Superhjältar i sitt engagemang, driv och vilja att hjälpa

Larmet är brand i byggnad. Uppringaren säger att det brinner i källaren och han är inte säker på om det finns personer kvar där inne.

Det är denna övning ni kunde läsa om i det här inlägget. Jag befann mig alltså inne i den brinnande ”källaren” och följde rökdykarnas arbete inifrån. Därför finns det få bilder från när brandmännen från stationen i Osby genomför insatsen men jag kan ju visa hur det gick till ändå eftersom jag vid ett av de tidigare övningstillfällena stalkade styrkorna från Lönsboda och Hökön.

Spoiler alert: det fanns personer kvar och dessa bars ut och fick bästa möjliga omhändertagande.

 

Lönsbodas styrkeledare Simon är först på plats och scannar byggnaden med värmekamera.

 

Styrkan anländer och rökdykarna lägger upp en plan för insatsen.

 

 

 

Containerhuset är namnet på den här byggnaden och idag handlar det alltså om en källarbrand. Allt på markplan är i scenariot källare och det finns bara en enda ingång till byggnaden.

 

 

Emelie är dagens rökdykarledare.

 

 

Ganska snart bärs den första dockan ut.

 

 

Och även docka nummer två hittas och livräddande åtgärder sätts in.

 

 

 

 

Med det här inlägget vill jag också visa något annat – något ganska så viktigt. Ni vet att det är övning. Jag vet att det är övning. Brandmännen vet att det är övning.

Men elden är på riktigt. Värmen likaså.

Och det är ett tungt arbete att dra slang, söka igenom mörka utrymmen och dra ut livlösa kroppar (tack och lov bara övningsdockor). Det är trappor, värmebelastning, kassa siktförhållanden och luft som håller på att ta slut och de upplevelser och lättnadskänslan över att vara tillbaka ute i friskluften igen speglas hyfsat väl i bilderna nedan som är tagna efter övningens slut

Det är som sagt ”bara” övning men anledningen till att brandmännen övar är ju givetvis för att vara förberedda den dag det är på riktigt. När det kanske finns levande människor kvar inne i en brand. Och när du då i panik ringer 112 är det helt vanliga människor som släpper det de har för händer och plockar på sig uniformen. Vanliga människor som brukar skämta om att de ”brinner” för det de gör. För det är faktiskt exakt så, ordvits eller inte. De här personerna, deltidsbrandmännen, utför inte sitt arbete lite halvhjärtat. De åker inte på larm dygnet runt för att de gillar yrket lite sisådär.

Och de är alltså helt normala människor med vanliga fysiska förmågor – däremot är de superhjältar i sitt engagemang, sitt driv och i sin vilja att hjälpa. De är vanliga människor. Undersköterskor, industriarbetare, egenföretagare, vaktmästare och lärare. Som finns för att samhället behöver dem. Och samhället, det är du och jag, dina grannar och skolan mitt i byn.

 

 

 

 

 

 

På återseende (japp, jag lovar – det blir fler Revingeinlägg).

 

Brand i pepparkakshus!

En bagares mardröm?

Nja, Pepparkakshuset är ett av de nyaste övningsobjekten i Revinge, där ju Räddningstjänsten i Osby övade nyligen (med fotograf i släptåg). Det är dock inte svårt att förstå varifrån det passande namnet på byggnaden kommer:

 

Larmet som gick ut handlade om en brinnande sommarstuga. Personen som larmar har lyckats ta sig ut men berättar att där inne finns ytterligare två personer kvar och det blir brandmännens uppgift att få kontroll på elden och rädda liv.

Först ut i det här inlägget är folket från Lönsboda och Hökön (Simon, Karl, Fredrik, Daniel, Martin, Emelie, Tobias, Inge och Ulf) och här är också två personer som för allra första gången får känna på rollen som rökdykare, under säkerhetsmannens Rolles vakande öga: Malin från Osby och Henrik från Lönsboda. Även Hökön, kommunens räddningsvärn, har med en ny rekryt: Markus.

 

Scenariot med de två livlösa personer förbereds.

 

Övningsledaren sätter fyr och Malin och Henrik gör sig klara för att kunna vara med, tillsammans med Rolle.

 

 

Först på plats, styrkeledaren Fredrik.

 

 

 

 

 

 

 

Det är både hett och rökigt.

 

 

 

De ”skadade” tas om hand efter konstens alla regler.

 

 

 

Gruppens insats är avklarad och det är Henriks och Malins tur att få gå in.

 

Ett par helger senare var det min tur att se hur en av styrkorna från Osby (Brian, Jocke, Peter, Eero, Dan och Johan samt Osbys tämligen nyanställde brandingenjör Oscar) hanterade exakt samma scenario. Övningsledarna konstaterade att det blivit riktigt bra fart på elden och mumlade nöjt något om färgen på brandgaserna.  Fotografen är inte så insatt utan tog sin kamera och gjorde det som fotografen normalt sett ägnar sig åt. Här är resultatet:

 

Det brinner mer än lite när Osbystyrkan anländer.

 

 

 

 

 

 

Oscar – ny brandingenjör hos räddningstjänsten i Osby.

 

 

 

 

När övningen är slut så är det dags att stänga av luften.

 

Och säkerhetsmannen Janne kan ägna sig åt övningsledarhunden Gonzo, en stammis hos MSB i Revinge.

 

Nästa gång ska vi prata om källarbrand – den övning jag alltså upplevde inifrån i förra inlägget.

På återseende.

Jag brann tack och lov inte upp

Den observante bloggläsaren har kanske noterat att det då och förekommer lite räddningstjänst här i fotobloggen. Ett tag trodde jag att det skulle bli slut på att fota brandbilar och brandmän men det visade sig vara helt felaktigt. Jag och de olika räddningstjänsterna verkar helt enkelt trivas tillsammans så vi kör väl på ett tag till. Dessutom, det är ju förbaskat inspirerande och energigivande att hänga med de här typerna.

I alla fall – vi ska nu, i flera inlägg, ta oss tillbaka till brottsplatsen – det vill säga där allting började: Räddningstjänsten i Osby kommun. ”Min” första räddningstjänst. Den som liksom adopterade mig från början och som gjorde att jag inte bara fick in en fot utan hela mig i den här världen.

För ungefär ett år sedan hängde jag med på Osbys varma rökövning i Revinge och jag frågade snällt om de pallade asa runt på mig en gång till. Jag var beredd att argumentera för att få följa med men räddningschefen i Osby höjde inte ens på ögonbrynen och gav sitt godkännande utan krusiduller.

Så, nu har jag fotat i Revinge under två intensiva lördagar. Lite mer rutinerad än förra året när jag var närmast överväldigad av alla intryck och fotade utan uppehåll och med en energi som en koffeinöverdoserad studsboll med hyperaktivitetsproblem. Dessutom är jag nu betydligt mer van vid utrustningen än förra året och får inte halvpanik när masken immar igen.

Upplägget var under första lördagen att terrorisera i huvudsak Lönsboda/Hököngänget och den stackars säkerhetsmannen Rolle och lördag två så var det Osby som fick dras med fotografen – och jag tog rygg på den gruppens säkerhetsman (ni har träffat honom otaliga gånger här i bloggen), Janne. Dagen är upplagd som så att respektive station övar var för sig och sedan avslutar med en gemensam övning i större format. Fotografen ber delvis lite om ursäkt för att några av bilderna nedan inte är ljusa och skarpa men uppdraget att fota inifrån när det brinner är en hyfsat stor utmaning. Knappt något ljus, en fotograf som knappt ser något och imma på objektivet till följd av temperaturskillnaden…

 

Janne är en trygg guide för fotografen i den brinnande byggnaden.

 

Vi gör det ologiska och går direkt till lördag nummer två. Jag fick nämligen förmånen att uppleva ett helt livräddnings- och släckningsarbete på plats. Och med på plats menar jag inuti den brinnande byggnaden.

På med all utrustning, luftpaket, mask, rånarluva, aptung hjälm och klumpiga handskar. Vid det här laget är fotografen ungefär 35 centimeter kortare än normalt av all tyngd. Janne och jag går på förhand noga igenom hur jag ska kommunicera om jag får nog inne i den brinnande containerbyggnaden och vi tar även en snabb orienteringsrunda innan övningsledaren tuttar fyr på stället. Och jag är tämligen desorienterad redan då i de olika gångarna och rummen.

 

Övningsledaren Pierre är redo att sätta eld på containerhuset.

 

”Personerna” som väntar på att bli räddade.

 

 

De har åkt på larm om en källarbrand och styrkeledaren ger besked om att det är livräddning som står i fokus.

 

När brandmännen från Osby anländer till platsen (scenariot är källarbrand) och påbörjar arbetet med att rädda liv (övningsdockor), så smiter vi in bakvägen och in i den becksvarta rökiga miljön. Innesluten i utrustningen så är flera sinnen seriöst avtrubbade. Det som jag främst hör är ljudet av mina egna andetag, jag ser knappt ingenting utan ser till att ha en hand stadigt placerad på säkerhetsmannens jacka. Hjärnan försöker febrilt få kontroll på situationen och kicka igång sina tillfälligt handikappade sinnesfunktioner, men får ge upp.

Vi rör oss inne i byggnaden och följer på nära håll rökdykarnas arbete med att hitta ”personer” och släcka de olika brandhärdarna och Janne förklarar med ett oändligt pedagogiskt tålamod vad som händer. När släckningen med vatten påbörjas så blir det väldigt, väldigt mycket varmare och när jag står upp känner jag hur pulsen drar iväg utan att jag är vare sig andfådd eller stressad. Och jag vet att jag tänker vilken bedrift det är att gå in i en brinnande byggnad, med adrenalinpåslag redan från början, och också kunna jobba inne i den här miljön med allt vad det innebär av fysisk och psykisk påfrestning.

Och jag är tacksam över att jag bara är observatör.

 

Det är svårt, svårare, svårast att fotografera inne i en rökfylld byggnad.

 

 

Ljuset är minst sagt magert och med rökskydd på ser jag inte ens vad jag fotar utan bara pekar med kameran och trycker av.

 

Det är skönt att komma ut i aprilluften igen efter att insatsen är avslutad.

 

Efter avslutad insats är det genomgång och tid att samla sig och pusta ut.

 

Hur det ser ut efter släckning i en av övningsbyggnaderna..

 

När insatsen avslutas så går vi ut i den friska luften igen. Och ni vet hur fotografen ständigt gnäller och ynkar sig över hur mycket fotografen alltid fryser? Inte den här gången. Jag var genomsvettig. Det tjocka understället var blött rakt igenom och den hyfsat ordnade frisyren var bara klistrig och platt. En eloge till min mascaratillverkare dock – trots att sminket inte är vattenfast så satt det kvar. Små saker man är glad över, så att säga – i övrigt såg jag ut som jag blivit dragen genom en mangel.

 

Denna bild är tagen utomhus, tro det eller ej.

 

I flera inlägg framöver så ska ni få alla detaljer om övningarna i Revinge och ni ska få se hur brandmännen tar sig an de olika utmaningarna. Det är hårt slit och trötta blickar på många av bilderna men ni ska också få ta del av den glada stämning och det kamratskap som präglar räddningstjänstfolket.

På återseende.

 

 

Hemligt på en vardag

En helt vanlig onsdagskväll och fullt pådrag i en stad i norra Skåne.

Brandbilar var där.

Brandmän var där.

Fotografen var där.

Och så är det hemligt ett tag till – men ni får en sneak peak i dag. Men informationen och resterande bilder måste jag tyvärr för närvarande hålla inne med.

Ni vet hur det är – hemlig bransch det här.

 

 

 

 

 

 

Som sagt, hemligt hemligt.

På återseende.

Livräddning i Revinge 2017

Ett säkert vårtecken: Räddningstjänsten i Osby åker till Revinge och övar.

Tre lördagar i rad invaderas MSB:s övningsområde av nordostskånska brandmän från Osby, Lönsboda och Hökön och liksom förra året har de en glad fotograf i släptåg.

I dag får ni några blandade bilder. Jag kan inte publicera så mycket mer än så eftersom jag annars riskerar att röja övningsupplägget för de kvarvarande två grupperna men jag vill ju liksom visa något av det vi gjorde  – det var en riktigt givande dag med sol och allt. Inte ens fotografen frös, vilket i och för sig även kan ha berott på larmställ och varma miljöer med eld och så.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kamerorna luktar brand (ingen idé att försöka åtgärda förrän efter sista övningstillfället) men det är det värt – de här miljöerna är otroligt roliga att plåta i.

På återseende.

Om att ta rygg på folk

Jag fotar ju en del, ni har kanske märkt detta. Däremot vet jag inte om ni noterat att jag gärna fotograferar mina ”modeller” bakifrån. Anledningen är bland annat att det är ett lätt knep att få djup i bilden – det blir ofta en naturlig inramning som lurar betraktarens hjärna att resa in i bilden, förbi det första motivet.

Och det är en smaksak och beroende av situationen var jag väljer att lägga skärpan. Ibland är det personens ryggtavla som hamnar i fokus, andra gånger väljer jag istället att rikta uppmärksamheten på det som personen jag fotat tittar på. Vissa gånger skaffar jag både hängslen och livrem och tar samma bild men med skärpan på olika ställen.

Inte behöver det vara bara rygg och nacke som syns utan om man som fotograf kanske dessutom tar ett kliv i sidled så förändras hela bilden.

Jag säger som jag brukar – våga testa. Ut och fota – det värsta som kan hända är att man får radera lite bilder efteråt.

Nedan finns en hög exempelbilder på hur det kan se ut. Jag ber lite lagom om ursäkt för mängden brandmän men ni vet hur det är – de hamnar ständigt framför kameran av någon anledning.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På återseende.

Firmly Grounded XI

Fluffigt.

Mjukt.

Men ändå med en rå tuffhet som bara ett par svarta 38:or kan leverera.

Hur är det möjligt?

Skoägaren själv har faktiskt en hel berättelse om just de här stövlarna:

Låt mig ta dig tillbaka 15 år i tiden. Jag hade gett mig ut på stan för att hitta mig ett par bekväma vardagsskor. Att hitta bekväma vardagsskor har alltid varit ett projekt eftersom jag är plattfotad som en jäkla anka. Som vanligt så ville jag helst ha ett par nya skor som såg ungefär likadana ut som mina gamla, och som vanligt så blev jag bara mer och mer frustrerad för varje butik jag besökte.

När jag gick genom entrén till den allra sista skobutiken i stan så var det något som fångade min blick direkt. Jag blev pirrig i kroppen och mina steg styrde sig själv mot ett par alldeles fantastiska stövlar som var alldeles för höga och alldeles för fluffiga för att någonsin kunna kallas ”vardagssko”.

700 kr.

Jag hade inte råd med både dessa och de skor jag verkligen behövde eftersom mina gamla inte längre gick att använda vid blött väder utan att klä foten med en plastpåse…det var ungefär så långt det brukade gå innan jag köpte nya skor eftersom jag avskydde hela processen.

 

Nikon D7000. Nikon 35 mm. ISO 640. 1/160 s. f/2.0

 

Jag sliter mig motvilligt från hyllan efter att jag klappat fluffet farväl. Lite längre in i butiken så hittade jag faktiskt ett par alldeles fantastiskt snygga och bekväma vardagsskor som jag bestämde mig för och efter jag betalat och lämnat butiken så kände jag en otrolig saknad efter något jag aldrig haft.

Jag var tvungen. Vi var menade för varandra. Det tog ett halvår innan jag ens kunde gå normalt i mina älskade stövlar och ytterligare ett halvår innan jag ens använde dem på riktigt. Nu fyller jag strax 35 och jag och mina älskade fluffstövlar har haft så otroligt roligt tillsammans och kommer fortsätta med det i många år till.

De är fortfarande de högsta klackar jag äger och en drink för mycket kan betyda skillnaden mellan att sexigt kryssa mellan bord och människor och att mindre sexigt stå på näsan framför den snygga vakten på krogen. Mina fluffstövlar håller mig alltså på mattan. Oftast. De är otroligt opraktiska men de är de bästa skor jag någonsin har ägt och ett praktexempel på att ibland…bara ibland…går lycka att köpas för pengar.

Och Bloggen måste erkänna att 700 pix är ett fantastiskt pris för en så stor dos lycka.

På återseende.

Skum snö?

Som ni kanske noterade i förra inlägget så umgicks jag nyligen ett helt dygn med Grupp 4 hos Räddningstjänsten i Hässleholm: Per, Christian, Johan, Lasse, Roger och Jonatan, och en bild på gruppens styrkeledare Christian får inleda detta bildspäckade inlägg:

 

Men, vad skrattar han åt? Svaret på den frågan kommer strax.

 

Dagen inleddes med kaffe såklart. Jag installerade mig och min packning i ett av sovrummen och efter överlämning och frukost var det dags för genomgång av förmiddagens övning – faktiskt det egentliga skälet till att jag planerat in att besöka Hässleholm just den här dagen.

 

Genomgång, fotografen som vanligt längst bak och försöker förtvivlat hänga med i alla branschuttryck. Det går sådär men jag gör i alla fall mitt bästa.

 

Genomgången avbryts dock efter en stund av ett automatlarm och vi åker ut på halkiga och snömoddiga vägar. Det är dock lugnt på den aktuella adressen i Hässleholms centrum.

 

Men tillbaka till övningen då då. Det var en skum övning (åh, jag skrattar nästan ihjäl mig av fyndighet).  Den handlade om CAFS, engelska för Compressed Air Foam System, eller på svenska: tryckluftsskum. Jag har pratat om släckmedlet här i bloggen tidigare (med stor vånda över att få alla fakta rätt) men kan kort sammanfatta det med att luft, vatten och skumvätska blandas och resultatet blir ett klibbigt skum som i många situationer är oerhört effektivt för att släcka bränder och eftersom skummet kommer färdigt i slangen slipper brandmännen släpa omkring på en aptung vattenfylld slang.  Hässleholm har tillgång till CAFS på sin förstabil 2010, 2460 i Hästveda och 2610 i Sösdala.

Platsen för övningen var ett ödehus som redan var ganska välcafsat eftersom en annan styrka kört samma övning dagen innan och resterna av det skummet hade frusit i huset och bildat ganska så vackra mönster.

 

Cafs i taket!

 

Som att vada genom en mindre skumsjö.

 

Per och Christian filosoferar…

 

…medan brandmännen tar fram den utrustning som ska användas vid insatsen.

 

Snö? Skum? Skummig snö?

 

Övningsledaren Christian hade inte tuttat fyr på något utan elden var högst påhittad. Brandmännen skulle släcka denna fiktiva eld från två håll: först utifrån genom ett fönster i en dörr och sedan skulle de springa runt till ena gaveln, in genom dörren där och attackera ”branden” inifrån.

Notera förresten på bilderna att det vita som täcker marken faktiskt inte bara är snö, det är även en hel del slafsigt skum.

Jonatan, nummer 28, var först ut. Han tog sig snabbt igenom insatsen och kom ut efteråt lite lagom skumtäckt sådär.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sedan var det dags för nummer 31 – Johan. Och det är det som översta bilden i det här inlägget handlar om. Johan fick upp bra fart men eftersom marken var snötäckt var det lite svårt att se vad som fanns under och Johan stupade faktiskt rakt ner i backen med ansiktet före. Mellan mask och mark hamnade strålröret som fortsatte pumpa ut skum. Ingen skadades, det blev många gapskratt och styrkan konstaterade att det ju faktiskt kan hända även vid skarpt läge och att rökdykaren i fråga då är helt satt ur spel ett tag eftersom skummet omöjliggör någon som helst form av sikt.

Nu var det ju också alltså så att det råkade vara en fotograf på plats…

 

Mask på.

 

Full fart framåt.

 

Aj då.

 

Men skam den som ger sig, Johan är snabbt uppe på fötter igen.

 

Fast det är lite svårt att se något genom det vita kletet.

 

”Jag får försöka känna mig fram till släckbilen”.

 

”Jag ger upp.”

 

Som sagt, det blev ett skratt eller två.

 

Andra gången går det bättre.

 

Efter den här övningen var det dags att testa skumspik som kan beskrivas som en förlängning av strålröret (enkelt uttryckt) och kan användas för att få in skummet på svåråtkomliga ställen.

När det var dags för Johan att testa så lossnade dock skumspiken och skummet sprutade okontrollerat ur slangen. Det var helt enkelt inte hans dag…

 

Johan och skumspiken.  Lasse hänger med bakom och håller i slangen. Inledningsvis går det bra.

 

Och sedan gör det inte det. En skumtäckt Lasse finner det bäst att fly.

 

Kvar står Johan och funderar på vad som hände.

 

Men kollegorna verkar vara glada typer åtminstone.

 

Skumspik testades även i fastighetens fasad. Ingen snubblade, ingen blev täckt av skum och all utrustning höll ihop.

 

 

 

 

 

 

 

Dygnet avslutades sedan i lugn stil. Inga fler larm utan styrkan kunde ägna sig åt annat, som exempelvis att bygga om 2020, fysträna, och administrativa saker.

 

 

Per förevisar nya befälsfordonet 2080.

 

Därefter är det dags att svettas i gymmet.

 

Och till slut så kommer stunden då det är hög tid att säga god natt till brandbilarna och en trött fotograf bäddar ner sig uppe på ”sitt” rum.

 

Tack Grupp 4 för ännu ett trevligt dygn. Vi får väl se om jag vågar komma tillbaka…

På återseende.

Hur hamnade jag i Hässleholm?

I dag bjuder Bloggen på en tillbakablick. Det finns faktiskt en anledning, men den tar vi lite senare i inlägget.

Som ni vet har jag plåtat räddningstjänst ett tag nu – det började med Osby, spred sig till Höganäs och sedan kom närbelägna Hässleholm in i leken. Och i dag fokuserar vi på Hässleholms räddningstjänst.

Det började med ett facebookmeddelande från en av de där röda hjälmarna – Per Friis. Han uttryckte beundran över Projekt Räddningstjänst och jag blev sådär riktigt äkta glad. Vi fortsatte hålla lite kontakt och över en kopp kaffe (vanligt förekommande i branschen, det där med kaffe) så var det hux flux bestämt att jag skulle skugga honom och hans Grupp 4 någon månad senare. Och då vara med ett helt dygn. Sova på brandstation. Bland massa okända människor.

 

Insatsledare Per Friis.

 

Eftersom jag hade sagt ja så fanns liksom ingen återvändo (det är jag för stolt för) och med nervositet i steget så släntrade jag in på stationen i Hässleholm en lördagsmorgon i januari 2016. Där bjöds det på… Jamen, ni vet ju – kaffe såklart.

Det var ett kallt, kallt dygn med snö och is. Samt ett gäng brandmän som definitivt inte var kameraskygga men väldigt ovana vid att bli konstant fotograferade. Jag var ju vid det laget van vid att ”mina” brandmän i Osby och Lönsboda knappt ens märkte min närvaro längre så jag fick ta ett mentalt steg tillbaka och påminna mig själv om vilken konstig situation det är att ha en fotograferande stalker i hasorna på jobbet.

 

När larmet har gått så står det bara ett par skor kvar…

 

 

Jag sov ju inte direkt den där första natten. Livrädd att missa ett larm och så var det den där gnagande känslan om det ens var lönt att somna. Men det var en lugn natt larmmässigt sett och jag tog farväl av brandmännen på morgonen och tackade för att de stått ut med mig.

Lite visste någon av oss då att Grupp 4 skulle bli ett återkommande inslag i bloggen och bli lite kändisar/ansiktena utåt för stadens räddningstjänst. Men efter att ett meddelande eller två studsat fram och tillbaka mellan mig och Per Friis, så var det plötsligt bestämt att Grupp 4 skulle få en dygnsgäst igen. Så i augusti förra året var det dags igen och om det hade varit ett relativt lugnt dygn första gången så var detta en helt annan kakbit.

Jag hann ju precis dit när det var dags att åka ut på en sju timmar lång insats – om ni kanske minns den där olyckan när en gristransport välte i en rondell utanför Hässleholm? Den händelsen lämnade många bestående intryck hos mig: brandmännens arbete, hur många olika aktörer som var inblandade, hur ointresserade vissa trafikanter var av att visa respekt och så djuraspekten såklart: hur mådde grisarna?

 

 

 

 

 

 

Det dygnet bjöd även på en brand i Bjärnum och ett automatlarm där jag, utan att någon noterade det, åkte med ut i pyjamas.

Vi sa hejdå igen efter detta dygn och tänkte nog alla att det dröjer till nästa gång.

Fel.

I september plingade det till i min inbox: planerad husbränning i Hässleholm – ville Bloggen hänga på? Har jultomten skägg? Äter kor gräs? Självklart ville jag följa med.

Så en halv dag, som inleddes med kaffe, tillbringades i Brönnestad där en, från början stabil, stuga förvandlades till en hög förkolnade träbitar.

 

 

 

 

 

 

Efter en mycket givande, och rökig, dag sa jag hejdå till brandmännen och vi tänkte väl alla igen att det skulle dröja ett tag till vi fick anledning att träffas igen.

Inte så lång tid eftersom det visade sig att det snart var dags för Övning X och den där klickivriga fotografen såg naturligtvis sin chans.

Jag visste ju lite vad som skulle hända, Grupp 4 visste det inte – det var ju den planerade vattenlivräddningen som blev islivräddning eftersom Filesjön frusit och vi alla frågade oss varför ett gäng ungdomar skulle ut och paddla kanot på en frusen sjö. Men det blev bra bilder och fotografen var lycklig. Det var ännu en dag som började och slutade med kaffe.

Vi sa sedan hejdå.

Det fanns inga direkta planer på ett återseende. Men ni har väl redan förstått vad som hände?

 

 

 

 

Häromveckan var det nämligen dags för dygn nummer tre. I Hässleholm. Med Grupp 4. Med kaffe. Jag börjar få intrycket att ingen längre blir förvånad över att jag plötsligt poppar upp som gubben i lådan. Detta tredje dygn är alltså anledningen till dagens minnesblogg.

Det var ett bra dygn på många sätt. Bilderna från det dygnet ska ni få se i nästa inlägg.  En sak kan jag avslöja – det var länge sedan jag skrattade så mycket. Varför ska ni alltså få se nästa gång Bloggen bloggar.

Bloggen fick ju också smaka på sin egen medicin, hur det är att bli fotograferad under arbetet. Det var vidrigt och jag kände hur jag stelnade till varje gång som jag noterade att Norra Skånes reporter höjde kameran och riktade den mot mig… Jag kan fortfarande vakna kallsvettig av detta trauma.

Länk till den artikeln finns om du klickar här.

 

The man behind the mask?

 

 

Och två smygbilder från senaste (för det är väl säkert inte sista) dygnet med Grupp 4 ser du här ovan.

På återseende.

 

 

 

Firmly Grounded X

Det där med att förälska sig i ett par skor och använda dem om och om igen men till slut sorgligt nog tvingas inse att de egentligen, på ett retfullt sätt, inte riktigt passar ändå, där har vi nog alla varit med ett klädesplagg eller ett par skor.

Ägaren till dagens skor ägde ett par Doc Martens men sålde dem till slut. Det var en ren chansning att klicka hem kängorna nedan på nätet men det blev faktiskt jackpot.

Och idag är de vardagsskor. Och partyskor. Utomhusskor i kletigt väder. Utomhusskor i solsken.

Användbara, helt enkelt.

 

Nikon D7000. Nikon 35 mm. ISO 1000. 1/100 s. f/2.2

 

”Det här är mina favoriter, av flera anledningar: De är bekväma, jag har svårt att hitta skor som passar och de här är faktiskt köpta på postorder och passade mot alla odds! De påminner om mina DM’s, som var den första presenten jag fick av min make, tyvärr passade de aldrig riktigt. De passar både till uppklätt och casual. Det enda dåliga med dem är att de börjar gå sönder. Riktiga trotjänare i vått och torrt!”

På återseende.