Utmaningar med Projekt Räddningstjänst

Hur ser det egentligen ut när jag är ute och grejar med Projekt Räddningstjänst?

Någon bild på fotografen in action finns såklart inte (det är ju jag som har kameran liksom, tack och lov), men jag ska berätta lite om vad jag har med mig och om hur jag upplevt fotograferingen så här långt, ett par veckor in på projektet.

Jag skrev tidigare att jag aldrig vet hur räddningstjänstens övningar kommer att se ut, viss förhandsinfo finns ju men exakt vad som kommer att hända vet jag inte. Lite som i verkliga livet alltså. När jag fotar är jag, vilket kan vara en nackdel, väldigt koncentrerad på bildskapandet och ser till största delen situationerna genom kamerans lilla sökare. Det innebär att mitt synfält är lite begränsat och med andra ord gäller det verkligen att aktivera övriga sinnen.

Jag har verkligen ingen ambition att vara det minsta i vägen för räddningspersonalen men risken finns ju när slangar ska rullas ut (det går snärtigt fort), utrustning tas ur bilarna och dockor/människor bärs ut från brinnande byggnader i övningsscenarion.

Vid skarpt läge är det givetvis lite annat fokus även från mitt håll och jag kommer mest att hålla mig undan, det finns ju teleobjektiv.

Vad är det som hänger med mig utrustningsmässigt då, vad behövs för att fotografera i olika situationer och under varierande förhållanden? Över axeln hänger en stor, svart ryggsäck med små och stora prylar, bland annat två kameror (ingen av dem den senaste modellen eller tekniken): Nikon D7000 och D200 med tre olika objektiv: ett fast 50 mm, standardzoom 18-55 mm samt ett teleobjektiv 70-300 mm, mobilen finns som extraresurs. Anledningen till att jag har två kameror med mig är för att slippa byta objektiv och som back up givetvis.

Två externa blixtar varav den ena en ringblixt, är också nedpackade.  Detta klarar jag mig bra på även om drömmen om ett ljusstarkare zoomobjektiv finns, men det är ett apdyrt önskemål.

Annat krafs är extra minneskort, fotoväst (den är snart antik då den köptes in cirka anno 1994), batterier, regnskydd  till väskan, polariseringsfilter, stativ med snabbfäste och microfiberdukar för att torka av blöta kameror och putsa mögiga objektiv. Ovanstående prylar kommer man långt med även om kameranördbranschen medför oanade möjligheter att grotta ner sig utrustningsmässigt.

Jag har inga ljusa kläder på mig utan det är oftast jeans och en svart jacka, det är inte ovanligt att hitta mig i konstiga ställningar, exempelvis krälande eller sittandes på marken som ju kan vara både blöt och smutsig. På fötterna sitter löparskorna för att skona ryggen då det blir mycket stående under en hel dag. Medföljer gör även regnkläder och gummistövlar, ett val som kommer av erfarenhet (det klafsade om mina skor efter dimspiksövningen).

Dessutom har jag en reflexväst i storlek tält, med texten ”Räddningstjänsten Osby” väl synlig på ryggen. Västen åker på vid utryckning för att jag ska vara lätt att identifiera, så ser ni en stor orange och gul väst, med två fötter och ett huvud som sticker ut, så är det troligtvis jag.

 

kamera

 

Vid det här laget har jag lyckats träffa i princip alla brandmän i Osby, dock har jag inte hunnit med samtliga i Lönsboda eller i Hökön men ambitionen finns där. Och jag känner mig både välkomnad och faktiskt inkluderad på riktigt. Ingen från personalens sida har varit det minsta fientlig till ”intrånget” och jag har bjudits in i diskussionerna redan från första början.

Det syns på vissa bilder att det absolut existerar en medvetenhet om att jag hänger i periferin (det är högst förståeligt), och detta är ju som jag tidigare nämnt, en anledning till att Projekt Räddningstjänst kommer att pågå under en lång tid eftersom det tar tid att jobba bort detta. Lite roligt i sammanhanget: hela styrkan i Lönsboda, där endast övningsledaren visste om att jag skulle närvara i onsdags, lyckades koppla bort min närvaro i princip totalt. Beundransvärt, jag hade aldrig lyckats med det själv om någon hängt efter mig med en kamera på jobbet. Eller så var det kanske så mörkt att de helt enkelt inte såg mig?

Jag inser ju att jag har fått unikt tillträde till en värld som utåt sett mest syns för allmänheten när något rött med blåljus susar förbi, och för den möjligheten är jag mycket tacksam och jag lovar att försöka förvalta detta förtroende väl.

 

Brandstationen i Osby - komplett med visdomsord.
Brandstationen i Osby – komplett med visdomsord.

 

Bildmässigt är ambitionen att det ska vara äkta bilder som ni får ta del av. Jag konstruerar inte bilder eller sätter ihop scener utan fotar det som finns framför mig. Det jag verkligen vill att betraktaren ska känna är upplevelsen av närvaro, helt enkelt att ni som inte var där ska känna som om ni var med, oavsett om det är övning, skarpt läge eller någon av alla de vardagssituationer med materialvård, förebyggande verksamhet eller diskussioner i lunchrummet som jag dokumenterar.

Då har jag lyckats.

 

 

Här hänger alltså jag av och till.
Här hänger alltså jag av och till.

 

Jag satsar också på att försöka lära mig terminologin och förmedla den med en förklaring. En av de första frågorna jag ställde var om benämningarna på de olika fordonen, för att i största möjliga mån undvika att reta upp läsare som kan det där bättre än jag. Alternativet hade varit att kalla allt för brandbil. Och det känns ju lite luddigt. Men insatsledare Jan Persson förklarade tålmodigt de olika begreppen för mig och vad den näst sista siffran i fordonsbeteckningen avser, exempelvis 3, som i 8030 – hävaren med den rosa kroken, då är det ett höjdfordon.  Jag fick även en lärorik och intressant miniföreläsning om olika slags slang och om slangtryck och kopplingar men hjärnan blev något överhettad och glömde genast bort det. Förlåt, men detta är en ny bransch för min del.

Jag har även fått en snabbkurs i vilken fotodokumentation som ska göras utredningsmässigt vid en trafikolycka, eftersom jag lovat att stå till tjänst med detta om situationen skulle uppstå. Dessutom har jag insett hur svårt det är att fotografera inifrån en skumpig brandbil, det gäller att ha tungan rätt i mun och vara snabb med avtryckaren för att förhoppningsvis få till något som liknar en skarp bild.

 

Det är riktigt, riktigt knepigt att få till bra bilder inifrån en brandbil under färd.
Det är riktigt, riktigt knepigt att få till bra bilder inifrån en brandbil under färd.

 

Vi ses snart igen, den här veckan får brandmännen dras med mig under en hel dag och det är Jan Persson som huvudsakligen kommer att få bogsera runt mig.

På återseende.