jag skulle stajla lite – tänkte imponera med en hög suveräna bilder för att visa min kapacitet som fotograf. Det regnade. Sedan blev det mörkt. Och fortsatte regna. Jag kände ingen. Ingen kände mig. Vädret underlättade definitivt inte min prestationsångest.

– Första besöket i Höganäs: det blåste järnet och regnet föll inte från himlen utan kom någonstans från exakt alla sidor och inte ett regnskydd i världen kunde förhindra vätan från att vräka sig in innanför kläderna.

 

Åh, Höganäs - jag har så många ord för att beskriva det fantastiska vädret ni bjöd på första gången. Men jag gillar er ändå.
Åh, Höganäs – jag har så många ord för att beskriva det fantastiska vädret ni bjöd på första gången. Men jag gillar er ändå.

 

– Första besöket i Lönsboda. Inget regn (tjohoo!). Det blev dock mörkt i princip direkt. Så mycket för att försöka impa på det gänget.

– Första besöket i Hässleholm: Snö. Is. 14 minusgrader. Om inte allt hade varit fruset så hade tjänstgörande styrka kunnat se mina tårar när kylan tog kommandot över min kropp.

 

Tack för vintern, Hässleholm.
Tack för vintern, Hässleholm.

 

Det var verkligen jätteskönt med lite frisk kyla och massa vidrig snö.
Det var verkligen jätteskönt med lite frisk kyla och massa vidrig snö.

 

– Övning i Revinge med Osbys räddningstjänst. Dagsljus (yes!). Och blåst (aldrig får man vara riktigt lycklig). Och släckning med det där klibbiga CAFS-skummet under oberäkneliga vindförhållanden? Ja, men ni kan ju gissa – en styck välcafsad fotograf med utrustning.

 

Cafsad. Sååå cafsad. Klibbigt mög.
Cafsad. Sååå cafsad. Klibbigt mög.

 

– Julskyltning i Lönsboda: det var så kallt och blött att jag i princip fick lägga kamerorna på tork efteråt. Tacksamheten jag kände inför att ha två kamerahus som är vädertätade…  Jag tror också att jag eventuellt förfrös några fingertoppar den eftermiddagen. Till och med insatsledaren jag åkte med var en smula vädergrinig.

 

Nope, det är inge vacker stjärnhimmel. Det är regn, massor sav regn.
Nope, det är ingen vacker stjärnhimmel. Det är regn, massor av regn.

 

– Övningen häromveckan med Höganäs. hala och branta klippor. Och en blåst så stark att jag tror att jag numera har en permanent hörselnedsättning. De bilderna kommer att dyka upp i kommande inlägg och jag hoppas att ni tittar på dem och kommer ihåg under vilka förhållanden de är plåtade.

Ni som har sett mig in action under året som gått har förmodligen bestående minnen av en michelinliknande figur i grova kängor, termobyxor och tjock jacka (alternativt lånat larmställ), vantar, halskrage och en mössa neddragen så långt ner i ansiktet att det i princip är en näsa som syns.

Så nej, det är inte särskilt angenämt att fota räddningstjänst.

Men det har varit, och är, förbenat kul. Man ska ju inte vara rädd för utmaningar och jag tror faktiskt, om vi ska vara seriösa ett tag (den stunden kommer inte att vara särskilt länge), att jag genom att fota räddningstjänst i kasst ljus, kasst väder och i situationer som kräver kvicka beslut, faktiskt har lyckats bli tämligen kompetent i snabb hantering av ISO, slutare och bländare.

På något mysko vis har jag kommit att bli en liten del av räddningstjänstvärlden och har trots allt ni kunnat läsa ovan, funnit mig ganska väl tillrätta.

Och vädret till trots, det har varit många stunder av ren och skär fotograflycka sedan jag började stalka röda bilar och olikfärgade hjälmar.

 

På återseende.

 

Tät rök och mörker

Höganäs då då, den där ”extra” räddningstjänsten som jag råkar hamna hos ibland.

Jag hängde ju som sagt där ett dygn med tjänstgörande styrka, som består av både heltids- och deltidsbrandmän. Kvällen ägnades åt övning, under strängt överinseende av lagets brandmästare Jim ( i röd hjälm på bilderna).

Det var flera inslag i övningen, med inriktning släckning och livräddning: livräddning i rökfylld byggnad, räddning via balkong (med stegbil), inbrytning i lägenhet samt skärsläckarinsats.

Men ikväll kör vi bara bilder. En av mina favoriter är den med rökdykaren i svartvitt till vänster i bild och stegbilen 4030 i bakgrunden.

Nedan så får ni träffa Jim M, Linus P, Joel N, Oscar M, Louis L, Peter N och Magnus T. Vem som är vem? Tja, det kan vara svårt att avgöra men en liten ledtråd är att de har sina initialer på kläderna, i den mån bokstäverna syns. Annars får ni skylla på fotografen…

 

Ni kommer ihåg att jag stalkade den här stationen, eller hur?
Ni kommer ihåg att jag stalkade den här stationen, eller hur?

 

Jim är övningsledare och här gör han allt klart inför rökövningen.
Jim är övningsledare och här gör han allt klart inför rökövningen.

 

dsc_6996

 

Genomgång innan kvällsövningen.
Genomgång innan kvällsövningen.

 

Utsikt från baksätet på stegbilen, i väntan på att "larmet" ska gå.
Utsikt från baksätet på stegbilen, i väntan på att ”larmet” ska gå.

 

Stegbilen förbereds.
Stegbilen förbereds.

 

Livräddning från balkong.
Livräddning från balkong.

 

På väg till en låst lägenhetsdörr.
På väg till en låst lägenhetsdörr.

 

Inbrytning förbereds.
Inbrytning förbereds.

 

dsc_3759

 

dsc_3773

 

Första insatsen utvärderas innan gänget får göra om samma sak igen, med byte av roller.
Första insatsen utvärderas innan gänget får göra om samma sak igen, med byte av roller.

 

dsc_3792

 

Linus är kvällens rökdykarledare.
Linus är kvällens rökdykarledare.

 

dsc_7160

 

dsc_7164

 

dsc_3720

 

Jim ger instruktioner.
Jim ger instruktioner.

 

dsc_3965

 

Bråttom...
Bråttom…

 

dsc_3946

 

Röken från "branden" når högt upp i himlen.
Röken från ”branden” når högt upp i himlen.

 

Det ska gå undan från det att släckbilen parkeras och skärsläckarinsatsen påbörjas.
Det ska gå undan från det att släckbilen parkeras och skärsläckarinsatsen påbörjas.

 

Jag fotade så gott jag kunde och tänkte faktiskt diskutera själva fotoaspekten i kommande inlägg och dela av med mig av små tips och i alla fall försöka förmedla hur det faktiskt är att plåta övningar i beckmörker och med en massa rök och konstig utrustning.

På återseende.

Åsa Brorsson
Namn: Åsa Brorsson
Ålder: 40
Bor: Hästveda
Första kamera: Någon pocketkamera som liten och sedan en analog Nikon 401x.
Numera två Nikon D7000 och och en Nikon D200. Favoritobjektiv är ett fast Nikon 50 mm.