Räddningstjänst: olika, men så oerhört lika.

Nu har jag alltså träffat två olika räddningstjänster och jag tänkte diskutera lite kring skillnader och likheter.

Osby har, som ni nog vet vid det här laget, en handfull heltidsanställda och det operativa arbetet är uppbyggt på deltidsbrandmän – det där gänget som har fyra minuter på sig att bli klara för utryckning. Deltidare finns även i Höganäs, men här arbetar också heltidsanställda brandmän.

Det finns givetvis rent konkreta skillnader mellan de båda räddningstjänsterna, som att Höganäs har en drönare, en större båt och har brandmän som är speciellt utbildade för höghöjdsräddning, som vid exempelvis vid klättringsolyckor. I Osby heter många Peter och i Höganäs är det Henrikar och Markusar som är i majoritet.

Men jag tänker inte fokusera på just detta utan snarare på likheterna, som jag upplever dem. På båda ställena har jag fått ett väldigt varmt välkomnande och inte överhuvudtaget blivit ignorerad utan tvärtom väldigt inkluderad. Nu hade ju nordvästskåningarna en stor fördel eftersom de har haft möjlighet att spana in bloggen och mina bilder innan jag kom dit. I Osby antar jag att personalen höll andan och mest hoppades på det bästa – det fanns säkerligen nervositet hos fler än en innan de började få grepp om vilken typ av fotografering jag ägnar mig åt och hur räddningstjänsten skulle framställas i bloggen.

Det tar inte lång stund nere i Höganäs innan jag inser att det finns en stor likhet (egentligen vet jag inte varför jag blev förvånad) – vilka samtalsämnen som helt självmant kommer upp på båda sidor av Skåne. Mycket av det handlar om att räddningstjänsten faktiskt är uppbyggd av personer, av riktiga människor. Inte superhjälterobotar som oberörda går till jobbet dag efter dag och som rycker på axlarna åt de upplevelser som packas ner i i erfarenhetsryggsäckarna. Jag upplever också att det finns en stor vilja att lyfta fram det egna yrket, att få ges utrymme att beskriva hur vardagen verkligen ser ut och det är ju där bloggen så att säga kommer in i bilden.

Så, sammanfattningsvis: även om de båda räddningstjänsterna skiljer sig åt i organisation och antal brandbilar, så var det nästan en deja vu-upplevelse att få träffa Höganäsfolket. Och det kändes både positivt och tryggt.

 

Badkaret, Osbys tankbil.
Badkaret, Osbys tankbil.

 

Höganäs tankbil.
Höganäs tankbil.

 

Osby.
Osby.

 

Höganäs.
Höganäs.

 

Lönsboda.
Lönsboda.

 

Höganäs.
Höganäs.

 

Lönsboda.
Lönsboda.

 

Höganäs.
Höganäs.

 

Osby.
Osby.

 

Höganäs.
Höganäs.

 

Höganäs.
Höganäs.

 

Osby.
Osby.

 

Kvällen efter var jag tillbaka i Osby och hann inte mer än säga hej förrän första frågan kom:  ”Vilket är nu bäst, Osby eller Höganäs?” Och tydligen dröjde jag för länge med svaret. Jag får väl försöka gottgöra det vid något tillfälle.

Kanske räcker det med att dela med mig av magkänslan jag fick när jag gick in genom dörrarna till brandstationen i Osby, kände lukten och såg de numera väldigt välbekanta ansiktena, för vet ni – det kändes lite som att komma hem.

På återseende.