Ärkefiender – finns dom?

En scen.

En lördag i början av juli.

Knislinge.

Helgeåfestivalen.

Arch Enemy.

Blått hår.

Ett grymt ös.

Och med Alissa White-Gluz i spetsen blev det en fantastisk spelning som troligtvis fick både en, två och flera fönsterrutor att skallra och husgrunder flytta sig…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På återseende.

 

Brandman, något för dig?

Det var en gång…

…en glad amatörfotograf med en blogg som ville undersöka vad räddningstjänstbranschen faktiskt gick ut på. Sagda fotograf startade ett blåljusprojekt som gav mersmak och fick nästan omgående frågan: ”Men vill inte DU bli brandman?”

Denna fråga har sedan hösten 2015 upprepats gång på gång och vissa räddningstjänster har ”hotat” med någon form av tvångsrekrytering.

Men fotografen har ett heltidsjobb med en helt annan inriktning och har sagt nej, nej och åter nej.

Och missförstå nu inte det här inlägget. Jag säger nämligen fortfarande nej – brandmansyrket är inte riktigt jobbet för mig faktiskt och även om det så vore så tillåter inte familjesituationen det. Dessutom, jag vill ju mest fotografera och hade således troligen snabbt blivit en belastning snarare än en tillgång under utryckningar.

Men, jag har träffat många härliga och dedikerade människor som ägnar sig åt räddningstjänst och de flesta räddningstjänster behöver mer folk, särskilt på deltid. Jag drar gärna mitt strå till stacken och visar upp ett yrke som trots allt ligger mig väldigt varmt om hjärtat.

Det är lite av anledningen till att jag för ett tag sedan styrde kosan till Kalmar för att delta i en prova-på-dag i räddningstjänstens regi, en heldag med bara räddningstjänstiga aktiviteter som arrangerades av Kalmar Brandkår, Ölands Räddningstjänst, samt räddningstjänsterna i Nybro och Emmaboda/Torsås.

Med tanke på att det är en bit att köra så valde jag att övernatta i Kalmar, på den nybyggda brandstationen, och fick hänga i TV-rummet med det skift som även skulle visa upp sig på övningsfältet Ebbetorp dagen efter. Jag påtalade att det nu skulle bli en hel natts ostördsömn, eftersom det på något vis har blivit mitt signum när jag sover på en brandstation, och möttes av den sedvanliga skepsisen eftersom ”alla larm kommer nattetid”.

Men tja, alltså. Ibland är det jobbigt att alltid ha rätt. Men jag känner att jag kan leva med det.

Det blev dock ingen sovmorgon eftersom ölandsfolket hämtade upp fotografen i vad som bara kan beskrivas som väldigt arla morgonstund. Ölandsfolket gav dock fotografen kaffe hyfsat omgående vilket underlättade.

Upplägget för dagen för min del var att testa på de flesta momenten på schemat. Ska man göra det så ska det ju vara på riktigt liksom så ihop med ett 20-tal deltagare fick jag hämta ut dagens utrustning och sedan försöka både hantera kamera och försöka släcka brand, utföra HLR, testa rökdykning och klippa sönder bil.

Vänta lite nu. Backa texten lite. Klippa sönder bil? Det låter ju helt galet.

Medan resten av gruppen sysslade med annat så fick jag någon typ av privatlektion i hantering av hydraulverktyg. Och jag har hängt med rökdykare förut, jag har genomgått x antal HLR-utbildningar och jag har släckt otaliga övningsbränder under alla de ”brandutbildningar” som man är med om sedan mellanstadiet någon gång.

Men jag har aldrig fått använda klippverktygen. Och det är här som jag blev ganska såld. På riktigt. Och lite svettig eftersom vi höll på ganska länge och jag även var tvungen att lyssna på instruktionerna och då stod med spridarmojängen i händerna, lite nonchalant stöttad mot ena benet, och försökte se oberörd ut.

Det är en klart rubbad känsla att sätta saxen i en av bilens stolpar och känna hur den glider genom fordonsplåten som en smörkniv i rumstempererat Bregott. Kraften i verktyget är otrolig. Som sagt, jag var såld.

Kanske, kanske en brandmanskarriär ändå vore något? Fast, när jag lagt ifrån mig grejorna och liksom mentalt nyktrat till en smula, så insåg jag att yrket inte enbart handlar om att omvandla en bil till många små delar, så jag drog tillbaka min imaginära ansökan till den lokala räddningstjänsten. Den lokala räddningstjänsten är troligen mycket lättad.

Men bland de andra ”riktiga” deltagarna fanns det många som på plats bokade in sig för rullbandstest för att se om de klarar antagningskraven och där fanns ett uppenbart intresse för både heltids- och deltidssidan av yrket. Efter att den första obekväma blyghetstystnaden brutits så duggade frågorna nämligen tätt.

Förhoppningsvis kommer flera av dessa män och kvinnor någon gång i framtiden få möjlighet att prova ut ett helt eget larmställ. Personligen så har jag ju redan ett sådant, men det står ”Fotograf” på det…

Men detta är ju trots allt en fotoblogg så nu tittar vi på en triljon bilder från den här prova-på-dagen. Är DU intresserad av räddningstjänsten och känner att brandman är något som skulle kunna passa dig? Ta då kontakt med din lokala station för att se vilka möjligheter som finns på din ort.

 

Förväntan hänger i luften.

 

Larmställ, luvor, hjälmar och handskar är utprovade och uthämtade och nu kan dagen börja på riktigt.

 

 

 

 

Tjänstgörande styrka från Kalmar Brandkår ska förevisa hur insatsarbetet går till vid en trafikolycka.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vad gör du om någon sätter i halsen? Camilla och Johan från Öland visar.

 

 

 

 

 

På återseende.

 

Ge mig ett Q!

Det är riktigt roligt att ge sig på att fota konserter – får du chansen så ta den.

I juli var ett av mina absoluta favoritband på besök i Knislinge för att spela på Helgeåfestivalen – Quireboys. Jag har sett dem en gång förut – i början av 90-talet så det var liksom dags igen.

Och Quireboys äger en enorm styrka som liveband och jag bara njöt. Samt fyllde nästan ett helt minneskort med bilder…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har många fler musikbilder på lager, men jag undrar om det inte är dags för lite blåljus i nästa inlägg…

På återseende.

 

 

 

tAKiDA i Knislinge

Det är nästan höstväder utanför mitt fönster, det är då det är som najsigast att öppna datorn och fotominnas sommaren.

Idag blir det en återblick till i början av juli och Helgeåfestivalen. Dag två gästades Knislinge nämligen av Takida och det såg lite ut så här:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nästa gång blir det bästa Quireboys som intar bloggen.

 

På återseende.

Livsfarligt läge – fotograf fastnar i mast

Jag råkade gå en kurs. Tro mig, det var faktiskt inte meningen – jag skulle bara fotografera. Kanske borde jag vid det här laget absolut ha lärt mig att det ofta inträffar oförutsedda saker när jag hänger med räddningstjänsten, men ingen är ju fullkomlig, tänker jag.

Platsen är grannlandskapet Småland – en mörk vardagskväll.

Jag får starka associationer till Ida och Emil och en flaggstång på en gård i Katthult. Fast i mitt fall är det en mast och jag har själv fått klättra upp och klicka fast mig. Och där dinglar jag, enda länken mellan mig och den mörkt hårda asfalten är selen och någon slags hake. Skiter detta sig så kommer det att göra ont. Mycket ont. Och jag gillar inte ont.

Trösten är ju i alla fall att kamerorna är i tryggt förvar nere på marken och att de därmed kommer att överleva..

Den där Ida blev dock inte räddad av larmställsförsedda personer med hjälm och hävare så i det avseendet har jag tur, tänker jag.

Och än en gång får jag alltså ta en dust med mitt omtalade kontrollbehov – jag ser ser nämligen ingenting eftersom räddningen, i form av tre brandmän i hävarkorgen, närmar sig den stackars höghöjdsstrandade fotografen bakifrån. Men med centimeterprecison manövreras korgen skickligt i rätt läge invid masten och snart (inte tillräckligt snart, dock), är i jag i tryggt förvar igen.

Den här gången är det Räddningstjänsten i Älmhult som agerar värd för blåljusstalkern och det är utbildning i fallskydd som står på schemat. Vi möts upp på stationen och jag blir ytterst varmt välkomnad. Jag har ju träffat brandmän från Älmhult på larm vid något tillfälle och som hastigast besökt stationen, men i övrigt är det första gången de på all,var utsätts för fototerroristen. Det är dock ingen som verkar vara det minsta skeptisk utan alla tar min närvaro med ro.

Efter en kortare färd genom samhället anländer vi till Haganässkolan som agerar värd för kvällens övning och det är läraren Mats Böckman som håller i undervisningen. Och helt ärligt, jag vet faktiskt inte riktigt vad som hände. Jag gör som jag brukar – sätter mig längst bak, serverar mig själv kaffe (pluspoäng till älmhultsbrandmännen) och fralla och börjar mecka med kamerans inställningar. Smygkollar sociala medier på telefonen och lyssnar med ett halvt öra på läraren. Jag inväntar egentligen bara stunden när  jag kan börja fotografera lite klättringsaction. 

På bordet framför mig ligger ett halvtjockt häfte som handlar om säkerhet vid arbete på hög höjd och jag råkar läsa kapitel 1. Och 2. Och resten.

Jag har nämligen en liten lagom användbar superkraft som inte många vet om: jag snabbläser. Jättesnabbt faktiskt.  Så medan Mats pratar och ställer frågor så läser jag alltså in kursmaterialet, briljerar lite med att kunna svara på frågor (eftersom jag ju läst det några sekunder tidigare) och skriver sedan provet (på skoj liksom). Och får alla rätt.

Därefter får jag en sele tilldelad mig och det är väl då jag tycker att min delaktighet i övningen kanske har gått lite väl långt och jag utför frenetiskt avvärjande, viftande gester och allt. Sedan står jag ju givetvis där några minuter senare med sele och hjälm på mig (tankarna inne i min skalle är inte det minsta positiva till detta) och jag marscherar fram till insatsledaren Roger och ber om att få låna hans handskar – de där repen ser nämligen väldigt handovänliga ut.

Styrkorna från stationerna Älmhult och Liatorp går all in och arbetar vid flera övningsstationer med att rädda varandra ur knepiga situationer, hela tiden med tidsnöden i bakhuvudet – en skadad person kan inte hänga särskilt länge utan att riskera svåra men eller livet. Och på frågan om vad man gör när det är en riktigt knepig situation som involverar hög (eller låg, beroende på hur man ser det), höjd så är det någon klok brandman som svarar ”Då ringer vi Höganäs”.

Jag fnissar lite (och ser mig hastigt om över axeln), med tanke på att just Höganäs är en av mina stammisräddningstjänster – som dessutom har en tendens att dyka upp var jag än är, och älmultarna tittar lite konstigt på mig.

Fotografen skickas nedför en vägg, läraren tror på riktigt att det är en god idé medan jag är mer tveksam, och jag blir även räddad från livsfarligt läge vid samma vägg på ett mycket säkert och proffsigt sätt. Hjärtklappningen känns som att vildhästar på gravt uppåttjack  dansar manisk riverdance i bröstet, helt ärligt – höjder är inte min favoritgrej och att lita på utrustning är väl inte heller det min starka sida.

Men, men – guldstjärna på det skriftliga provet alltså men ett något mer tveksamt betyg vad gäller det praktiska, är nog min personliga sammanfattning av min insats under kvällen. Fast å andra sidan så är det ju fotografering jag ska syssla med och där är jag hyfsat nöjd med prestationen. Tack även till räddningstjänsten som förevigade stunden när jag dinglade längs med den branta väggen.

Scenariot kommer troligen aldrig att upprepas.

Men jag fick kaffe, så ett återbesök hos räddningstjänsten i Älmhult är definitivt inte uteslutet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Electric Boys – Helgeåfestivalen

Jag har faktiskt fotograferat Electric Boys förut. Det var på den tiden då Sweden Rock hette Sommarfestivalen och anordnades i Bellevueparken i Karlshamn. Det var också på den tiden då man satte filmrulle i kameran och hoppades på det bästa. Max 36 bilder per rulle liksom.

Det var tider det.

Electric Boys besökte Knislinge och Helgeåfestivalen för ett kort tag sedan. Och jag kan konstatera att det var precis lika ösigt nu som då, på 90-talet i Karlshamn.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På återseende.

Glory to our King! Avatar på Helgeåfestivalen.

Avatar – en helt ny bekantskap för min del och det var både bra musik och en fotografs våta dröm (vi förstår varför om ni scrollar neråt i inlägget).

Gänget från Göteborg bjuder på riktig show och allt är genomtänkt in i minsta detalj.

Vi tar väl och njuter av en stor mängd ösiga bilder?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På återseende.

Makalösa Backyard Babies – Helgeåfestivalen 2018

Maj Gadd, vilket röj. Och allsång. Och röj. Och en gitarrmagisk Dregen som har en sådan närvaro att han till och med skrämde bort det hotande regnet.

Backyard Babies spelade alltså på Helgeåfestivalen i Knislinge i lördags. I lilla Knislinge liksom. Och det var ta mig tusan helt enkelt skitbra.

 

Varsågoda, en bildkavalkad:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bloggen var ju på Helgeåfestivalen samtliga dagar och det blir således många musikiga bilder här framöver.

På återseende.

Helgeååååååå!

Ett ihoprafsat axplock från idag, torsdag – Helgeåfestivalen har rockat loss ju.

Ikväll har det bland annat varit musik från Ages of Rock, Streamline, Dia Psalma, Mimikry och JLT.

Något annat än ett snabbinlägg hinns inte med just nu men jag lovar att fullständigt rapport kommer att avläggas senare. Och det är ju dessutom  två hela dagar kvar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På återseende.

 

En graviditet, ett larmställ och en massa jävlar anamma

 

Jag känner en brandman.

Eller tja, jag känner rätt många vid det här laget – härliga typer är det också.

En av dessa heter Anna-Clara, till vardags Clara. Hon faller dessutom in i facket Imponerande Typ. Varför? Det framkommer ganska tydligt i texten. Och jag vet att det finns något som hon vill tala om för världen:  du kan bli brandman även om du råkar vara kvinna och dessutom kanske också planerar att skaffa barn/har fött barn.

Det där med att bli brandman hade länge varit en dröm för Clara. Pappa var nämligen brandman och det väckte intresset – ett intresse som bara växte sig starkare under tiden som anställd på Ica i Malmö, där brandmännen från den närbelägna stationen ofta kom in och handlade.

Första gången jag träffade henne var i början av november 2015 då hon, tillsammans med fyra andra, skrev på anställningskontrakt för räddningstjänsten i Osby kommun. Nu när jag vet hur länge hon drömt om det så förstår jag att det måste varit ett stort ögonblick i hennes liv.

Pannben, jävlar anamma och envishet är väl vad som kännetecknar Clara som klarade anställningstesterna med en svårt stukad fot.

-Dåvarande räddningschefen sa att det aldrig skulle kunna gå att genomföra men jag tejpade foten så hårt att jag knappt kände att den fanns…

Omgående fick hon hänga med ut på larm och vara med på övningar med sina nya kollegor och hon beskriver det som jättestort, roligt och härligt.

-Alla var välkomnande och tog hand om mig – jag kunde känna mig helt trygg i gruppen.

 

 

Men efter ungefär åtta månader vändes livet upp och ner, om än på ett positivt vis – Clara fick veta att hon var gravid. Graviditeten var inte direkt planerad och det märks på henne att hon kände sig kluven inför denna nya utmaning.

– Jag skulle ju jobba som brandman nu när jag hade tagit mig dit! Och jag var orolig att jag aldrig skulle kunna ta mig tillbaka till jobbet igen. Herregud, det var jobbigt, tankar fick sådan fart – jag gick igenom precis allt i mitt huvud, säger hon och beskriver hur hon var jätteglad över barnet i magen men att hon kände att tidpunkten var lite knasig.

Clara var också orolig över hur arbetsgivaren skulle ta emot beskedet.

-Jag fick ju nervöst gå upp till stationen och helt enkelt kläcka ur mig detta. Men jag hade inte behövt vara orolig, de tog det bra, gratulerade mig och var helt med mig. Det var underbart skönt att höra men även viktigt för mig att de förstod – två karlar liksom.

Hon fick dock lämna ifrån sig sökaren direkt efter att ha levererat nyheten och berättar, lite nedstämd, att hon aldrig kommer att glömma den stunden.

Men hon var med på de flesta övningarna med sin grupp långt in i graviditeten, även om det var svårt att knäppa dragkedjan i byxorna mot slutet.

-Jag ville inte sluta.

Sedan kom foglossningarna och resultatet blev en sjukskrivning, som hon beskriver som en personlig katastrof.

-Jag är ju social och vill vara igång men vissa dagar hade jag så ont att jag inte kunde röra mig. Och jag hade ju tre jobb samtidigt: räddningstjänsten, hos Ica och som GRIT-instruktör på gymmet.

I mars 2017 kom lille Hilding till världen med viss dramatik. Det blev akut snitt med sönderskurna magmuskler, stor blodförlust för Clara och hon beskriver det som en rejäl uppförsbacke att komma tillbaka.

– Jag var inte med på länge… Och jag trodde verkligen att det var kört att komma tillbaka och arbeta som brandman, det kan jag ju erkänna. Men nu börjar jag känna mig starkare och har tränat, och tränar fortfarande, magmusklerna med hjälp av kunnig instruktör. Allt är möjligt, sägs det, men det tar ju tid.

 

 

I dag är Clara tillbaka i jobbet som brandman och har beredskap när möjlighet ges.

Tankarna på att komma tillbaka i larmstället och få hänga på sig sökaren kom rätt tidigt, vilket kanske inte är särskilt förvånande när det gäller Clara. Hon kände att hon inte ville glömma det hon lärt sig och att hon var rädd för att behöva börja om från noll igen men hon beskriver också hur det var med blandade känslor eftersom hon ville njuta av ledigheten.

Hon förklarar också att hon till chef och kollegor var väldigt tydlig med att hon inledningsvis ville ta det lugnt.

– Man ska tro på sig själv men även tillåta sig att ta några steg tillbaka ibland om det inte går hela vägen. För mig var det viktigt att ha möjligheten att kunna ta in, se, lära och stå bredvid lite.

 

 

 

 

När vi pratas vid har Clara precis haft en veckas beredskap. Hon beskriver det som ett evigt pusslande att få ihop beredskap med vardagen och rekommenderar att man i familjen på förhand pratar igenom de situationer som kan uppstå och att det är viktigt att alla är med på samma tåg.

– Det tåget kör man tillsammans som ett team.

 

 

 

Hon säger att föräldraskapet, ur ett kvinnligt perspektiv med vad det innebär, och brandmansyrket absolut går att kombinera och att hon önskar att flera vågar prova.

-Du måste ha en god grundfysik med uthållighet och styrka för att bli brandman och man ska ju inte se barn som ett hinder även om det kanske lätt blir att man tänker så. Det gäller dock att ha tålamod och inse att saker tar lite längre tid. Men visst, jag har gråtit jag också och känt mig liten och svag – men det är nyttigt det också ibland.

 

 

Jimmie Ask är räddningschef i Osby kommun, det vill säga Claras arbetsgivare, och den som fick ta emot hennes nyhet om graviditeten. Han betonar att kvinnor och män ska kunna vara brandmän på lika villkor, under förutsättning att krav och tester uppfylls, och att  könstillhörighet inte får påverka kvinnornas förutsättningar.

– Nu är det ju så att kvinnor är annorlunda än män på det sättet att graviditeten och eventuell efterföljande amning gör att man inte kan ha beredskap eller vara med på alla typer av övningar då. Det handlar om risken som alla brandmän löper att på larm exponeras för radioaktiva ämnen och farliga kemikalier som kan påverka fostret eller barnet. Till detta kommer dessutom de fysiska förändringar som gör det svårt eller farligt rent fysiskt att delta i alla moment på övningar. Från den stund att den blivande mamman vet att hon är gravid tas hon ur operativ tjänst och beredskap som brandman, säger han.

Han berättar också  att kommunen kompenserar ekonomiskt till viss del för den inkomst som går förlorad när brandmannen inte har möjlighet att ha beredskap.

Vad gör då arbetsgivaren för att underlätta för en brandman att återgå i tjänst efter att barnet är fött?

Jimmie förklarar: Vi hanterar tillbakakomster från graviditet på samma sätt som om man varit borta eller ledig av vilken annan orsak som helst. Det blir en individuellt anpassad plan för hur man på bästa sätt kan komma tillbaka i ordinarie tjänstgöring. Här anpassar vi oss helt efter vilka behov som finns och sätter in de extra resurser som behövs i varje enskilt fall.

-Det mest naturliga som finns – att sätta barn till världen – får inte lov att vara ett hinder för den som råkar vara både brandman och blivande mamma. Vi som arbetsgivare måste förstå och anpassa oss efter detta.

 

×