Det brann…

…ju i Lönsboda, ni minns säkert gatuköket som totalförstördes en helgnatt i början av oktober. Klicka här för att se bilderna från själva branden.

Ruinen av kiosken och vänthallen som är sammanbyggd med denna, står fortfarande kvar i samma havererade skick, som en tragisk påminnelse om att eld är skoningslöst snabb och väldigt förgörande. 

De rödgula avspärrningsbanden fladdrar i den råkalla novembervinden när räddningschefen Peter och jag är på besök tillsammans med representanter för Osbybostäder och kommunens försäkringsbolag.

Vi är i Lönsboda för at träffa ett av de försäkringsbolag som är inblandade i efterarbetet. Räddningschefen visar upp hur det såg ut under själva brandtillfället.
Vi är i Lönsboda för at träffa ett av de försäkringsbolag som är inblandade i efterarbetet. Räddningschefen, som var räddningsledare den aktuella natten, visar upp hur det såg ut under själva brandtillfället.

 

Trasiga rester är det som utmärker platsen i dag.
Trasiga rester är det som utmärker platsen i dag.

 

Genom ett fönster går det att beskåda den invändiga förödesen.
Genom ett fönster går det att beskåda den invändiga förödelsen.

 

Konstruktionen är inte längre helt stabil.
Konstruktionen är inte längre helt stabil.

 

Det som en gång var ett snabbmatskök.
Det som en gång var ett snabbmatskök.

 

Så småningom ska detta forslas bort men vad som händer sedan med platsen återstår att se.
Så småningom ska detta forslas bort men vad som händer sedan med platsen återstår att se.

 

Branden började i gatuköksdelen och spred sig snabbt.
Branden började i gatuköksdelen och spred sig snabbt.

 

Taket i vänthallen bredvid är på sina ställen trasigt efter branden och vattenblandat sot i pölar täcker golvet.
Taket i vänthallen bredvid är på sina ställen trasigt efter branden och vattenblandat sot i pölar täcker golvet.

 

Vänthallen - blött och smutsigt och med en trasig miniskateboard lämnad åt sitt öde.
Vänthallen – blött och smutsigt och med en trasig miniskateboard lämnad åt sitt öde.

 

Vyn inifrån vänthallen, den del av byggnaden som blev minst skadad av elden. På bilden ser ni taket. Och lite himmel.
Vyn inifrån vänthallen, den del av byggnaden som blev minst skadad av elden. På bilden ser ni taket. Och lite himmel.

 

Efterarbetet är inte slut bara för att elden är släckt, slangarna ihoprullade och insatsrapporten skriven. När de förkolnade resterna har svalnat ska polis oftast ta sig en kik och försäkringsbolagen inspektera. Domen i det här fallet är inte oväntad, det handlar om en totalskada för hela byggnaden och de svedda plankorna och krossade takpannorna kommer att hamna på en återvinningsstation någonstans. 

Men vad händer sedan? Ja, det är än så länge ovisst vad som kommer att hända med den plats där det eldhärjade spillran av ett gatukök i dag står. Blir det månne ett torg, en ny byggnad av något slag eller en enda stor rabatt?

Fortsättning följer helt enkelt.

 

Brandmän som skaffar päls

Ni har kanske läst om Mustaschkampen och rentav noterat hur män i er omgivning börjat låta päls växa fram i ansiktet?

Det är ju november och efter oktober och den månadens inriktning på bröstcancerforskning så är det nu dags att fokusera på mäns hälsa och framförallt prostatacancer. Ni kan läsa mer om Mustaschkampen, och hur ni går tillväga om ni vill donera pengar, om ni klickar här.

Det här med cancer och brandmän har ni ju kunnat läsa om tidigare i bloggen, hur yrkeskåren riskerar exponering för cancerogena partiklar. Arbetet med Friska Brandmän syftar ju till att så långt det går minska den risken och ett av mina inlägg om Friska Brandmän hittar ni här.

Mustaschkampen har som syfte att bland annat skapa uppmärksamhet kring cancer och hos räddningstjänsten i Osby har Grupp 3 enats om att göra slag i saken och odla mustasch.

 

Grupp 3 fokuserar på ansiktsbehåring, vissa verkar ha bättre utgångsläge än andra. Från vänster: Henrik, Göran, Brian, Joakim, Mikael, Mattias, Johan, Janne och Eero.
Grupp 3 fokuserar på ansiktsbehåring, vissa verkar dock ha bättre utgångsläge än andra. Från vänster: Henrik, Göran, Brian, Joakim, Mikael, Mattias, Johan, Janne och Eero.

 

Bloggen lovar att återkomma med bildbevis på hur väl de faktiskt lyckats.

På återseende.

 

Med blåljus mot Lönsboda

Projekt Räddningstjänst här i bloggen är ingen webbvariant av blåljusprogram – det har ni säkerligen upptäckt vid det här laget. Men ibland händer det ju ändå att larmet går och att jag då råkar befinna mig på stationen. Utryckningar är ju trots allt också en del av räddningstjänstens vardag.

I går var ett sådant tillfälle. Jag sitter och kramar en varm kopp kaffe i stationens soffa, kamerautrustningen ligger och sussar i ryggsäcken vid mina fötter. Under eftermiddagen har jag skuggat räddningschefen Peter vid lite olika uppdrag då det är han som har beredskap och alltså följaktligen chefar över 8080.

När larmet trillar in strax innan halv fem på eftermiddagen får Peter besked från SOS att det gäller röklukt i restaurang och där även en brandvarnare har löst ut. Vi travar således nerför trapporna till vagnhallen och befälsbilen 8080 och påbörjar färden mot Lönsboda, som ligger två långa mil bort.

Men hur är det då att åka på larm, för oss som inte arbetar inom blåljusyrken så är det något vi (tack och lov) sällan, kanske aldrig, kommer att uppleva.

Det som egentligen gör störst intryck på mig (och som är det jag minns bäst efteråt) är hur tyst det är i bilen, en väldigt koncentrerad tystnad, och vi byter inte många ord på resan till grannsamhället. Peter kör snabbt, men tryggt, vilket är ett gott betyg från undertecknad fotograf som har ett visst kontrollbehov och som därmed inte riktigt gillar att vara passagerare, men här är det liksom bara att gilla läget. Omgivningen lyses upp av 8080:s blåljus, som reflekteras i de stora vägskyltarna i Lars Dufwa-rondellen så att det nästan känns som om man behöver solglasögon för att värja sig.

 

Snart har vi lämnat Osby bakom oss, Peter och jag.
Snart har vi lämnat Osby bakom oss, Peter och jag.

 

Vid tiden för larmet så har det hunnit bli mörkt och en hel del folk befinner sig ute på vägarna, förmodligen på väg hem från jobbet. Reaktionerna från bilisterna, som får ett plötsligt uppdykande räddningsfordon bakom sig, varierar. Vissa håller helt enkelt åt sidan och släpper fram oss medan andra i princip tvärnitar och närapå kastar sig i diket.

Eftersom larmet gäller Lönsboda så är det styrkan där som åker ut och de är först på plats på restaurangen. Över radion hör vi styrkeledarens kommunikation med SOS och vi får veta att brandmännen har konstaterat rök men orsaken är än så länge okänd.

Det är tydligt att den där informationen om röken, den gillar Peter inte riktigt och han kallar upp 8210, Lönsbodas släckbil, för att meddela att han strax är på plats och i de centrala delarna av byn skymtar vi sedan de blå ljusen från de båda utryckningsfordonen som redan är framme.

Nej, det brinner lyckligtvis inte. Byggnaden kontrolleras med stor noggrannhet innan räddningstjänsten anser det säkert att lämna platsen.

 

Räddningschefen parkerar 8080 mellan 8210 och 8240 (många siffror här) och informeras om insatsen så här långt av styrkeledaren Pierre.
Räddningschefen parkerar 8080 mellan 8210 och 8240 (många siffror här) och informeras om insatsen så här långt av styrkeledaren Pierre.

 

Speglad räddningschef tar på lite grövre skor.
Speglad räddningschef tar på lite grövre skor.

 

De är klädda för rökdykning när de kommer på plats.
De är klädda för rökdykning när de kommer på plats.

 

Karl, Pierre och Peter försöker fastställa varifrån röken kom.
Karl, Pierre och Peter försöker fastställa varifrån röken kom.

 

Styrkan samlas innan vi återgår till Osby och brandmännen kör tillbaka till stationen i Lönsboda.
Styrkan samlas innan vi återgår till Osby och brandmännen kör tillbaka till stationen i Lönsboda.

 

På väg tillbaka igen och stämningen är avspänd och det blir en bra pratstund.
På väg tillbaka igen och stämningen är avspänd och det blir en bra pratstund.

 

Jag tar av mig reflexvästen med ”Räddningstjänsten Osby” tryckt på ryggen och fäster den återigen i kameraryggsäcken medan Peter vränger av sig sin gula initialprydda jacka och lägger den röda hjälmen i baksätet. Vi rullar hemåt, i betydligt lugnare tempo  – men det är inte den enda skillnaden: det lite spända fokus som präglade stämningen i 8080 på väg till larmet är borta.

På återseende.

Kan räddningstjänsten bli snabbare?

Behöver du hjälp av räddningstjänsten? Ring 112 och är du i Osbys tätort så får du förhoppningsvis hjälp av brandmännen inom tio minuter. De ska ta sig till stationen hemifrån eller jobbet, svida om till lämpliga utryckningskläder och sedan hitta till den plats där du befinner dig.

Är du längre bort från närmaste brandstation kan det dock ta ännu längre tid.

Räddningspersonalen vill givetvis nå fram till dig så fort det bara är möjligt, oavsett om det handlar om trafikolycka, brand, hjärtstopp eller vad det nu må vara.

Och det här med att nå fram så snabbt det bara går är något som ligger räddningschefen Peter väldigt varmt om hjärtat och han har många tankar om hur detta ska gå till och förhoppningar om att det en dag ska bli möjligt att realisera i Osby kommun.

Vid whiteboardtavla, han börjar med att prata om vilka insatser som görs innan något händer.
Vid whiteboardtavlan, han börjar med att prata om vilka insatser som görs innan något händer.

 

Kommunal samordning. Det vill säga, hur kan olika aktörer engageras och organiseras för att kunna vara tillgängliga och åka på olika typer av larm som en del i en första insats? Och vilka personer är det vi egentligen pratar om här?

Vi pratade om det här en eftermiddag nyligen, Peter och jag. Och när han diskuterar så vet ni kanske vid det här laget att det samtidigt ritas upp saker på en whiteboardtavla. I olika färger givetvis.

Sammanfattning av kommunal samordning enligt räddningschefen i Osby ser ni här:

Här ser ni räddningschefens vision: hur kommunala resurser kan nyttjas inom räddningstjänsten.
Här är räddningschefens vision: hur kommunala resurser kan nyttjas inom räddningstjänsten.

 

Frågor på det?

Ja, jo givetvis har ni frågor. Det hade jag också och det är så att säga själva svaret som bilden visar.

Ni ska få en kort sammanfattning av mig, för det är ganska smarta tankar om snabba räddningsinsatser som han har, den där räddningschefen.  Pilen ovan är alltså en tidslinje och utgår från vad som kan göras i förebyggande arbete (till vänster) och vad som görs när något akut tillbud (den röda ”stjärnan”) sker. Hur kan allt bli bättre?

Som ni kan se på whiteboardtavlan så finns det ett gediget arbete med att ta fram larmplaner och handlingsplaner och genom exempelvis tillsyn verka för att minimera risken att räddningsinsatser alls behövs. Men även information ut till olika grupper, som till exempel skolever, olika projekt och riktad tillbudsuppföljning finns med som en del i detta arbete.

Men om något faktiskt händer och räddningstjänsten behövs, då finns det möjligheter att vara på plats snabbare, menar Peter. Men det kräver ett stort arbete och handlar om att samordna och organisera befintliga resurser. Ni kan se på bilden ovan att de som exempelvis omnämns är hemtjänstpersonal, väktare, taxichaufförer och nattvandrare. De befinner sig strax efter händelsen på Peters tidslinje och, märk väl, innan FIP (räddningstjänstspråk för Första InsatsPerson från räddningstjänsten) och definitivt före alla brandbilar.

I räddningschefens framtidsvision handlar det om att kunna ha så många tillgängliga resurser som möjligt förberedda att både arbeta förebyggande i sitt dagliga arbete och att rycka ut vid larm, den som befinner sig geografiskt nära kan nå till exempelvis ett hjärtstopp på oerhört kort tid och göra verklig skillnad.

Peter ritar en karta som föreställer kommunen och placerar rent hypotetiskt ut de olika resurserna som skulle kunna vara tillgängliga nattetid för att göra en första insats.
Peter ritar en karta som föreställer kommunen och placerar rent hypotetiskt ut de olika resurser som skulle kunna vara tillgängliga nattetid för att göra en första insats.

 

Det här är inget sprillans nytt utan är redan, i olika utsträckning, verklighet på sina ställen i Sverige. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och Sveriges kommuner och landsting har gemensamt publicerat en skrift om hur kommunala resurser kan samverka, exempelvis genom att införliva hemtjänstens undersköterskor i räddningstjänstens egen organisation.  Är du nyfiken så kan du klicka här för att läsa mer.

Kommer ni ihåg branden i gatuköket i Lönsboda som inträffade ganska nyligen? Där var det just hemtjänstpersonal som upptäckte att det brann OCH som försökte släcka med hjälp av brandsläckare, innan räddningstjänsten kom på plats.

Gatuköket totalförstördes i den nattliga branden.
Gatuköket totalförstördes i den nattliga branden.

 

I det fallet började det brinna ganska så exakt mitt i natten, det vill säga den tid när de flesta människor ligger hemma i sina sängar och är allt annat än alerta. Men vissa är alltid vakna då de ju arbetar när vi andra sover, i det här fallet var det alltså en hemtjänstpatrull, men skulle lika gärna kunna vara exempelvis en väktare eller nattvandrare.

Kommunal samordning i Osby, kom ihåg – det var här ni (förmodligen) läste det först.

På återseende.

 

Inte bara fotboll – Snapphanecupen

Den här bloggen brukar inte handla om sport. Men då fokus ligger på fotografering så kan det ju i princip dyka upp väldigt skilda ämnen här.

I går var jag på fotboll. Anrika Snapphanecupen pågår just nu och arrangerande Hästveda IF frågade om inte jag kunde komma ner till seniorernas finaler och ta några spelbilder och sedan bilder på de vinnande lagen.  Självklart, svarade jag, packade ihop kamerorna och traskade ner.

Resultatet: några bilder som visar dam- och herrlagen kämpa om bollen och försöka få den i mål. Och sedan, från ingenstans inträffade det som ligger kvar som den bittraste av eftersmaker. Herrarnas final, mellan IFK Osby och IFK Hässleholm kunde aldrig spelas klart eftersom bråk utbröt när det var drygt en och en halv minut kvar. En spelare skadades och en domare slogs ner.

På läktaren satt både barn och ungdomar och bevittnade hur vuxna människor kan bete sig på en fotbollsplan. Jag är glad att min äldsta dotter, sju år gammal, och som spelar Snapphanecup nästa helg, inte var med och fick se detta live. Hon såg en av mina bilder från tumultet, rynkade pannan och frågade ”VAD gör de, mamma?”.

Jag berättade och hon blev riktigt, riktigt ilsk, stampade i golvet och sa att så får man ju inte göra. Och sedan kom hennes klockrena kommentar:

-Man måste SPELA, annars vinner man inte!”

Vet du, älskade unge, du har så rätt så.

Nedan ser ni en del av bråket (och ni kan läsa mer om ni klickar här), men huvuddelen av bilderna är från de båda finalerna och visar att det faktiskt spelades fotboll också.

 

Närkamp.
Närkamp.

 

Mot mål.
Mot mål.

 

En bra insats av både Husie och Fjälkinge.
En bra insats av både Husie och Fjälkinge.

 

Fjälkinge försökte få grönklädda Husie på fall...
Fjälkinge försökte få grönklädda Husie på fall…

 

...men de sistnämnda stod till slut som segrare.
…men de sistnämnda stod till slut som segrare.

 

Vinnarna från Husie firar segern.
Vinnarna från Husie firar segern.

 

DSC_3605
I herrfinalen var det två lokala lag som möttes: Osby och Hässleholm.

 

DSC_3572

 

DSC_3561

 

DSC_3537

 

DSC_3553

 

DSC_3594

 

DSC_3643

 

DSC_3641

 

Det var upprörda kä'nslor och domarna bröt matchen.
Det var upprörda känslor och domarna bröt matchen.

 

Till slut lyckades funktionärer sära på spelarna och dämpa den ilskna stämningen.
Till slut lyckades funktionärer sära på spelarna och dämpa den ilskna stämningen.

 

 

Där tog matchen slut.
Där tog matchen slut.

 

IFK Osby stod som vinnare.
IFK Osby stod som vinnare.

 

Till bäste spelaren.
Till bäste spelaren.

 

Lagfotografering.
Lagfotografering.

 

Segrarna i Snapphanecupen seniorer herrar.
Segrarna i Snapphanecupen seniorer herrar.

 

Imorgon kommer bloggen att återvända med inlägg om Projekt Räddningstjänst.

Tills dess, på återseende.

Lämna tillbaka vaserna

I dag har jag testkört nya lillkameran lite grann – en liten nätt Nikon D5000.

Och bilderna nedan kommer uteslutande från miljön runt Hästveda kyrka, porträtterad såhär i senhöstskrud. Det blev även en inte särskilt smickrande selfie.

 

DSC_0064

 

DSC_0058

 

DSC_0128

 

DSC_0072

 

DSC_0117

 

DSC_0111

 

DSC_0084

 

DSC_0088

 

DSC_0079

 

DSC_0100

 

DSC_0124

 

DSC_0123

 

DSC_0120

 

DSC_0067

 

DSC_0055

 

På återseende. Imorgon blir det bilder på inomhusfotboll minsann.

Men behövs räddningstjänsten då?

Ja, det var alltså vad jag frågade insatsledaren Janne under en av våra turer i 8080.

Jag hörde hur han svalde och drog efter andan och inte för att jag ska tillskriva någon tankar eller så men han funderade eventuellt på om jag till slut totalt tappat all verklighetsförankring. Kanske borde jag ha valt ett annat tillfälle än när han satt bakom ratten. Nåja, gjort är gjort.

Kanske är frågan lite provocerande och för de flesta, möjligen alla, är svaret instinktivt ”ja”. Men varför behövs räddningstjänsten då?

 

Insatsledare Jan Persson
Insatsledare Jan Persson

 

ASA_7959

 

Efter några sekunders lite halvt obekväm tystnad så återfick Janne fattningen, harklade sig och svarade.

-Det är klart att vi behövs. Dels för att vi arbetar skadeingripande och begränsande men också eftersom mycket av vårt arbete faktiskt sker förebyggande och det är av största betydelse.  Ett bra förebyggande arbete kan ju spara stora summor pengar eftersom en skada eller en brand då kanske aldrig inträffar.

En del i detta är det arbete som, utöver planerad brandutbildning i årskurs 2, 5 och 8, räddningstjänsten har gjort ute i skolorna, som en del i att få bukt med det som han kallar okynneslarm.

-Någon trycker på en larmknapp för att exempelvis en lektion är tråkig. Det där kostar cirka 5000 kr plus moms och någon ska ju trots allt betala den fakturan.

Genom att åka ut i skolorna och informera har det blivit en klar förbättring och han drar det exempel som han brukar använda när han pratar med eleverna:

-Om det händer en trafikolycka där din familj är inblandad eller om det brinner hemma hos dig, vill du då inte att vi ska vara på plats och hjälpa till så snabbt som möjligt? Det kan vi inte om vi är upptagna med något helt onödigt.

Brandingenjören Jimmie fick samma fråga, behövs räddningstjänsten? Jag hade förvarnat (dumt kanske) honom innan om att jag avsåg att ställa en provocerande fråga.

 

Brandingenjör Jimmie Ask.
Brandingenjör Jimmie Ask.

 

Men Jimmie tittade bara kolugnt på mig och förklarade på ett ytterst självklart sätt:

-Ja, vi behövs. Någon måste ju trots allt ta hand om det dåliga som händer i kommunen och det är det vi som gör, på olika sätt.

Även räddningschefen Peter fick förmånen att uttala sig i ämnet.

-Jo, vi behövs nog.

 

Räddningschef Peter Dubrefjord.
Räddningschef Peter Dubrefjord.

 

Jag minns att jag tittade väldigt frågande på honom med anledning av ordet ”nog” och han skyndade att förklara sig.

-Det finns säkert andra som kan utföra en del av det arbete vi gör idag, det tvivlar jag inte på. Men räddningstjänsten kommer alltid att behövas –  vissa uppgifter kan bara utföras av oss. Det är det korta svaret.

(Hade jag bett om ett långt svar så hade det garanterat involverat en whiteboardtavla).

 

DSC_4320

 

ASA_8002

 

ASA_9423

 

DSC_4388

 

Undertecknad fotobloggare har givetvis ingen avsikt att önska att räddningstjänsten på något sätt upphör. Syftet med frågan är ett helt annat och leder helt enkelt tillbaka till en av de orsaker till att jag drog igång Projekt Räddningstjänst: vad gör räddningstjänsten egentligen?

Det är som sagt det jag försöker visa här och även kanske få någon att fundera över hur stor betydelse just den här organisationen har för att delar av samhället ska fungera smidigt.

På återseende (japp, jag lovar).

 

Släktkrig

Jag var på en släktfotografering i helgen som gick.

Den typen av bilder är enligt min åsikt ganska knepiga att göra något riktigt bra av, det är lätt att det blir stela uppställningar och konstiga miner.

Som fotograf får man då ha lite strategier. Med mig hade jag grisen Agneta som ni ju träffade i det här inlägget och de yngre föll för henne. De äldre var lite mer svårflörtade men jag gick all in, kan man säga. För om man träffar en okänd människa som ber en säga ordet ”bajs” upprepade gånger så kan man inte låta bli att flina åtminstone en gång eller två.

Det ordet är mitt hemliga vapen. Eller kanske inte så himla hemligt längre då, men effektivt i alla fall.

Bilderna blev bra, men de som jag anser är bäst är de ni ska få se nedan. För plötsligt utbröt det ett lövkrig där vuxna och barn mulade varandra med fallna lönnlöv. Kanske var det Agneta och mitt hemliga ord som lockade fram barnasinnet?

 

DSC_0105

 

DSC_2818

 

DSC_2854

 

DSC_2861

 

Platsen för krigsskådespelet är förresten Hässleholmsgården.

På återseende.

 

Insider eller outsider hos räddningstjänsten?

Det är söndag kväll. Lugnt och tyst och tid för tankar och reflektioner. Och kaffe (alltid kaffe).

Projekt Räddningstjänst har pågått i en och en halv månad – det allra första inlägget publicerades den 15:e september, efter min första heldag på stationen i Osby.

Det var en ganska så nervös dag, jag känner inga av brandmännen eller övrig personal sedan tidigare, och jag visste inte riktigt vad resultatet skulle bli. Jag var dock mer orolig än vad jag hade behövt vara, ett kort möte med räddningschefen på morgonen och sedan vallade Ulf runt mig ett tag innan Janne förbarmade sig och gav mig den guidade rundturen på stationen samt en hel massa prat. Det fanns inget avvaktande i någons förhållningssätt utan det var snarare öppna armar och nyfikna frågor om projektet.

 

DSC_3822

 

DSC_4113

 

DSC_4553

 

Det ÄR speciellt att porträttera människor i en grupp som man i vanliga fall inte hade haft tillträde till. Hur ska jag som fotograf förhålla mig? Min taktik bygger på att vara öppen med mig själv och min personlighet, visa intresse och vara otroligt ärlig med min okunskap kring räddningstjänst. En del av mitt arbete, förutom fotodokumentationen, är ju att vara korrekt i återgivandet. Att använda rätt termer och dra riktiga slutsatser som ändå ni som inte arbetar med räddningstjänst ska förstå. Redan första dagen fetsnubblade jag på ett fackuttryck, men jag fick det omgående förklarat, min nollställda och förvirrade min sa nog allt.

Ordet var dimspik. Inte i var mans vokabulär direkt men idag vet jag att det finns olika typer, som exempelvis begränsningsspik och attackspik. Kunskap som jag i och för sig aldrig någonsin kommer att ha praktisk användning för.

 

ASA_8225

 

Visserligen skulle jag kunna hålla mig totalt i bakgrunden och bara dokumentera rakt av, men jag har valt att istället ta lite plats. Inte för mycket plats, det är inte jag som är huvudpersonen, men tillräckligt mycket för att räddningstjänstfolket ska börja se mig som en kompletterande del av sin stora grupp, även om det finns en tidsbegränsning vad gäller min närvaro. Min förhoppning är ju att de (åtminstone de som arbetar heltid på stationen) vid det här laget upplever mig som en naturlig del av sin vardag, och inte enbart som en belastning.

I slutet av våren kommer de att vara av med mig (jag låtsas att jag inte hörde kollektiva suckar av lättnad), och jag har då förhoppningsvis tagit älgkliv i utvecklingen som fotograf och Osbys räddningstjänst har fått en omfattande dokumentation att använda såsom de önskar.

 

DSC_0213

 

DSC_1702

 

DSC_0488

 

Hur har omgivningen reagerat på projektet då? Det som är bland det roligaste är att få höra, både av vänner och okända, att de tycker att det är otroligt intressant att följa. Alltså inte bara att läsa enstaka inlägg utan att faktiskt följa projektet på riktigt och flera gånger har jag fått feedback i stil med att ”det känns som om man är där”.

Jag bugar och bockar och hasplar ur mig tack efter tack. Jag har skrivit det förut och gör det igen: TACK till er som läser och delar och tack till all personal på räddningstjänsten som verkligen står ut med att ha mig där.

Hur stort har projektet blivit då? Vi pratar ju om en lokaltidnings webb, däri finns givetvis en begränsning i hur många läsare som hittar dit. Det kan jag inte hymla med, men siffrorna är trots det BRA. Högre än förväntat, bloggen drar många, många läsare och enstaka blogginlägg har hamnat i topp bland de mest lästa nyhetsartiklarna. Det är ganska stort.

 

ASA_8918

 

ASA_8317

 

DSC_0044

 

ASA_9094

 

Räddningschef Peter och jag pratade just om det här med statistik och spridning i fredags innan vi skildes åt efter att ha stått ut med varandra i hel dag. ”Hur får man projektet att bli riktigt stort, hur når man de riktigt höga läsarsiffrorna?” undrade han.

Nu låter det som om han aldrig är nöjd, men det är snarare så att han strävar framåt. Han är nog stolt över ”sin” station och personal och positiv till fotoprojektet och vill såklart att det når fler. Jag har inga direkta förslag, mer än att möjligen försöka nå ut till de olika räddningstjänstorganisationerna och att fortsätta arbetet med att sprida via sociala medier. I statistiken ser jag att Facebook är den största vägvisaren hit, så fortsätt gärna dela inläggen och har någon ytterligare förslag på hur man man genererar publicitet så påpeka det gärna.

Nu, efter en och en halv månad, finns det en hel drös inlägg, det finns något att visa upp helt enkelt och förhoppningsvis framhävs det som är ganska unikt med Projekt Räddningstjänst: att vardagen hos en mindre räddningstjänst visas upp på ett sätt som inte är tillrättalagt överhuvudtaget. Bilderna tas precis när något händer och konstrueras inte för att bli extra häftiga eller publikfriande. Larm med sirener och blåljus är ju inte prioriterat här utan blir bara en del av vardagen hos räddningstjänsten, helt enkelt ett komplement.

I dag kör vi en snabb repetition av inläggen, länkarna nedan är i kronologisk ordning, äldst kommer först.

Häll upp kaffe så går larmet.

Det var ett jädrans tjat om dimspikar.

Va, blir det ingen kalender?

Första gången fotografen åkte Osbys tankbil, eller 8040, som vi säger i branschen.

Den högprioriterade arbetsmiljön, cancer skämtar vi inte om.

Fattar ni hur viktigt det är med brandvarnare? Och bloggen åker på larm.

Skitmörkt i Lönsboda och fotografen varierar sig genom att åka 8240.

Tillsyn, en riktigt stor del av vardagen för räddningstjänsten.

Jag har en stor ryggsäck att släpa omkring på.

Insatsledaren fick ett egoinlägg.

Mest rök någonsin – det gick för sjutton inte att se något alls.

Klart att jag har favoriter,vore konstigt annars.

Totalt förstörd i nattlig brand.

”Skaffa ett skäligt brandskydd” och 8080 kör på larm till Hästveda.

Tycker ni att vissa bilder är konstiga? That’s how I roll.

Glöm ej dra ut laddning till båten!

Försmak av kemikalieutsläpp.

En het zon och brandman som får problem med hjälm och mask.

Att fatta eld, det kan brandingenjören berätta om.

Det är viktigt med popcorntankar om man är chef.

Fotografen blir fotograferad när fotografen fotograferar räddningschef.

Enveten brand i skogen.

 

På återseende.