Inte den skarpaste sågen i verktygslådan

Helgmys, någon?

Med sovmorgon och en lång lat frukost?

Inte för brandmännen från Osby och Lönsboda. Där har lördagsledigheten under några veckors tid varit utbytt mot puls, rök och en hel del svett.

Jag bommade också det där med sovmorgon men i egenskap av fotograf slapp jag utsättas för de andra momenten och det fanns gott om kaffe att tillgå.

Upplägget: att med rökskydd på utföra pulshöjande intervallövningar i form av banka skiten ur ett oskyldigt däck, välta ett annat däck upprepade gånger och dra ett nertyngt däck som bundits fast i en lång (ej vattenfylld) brandslang. Sammanfattningsvis så långt: däckträning är den stora trenden just nu. Kom ihåg var ni läste det först.

Efter ovanstående var det dags att attackera den mystiska dörren för att sedan, när detta nått framgång, stängas in i en brinnande container. Och tro det eller ej, inne i detta varma och rökfyllda utrymme ingick momenten ”Lösa knepigt pussel i form av isärskruvad knepig rörbit” samt ”Använda extremt slö såg för att stycka telefonstolpe”.

Några kom ut med luft kvar, några kom ut utan – alla såg dock lite lätt slitna ut när mask och hjälm åkte av. (Bra jobbat allihop!)

Bäst på hela dagen var, som ni nog fattar, att få vara fotograf. Eller möjligen räddningsledare – dessa personer smutsade nämligen inte ner sina gula jackor och behöll sin puls i mer eller mindre viloläge. Men någon måste ju sköta korvgrillningen också såklart.

 

Så, lite blandade bilder på däckmisshandel och inbrytningsförsök får ni här nedan. Samt en på korvätande hund.

 

 

 

 

Ibland är det skönt att vara på rätt sida kameran

I helgen har jag hängt med mina välbekanta larmställsförsedda polare från Osby och Lönsboda. De jobbade och slet hårt och jag, jag gjorde vad jag brukar: plåtade.

Det såg lite jobbigt ut och fotografen var tämligen glad över sin, i jämförelse, lätta syssla. Ibland undrar jag faktiskt varför man vill ägna sig åt ett yrke som tidvis kräver att man måste lösa fysiskt jobbiga och mentalt kluriga uppgifter under extra yttre belastning. Nåväl, alla såg glada ut, särskilt efteråt och jag misstänker att den grillade korven (icke av den traditionella burkvarianten) gjorde sitt till.

Att det dessutom dök upp en lurvig, fyrbent varelse på övningsplatsen lugnade väl också brandmansnerverna lite – det är ju trots allt väl känt att djur kan fungera i terapisyfte.

Nu är det ju så här att två helger återstår så jag tänker inte ge några detaljer om vad som skedde, då får ju övriga grupper chans att förbereda sig bättre och då (ehum) blir bilderna inte lika bra nästa helg. Men en tjuvkik blir det såklart.

 

Så, nedan ser ni ett axplock av dagen som innehöll hund, korv, svett, fotograf och konstigt nog en massa glada miner trots en viss grad av fysisk utmattning.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På återseende.

 

Finns det fotograf finns det…

Finns det blåljus finns det fotograf. Lite grann som ”kommer boll kommer barn”, som körskolan ihärdigt tutade i oss.

För ett tag sedan upplevde jag hur ett januaridygn kan vara i räddningstjänstens regi i Helsingborg, på station City. Som en bonus blev jag privatchaufförad till Berga brandstation där Räddningstjänsten Skåne kört på en cyklist och vält en buss. Som man gör.

Det var en stor övning med massa folk, i princip enbart nya ansikten för min del – jag kände igen någon brandman från dykövningen i höstas men annars var det främmande rakt igenom.

 

Sedan rullar den här släckbilen in:

Kärt återseende.
Ännu en gång.

 

Höganäs. En av mina stamkunder i blåljusvärlden. Man skulle kunna säga ”finns det fotograf finns det höganäsbrandmän”. Det skulle man definitivt kunna säga.

Men  det var fler personer och organisationer med i övningen, här ett bildligt axplock från dagen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På återseende.

Vi behöver prata – om blåljus

Så mycket har hänt sedan jag som total blåljusnovis ringde på dörrklockan till brandstationen i Osby, med kameraryggsäcken oergonmiskt slängd över ena axeln och en mugg kaffe i näven. Jag har nämnt det tidigare vid flera tillfällen – jag var skräckslagen.

Egentligen skulle det bara bli blogg med bilder och ytterst lite text men det där sket ju sig tidigt och när sedan branschtidningen Swedish Firefighters knackade på dörren (bildligt talat – vore läskigt annars), så blev allt liksom lite mer nationellt spritt.

Jag visste inget alls om räddningstjänst – inte mer än att om man ringer 112 så kan det hända att röda bilar dyker upp och jag förutsatte väl i princip att alla brandmän var just män och att åka på larm var det enda man gjorde.

I och med Projekt Räddningstjänst så fick jag ju lära mig att det inte riktigt stämde, 112-grejen undantagen.

Under de här tvåochetthalvtåren så har jag lärt mig facktermer, lärt mig hitta till olika brandstationer (vissa envisas med att bjuda in mig om och om igen), jag har fått ett alldeles eget larmställ med mitt eget namn på (tack Hässleholm!), jag vet att rökdykare har flaskor på ryggen, jag vet vad de olika brandbilarna heter och varför de har olika siffror, jag är väl medveten om hur det känns att gå rullbandstestet (ej bekvämt överhuvudtaget – för kännedom), jag vet att det finns brandmän som dyker och brandmän som klättrar (tack Höganäs för att ni alltid säkrar fotografen – med rep), jag kan tala om hur varmt det är inne i en brinnande byggnad (väldigt) och jag vet även hur det känns att bli utsläpad på bår ur en fejkkrockad bil (tack Lönsboda för att ni inte tappade mig), jag vet hur snyggt det är att tapetsera en tankbil med mina bilder (ärligt, fler räddningstjänster borde testa), jag vet hur grisblod luktar (realistiskt övat där – ni vet vilka ni är), jag har konstaterat att jag inte längre lider av sjösjukebesvär (tack för att ni medverkade i den undersökningen, Karlshamn), jag har nästan blivit av med min höjdskräck men tänker ändå att det är onödigt med att åka hävarkorg 30 meter upp i luften i mörker, blåst och regn, jag har kunskap om varför man ibland behöver använda ett repgevär, och att det kan vara svårt att sikta rätt, jag är brutalt medveten om vikten av att spärra av trafikflödet på en olycksplats (trafikanter, skärp er för fan), jag har fått träffa Kustbevakningen (trevliga typer), jag har noterat att brandmän från Höganäs har en förmåga att dyka upp oavsett vilken räddningstjänst jag besöker, jag vet att vikten av gott kaffe på en brandstation är väldigt stor och jag vet även att det finns deltidskårer som envisas med att äta en viss sorts varmkorv efter varje övning (än så länge har jag, genom diverse ursäkter, sluppit undan möget).

Och hörrni – jag blir lite nostalgisk när jag tänker tillbaka på den tid som har gått sedan jag för första gången åkte 8080 i Osby. Det har hänt så mycket – både roligt, dramatiskt och tragiskt – och jag är glad över att få vara med på ett litet hörn som någon slags kameraförsedd, och ständigt frusen, maskot.

Vad 2018 har att bjuda på blåljusmässigt är inte helt spikat ännu (hit me – jag är öppen för förslag men tänker att det är alldeles för kallt i Norrland – sorry), vissa saker har redan hänt, bland annat har Räddningstjänsten Skåne Nordväst huserat mig i ett helt dygn samt vält en buss, och jag har lite andra planer som inte är helt spikade ännu.

Om någon räddningstjänst på typ Mallorca eller liknande värmebelastat land vill att en svensk fotograf ska hälsa på, ja, då är jag nog inte svår.

Nu blir det en liten resa nerför minnenas väg. Häng med!

 

Brandman på hal is.
Tröstiga hjälpmedel.
Jag funderar på att bli vegetarian.
Brandmän. Skärsläckare.
Skum brandman?
Chef och whiteboardtavla.
Brandman med katt.
Brandmän i olikfärgade hjälmar övar.
Rökdykande brandman i mörker.
Kämpande brandmän.
Jag hade fel – alla brandmän är inte män… Me bad.
Som sagt – jag hade fel.
Brandmän högt uppe.
Pyroman?
Släckbilsutsikt en väderombytlig augustidag.
Fotograf åker till Hässleholm – där finns brandmän från Höganäs.
Fotograf åker till Helsingborg. Och se vilka som dyker upp…
Varmt.
Släckis och Tankis – som mina barn kallar dem.
I en räddningstjänstig tvättkorg.
Många snören och grejer när Höganäs räddar på avancerat vis.
Rökdykande brandmän.
Dagen då det blåste så mycket att jag nästan fick en permanent hörselnedsättning.
Brandman in action.
En hårt arbetande brandman.
Brandman i rök.
Kvällsövande brandman i mörker.
När det inte går så bra…
Skumt.
Brand eller inte?
Dykande brandman.
Brandman och brandmän.
Simmande brandmän
Insatsledare i motljus.
Trött brandman I.
Trött brandman II.

 

Trött brandman III.

 

 

Där det hänger is på träden och är ödsligt i backen

Osby i vinterskrud. Och i barnslig anda testade den nyinflyttade utbölingsfamiljen att åka utför.

Kameran var med. Kameran åkte också pulka.

Det är söndag morgon på bilderna nedan och var resten av ousbyinvånarna fanns vet jag inte – kanske var det sviterna från gårdagskvällens nationella musiktävling som lämnade backarna vid Klinten helt tomma, sånär som på Familjen Smurf.

Men en katt kom och kikade på oss, sedan skakade den på huvudet och travade iväg.

 

Allvarligt talat – vi behöver prata om…

…det här med regn, vinter, slask, kyla.

Alltså om svensk vinter. Eller, ibland gäller det sommar också. Men det låtsas vi inte om nu.

Min present till er idag (snabb paus för dramatisk trumvirvel): Sommarkänsla.

Eller bitterhet över att det är långt kvar, det får ni själva välja.

Jag tittar på bilderna, fotade i Danmark och på Kreta, och tänker att jag måste börja panta burkar eller något och boka en solresa i sommar.

 

Lera, garv och glädje i musikregnet

Just nu: regnet hamrar ner på den oskyldiga marken och vinden har snurrat grannens fasadflagga hårt runt flaggstången. Jag sitter och dricker kaffe medan febrig avkomma har däckat i soffan, under tvåhundra täcken och filtar, framför filmen Sing.

Tidigare i morse var jag ute en kortare sväng – det var ytterst obehagligt och jag tänker att jag avstår att upprepa det resten av dagen.

Vad är då bättre än att tillbakablicksblogga på sommaren 2017?

Inte på sol och stekande strandvärme utan på Helgeåfestivalen som nästan drunknade i regn, men tack vare entusiastiska festivalarrangörer och en godmodig publik så blev det ändå en rejäl musikfest. I sommar är det ju dags igen och bandsläppen har börjat.

Jag har publicerat bilder på förra årets artister så idag tar vi publik- och vimmelbilderna. Hittar du dig själv eller någon du känner?

 

 

 

 

På återseende.

Fotografterroristen slår till igen!

Gäsp.

Hemkommen efter en utflykt till andra sidan Skåne och ikväll ser jag fram emot att få sova i min egen säng. Bloggen har nämligen varit iväg på äventyr och terroriserat yrkesfolk i larmställ nu igen.

Jag har ju träffat några av dessa brandmän från Helsingborg i samband med en dykövning förra året, men det var många nya ansikten också på station City, där jag alltså huserade i cirka 24 timmar.

 

Utförlig rapportering om detta dygn kommer om ett par månader men jag kan avslöja att jag har tagit många bilder. Som vanligt. Ni är ju garanterat inte förvånade.

Ett smakprov på mitt och kamerornas arbete får ni dock här och nu.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På återseende.

 

Winter Osbyland

I Osby finns det snö.

Det är inte trevligt alls om man inte kan sitta inomhus och titta på det.

Svårplåtat är det också.

Och blött.

Imma på objektivet.

Suddigt blöta bilder.

Oh well.

 

Dog walk.

 

Fotspår bakom galler?

 

Supervintrigt med sagostora flingor. Jätteblöta flingor som letar sig innanför kragen.

 

Skidig backe finns i Ousby.

 

Ren(t) och fint.

 

På återseende.

×