Hör upp, nu är det allvar

Det brutalt skoningslösa sommarsolskenet som gör allt platt och livlöst är över. Och nu ändrar naturen färg samtidigt som ljuset mer liknar sammet.

Så nu fotar vi!

Mobilkamera eller dyraste fullformataren spelar ingen roll om du inte är taggad och vrider inspirationskranen till fullt ös. Jag hoppas att jag kan kicka igång dig lite grann, och som en god förebild så släpade jag ut ena kameran idag, med ett fast 35 millimeters objektiv (ett objektiv jag länge varit ovän med tills jag lyckades få ordning på bakfokuseringen) och invaderade naturen. Jag har arbetat med extremt kort skärpedjup för att försöka skapa något som liknar en målad bakgrund, lite grann åt det konstnärliga hållet alltså.

Och inte la jag tid på att förflytta mig till något avlägset naturskyddsområde heller, utan tog en timmes promenad i mina närmaste omgivningar, fotografering behöver faktiskt inte vara svårare än så.

Kika in här framöver och se naturen genom mina ögon.

I dag blir det blåklockor och jag inte låta bli att tänka på Elsa Beskows otroliga illustrationer. Det är inte omöjligt att någon eller några av bilderna nedan, inom den närmaste framtiden, hamnar i uppförstorat format på min vägg. Jag är mer än nöjd.

 

 

 

 

 

På återseende.

Funkrock

Ja, inte fun krock då, som i att det skulle vara roligt att krocka på något slags svengelskt vis, utan funk rock. Amerikansk sådan.

Kommer ni ihåg Rainbow child? Megahiten på min tid. Vi pratar nittonhundranittio, hörrni.

Faktum är att jag fortfarande minns videon som rullade på MTV.

I somras var funkrockarna från USA i Skåne och spelade på Helgeåfestivalen. Och de är ju inte det enda band från ”förr i tiden” (min förritid i alla fall) som håller igång med spelningar runt om i världen.

Och attans vad överraskad jag blev – Dan Reed Network bjöd på ett riktigt trevligt framträdande utan att ens ett uns av avdankenhet kunde anas i festivalluften.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ärkefiender – finns dom?

En scen.

En lördag i början av juli.

Knislinge.

Helgeåfestivalen.

Arch Enemy.

Blått hår.

Ett grymt ös.

Och med Alissa White-Gluz i spetsen blev det en fantastisk spelning som troligtvis fick både en, två och flera fönsterrutor att skallra och husgrunder flytta sig…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På återseende.

 

Brandman, något för dig?

Det var en gång…

…en glad amatörfotograf med en blogg som ville undersöka vad räddningstjänstbranschen faktiskt gick ut på. Sagda fotograf startade ett blåljusprojekt som gav mersmak och fick nästan omgående frågan: ”Men vill inte DU bli brandman?”

Denna fråga har sedan hösten 2015 upprepats gång på gång och vissa räddningstjänster har ”hotat” med någon form av tvångsrekrytering.

Men fotografen har ett heltidsjobb med en helt annan inriktning och har sagt nej, nej och åter nej.

Och missförstå nu inte det här inlägget. Jag säger nämligen fortfarande nej – brandmansyrket är inte riktigt jobbet för mig faktiskt och även om det så vore så tillåter inte familjesituationen det. Dessutom, jag vill ju mest fotografera och hade således troligen snabbt blivit en belastning snarare än en tillgång under utryckningar.

Men, jag har träffat många härliga och dedikerade människor som ägnar sig åt räddningstjänst och de flesta räddningstjänster behöver mer folk, särskilt på deltid. Jag drar gärna mitt strå till stacken och visar upp ett yrke som trots allt ligger mig väldigt varmt om hjärtat.

Det är lite av anledningen till att jag för ett tag sedan styrde kosan till Kalmar för att delta i en prova-på-dag i räddningstjänstens regi, en heldag med bara räddningstjänstiga aktiviteter som arrangerades av Kalmar Brandkår, Ölands Räddningstjänst, samt räddningstjänsterna i Nybro och Emmaboda/Torsås.

Med tanke på att det är en bit att köra så valde jag att övernatta i Kalmar, på den nybyggda brandstationen, och fick hänga i TV-rummet med det skift som även skulle visa upp sig på övningsfältet Ebbetorp dagen efter. Jag påtalade att det nu skulle bli en hel natts ostördsömn, eftersom det på något vis har blivit mitt signum när jag sover på en brandstation, och möttes av den sedvanliga skepsisen eftersom ”alla larm kommer nattetid”.

Men tja, alltså. Ibland är det jobbigt att alltid ha rätt. Men jag känner att jag kan leva med det.

Det blev dock ingen sovmorgon eftersom ölandsfolket hämtade upp fotografen i vad som bara kan beskrivas som väldigt arla morgonstund. Ölandsfolket gav dock fotografen kaffe hyfsat omgående vilket underlättade.

Upplägget för dagen för min del var att testa på de flesta momenten på schemat. Ska man göra det så ska det ju vara på riktigt liksom så ihop med ett 20-tal deltagare fick jag hämta ut dagens utrustning och sedan försöka både hantera kamera och försöka släcka brand, utföra HLR, testa rökdykning och klippa sönder bil.

Vänta lite nu. Backa texten lite. Klippa sönder bil? Det låter ju helt galet.

Medan resten av gruppen sysslade med annat så fick jag någon typ av privatlektion i hantering av hydraulverktyg. Och jag har hängt med rökdykare förut, jag har genomgått x antal HLR-utbildningar och jag har släckt otaliga övningsbränder under alla de ”brandutbildningar” som man är med om sedan mellanstadiet någon gång.

Men jag har aldrig fått använda klippverktygen. Och det är här som jag blev ganska såld. På riktigt. Och lite svettig eftersom vi höll på ganska länge och jag även var tvungen att lyssna på instruktionerna och då stod med spridarmojängen i händerna, lite nonchalant stöttad mot ena benet, och försökte se oberörd ut.

Det är en klart rubbad känsla att sätta saxen i en av bilens stolpar och känna hur den glider genom fordonsplåten som en smörkniv i rumstempererat Bregott. Kraften i verktyget är otrolig. Som sagt, jag var såld.

Kanske, kanske en brandmanskarriär ändå vore något? Fast, när jag lagt ifrån mig grejorna och liksom mentalt nyktrat till en smula, så insåg jag att yrket inte enbart handlar om att omvandla en bil till många små delar, så jag drog tillbaka min imaginära ansökan till den lokala räddningstjänsten. Den lokala räddningstjänsten är troligen mycket lättad.

Men bland de andra ”riktiga” deltagarna fanns det många som på plats bokade in sig för rullbandstest för att se om de klarar antagningskraven och där fanns ett uppenbart intresse för både heltids- och deltidssidan av yrket. Efter att den första obekväma blyghetstystnaden brutits så duggade frågorna nämligen tätt.

Förhoppningsvis kommer flera av dessa män och kvinnor någon gång i framtiden få möjlighet att prova ut ett helt eget larmställ. Personligen så har jag ju redan ett sådant, men det står ”Fotograf” på det…

Men detta är ju trots allt en fotoblogg så nu tittar vi på en triljon bilder från den här prova-på-dagen. Är DU intresserad av räddningstjänsten och känner att brandman är något som skulle kunna passa dig? Ta då kontakt med din lokala station för att se vilka möjligheter som finns på din ort.

 

Förväntan hänger i luften.

 

Larmställ, luvor, hjälmar och handskar är utprovade och uthämtade och nu kan dagen börja på riktigt.

 

 

 

 

Tjänstgörande styrka från Kalmar Brandkår ska förevisa hur insatsarbetet går till vid en trafikolycka.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vad gör du om någon sätter i halsen? Camilla och Johan från Öland visar.

 

 

 

 

 

På återseende.

 

Ge mig ett Q!

Det är riktigt roligt att ge sig på att fota konserter – får du chansen så ta den.

I juli var ett av mina absoluta favoritband på besök i Knislinge för att spela på Helgeåfestivalen – Quireboys. Jag har sett dem en gång förut – i början av 90-talet så det var liksom dags igen.

Och Quireboys äger en enorm styrka som liveband och jag bara njöt. Samt fyllde nästan ett helt minneskort med bilder…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har många fler musikbilder på lager, men jag undrar om det inte är dags för lite blåljus i nästa inlägg…

På återseende.

 

 

 

tAKiDA i Knislinge

Det är nästan höstväder utanför mitt fönster, det är då det är som najsigast att öppna datorn och fotominnas sommaren.

Idag blir det en återblick till i början av juli och Helgeåfestivalen. Dag två gästades Knislinge nämligen av Takida och det såg lite ut så här:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nästa gång blir det bästa Quireboys som intar bloggen.

 

På återseende.

Livsfarligt läge – fotograf fastnar i mast

Jag råkade gå en kurs. Tro mig, det var faktiskt inte meningen – jag skulle bara fotografera. Kanske borde jag vid det här laget absolut ha lärt mig att det ofta inträffar oförutsedda saker när jag hänger med räddningstjänsten, men ingen är ju fullkomlig, tänker jag.

Platsen är grannlandskapet Småland – en mörk vardagskväll.

Jag får starka associationer till Ida och Emil och en flaggstång på en gård i Katthult. Fast i mitt fall är det en mast och jag har själv fått klättra upp och klicka fast mig. Och där dinglar jag, enda länken mellan mig och den mörkt hårda asfalten är selen och någon slags hake. Skiter detta sig så kommer det att göra ont. Mycket ont. Och jag gillar inte ont.

Trösten är ju i alla fall att kamerorna är i tryggt förvar nere på marken och att de därmed kommer att överleva..

Den där Ida blev dock inte räddad av larmställsförsedda personer med hjälm och hävare så i det avseendet har jag tur, tänker jag.

Och än en gång får jag alltså ta en dust med mitt omtalade kontrollbehov – jag ser ser nämligen ingenting eftersom räddningen, i form av tre brandmän i hävarkorgen, närmar sig den stackars höghöjdsstrandade fotografen bakifrån. Men med centimeterprecison manövreras korgen skickligt i rätt läge invid masten och snart (inte tillräckligt snart, dock), är i jag i tryggt förvar igen.

Den här gången är det Räddningstjänsten i Älmhult som agerar värd för blåljusstalkern och det är utbildning i fallskydd som står på schemat. Vi möts upp på stationen och jag blir ytterst varmt välkomnad. Jag har ju träffat brandmän från Älmhult på larm vid något tillfälle och som hastigast besökt stationen, men i övrigt är det första gången de på all,var utsätts för fototerroristen. Det är dock ingen som verkar vara det minsta skeptisk utan alla tar min närvaro med ro.

Efter en kortare färd genom samhället anländer vi till Haganässkolan som agerar värd för kvällens övning och det är läraren Mats Böckman som håller i undervisningen. Och helt ärligt, jag vet faktiskt inte riktigt vad som hände. Jag gör som jag brukar – sätter mig längst bak, serverar mig själv kaffe (pluspoäng till älmhultsbrandmännen) och fralla och börjar mecka med kamerans inställningar. Smygkollar sociala medier på telefonen och lyssnar med ett halvt öra på läraren. Jag inväntar egentligen bara stunden när  jag kan börja fotografera lite klättringsaction. 

På bordet framför mig ligger ett halvtjockt häfte som handlar om säkerhet vid arbete på hög höjd och jag råkar läsa kapitel 1. Och 2. Och resten.

Jag har nämligen en liten lagom användbar superkraft som inte många vet om: jag snabbläser. Jättesnabbt faktiskt.  Så medan Mats pratar och ställer frågor så läser jag alltså in kursmaterialet, briljerar lite med att kunna svara på frågor (eftersom jag ju läst det några sekunder tidigare) och skriver sedan provet (på skoj liksom). Och får alla rätt.

Därefter får jag en sele tilldelad mig och det är väl då jag tycker att min delaktighet i övningen kanske har gått lite väl långt och jag utför frenetiskt avvärjande, viftande gester och allt. Sedan står jag ju givetvis där några minuter senare med sele och hjälm på mig (tankarna inne i min skalle är inte det minsta positiva till detta) och jag marscherar fram till insatsledaren Roger och ber om att få låna hans handskar – de där repen ser nämligen väldigt handovänliga ut.

Styrkorna från stationerna Älmhult och Liatorp går all in och arbetar vid flera övningsstationer med att rädda varandra ur knepiga situationer, hela tiden med tidsnöden i bakhuvudet – en skadad person kan inte hänga särskilt länge utan att riskera svåra men eller livet. Och på frågan om vad man gör när det är en riktigt knepig situation som involverar hög (eller låg, beroende på hur man ser det), höjd så är det någon klok brandman som svarar ”Då ringer vi Höganäs”.

Jag fnissar lite (och ser mig hastigt om över axeln), med tanke på att just Höganäs är en av mina stammisräddningstjänster – som dessutom har en tendens att dyka upp var jag än är, och älmultarna tittar lite konstigt på mig.

Fotografen skickas nedför en vägg, läraren tror på riktigt att det är en god idé medan jag är mer tveksam, och jag blir även räddad från livsfarligt läge vid samma vägg på ett mycket säkert och proffsigt sätt. Hjärtklappningen känns som att vildhästar på gravt uppåttjack  dansar manisk riverdance i bröstet, helt ärligt – höjder är inte min favoritgrej och att lita på utrustning är väl inte heller det min starka sida.

Men, men – guldstjärna på det skriftliga provet alltså men ett något mer tveksamt betyg vad gäller det praktiska, är nog min personliga sammanfattning av min insats under kvällen. Fast å andra sidan så är det ju fotografering jag ska syssla med och där är jag hyfsat nöjd med prestationen. Tack även till räddningstjänsten som förevigade stunden när jag dinglade längs med den branta väggen.

Scenariot kommer troligen aldrig att upprepas.

Men jag fick kaffe, så ett återbesök hos räddningstjänsten i Älmhult är definitivt inte uteslutet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Electric Boys – Helgeåfestivalen

Jag har faktiskt fotograferat Electric Boys förut. Det var på den tiden då Sweden Rock hette Sommarfestivalen och anordnades i Bellevueparken i Karlshamn. Det var också på den tiden då man satte filmrulle i kameran och hoppades på det bästa. Max 36 bilder per rulle liksom.

Det var tider det.

Electric Boys besökte Knislinge och Helgeåfestivalen för ett kort tag sedan. Och jag kan konstatera att det var precis lika ösigt nu som då, på 90-talet i Karlshamn.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På återseende.

Glory to our King! Avatar på Helgeåfestivalen.

Avatar – en helt ny bekantskap för min del och det var både bra musik och en fotografs våta dröm (vi förstår varför om ni scrollar neråt i inlägget).

Gänget från Göteborg bjuder på riktig show och allt är genomtänkt in i minsta detalj.

Vi tar väl och njuter av en stor mängd ösiga bilder?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På återseende.

Makalösa Backyard Babies – Helgeåfestivalen 2018

Maj Gadd, vilket röj. Och allsång. Och röj. Och en gitarrmagisk Dregen som har en sådan närvaro att han till och med skrämde bort det hotande regnet.

Backyard Babies spelade alltså på Helgeåfestivalen i Knislinge i lördags. I lilla Knislinge liksom. Och det var ta mig tusan helt enkelt skitbra.

 

Varsågoda, en bildkavalkad:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bloggen var ju på Helgeåfestivalen samtliga dagar och det blir således många musikiga bilder här framöver.

På återseende.

×