Grisen Agneta rycker ut – igen.

Det är lätt hänt att glömma bort att Bloggen inte bara fotar röda blåljusbilar och sådant som förekommer inom räddningstjänstbranschen (som dimspikar, slangkopplingar och flaskpaket), men det är ju faktiskt som så att Bloggen även tar andra sorters bilder. I dag var det dags för vad som verkar bli en årlig tradition: fotografering av Familjen Brodén.

Men innan ni skrollar vidare till bilderna nedan, så klicka in här och se hur det såg ut förra året.

Och även i år var Agneta, den lilla rosa grisen, med och hejade på. Tydligen är det ju så att samtliga tre pojkar i den här familjen ska vara ”svåra” att fota. Det sägs att ingen av dem vill stå framför kameran och att ingen tänker le.

Eh, nä – okej då…

 

dsc_2331

 

dsc_2344

 

dsc_2364

 

dsc_2347

 

dsc_2351

 

dsc_2243

 

dsc_2221

 

 

 

dsc_2218

 

dsc_2210

 

dsc_2211

 

dsc_2273

 

dsc_2275

 

dsc_2267

 

dsc_2260

 

dsc_2285

 

Jag slår vad om att ni får se de här små linslusarna (linslössen?) fler gånger här i bloggen.

På återseende.

Åt fel håll?

Lursjöleden i Hästveda är trevlig både för promenader och mountainbikecykling.

Men det finns en skylt utmed vägen mot Farstorp som får mig att gnissla lite tänder varje gång:

 

20160924_105108-01

 

Vilket håll ska man gå åt?

Är personerna på bilden helt enkelt bara olydiga?

På återseende.

De där knogjärnen

Jag bloggade ju i början av augusti från Helgeåfestivalen i Knislinge och det blev ju såklart fler bilder än de som jag hunnit visa i bloggen.

I dag tänkte jag bjuda på två väldigt intensiva bilder från Knogjärns konsert.

 

 

dsc_4970

 

dsc_4964

 

Efterhand kommer det att då och då att ploppa upp fler helgeåfestivalsbilder här i bloggen.

På återseende.

Blåögd blondin in action

Om dagens modell hade kunnat tala, så att vi simpla människor hade kunnat förstå, så hade det troligen varit en blandning av nej, svärord, kraftuttryck och många djupa suckar. Möt Tonks, en smörgalen trasdocka som gillar att jaga allt som rör sig och som starkt ogillar män.

Eller som hon egentligen heter: S*Sarakkas Lurviga Lupin – en ragdoll på drygt 3 år.

Det är speciellt att fota djur, och attans så roligt. Här blir det inga stela studioporträtt och tillgjorda poser utan allt sker i princip på modellens villkor. Fotografen bör ha en rejäl portion tålamod samt en entusiastisk medhjälpare. I det här fallet var platsen ett vardagsrum (kattens eget), en väl färgmatchad soffa (kattens egen) samt en bra matte (kattens egen).

Fotografen satt, samt halvlåg, på golvet inklämd mellan soffa och soffbord. Katten såg omväxlande ut som om den demonstrativt ville dänga till mig med tassen eller möjligen gå upp i rök. Men jag lovar, ingen (vare sig djur eller människor), skadades under fototillfället.

 

dsc_2063

 

dsc_2181

 

dsc_2174

 

 

dsc_2113

 

dsc_2086

 

dsc_2072

 

dsc_2067

 

dsc_2180

 

dsc_2057

 

dsc_2048

 

dsc_2195

 

dsc_2196

 

dsc_2130

 

dsc_2156

 

dsc_2153

 

dsc_2179

 

dsc_2141

 

dsc_2075

 

dsc_2137

 

dsc_2097

 

dsc_2060

 

Tips för husdjursplåtning? Se till att ha bra ljus och var i en för djuret hemtam miljö. Och stressa inte, det får liksom ta den tid det tar.

Bilderna ovan är tagna med Nikon D7000 och ett fast 35 millimetersobjektiv – perfekt för inomhusmiljöer och naturligt ljus och med en så stor bländare som 1.8 finns möjlighet till att korta skärpedjupet rejält.

På återseende.

Vacker attityd

Ni har sett Emilia förut, senast häromdagen i Feelings 2016. Men jag har nu tittat igenom alla bilder från det fototillfället och kan inte låta dem vara opublicerade…

 

dsc_5967

 

dsc_5964

 

dsc_5961

 

dsc_6009

 

dsc_5984

 

dsc_5981

 

dsc_6028

 

dsc_6019

 

dsc_6065

 

dsc_6053

 

dsc_6051

 

dsc_6040-kopiera

 

Jag tycker att bilderna ovan är ett skolexempel på hur en person kan åstadkomma olika ansiktsuttryck enbart genom små, små förändringar i mimiken. Hon är som ett proffs, utan att hon egentligen vet exakt vad hon gör. Hon ställer sig framför kameran och agerar. Mitt enkla uppdrag är att hantera avtryckaren.

Alla bilder tagna med Nikon D7000 och ett Nikonobjektiv på 35 mm.

På återseende.

Räddningstjänstfotograf? Blåljusporr?

Ibland frågar jag mig själv hur det blev så här egentligen. Vad hände, hur kunde det bli så stort (och fantastiskt givande och roligt) att fotografera räddningstjänst?

Jag börjar bli hyfsat bekväm med epitet som räddningstjänstbloggare och räddningstjänstfotograf och jag är trygg i min förvissning om att det jag gör, med bild och text, inte är någon blåljuspornografi. Jag vill skildra verkligheten och allt vad den innebär och något av det roligaste har varit att träffa (och fota) samma personer om och om igen. Från de första trevande och artigt avvaktande mötena som varje gång har mynnat ut i att jag på något vis har funnit mig en egen plats hos de räddningstjänster jag har besökt. Och jag är väldigt glad över det välkomnande jag har fått.

 

Fotografen är numera ett stående inslag i tidningen Swedish Firefighters.
Fotografen är numera ett stående inslag i tidningen Swedish Firefighters.

 

Stolt omslagsfotograf.
Stolt omslagsfotograf.

 

Fokus låg ju länge på räddningstjänsten i Osby kommun, som blev fotogranskade i minsta detalj inom ramarna för Projekt Räddningstjänst, men både räddningstjänsterna i Hässleholm och Höganäs har liksom lite halvt adopterat fotobloggaren.

Bloggen misstycker inte.

När jag i maj i år avslutade den praktiska delen av skildringen av deltidsbrandmannens vardag så minns jag att jag skrev att det nog kunde dyka upp lite mer räddningstjänst här i bloggen framöver. Och det har det ju gjort – ni har väl inte kunnat undgå att notera att jag hängde med hässleholmsfolket i ett dygn och kom hem luktandes av gris och brandrök och dessutom med sura tankar om hur vissa bilister beter sig på olycksplatser.

Jag kan nu avslöja att även Höganäs, för tredje gången, ska behöva släpa runt på mig i oktober. Första gången försökte de skrämma vettet ur mig med sin stora stegbil (regn, blåst, 30 meter upp) och sist det begav sig band de fast mig i ett träd i Söderåsens nationalpark. Vad det blir vid nästa besök tänker jag dock inte yppa ett ord om ännu, tålamod kära läsare.

 

Japp, det är exakt såhär det ser ut när bloggen fotar räddningstjänst. Foto: Jimmie Ask, räddningschef i Osby.
Japp, det är exakt såhär det ser ut när bloggen fotar räddningstjänst. Foto: Jimmie Ask, räddningschef i Osby.

 

Vad händer annars då i fotobloggens liv?

*Feelings 2016 – mitt svartvita porträttprojekt fortgår och publiceras med (o)jämna mellanrum.

*Projekt Räddningstjänst ger mig huvudvärk. Hur ska jag kunna välja ut lämpliga bilder till den utställning som ska bli det tänkta slutresultatet och som ska kunna användas vid rekrytering? Fatta hur många bilder vi pratar om. Tack och lov har både en erfaren fotograf och folk inom räddningstjänsten erbjudit stöd och hjälp i beslutsångestprocessen.

*Höganäs räddningstjänst får besök igen, som jag nämnt ovan, och kanske och eventuellt har fler räddningstjänster lite löst visat intresse för att härbärgera en räddningstjänstfotograf (herregud, fattar de vad de ger sig in på?)

*SFF – Swedish Firefighters: branschtidningen som kört Projekt Räddningstjänst sedan i våras, och ska fortsätta med det året ut,  och som har en chefredaktör som förmodligen sliter sitt hår när hans mailbox en gång i månaden svämmar över av bilder på brandmän och brandbilar eftersom jag inte kunnat göra ett slutligt urval på egen hand, se ovan angående beslutsångest.

Sedan fortsätter det givetvis att dyka upp blandade bilder och fototips i sedvanlig ordning och bloggen funderar även på någon form av fotoinspirationssammankomst framöver, om det skulle finnas intresse. Hur man fotar en brandbil i skugga, solljus och beckmörker är jag åtminstone kapabel till att lära ut…

På återseende.

 

 

Fighting Feet

Om ni har följt bloggen ett tag så har ni kanske läst att jag uppmuntrar till att hitta de lite oväntade, och inte alltid självklara, vinklarna på motivet.

Jag jobbar till stor del efter ovanstående koncept och jag tycker inte nödvändigtvis att ansikten måste stå i fokus. Eller ens synas.

Förra helgen var jag på fotbollsmatch när flickor och pojkar 8 och 9 år gamla möttes i en vänlig duell på Hästvedas idrottsplats. Hemmalaget gjorde inte flest mål, men det är sällan kämpaglöden påverkas för det, och det hoppas jag syns i bilderna nedan.

 

DSC_1558

 

DSC_1559

 

DSC_1571

 

DSC_1488

 

DSC_1490

 

DSC_1491

 

DSC_1521

 

På återseende.

Feelings 2016 – Emilia

Ni har sett henne förut, bland annat när jag visade upp bilderna från förra porträttprojektet: Eld&Vatten, och om ni klickar här får ni se den otroliga bilden jag tog då. Emilia är en naturbegåvning och kan få vilken fotograf som helst att framstå som duktig.

Det är bara att rikta kameran mot hennes håll och trycka av.

Jag har haft förmånen att följa henne från början av de valpiga tonåren och fram tills idag, nu när hon har fyllt 17 år.

Hon valde att porträttera självsäkerhet och hon gör det med den äran:

 

Självsäkerhet/Self Assurance. Nikon D7000. Nikon 35 mm. ISO 160. 1/320 sekund. f/7.1
Självsäkerhet/Self-Assurance.
Nikon D7000. Nikon 35 mm. ISO 160. 1/320 sekund. f/7.1

 

Emilia själv motiverar sitt val så här:

”Jag valde att min bild skulle förmedla känslan självsäkerhet. Mest för att utmana mig själv.

Som ung tjej i dagens samhälle känns det inte alltid som att det är accepterat att som tjej visa sig stark, modig och självsäker.”

Kloka ord och det är ord som jag verkligen tycker syns i bilden ovan.

På återseende.

Fantastiskt!

DSC_6079

 

Du är fantastisk.

Ja, precis – du. Du som läste inlägget förra veckan om livsfarligt trafikbeteende på olycksplats och som tog dig tid att dela.

Vilken spridning inlägget fick och här sitter en bloggfotograf med en uppsjö av känslor: chock, glädje och lätt förvirring. Men också förhoppning.

Förhoppning om att kanske någon person läste inlägget och nästa gång kommer att tänka efter före, sänka farten om det finns folk på vägen, respektera avspärrningar och kanske därmed rädda liv. Visserligen lever jag inte i någon rosa fluffvärld och tror att ett blogginlägg hos en skånsk tidning kan förändra världen men tänk om den där enda personen saktar ner farten, och på så vis undviker att köra på en brandman? Det räcker faktiskt.

 

DSC_2741

 

DSC_4752

 

DSC_6213

 

DSC_4369

 

DSC_5337

 

Jag tycker personligen att det finns en enda hastighet som gäller vid passerande av olycksplats och den hastigheten är totalt sifferlös. Om någon kliver ut framför din bil så ska du kunna stanna – det är en bra riktlinje. Vi är ju många som under körskoleutbildningen blivit matade med frasen ”kommer boll, kommer barn”  och det är samma sorts beredskap du som fordonsförare ska ha när du passerar en olycksplats eller ett vägarbete.

Återigen – ett enormt tack till alla er som har hjälpt till att sprida vidare mitt förmodligen viktigaste inlägg någonsin.

På återseende.

 

Vad f-n är det som ni inte begriper?

Jag vet knappt ens var jag ska börja.

Jag vet inte var det felar.

Jag vet inte hur förändring ska kunna ske.

Jag vet inte varför i helvete det är så svårt för vissa att fatta.

Jag hade också önskat att jag inte behövt skriva ett sådant här inlägg igen (det förra hittar ni här).

Och om ni klickar här så kommer ni till en annan person med insikt som beskriver problemet väldigt bra, Stefan Svensson, som har sin blogg hos Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.

Jag var, som ni kanske noterat, och fotade i räddningstjänstens regi under ett helt dygn förra veckan. Sju timmar av det dygnet stod jag på en och samma trafikolycka i en rondell i Hässleholm.

Inledningsvis var jag imponerad. Morgontrafik, nästan stopp i en starkt trafikerad rondell, polisen dirigerade trafiken och släppte fram ett körfält i taget på rondellens andra sida. Ingen kunde ju missa att en vält lastbil upptog halva rondellen och att det stod två polisbilar och minst fyra brandbilar där hela tiden, ibland någon mer. Det var lugnt och sansat. Ett hallelujamoment helt enkelt.

Räddningsinsatsen växte och det tillkom veterinärbilar, djurtransporter, bärgare och mobilkranar. Och någonstans under denna tid försvann det goda beteendet hos många av de trafikanter som passerade olycksplatsen.

Så här såg det ut:

Folk som körde förbi avspärrningarna (in i olycksplatsen alltså). Hög fart – inte bara hos de vanliga bilförarna utan inte ens alla yrkesförare saktade ner. Jag tror faktiskt att jag blundade i ren förskräckelse när det kom en stor svart långtradare dundrande genom rondellen. Noterade chauffören inte vad som pågick där? Reagerade han inte på den välta gristransport (inget litet ekipage) som låg ner?

Och han var inte den enda.

Och till alla er som filmade: varför? VARFÖR? Mer eller mindre hängandes ut genom rutan för att få med så mycket som möjligt av olycksscenariot i era mobiltelefoner. Suktar ni efter likes? Vad ska ni göra med filmerna? Jag är ärligt nyfiken faktiskt.

Och ni som körde på väg 21  (hastighetsbegränsning 100 kilometer i timmen), och kunde titta ner på olycksplatsen, och som tog er tid att sakta ner och titta/fota/filma – ni orsakade nästan nya olyckor för att ni på riktigt är dumma i huvudet.

Var det ingen som såg alla blåljus? De små avspärrningstälten som det stod olycka på? Eller stoppljusen? Eller poliserna?

Gjorde ni inte det så lämna in era körkort och sälj bilen. Ni kan rädda liv.

Och ni som bara fullkomligt struntade i att det pågick en räddningsinsats, ja, jag vet inte ens vad jag ska säga men jag önskar att ni får evig, obotlig och outhärdlig klåda på onämnbara ställen. På riktigt.

 

Skylten på 2010:s tak betyder inte att du som sitter bakom ratten ska gasa, filma eller fota.
Skylten på 2010:s tak betyder inte att du som sitter bakom ratten ska gasa, filma eller fota om du får tillåtelse att köra förbi.

 

Avspärrad väg. Inget hinder för de som fullkomligt struntar i andras liv.
Avspärrad väg. Inget hinder för de som fullkomligt struntar i andras liv.

 

Förra veckans olycksplats. Mycket som händer på en gång och ont om plats.
Förra veckans olycksplats. Mycket som händer på en gång och ont om plats.
BloggbildNY
På en olycksplats behöver brandmännen kunna arbeta i fred. Nästa gång är det din mamma eller bästa vän som de försöker rädda livet på. (Bilden tagen i samband med en övning)

 

Blåljus på gång. Ser ni dessa, sakta ner!
Blåljus på gång. Ser ni dessa, sakta ner!

 

Brandmännen har inte tid att hålla stenhård koll på trafiken runt omkring, de är sysselsatta med annat. Tänk på det. Sakta ner farten, håll ögonen på vägen och stanna om det är rött ljus.
Brandmännen har inte tid att hålla stenhård koll på trafiken runt omkring, de är sysselsatta med annat. Tänk på det. Sakta ner farten, håll ögonen på vägen och stanna om det är rött fast ljus.

 

Kanske är det liv de försöker rädda. Tror du att anhöriga vill se gemene mans mobilbilder och filmer spridas på sociala medier? Hade du önskat det om du var i den situationen?
Kanske är det liv de försöker rädda. Tror du att drabbade och anhöriga vill se gemene mans mobilbilder och filmer spridas på sociala medier? Hade du önskat det om du var i den situationen?

 

Det här gänget - räddningstjänsten i Osby kommun - är några av alla mina nya vänner. Var rädd om dem!
Det här gänget – räddningstjänsten i Osby kommun – är några av alla mina nya vänner. Var rädd om dem!

 

För det här är en verklighet som är skrämmande. Brandmän, och andra som arbetar på vägarna, dör. Upphör att existera. Får aldrig mer komma hem till sina familjer. Får inte se sina barn växa upp. Får inte komma hem och gosa med hunden. Får aldrig mer hänga i brandstationens fikarum och gnabbas med kollegorna över en kopp kaffe. Om de nu inte har tur vill säga och bara blir svårt skadade förstås. För så kan det ju också bli såklart.

Tänk. Efter. Före.

Kör. Sakta. Om. Du. Ser. Blåljus.

Uppfattat?

Jag vill inte att mina räddningstjänstvänner ska dö.

På återseende.

 

 

 

 

 

 

Åsa Nilsson
Namn: Åsa Nilsson
Ålder: 40
Bor: Hästveda
Första kamera: Någon pocketkamera som liten och sedan en analog Nikon 401x.
Numera två Nikon D7000 och och en Nikon D200. Favoritobjektiv är ett fast Nikon 50 mm.