Vad är det som går och går?

Minns ni att Osbys räddningstjänst nyligen har rekryterat fem nya brandmän? Inlägget hittar du här.

En del av rekryteringen innehåller olika slags prov som ska testa både fysisk och mental styrka och stabilitet. Det finns reglerat i lag och som utgångspunkt från detta kan varje räddningstjänst utforma testerna. I Osby handlar det bland annat om att springa upp i brandtornet med slangkorgar, memorera en hög olika prylar som ligger där uppe, rulla ut och ihop (med tempo) smalslang och grovslang i vagnhallen, släpa tung docka ett visst antal meter, sitta i mörker med störande musik och lösa uppgifter på ett papper i skenet av en ficklampa, bärga en docka i simbassängen, såga itu en planka med slö såg och montera ihop ett rör av olika kopplingar. Flera av dessa moment utförs med rökskydd på, det vill säga flaskpaket och andningsmask.

Och så är det testet på löpbandet. Det är, i min uppfattning, oftast just detta moment som det pratas om, hur svårt det är och att en och annan stupar på just detta. I korthet går testet ut på att under 8 minuter gå i uppförsbacke, detta görs iklädd larmställ med hjälm och testpersonen ska bära en vikt på 25 kilo.

I dag var denna testperson jag.

I något slags wild-and-crazy-ögonblick sa jag att jag ville testa löpbandet. Tänkte att det kan bli roliga bilder när jag trillar av och trasslar ihop ben och armar i en hög. Men sedan… Sedan fick jag prestationsångest. Och började öva. Så ni som råkat se mig i gymmet i Hästveda, med tung ryggsäck och iförd täckjacka, mössa och termobyxor – oroa er inte, jag är inte totalgalen, det fanns ett syfte med utstyrseln.

Första gången jag tränade så trodde jag dock att vaderna skulle sjukskriva sig. Jag svor. Och svor och sa flera andra fula ord. Faktiskt ganska många innovativa nya ord av tvivelaktig karaktär.

Men jag gav mig inte utan körde nog cirka sex pass på gymmet enligt testmodellen, vid vissa tillfällen gjorde jag testet två gånger. Allt för att vara förberedd (jag var scout på lågstadiet). Och lite ovilja att misslyckas kanske också kan ha varit inblandat.

Om jag är vältränad, undrar ni? Njae, lagom, skulle jag vilja säga. Cyklar mountainbike och löptränar lite samt blänger då och då på vikter och maskiner på gymmet. Är nog ganska normalbyggd – 170 cm lång och väger in på 68 kilo.

Nåja, idag var Dagen D. Och jag var nervös och funderade på om nerverna skulle ställa till det. Insatsledaren Janne hade i uppdrag att guida mig igenom rullbandstestet och han började med att ge mig instruktioner och goda råd. Jag minns inga av dem.

En hög hälsofrågor senare var det dags. Fotografen är stationens brandingenjör, Jimmie, som på nåder fick låna mina kameror. Helt ärligt så glömde jag bort att det togs bilder när jag väl började traska.

Janne sa ganska många saker, men min stressblockerade hjärna tog inte in ett endaste ord,
Janne sa ganska många saker, men min stressblockerade hjärna tog nog inte in ett endaste ord.

 

Jag är inte så kaxig som jag ser på bilden som är tagen några minuter innan testet började.
Jag är inte så kaxig som jag ser ut på bilden som är tagen några minuter innan testet började.

 

DSC_6397
Hjälm ska ju också på, gul huvudbonad betyder ju styrkeledare och jag är väl ganska nöjd med denna snabba befordran.

 

Flaskpaket med vikter som ska på min rygg.
Flaskpaket med vikter som ska hängas på min rygg.

 

Remmar och annat meck som ska spännas och dras åt.
Remmar och annat meck som ska spännas och dras åt.

 

Några sekunder kvar innan vi börjar.
Några sekunder kvar innan vi börjar.

 

Då kör vi väl igång då.
Då kör vi väl igång då.

 

I lånat larmställ.
I lånat larmställ.

 

Ingen söndagspromenad direkt.
Ingen söndagspromenad direkt.

 

Koncentration.
Koncentration.

 

Janne och Jimmie pratade under testet, vad som sägs här minns jag inte. Alls.
Janne och Jimmie pratade under testet, vad som sägs här minns jag inte. Alls. Men det verkar vara något roligt.

 

Inte långt kvar nu.
Inte långt kvar nu.

 

Yay! Det tog en sisådär 8 timmar innan det sjönk in att jag faktiskt klarat rullbandstestet.
Yay! Det tog en sisådär 8 timmar innan det sjönk in att jag faktiskt klarat rullbandstestet.

 

Och av med utrustningen igen, jag är ganska tacksam för hjälpen.
Och av med utrustningen igen, jag är ganska tacksam för hjälpen.

 

Beviset på att jag klarade det - rutan för godkänd är ibockad.
Beviset på att jag klarade det – rutan för godkänd är ibockad.

 

Ett annat moment, att släpa docka ett visst antal meter. Jag provade även detta (bildbevis finns ej) och hade nog fått godkänt.
Ett annat moment, att släpa docka ett visst antal meter. Jag provade även detta (bildbevis finns ej) och hade nog fått godkänt.

 

Sågen är slö och alltså väldigt motsträvig att såga med. Detta är ett av de pulshöjande testmoment som genomförs med rökskydd på.
Sågen är slö och alltså väldigt motsträvig att såga med. Detta är ett av de pulshöjande testmoment som genomförs med rökskydd på.

 

Här är förutsättningarna för ett av momenten,
Här är förutsättningarna för ett av momenten.

 

Såhär ska slutresultatet se ut.
Så här ska slutresultatet se ut.

 

Hur det kändes? Helt okej, faktiskt. Andfådd men inga känningar knappt i benen. Hade jag inte förberett mig med träning och inte haft en hyfsad grundkondition i botten så hade det varit tufft. Och vet ni, det var roligt, riktigt roligt, när väl nervositeten började släppa.

Om jag ska bli brandman?

Nej, jag håller mig till fotograferingen och mitt vanliga dagtidsjobb som ligger långt ifrån räddningstjänstbranschen.

Men ni som funderar på att söka till yrket – gör det! Testerna är inte övermänskliga och branschen behöver definitivt olika typer av brandmän.

I morgon ska ni få kika in i vardagen hos räddningstjänsten igen och se vad en kall, ruggig och isig decembertisdag kan bjuda på i Osby.

På återseende.