Tung industribrand

De där hässleholmarna gillar räddningstjänstigt hemlighetsmakeri. Ett par gånger om året är det storövning, Övning X. Hemligt, hemligt, hemligt och en smånervös övningsledning som numera oftast har en fotograf med mitt i raden av övningstillfällen och jag måste lova att hålla tyst tills alla grupper slutfört Övning X.

Ni kommer ihåg Grupp 4 i Hässleholm som jämt och ständigt figurerar här i bloggen? Det är dags igen, tillsammans med förstärkning i form av två av stationens deltidsbrandmän samt en styrka från Sösdala. Larmet var ett så kallat nivå 3 (överkurs) vilket innebar att även Kristianstad fanns på plats i form av Johan S. Övriga medverkande var insatsledare Per med röd hjälm, sektorchef i gul hjälm Fredrik, brandmännen Johan, Lasse, Jonatan, Roger L, Fredrik och Roger I från Hässleholm och från Sösdala styrkeledaren Stefan i gul hjälm samt Anders, Mats Christoffer och Cristian. Övningsledningen utgjordes av Daniel, Christian och Tobias.

Den initiala informationen till styrkorna såg ut som följer: Brand i byggnad – industri. Personer kvar inne.

Jag tänker inte ge er så mycket mer info utan istället ska ni få se en hög bilder från en inspirerande vardagskväll där till och med vädret verkade ha missat att jag var ute och rastade kamerorna. Visserligen började det spöregna men inte förrän övningen faktiskt var över.

Och det som slår mig när jag kikar på det gedigna bildmaterialet är hur hårt brandmännen kämpar och sliter för att genomföra insatsen och jag är hyfsat nöjd med att det enda jag behöver släpa omkring på är två kameror…

 

Glada miner på stationen i väntan på att det hemliga, hemliga larmet ska kallas ut.

 

Hässleholm och Kristianstad sida vid sida.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Övningsledningen antecknar under insatsens gång.

 

 

 

 

The end – den där avslappnade stämningen som plötsligt infinner sig när en övning är avblåst.

 

 

Kuriosa i sammanhanget – det var första gången som gruppen från Sösdala utsattes för den halvgalna bloggfotografen men jag tror faktiskt att de överlevde.

På återseende.

Inte utmanande, inte självisk

Bröllop. Det är ju liksom bara någonting magiskt.

Och att då få vara en del av en sådan dag – att få äran att skapa eviga minnen – det är en speciell känsla.

I lördags var det Tess och Kenny som vigdes i Hästveda kyrka. Och Bloggen var där.

Stort innerligt tack för att jag fick vara en del av er dag.

 

Kärleken är tålmodig och god.

Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst.

Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont.

Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen.

Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är

kärleken.

Det var inte mitt fel!

Tisdagskväll.

Lönsboda.

En bil brakar rakt in i en annan bil och bilföraren kör dessutom över en helt oskyddad fotgängare.

Men jag lovar, det var inte mitt fel, fast vittnen hävdar motsatsen.

Övningsdags med räddningstjänsten, ikväll är det Lönsbodas Grupp A som ska utmanas. De vet att det blir trafikolycka och de vet att det är fotograf på plats men det blir en liten överraskning  – en av de personer som sitter skadad och fastklämd är en fotograf. En fotograferande fotograf. Att skadas i en bilolycka får uppenbarligen inte en hängiven räddningstjänstfotograf att släppa greppet om kameran.

Hur det gick till vet jag knappt, det började lite som ett skämt mellan mig och övningsledarna Simon och Bamse att jag skulle vara markör i övningen, men efter att ha funderat ett tag så tänkte jag, what the hell, varför inte? Det enda knepiga var ju fotograferingen – det är extremt svårt att plåta händelseförloppet utifrån när man sitter fast i en bil.

Så jag anlitade en del av övningsledningen, närmare bestämt Bamse, som extrafotograf. Jag meckade ihop lite inställningar och gav honom en snabbkurs i fotografering och sedan räckte jag över min ena fina lilla ögonsten till honom – min nyaste Nikon D7000. För att slippa ha stor kamera med in i bilen så kidnappade jag dotterns Nikon D60 och slängde på ett vidvinkelobjektiv och hade väl någon förhoppning om att få till i alla fall en bild eller två.

Väl på plats verkar hela projektet vara en väldigt tvivelaktig idé. Jag står ju alltid och fotar på utsidan, på säkert avstånd liksom. Jag har ju sett bilar klippas upp vid flera övningstillfällen och alltid varit glad att jag inte befunnit mig däri – att inte ha kontroll över den situation man befinner sig i och därmed vara utlämnad till andra – det är INTE min grej.

Så, efter tydliga instruktioner från Simon om att jag är vid medvetande, har nack- och ryggskada samt sitter fast med fötterna, så drar jag ett djupt andetag och klättrar in i den gamla Volvo som jag tydligen framfört så vårdslöst att jag orsakat en svår olycka. Under min bil ligger en stackars fotgängare fastklämd  och i den andra bilen finns en något mer rutinerad markör, Leif, som själv arbetat som brandman.

 

Leif och jag, tillsammans med en docka, är kvällens olycksoffer. Om ni tycker att jag ser skeptisk ut redan här så stämmer det rätt så bra.

 

Jahapp, på plats i Volvon. Bara att vänta då då…

 

Har fått order om att meddela styrkan om att jag sitter fast med fötterna.

 

Min utsikt.

 

Det känns som en lång väntan innan släckbilen 8210 dyker upp, jag har svurit både en och två gånger inombords vid det här laget över min belägenhet. Men det gäller att försöka göra det bästa av situationen och jag knäpper av ett par bilder. Styrkeledaren Pierre är framme vid bilarna i arbetet med att skaffa sig en överblick av situationen och en av brandmännen kollar status på mig och konstaterar att både personen under min bil och Leif är i mer akut behov av hjälp.

Det ger mig lite tid att fota vad som händer, även om jag har stränga order om att titta rakt fram eftersom jag gnäller över nackont. Fotgängaren under min bil räddas först genom att brandmännen pumpar upp en luftkudde, vilket får min bil att luta – jag är inte helt överförtjust i detta men Jannike, den brandman som har kontakt med mig i det här läget, förklarar vad som händer och det lugnar mig.

Därefter plockar gruppen ut Leif från den andra bilen, från att de börjar och tills han är ute på asfalten så har det bara gått 4,5 minut.

 

 

 

 

 

 

Pierre och Jannike kommer fram till att jag klarar mig en stund till, det finns andra som behöver hjälp först.

 

 

Jag ser hur de börjar att hjälpa den person vars bil jag anklagas för att ha kört på.

 

 

 

Under tiden som styrkan arbetar med den andre bilföraren så sitter styrkeledaren hos mig.

 

 

 

 

 

Och så blir det min tur. En brandman håller nacken, en annan sitter bredvid mig i bilen och det är en synnerligen obekväm situation trots att det bara är på låtsas. Det är trångt och för att skydda då brandmännen ska börja klippa i plåten, så täcks jag av bubbelplast, vilket gör att jag ju inte heller ser något. Men lugnt och pedagogiskt förklarar Jannike hela tiden vad som händer och trots att jag ju vet att dörren ska plockas av och stolpen klippas av på två ställen, så hoppar jag nästan till av smällarna när hydraulsaxen gör sitt jobb.

 

När jag lämnar ifrån mig min lilla kamera så passar Simon på att fotografera räddningsarbetet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Styrkan får jobba lite eftersom jag ju sitter fast med fötterna vid pedalerna (jag är glad för att mina kängor har stålhättor), men ungefär 6,5 minut senare ser jag majhimlen ovanför mig och jag andas ut lite grann.

Ja, det var bara övning och det underlättar givetvis att inte vara skadad och ha ont på riktigt, men det var en sådan där upplevelse som jag stoppar ner i erfarenhetsbagaget. Jag känner också att jag är imponerad över lugnet hos brandmännen och över hur snabbt de lyckades med att få ut mig och att det inte alls var i närheten så obekvämt och hemskt som jag fasade för innan övningen utan det var lugnt, metodiskt och samspelt.

Däremot kan jag ju inte förneka att det kändes bra att få tillbaka min kamera och kunna återgå till att göra det jag gör bäst – fotografera. Stadigt stående på marken. Och lite på avstånd.

Och jag förnekar fortfarande att olyckan var mitt fel.

På återseende.

Känns det rätt och om man verkligen vill så går det!

Som ni kanske vet så skriver och fotar jag även för branschtidningen Swedish Firefighters, SFF, på regelbunden basis. För ett tag sedan fick jag i uppdrag att göra ett personporträtt på en brandman och mitt val föll på Jannike, en av de deltidsbrandmän som jag har lärt känna under min tid som räddningstjänstfotograf.

Valet var ganska enkelt. Hon är en ung och driven person som dessutom är ganska ny i yrket och jag tänkte att det skulle bli en bra vinkel på en artikel. Reaktionerna efteråt från de som läste var enbart positiva så någonstans känner jag nog att jag lyckades.

Men, det här är ju trots allt en fotoblogg. Så vi ska ta någon minut att diskutera bildaspekten för det var inte helt okomplicerat faktiskt. Tanken var att försöka få med hela Grupp A, som Jannike tillhör, på bild men det visade sig bli stört omöjligt. Efter mycket trasslande med dagar och tider hit och dit så hade jag lyckats planera in alla brandmän på samma dag, vid samma tidpunkt – en bedrift i sig. Då blev jag våldsamt magsjuk.

Istället bokade jag in en fotosession med enbart huvudpersonen. Och det är nu som det blev lite knepigt. Jag tar sällan arrangerade bilder, det är så långt ifrån vad jag är bekväm med att det nästan är löjligt. Och nu skulle vi ta bilder där hon dessutom fejkjobbade. Nä, det var nog inte min allra mest framstående stund som fotograf men det blev åtminstone många skratt.

Jannike själv säger: Denna fotograferingen kännes lite konstig, stå själv och vara i centrum! Det hade nog varit mer lättsamt om vi varit fler! Jag blir bäst på naturliga bilder annars lyckas jag alltid göra någon konstig grimas. Jag var lite nervös inför fotograferingen också så det gjorde det ju inte mer avslappnat..

 

”Du kan väl låtsas att du står och pysslar lite med släckbilens hydraulverktyg?”

 

”Och låtsasarbetar lite uppe på släckbilen också”.

 

”Vi kör en porträttbild också, va? Det är inte lika uppställt och märkligt”

 

”Och en till bara för sakens skull. Framför tankbilen, fotografens val, såklart”.

 

Hur blev resultatet i SFF då? Jo, så här:

 

Och texten inne i tidningen följer här:

-Jag trodde inte att det var något för mig.

Så säger Jannike Rickardsson, numera deltidsbrandman hos Räddningstjänsten i Osby kommun, med placering i Lönsboda.
Hon berättar att yrket visserligen verkade intressant men att hon inte trodde att hon skulle klara av det och hon skrattar högt vid minnet. Men när hon fick veta att det redan arbetade en kvinnlig brandman i Lönsboda så bestämde hon sig för att söka.
-Jag har haft deltidsbrandmannayrket som dröm länge men inte riktigt vågat ta tag i det – inte ens min sambo visste något förrän jag berättade att jag skulle gå på ett informationsmöte i Osby i augusti 2015. Efter mötet var jag fast – jag skulle bli brandman och det har ju gått bra hittills.
Därefter var det dags för testerna. Hon säger att hon inte tränade något extra inför detta – det värsta var snarare den nervösa väntan mellan de olika momenten. Men allt gick vägen och i november skrev hon så på anställningspappren och sedan har det rullat på – nyligen grejade hon även det efterlängtade C-körkortet.
Jannike berättar att sambon Pierres initiala reaktion över hennes yrkesval var lite chockad men ändå positiv.
-Han hade ändå inte kunnat få mig att ändra mig!
Hon säger att det har funkat bra hemma, även om det var ovant och nytt i början. Hon har beredskap åtminstone var fjärde vecka, de har kommit in i rutinerna och hon tycker inte att privatlivet blir lidande. Sambon är dessutom eftersöksjägare så viss erfarenhet av att vara beredd att åka hemifrån på obekväma tider fanns redan.
-Han jobbar dagtid och jag jobbar både kväll och helger. Häromnatten kom vi båda hem klockan 03.30… Kan ju tillägga att det har hänt att jag har åkt på larm under natten och att Pierre inte trott på att jag varit iväg, han har inte märkt något.
Hon beskriver sina tankar om brandmannayrket innan hon började, att hon trodde att man som brandman skulle vara tvungen att klara av mer helt själv.
-Men jag har insett att det är gruppen som är viktig. Jag trodde att min storlek och styrka, eller frånvaron av styrka jämfört med män, skulle göra jobbet mycket svårare och tyngre för mig än för dem. Och visst, så är det i vissa fall men oftast klarar jag av alla utmaningar och vissa saker är jag bättre på. Till exempel tar jag mig smidigare in i bilar vid trafikolyckor, jag tar inte så stor plats i hävaren, jag är snabb, kan hålla en låg och bra position vid rökdykning och har en fördel när det gäller att krypa in i små utrymmen.  Dessutom trodde jag att man skulle kunna en massa saker om teknik och motorer men jag har märkt att är man bara intresserad så lär man sig allt eftersom.
Hon återkommer hela tiden till önskan efter utmaningar och att lära sig nya saker.
-Jag hade till exempel aldrig använt motorsåg innan jag gick den utbildningen, nu vill jag ha egen mark och motorsåg så att jag kan såga…
I Revinge på varm rökövning 2016 som helt nyanställd, här tillsammans med styrkeledaren Pierre och kollegan Emelie, som anställdes samtidigt som Jannike.
Första gången i rökdykarkläderna på varm övning, också från Revinge förra våren .

 

Revinge 2017 (se även nästa bild), varm rökövning och med i styrkan som ordinarie brandman. Larmstället är som synes numera betydligt mer välanvänt.

 

Jannikes reflektioner kring sitt yrkesval är många. Och helt vanligt mänskliga. Hon berättar att hon ibland tvivlar på sig själv och sin förmåga men att hon trots allt inte stött på något som begränsar henne. Möjligen just för stunden men att hon sedan bara jobbat vidare och tagit sig runt problemet. De tvivel hon i början kände över sin fysiska kapacitet har släppt och det tackar hon sina kollegor för.
-Jag känner inte att något av det som jag har varit med om än så länge har varit så pass jobbigt att jag inte skulle klara av det, varken under tiden eller efteråt när allt egentligen kommer över en.
Rökdykarveckan i Hässleholm i april förra året beskriver hon som en tuff upplevelse där hon fick känna på både stress och press. Hur hon kände sig osäker och oerfaren men att hon efter den utbildningen, och det faktum att hon direkt efteråt tog en ordinarie plats i Grupp A i Lönsboda, har gjort att hon vuxit enormt mycket.
-Jag har bättre självförtroende, självinsikt och tillit. Jag vågar mycket mer, vågar ta för mig, ställa frågor och be om hjälp – och då blir ju jobbet mycket lättare.
Sin första vecka som ordinarie i gruppen sattes hon på prov med ganska många larm – bland annat en trafikolycka där en buss och personbil frontalkrockat och en rejäl markbrand som sysselsatte styrkor från flera räddningstjänster i många timmar.
Grupp A:s styrkeledare Pierre Lindqvist är påtagligt nöjd med gruppens senaste tillskott.
-Jannike har övat med oss sedan starten i november 2015 och har varit väldigt framåt från början och hon är mycket lättlärd och målmedveten. Hon tar för sig när det är övning och det kommer man långt med – att vilja är en väldigt bra egenskap. Hon har också snabbt hittat sin roll i gruppen och tillför glädje i de flesta lägen. Jag tror faktiskt att alla grupper skulle må bra av en kvinnlig brandman – det finns många situationer där det kan vara bättre med en kvinnlig kontakt än att bara träffa på en grupp män på en skadeplats, säger han.
Bakom ratten på 8210 – på väg ut på övning – med styrkeledaren Pierre bredvid i passagerarsätet.

 

Men vad var det med räddningstjänsten som lockade Jannike från början då?
-För att jag vill jobba med något viktigt och göra nytta och jag vill arbeta både för och med människor, så vad är då bättre än räddningstjänsten? Det var också mycket gemenskapen som lockade och det där med att vara en del av en grupp. Brandmansrollen kräver ju både fysisk och psykisk styrka och det passar mig som gärna vill ha utmaningar.
Hon tycker att det är synd att inte fler söker sig till räddningstjänstbranschen.
-Prova – gå på magkänslan. Känns det rätt och om man verkligen vill så går det!
Jannike har sin huvudanställning i samhällets lokala Ica-butik och får ofta höra av kunderna hur bra det är att räddningstjänsten finns i byn. Brandmännen i Lönsboda åker på en hel del IVPA-larm och Jannike berättar att det händer att folk kommer fram till henne i affären och vill prata.
-Jag säger ju aldrig något förrän de själva kommer fram och vill berätta hur det gick eller hur det kändes. Många tycker nog om att träffa en efteråt och prata lite om det som har hänt.
Erfarenheten från många sjukvårdslarm avspeglas tydligt i Jannikes engagemang.
-Jag har ju märkt hur viktigt det är att vi brandmän finns, men särskilt med tanke på IVPA. Alla larm är kanske inte allvarliga men bara att vi finns där i väntan på ambulansen lugnar många människor och skapar trygghet och tillit till systemet. Ibland tycker jag ju att det tar tid innan vi är på plats så tänk då ytterligare den väntan det tar innan ambulansen kommer – handlar det om hjärtstopp eller andra allvarliga tillstånd så hade inte många haft en chans att överleva om inte vi funnits, konstaterar hon.
För att ge lite bakgrund kan nämnas att Räddningstjänsten i Osby kommun under 2016 hade ungefär 516 ärenden och Lönsboda svarade för 225 av dessa. En stor del, närmare bestämt 162 stycken, var IVPA-larm.
Men framtiden då? På gymnasiet gick Jannike samhällsvetarprogrammet, påbörjade en socionomutbildning direkt efteråt men ångrade sig. Hon har haft tankar på att bli polis men inte heller det har känts hundraprocentigt rätt. Nu siktar hon istället på en framtid inom räddningstjänsten -som brandman på heltid och hon har sökt SMO (utbildningen Skydd Mot Olyckor – en tvåårig eftergymnasial utbildning för den bli brandman och arbeta med räddning och säkerhet) nu i vår.
-Jag vill göra detta mer! Jag vill åka på fler larm och lära mig mer om yrket – just nu känns det bara som om jag har skrapat på ytan. Som heltidare tror jag att det blir lättare att komma in i yrkesrollen. Nu är jag lite mitt emellan och min huvudanställning måste gå före tyvärr.

Det definitiva slutet

Det börjar som en bilbrand. Oturligt nog står bilen ifråga parkerad i carporten mellan två kedjehus:

 

 

 

 

Någon ringer 112 och ganska snart så rullar en röd bil, med texten ledningsfordon på sidan, in på gatan.

Vi är på Kaninvägen i Revinge. Det är slutövningsdags för brandmännen från Osby, Lönsboda och Hökön och insatsen i fråga växer när elden sprider sig till byggnaden.  Bilderna i det här inlägget är tagna vid två olika övningstillfällen, om nu någon undrar varför det är solsken ibland och gråväder ibland.

Strax efter att insatsledaren (röd hjälm) är på plats så dyker styrkeledaren (gul hjälm) upp och en första insats görs för att försöka få branden under kontroll. I det här läget verkar det bara som om det är en brinnande bil som är problematiken, men de blir snart varse om att branden spridit sig vidare in i bostadshusen.

 

 

 

 

 

 

 

 

Snart kommer släckbilarna fram till brandplatsen och arbetet med att släcka och rädda liv drar igång.  Det är varmt och det är rökigt och lågorna från den brinnande bilen sträcker sig mot himlen. Vi står uppe mellan husen, säkerhetsmannen och jag, och vi får plötsligt backa när elden kommer för nära.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

För att komma åt en del av branden, som härjade inne i takkonstruktionen, användes dimspik:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lördag 1: Någon klappar en hund.

 

Lördag 2: Någon klappar en hund. Igen.

 

 

Efter en hel dags slit med många olika övningsinsatser så är humöret trots allt på topp hos brandmännen. Det som återstår nu är att plocka ihop all använd slang och annan utrustning, duscha bort svetten och den genomträngande lukten av rök som sitter i hår och i hud och sedan påbörjas resan hem till Osby igen.

Sökare sätts på, bilen parkeras på ”rätt” håll och skorna placeras nära ytterdörren.

Det är med andra ord vardag igen för brandmännen.

På återseende.

Brand hos inbrottsdrabbat byggföretag

Det brinner i ett virkesförråd som tillhör Ingensta Bygg AB. Personen som larmar berättar att det varit återkommande problem med inbrott i byggnaden och att det förekommit att hemlösa personer har tagit sin tillflykt dit. Det är i nuläget okänt om det finns personer kvar.

Brandmän från Osby, Lönsboda och Hökön larmas – det är alltså dags att återvända till Revinge och MSB:s övningsområde där. Den här gången är det Vinkelcontainern som får agera bygglager och det visar sig till slut att sex personer finns kvar inne i den brinnande byggnaden.

Brandmännen släpar ut docka efter docka. Förutom vid det ena tillfället jag var med och då övningsledarna hade skruvat till övningen lite extra ur klurighetssynpunkt och placerat sig själva som levande markörer inne i branden.

 

Styrkeledaren är på plats före de andra och tömmer en pulversläckare in i byggnaden som en första åtgärd.

 

Ibland, men bara ibland, så får jag känslan av att de inte vill vara med på bild…

 

 

 

 

 

 

De är på plats och ger sig in i branden.

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter en stund hittar brandmännen från Osby någon som inte är en docka.

 

 

 

Efter övningen demonstrerar övningsledaren Pierre lyftteknik.

 

 

Nästa gång blir det bilder från slutövningen där en bil, parkerad i carporten i anslutning till två kedjehus, börjar brinna.

På återseende.

Superhjältar i sitt engagemang, driv och vilja att hjälpa

Larmet är brand i byggnad. Uppringaren säger att det brinner i källaren och han är inte säker på om det finns personer kvar där inne.

Det är denna övning ni kunde läsa om i det här inlägget. Jag befann mig alltså inne i den brinnande ”källaren” och följde rökdykarnas arbete inifrån. Därför finns det få bilder från när brandmännen från stationen i Osby genomför insatsen men jag kan ju visa hur det gick till ändå eftersom jag vid ett av de tidigare övningstillfällena stalkade styrkorna från Lönsboda och Hökön.

Spoiler alert: det fanns personer kvar och dessa bars ut och fick bästa möjliga omhändertagande.

 

Lönsbodas styrkeledare Simon är först på plats och scannar byggnaden med värmekamera.

 

Styrkan anländer och rökdykarna lägger upp en plan för insatsen.

 

 

 

Containerhuset är namnet på den här byggnaden och idag handlar det alltså om en källarbrand. Allt på markplan är i scenariot källare och det finns bara en enda ingång till byggnaden.

 

 

Emelie är dagens rökdykarledare.

 

 

Ganska snart bärs den första dockan ut.

 

 

Och även docka nummer två hittas och livräddande åtgärder sätts in.

 

 

 

 

Med det här inlägget vill jag också visa något annat – något ganska så viktigt. Ni vet att det är övning. Jag vet att det är övning. Brandmännen vet att det är övning.

Men elden är på riktigt. Värmen likaså.

Och det är ett tungt arbete att dra slang, söka igenom mörka utrymmen och dra ut livlösa kroppar (tack och lov bara övningsdockor). Det är trappor, värmebelastning, kassa siktförhållanden och luft som håller på att ta slut och de upplevelser och lättnadskänslan över att vara tillbaka ute i friskluften igen speglas hyfsat väl i bilderna nedan som är tagna efter övningens slut

Det är som sagt ”bara” övning men anledningen till att brandmännen övar är ju givetvis för att vara förberedda den dag det är på riktigt. När det kanske finns levande människor kvar inne i en brand. Och när du då i panik ringer 112 är det helt vanliga människor som släpper det de har för händer och plockar på sig uniformen. Vanliga människor som brukar skämta om att de ”brinner” för det de gör. För det är faktiskt exakt så, ordvits eller inte. De här personerna, deltidsbrandmännen, utför inte sitt arbete lite halvhjärtat. De åker inte på larm dygnet runt för att de gillar yrket lite sisådär.

Och de är alltså helt normala människor med vanliga fysiska förmågor – däremot är de superhjältar i sitt engagemang, sitt driv och i sin vilja att hjälpa. De är vanliga människor. Undersköterskor, industriarbetare, egenföretagare, vaktmästare och lärare. Som finns för att samhället behöver dem. Och samhället, det är du och jag, dina grannar och skolan mitt i byn.

 

 

 

 

 

 

På återseende (japp, jag lovar – det blir fler Revingeinlägg).

 

Brand i pepparkakshus!

En bagares mardröm?

Nja, Pepparkakshuset är ett av de nyaste övningsobjekten i Revinge, där ju Räddningstjänsten i Osby övade nyligen (med fotograf i släptåg). Det är dock inte svårt att förstå varifrån det passande namnet på byggnaden kommer:

 

Larmet som gick ut handlade om en brinnande sommarstuga. Personen som larmar har lyckats ta sig ut men berättar att där inne finns ytterligare två personer kvar och det blir brandmännens uppgift att få kontroll på elden och rädda liv.

Först ut i det här inlägget är folket från Lönsboda och Hökön (Simon, Karl, Fredrik, Daniel, Martin, Emelie, Tobias, Inge och Ulf) och här är också två personer som för allra första gången får känna på rollen som rökdykare, under säkerhetsmannens Rolles vakande öga: Malin från Osby och Henrik från Lönsboda. Även Hökön, kommunens räddningsvärn, har med en ny rekryt: Markus.

 

Scenariot med de två livlösa personer förbereds.

 

Övningsledaren sätter fyr och Malin och Henrik gör sig klara för att kunna vara med, tillsammans med Rolle.

 

 

Först på plats, styrkeledaren Fredrik.

 

 

 

 

 

 

 

Det är både hett och rökigt.

 

 

 

De ”skadade” tas om hand efter konstens alla regler.

 

 

 

Gruppens insats är avklarad och det är Henriks och Malins tur att få gå in.

 

Ett par helger senare var det min tur att se hur en av styrkorna från Osby (Brian, Jocke, Peter, Eero, Dan och Johan samt Osbys tämligen nyanställde brandingenjör Oscar) hanterade exakt samma scenario. Övningsledarna konstaterade att det blivit riktigt bra fart på elden och mumlade nöjt något om färgen på brandgaserna.  Fotografen är inte så insatt utan tog sin kamera och gjorde det som fotografen normalt sett ägnar sig åt. Här är resultatet:

 

Det brinner mer än lite när Osbystyrkan anländer.

 

 

 

 

 

 

Oscar – ny brandingenjör hos räddningstjänsten i Osby.

 

 

 

 

När övningen är slut så är det dags att stänga av luften.

 

Och säkerhetsmannen Janne kan ägna sig åt övningsledarhunden Gonzo, en stammis hos MSB i Revinge.

 

Nästa gång ska vi prata om källarbrand – den övning jag alltså upplevde inifrån i förra inlägget.

På återseende.

Jag brann tack och lov inte upp

Den observante bloggläsaren har kanske noterat att det då och förekommer lite räddningstjänst här i fotobloggen. Ett tag trodde jag att det skulle bli slut på att fota brandbilar och brandmän men det visade sig vara helt felaktigt. Jag och de olika räddningstjänsterna verkar helt enkelt trivas tillsammans så vi kör väl på ett tag till. Dessutom, det är ju förbaskat inspirerande och energigivande att hänga med de här typerna.

I alla fall – vi ska nu, i flera inlägg, ta oss tillbaka till brottsplatsen – det vill säga där allting började: Räddningstjänsten i Osby kommun. ”Min” första räddningstjänst. Den som liksom adopterade mig från början och som gjorde att jag inte bara fick in en fot utan hela mig i den här världen.

För ungefär ett år sedan hängde jag med på Osbys varma rökövning i Revinge och jag frågade snällt om de pallade asa runt på mig en gång till. Jag var beredd att argumentera för att få följa med men räddningschefen i Osby höjde inte ens på ögonbrynen och gav sitt godkännande utan krusiduller.

Så, nu har jag fotat i Revinge under två intensiva lördagar. Lite mer rutinerad än förra året när jag var närmast överväldigad av alla intryck och fotade utan uppehåll och med en energi som en koffeinöverdoserad studsboll med hyperaktivitetsproblem. Dessutom är jag nu betydligt mer van vid utrustningen än förra året och får inte halvpanik när masken immar igen.

Upplägget var under första lördagen att terrorisera i huvudsak Lönsboda/Hököngänget och den stackars säkerhetsmannen Rolle och lördag två så var det Osby som fick dras med fotografen – och jag tog rygg på den gruppens säkerhetsman (ni har träffat honom otaliga gånger här i bloggen), Janne. Dagen är upplagd som så att respektive station övar var för sig och sedan avslutar med en gemensam övning i större format. Fotografen ber delvis lite om ursäkt för att några av bilderna nedan inte är ljusa och skarpa men uppdraget att fota inifrån när det brinner är en hyfsat stor utmaning. Knappt något ljus, en fotograf som knappt ser något och imma på objektivet till följd av temperaturskillnaden…

 

Janne är en trygg guide för fotografen i den brinnande byggnaden.

 

Vi gör det ologiska och går direkt till lördag nummer två. Jag fick nämligen förmånen att uppleva ett helt livräddnings- och släckningsarbete på plats. Och med på plats menar jag inuti den brinnande byggnaden.

På med all utrustning, luftpaket, mask, rånarluva, aptung hjälm och klumpiga handskar. Vid det här laget är fotografen ungefär 35 centimeter kortare än normalt av all tyngd. Janne och jag går på förhand noga igenom hur jag ska kommunicera om jag får nog inne i den brinnande containerbyggnaden och vi tar även en snabb orienteringsrunda innan övningsledaren tuttar fyr på stället. Och jag är tämligen desorienterad redan då i de olika gångarna och rummen.

 

Övningsledaren Pierre är redo att sätta eld på containerhuset.

 

”Personerna” som väntar på att bli räddade.

 

 

De har åkt på larm om en källarbrand och styrkeledaren ger besked om att det är livräddning som står i fokus.

 

När brandmännen från Osby anländer till platsen (scenariot är källarbrand) och påbörjar arbetet med att rädda liv (övningsdockor), så smiter vi in bakvägen och in i den becksvarta rökiga miljön. Innesluten i utrustningen så är flera sinnen seriöst avtrubbade. Det som jag främst hör är ljudet av mina egna andetag, jag ser knappt ingenting utan ser till att ha en hand stadigt placerad på säkerhetsmannens jacka. Hjärnan försöker febrilt få kontroll på situationen och kicka igång sina tillfälligt handikappade sinnesfunktioner, men får ge upp.

Vi rör oss inne i byggnaden och följer på nära håll rökdykarnas arbete med att hitta ”personer” och släcka de olika brandhärdarna och Janne förklarar med ett oändligt pedagogiskt tålamod vad som händer. När släckningen med vatten påbörjas så blir det väldigt, väldigt mycket varmare och när jag står upp känner jag hur pulsen drar iväg utan att jag är vare sig andfådd eller stressad. Och jag vet att jag tänker vilken bedrift det är att gå in i en brinnande byggnad, med adrenalinpåslag redan från början, och också kunna jobba inne i den här miljön med allt vad det innebär av fysisk och psykisk påfrestning.

Och jag är tacksam över att jag bara är observatör.

 

Det är svårt, svårare, svårast att fotografera inne i en rökfylld byggnad.

 

 

Ljuset är minst sagt magert och med rökskydd på ser jag inte ens vad jag fotar utan bara pekar med kameran och trycker av.

 

Det är skönt att komma ut i aprilluften igen efter att insatsen är avslutad.

 

Efter avslutad insats är det genomgång och tid att samla sig och pusta ut.

 

Hur det ser ut efter släckning i en av övningsbyggnaderna..

 

När insatsen avslutas så går vi ut i den friska luften igen. Och ni vet hur fotografen ständigt gnäller och ynkar sig över hur mycket fotografen alltid fryser? Inte den här gången. Jag var genomsvettig. Det tjocka understället var blött rakt igenom och den hyfsat ordnade frisyren var bara klistrig och platt. En eloge till min mascaratillverkare dock – trots att sminket inte är vattenfast så satt det kvar. Små saker man är glad över, så att säga – i övrigt såg jag ut som jag blivit dragen genom en mangel.

 

Denna bild är tagen utomhus, tro det eller ej.

 

I flera inlägg framöver så ska ni få alla detaljer om övningarna i Revinge och ni ska få se hur brandmännen tar sig an de olika utmaningarna. Det är hårt slit och trötta blickar på många av bilderna men ni ska också få ta del av den glada stämning och det kamratskap som präglar räddningstjänstfolket.

På återseende.

 

 

Hemligt på en vardag

En helt vanlig onsdagskväll och fullt pådrag i en stad i norra Skåne.

Brandbilar var där.

Brandmän var där.

Fotografen var där.

Och så är det hemligt ett tag till – men ni får en sneak peak i dag. Men informationen och resterande bilder måste jag tyvärr för närvarande hålla inne med.

Ni vet hur det är – hemlig bransch det här.

 

 

 

 

 

 

Som sagt, hemligt hemligt.

På återseende.