Premiär för Eld&Vatten!

Jag nämnde ju i fredags att bloggen har ett nytt litet fotoprojekt på gång och i dag ska ni få se den första delen i bildserien som har arbetsnamnet Eld&Vatten. Projektet råkade skapas i mitt huvud då jag verkligen älskar att fota porträtt, om jag får göra det på mitt eget lilla vis, och där målet alltid är att försöka återge känslor och djup.

Faktiskt föddes idén som ett direkt led ur Projekt Räddningstjänst och de element som förekommer i den branschen: eld och vatten. Och eftersom det är lite lågsäsong ett kort tag nu hos räddningstjänsten, så ska ni få se bilder på ett annat tema.

Dessutom ville jag återigen utmana mig själv. Eld&Vatten är lite speciellt. Resultatet ska bli EN bild på varje person, vilket är skitsvårt för mig eftersom jag ofta tar många olika bilder och sedan sitter där med beslutsångest. Bilderna har dessutom skapats genom ett samarbete mellan mig och modellerna, de fick helt enkelt i uppdrag att fundera ut hur de tänker kring eld och vatten och sedan konstruerade vi tillsammans en bild. Tanken är en okomplicerad bild (i svartvitt), där varje fotografering tar max en kvart, inget ändrande, velande och testade av massa olika scenarion alltså.

Snarare lite mer pang bom och rakt på alltså.

I dag ska ni få träffa Alexandra, jag har fotat henne tidigare och hon blir alltid lika bra på bilderna, ni kan se ett tidigare inlägg om ni klickar här. Vi var överens hon och jag om att hennes bidrag till Eld&Vatten skulle bli annorlunda och dra åt det tuffa och arga, ja kanske rentav förbannade, hållet. Bilden nedan skapades med hjälp av två vedträn, tändvätska och en vattenkanna.

 

Den väna looken är borta och ersatt av Alex 2.0.
Bye bye snällhet – möt  Alex 2.0.   Nikon D7000, Nikon 50 mm. ISO 250. 1/100 sekund. f/2,5.

 

Vad tänkte Alexandra själv då när hon blev tillfrågad?

”Jag fick flera tankar när Åsa frågade mig om projektet. Eld och vatten kan man ju lägga hur många betydelser och symboler i som helst!  Mina första tankar var kring snö och is, norrbottning som jag är. Regn och +9 ställde dock in de planerna. Jag ville visa en kvinna som går genom eld och vatten och inte är rädd för något.   Då jag oftast ser snäll och vän ut på Åsas bilder var det otroligt roligt att göra precis tvärtom. Skitarg och svartklädd i regnet framför en eld. Min första reaktion på bilden: shit vad häftigt!  Jag ser verkligen skitarg ut, så jävla bra!”

Imorgon ska ni få möta nästa person som antagit utmaningen att vara med i projektet.

På återseende.

Ett samlande grepp om Projekt Räddningstjänst

Helt galet, i dagarna var det hela tre månader sedan som jag och kamerorna klev över tröskeln på brandstationen i Osby för första gången. Tiden har bara flugit iväg och Projekt Räddningstjänst får fler och fler läsare hela tiden och uppmärksammas på olika ställen.

Jag lär mig hela tiden nya saker och gör nya insättningar på erfarenhetsbanken. Projektet har definitivt utvecklat mig som fotograf, på lite olika sätt. Bland annat känner jag mig säkrare på att hinna få till bilder i de miljöer, exempelvis övningar och larm, där det händer många olika saker hela tiden. Men jag känner mig också säkrare i räddningstjänstmiljön – jag har nog blivit lite grann av en inventarie och jag känner att jag smälter in, det märks också när brandmännen träffar på mig utan att ha blivit förvarnade: ingen höjer nämligen på ögonbrynen längre.

Och nu kommer ett litet avslöjande: Nästa vecka kommer jag att starta ytterligare ett fotoprojekt. Det är i mycket mindre skala, upplägget är annorlunda – men det finns en liten, liten koppling till Projekt Räddningstjänst faktiskt. Jag sticker ut hakan lite nu – bilderna är inte ens tagna ännu utan de första kommer att skapas i helgen. Detta ska bli en utmaning både för mig och för motiven. Mer säger jag inte. Mina läppar är förseglade.

Okej då, ni får en ledtråd till då: se bilden nedan.

 

Topphemligt än så länge - nästa vecka publiceras de första bilderna.
Topphemligt än så länge – nästa vecka publiceras de första bilderna.

 

Och det är ju dags att samla ihop Projekt Räddningstjänst i ett enda inlägg igen, för att det ska bli lättare att kunna läsa bakåt om vad som hänt sedan den där dagen i september.

Nervösaste premiärfotografen i historien.

Hävare, slangar och en gul hjälm på marken.

Jag går in i detta med stor nyfikenhet och ödmjukhet.

Första gången i Badkaret.

Den viktiga grå lådan.

Enligt Janne är det inte alls hål i gummistövlarna.

Badkaret i Lönsboda!

Systematiska tillsynsspindlar.

En reflexväst i storlek tält, med texten ”Räddningstjänsten Osby” väl synlig på ryggen.

Insatsledaren: Varm, sympatisk och helahandenpekande.

Räddningspersonal är ju också bara människor.

Konstnärliga grenrör.

Svarta rester och några svedda väggar.

Osbys hävare (8030) har ju inte en hävarkorg och en rosa krok bara för syns skull.

Den stackars hävaren (8030) är numera omdöpt till Kroken.

Det gäller att tanka rätt.

En av de roligaste fotograferingar jag någonsin upplevt.

Hur man tar av hjälm och andningsmask.

Jimmie: påläst, hängiven och alltid beredd att dra ett skämt.

Bloggen tvingas läsa lagtexter högt.

Norra Skåne, Bloggen och Räddningschefen.

Se upp: slangutrullning pågår!

Jag hoppas att jag inte är en belastning.

Bloggen försöker provocera.

Visionen om kommunal samordning.

En väldigt koncentrerad tystnad – utryckning på gång.

Hårigt.

Genom ett fönster går det att beskåda den invändiga förödelsen.

Lite småskrämd högt uppe i luften – Bloggen biter ihop.

Personaltillskott.

Givetvis begärde fotografen att få åka tankbil, här 4040.

I Höganäs heter de Henrik.

Osby och Lönsboda vs Höganäs.

Räddningstjänstens julkampanj om brandsäkerhet.

Oljesanering – halt, halkigt och glatt.

Grupp 2 informerar medborgarna.

Varierande övningar.

Och resultatet är…

Regn, blåst, kyla, brandbilar och Lucia.

Bloggen blir styrkeledare.

Tomma platser där tre utryckningsfordon i normala fall står.

Det var en alltså en liten sammanfattning av det jag upplevt hittills. Projekt Räddningstjänst ska ju som sagt ha sin final på senvåren, slutdatum är ännu inte bestämt. Och vet ni, jag känner att det nog kommer att bli attans så tomt – det blir saknad på riktigt.

Alla ni i Osby och Lönsboda – ni har låtit mig komma så nära er, ni bjuder på er själva och måste räkna med att en fotograf dyker upp när ni minst anar det. Tro mig, jag uppskattar det.

Även gänget i Höganäs – vilket välkomnande. Öppna armar rakt in i gruppen liksom. Vi ses i vår!

På återseende.

 

 

 

 

Finns det en typisk dag hos räddningstjänsten?

Vardagen hos räddningstjänsten – det är ju mitt mål att kunna visa den för er. Ni som hängt med ett tag har förhoppningsvis fått en ganska god inblick i att ingen sitter sysslolös bara för att det inte är en pågående utryckning – det är slangtvätt, övningar, tillsynsuppdrag och ett och annat larm förstås.

I går tillbringade jag dagen i Osby och fick uppleva en variationsrik dag, en dag som nog ganska väl speglar hur det kan gå till. Häng med på en bildresa genom min dag:

När jag kom till stationen runt 7-tiden på morgonen (okristligt tidigt) var stationen väldigt tom och en hel hög fordon saknades. 8080, 8010 och 8040 var ute för att undsätta en bilist som kört av vägen i halkan och där räddningstjänsten fick klippa upp bilen för att få ut föraren, det kan ni läsa om här.

Nedan kan ni se återställningen som brandmännen ägnar sig åt efter varje larm och det var roligt att möta Nicklas, en av de som precis fått anställning och som var ute på ett av sina första larm.

Mörkt och öde. Tomma platser där tre utryckningsfordon i normala fall står.
Mörkt och öde. Tomma platser där tre utryckningsfordon i normala fall står.

 

Tomma krokar, Grupp 1 är ute på larm.
Tomma krokar, Grupp 1 är ute på larm.

 

En efter en backar de så in på sina respektive platser igen.
En efter en backar de så in på sina respektive platser igen.

 

Styrkeledaren Lennart kommer in för att hänga av sig hjälm och larmställ.
Styrkeledaren Lennart kommer in för att hänga av sig hjälm och larmställ.

 

Nicklas, som här varit ute på sitt andra larm någonsin.
Nicklas, som här varit ute på sitt andra larm någonsin.

 

Dags att återställa all utrustning i bilarna så att de är redo till nästa larm.
Dags att återställa all utrustning i bilarna så att de är redo till nästa larm.

 

DSC_6355

 

DSC_6357

 

Efter frukost (innehållande en hel del gliringar/psykningar/uppmuntrande tillrop om bloggare som ska testa rullbandet), gjorde jag det som ni ju fick se igår (klicka här). Därefter pratade jag och insatsledaren Janne lite mer ingående om de olika testmomenten och om livet på stationen i allmänhet.

 

Jag hänger med Janne och pressen ringer och ställer frågor om morgonens trafikolycka i Visseltofta.
Jag hänger med Janne och pressen ringer och ställer frågor om morgonens trafikolycka i Visseltofta.

När det sedan var dags för TIB-genomgång hängde jag på. TIB står för Tjänsteman i Beredskap och är kortfattat den du ringer till när kommunens växel har stängt och du kommer då till räddningsledaren, alltså chauffören av befälsbilen 8080. Uppgiften för TIB är att ta emot samtal, bedöma om åtgärd krävs och om det ska ske nu, genast, imorgon eller annan dag samt att ta reda på vem som ska göra det.

Klicka på denna länk om du vill veta mer om vem du ska kontakta efter kontorstid om du bor i Osby kommun.

 

TIB-utbildning, som leds av kommunens säkerhets- och beredskapssamordnare Bertil Håkanson.
TIB-utbildning, som leds av kommunens säkerhets- och beredskapssamordnare Bertil Håkanson. Jimmie och Ulf lyssnar uppmärksamt.

 

Dock fick vi avbryta eftersom det kom ett larm om en mindre brand i en container på återvinningsstationen i närheten. Personalen som larmade hade lyckats få upp en del av det material som brann och Janne släckte resten av elden nere i containern med hjälp av vatten –  den troliga brandorsaken är att någon slängt ner aska som inte varit ordentligt släckt.

 

I 8040, Badkaret, på väg mot återvinningsstationen där det brinner i den container märkt brännabart, Janne kör och jag har intagit min vanliga plats i tankbilens passagerarsäte.
I 8040, Badkaret, på väg mot återvinningsstationen där det brinner i den container märkt brännbart, Janne kör och jag har intagit min vanliga plats i tankbilens passagerarsäte.

 

DSC_6491

 

DSC_6503

 

DSC_6529

 

Den som hade beredskap under större delen av gårdagen var räddningschefen Peter. Övrig personal började gå hem och över stationen lägrade sig ett behagligt seneftermiddagslugn, och jag började göra mig redo för att köra hem när hemtjänsten ringde och frågade om assistans att lyfta en person, en typ av förfrågan som kommer då och.

Efter den insatsen hann vi bara sätta oss i bilen och knäppa fast säkerhetsbältena när det gick larm. IVPA (i väntan på ambulans) och vi var på plats på några få minuter till en person som klagade över bröstsmärtor och det dröjde inte länge förrän Håkan, Zebastian, Leif och Lennart bromsade in framför samma hus i 8050, iklädda de speciella kläder som används för IVPA-larmen.

 

IVPA-larm, vi åker 8080.
IVPA-larm, vi åker i 8080.

 

De syns ganska bra, de där blå ljusen.
De syns ganska bra, de där blå ljusen.

 

Med långa steget före, mot väg till patienten som klagat över ont i bröstet.
Med långa steget före, på väg till patienten som klagat över ont i bröstet.

 

8050 är på plats och Leif kliver ur.
8050 är på plats och Leif kliver ur.

 

Vi möter upp ambulansen och visar vägen.
Vi möter upp ambulansen och visar vägen.

 

Då återstår bara rapporteringen.
Då återstår bara rapporteringen.

 

Och efter att ha mött upp ambulansen så drog vi oss tillbaka till stationen igen, Peter och jag, och han konstaterade att det nog var en ganska typisk dag för räddningstjänsten, om man nu ska ge sig på att försöka beskriva en sådan. En dag innehållande lite av varje helt enkelt.

På återseende.

 

Vad är det som går och går?

Minns ni att Osbys räddningstjänst nyligen har rekryterat fem nya brandmän? Inlägget hittar du här.

En del av rekryteringen innehåller olika slags prov som ska testa både fysisk och mental styrka och stabilitet. Det finns reglerat i lag och som utgångspunkt från detta kan varje räddningstjänst utforma testerna. I Osby handlar det bland annat om att springa upp i brandtornet med slangkorgar, memorera en hög olika prylar som ligger där uppe, rulla ut och ihop (med tempo) smalslang och grovslang i vagnhallen, släpa tung docka ett visst antal meter, sitta i mörker med störande musik och lösa uppgifter på ett papper i skenet av en ficklampa, bärga en docka i simbassängen, såga itu en planka med slö såg och montera ihop ett rör av olika kopplingar. Flera av dessa moment utförs med rökskydd på, det vill säga flaskpaket och andningsmask.

Och så är det testet på löpbandet. Det är, i min uppfattning, oftast just detta moment som det pratas om, hur svårt det är och att en och annan stupar på just detta. I korthet går testet ut på att under 8 minuter gå i uppförsbacke, detta görs iklädd larmställ med hjälm och testpersonen ska bära en vikt på 25 kilo.

I dag var denna testperson jag.

I något slags wild-and-crazy-ögonblick sa jag att jag ville testa löpbandet. Tänkte att det kan bli roliga bilder när jag trillar av och trasslar ihop ben och armar i en hög. Men sedan… Sedan fick jag prestationsångest. Och började öva. Så ni som råkat se mig i gymmet i Hästveda, med tung ryggsäck och iförd täckjacka, mössa och termobyxor – oroa er inte, jag är inte totalgalen, det fanns ett syfte med utstyrseln.

Första gången jag tränade så trodde jag dock att vaderna skulle sjukskriva sig. Jag svor. Och svor och sa flera andra fula ord. Faktiskt ganska många innovativa nya ord av tvivelaktig karaktär.

Men jag gav mig inte utan körde nog cirka sex pass på gymmet enligt testmodellen, vid vissa tillfällen gjorde jag testet två gånger. Allt för att vara förberedd (jag var scout på lågstadiet). Och lite ovilja att misslyckas kanske också kan ha varit inblandat.

Om jag är vältränad, undrar ni? Njae, lagom, skulle jag vilja säga. Cyklar mountainbike och löptränar lite samt blänger då och då på vikter och maskiner på gymmet. Är nog ganska normalbyggd – 170 cm lång och väger in på 68 kilo.

Nåja, idag var Dagen D. Och jag var nervös och funderade på om nerverna skulle ställa till det. Insatsledaren Janne hade i uppdrag att guida mig igenom rullbandstestet och han började med att ge mig instruktioner och goda råd. Jag minns inga av dem.

En hög hälsofrågor senare var det dags. Fotografen är stationens brandingenjör, Jimmie, som på nåder fick låna mina kameror. Helt ärligt så glömde jag bort att det togs bilder när jag väl började traska.

Janne sa ganska många saker, men min stressblockerade hjärna tog inte in ett endaste ord,
Janne sa ganska många saker, men min stressblockerade hjärna tog nog inte in ett endaste ord.

 

Jag är inte så kaxig som jag ser på bilden som är tagen några minuter innan testet började.
Jag är inte så kaxig som jag ser ut på bilden som är tagen några minuter innan testet började.

 

DSC_6397
Hjälm ska ju också på, gul huvudbonad betyder ju styrkeledare och jag är väl ganska nöjd med denna snabba befordran.

 

Flaskpaket med vikter som ska på min rygg.
Flaskpaket med vikter som ska hängas på min rygg.

 

Remmar och annat meck som ska spännas och dras åt.
Remmar och annat meck som ska spännas och dras åt.

 

Några sekunder kvar innan vi börjar.
Några sekunder kvar innan vi börjar.

 

Då kör vi väl igång då.
Då kör vi väl igång då.

 

I lånat larmställ.
I lånat larmställ.

 

Ingen söndagspromenad direkt.
Ingen söndagspromenad direkt.

 

Koncentration.
Koncentration.

 

Janne och Jimmie pratade under testet, vad som sägs här minns jag inte. Alls.
Janne och Jimmie pratade under testet, vad som sägs här minns jag inte. Alls. Men det verkar vara något roligt.

 

Inte långt kvar nu.
Inte långt kvar nu.

 

Yay! Det tog en sisådär 8 timmar innan det sjönk in att jag faktiskt klarat rullbandstestet.
Yay! Det tog en sisådär 8 timmar innan det sjönk in att jag faktiskt klarat rullbandstestet.

 

Och av med utrustningen igen, jag är ganska tacksam för hjälpen.
Och av med utrustningen igen, jag är ganska tacksam för hjälpen.

 

Beviset på att jag klarade det - rutan för godkänd är ibockad.
Beviset på att jag klarade det – rutan för godkänd är ibockad.

 

Ett annat moment, att släpa docka ett visst antal meter. Jag provade även detta (bildbevis finns ej) och hade nog fått godkänt.
Ett annat moment, att släpa docka ett visst antal meter. Jag provade även detta (bildbevis finns ej) och hade nog fått godkänt.

 

Sågen är slö och alltså väldigt motsträvig att såga med. Detta är ett av de pulshöjande testmoment som genomförs med rökskydd på.
Sågen är slö och alltså väldigt motsträvig att såga med. Detta är ett av de pulshöjande testmoment som genomförs med rökskydd på.

 

Här är förutsättningarna för ett av momenten,
Här är förutsättningarna för ett av momenten.

 

Såhär ska slutresultatet se ut.
Så här ska slutresultatet se ut.

 

Hur det kändes? Helt okej, faktiskt. Andfådd men inga känningar knappt i benen. Hade jag inte förberett mig med träning och inte haft en hyfsad grundkondition i botten så hade det varit tufft. Och vet ni, det var roligt, riktigt roligt, när väl nervositeten började släppa.

Om jag ska bli brandman?

Nej, jag håller mig till fotograferingen och mitt vanliga dagtidsjobb som ligger långt ifrån räddningstjänstbranschen.

Men ni som funderar på att söka till yrket – gör det! Testerna är inte övermänskliga och branschen behöver definitivt olika typer av brandmän.

I morgon ska ni få kika in i vardagen hos räddningstjänsten igen och se vad en kall, ruggig och isig decembertisdag kan bjuda på i Osby.

På återseende.

Den här fotografen vill jag jobba med fler gånger!

Har ni sett att bloggen har bytt profilbild? Det var så att säga på tiden eftersom jag inte riktigt ser ut som på det foto som togs i våras.

Nuvarande bild togs i helgen och jag lejde in en fotograf för att fixa detta uppdrag. Jag tycker att det här med att stå framför kameran är att jämställa med en form av tortyr och jag känner hur hela jag stelnar till i en onaturlig pose. Men den här fotografen var snabb och effektiv och pinan var över på ett par minuter.

Och jag får ge henne rejält med kred. Med händer som är alldeles för små för en D7000 och en kamera som inte är en lättviktare, tog hon en hel serie bilder som får med beröm godkänt. Hon fyller alldeles snart 7 år och har sedan i somras visat fotointresse på riktigt. Fotat med mobiltelefon har hon gjort sedan 2-årsåldern ungefär, på den tiden blev det många selfies.

I övermorgon, när hon blir väckt med falsk, men hjärtligt menad, sång och fyra stycken hurrarop, så blir hon ägare till en alldeles egen kamera. En riktig kamera och jag har valt en Nikon D60 som är lätt att hantera och som hennes små händer når runt.

Nedan ser ni resultatet från fotosessionen. Jag är en mycket stolt mamma.

DSC_0400

 

DSC_0392

 

DSC_0411

 

DSC_0389

 

Fotografen in action.
Fotografen in action.

 

Imorgon blir det en ”intressant” dag. Den blir definitivt räddningstjänstig och tydligen finns det hot om att det ska förekomma whiteboardtavlor. Jag återkommer i frågan.

På återseende.

Nalletomtar och starka viljor

I dag genomförde jag en av de snabbaste fotograferingarna någonsin.

Utomhus.

Iförd pyjamas.

Det är tur att det inte var jag som skulle hamna på bild, så kan vi väl säga.

Jag har följt ett syskonpar sedan äldsta tjejen var ca ett år gammal och det var jag som tog de första bebisbilderna när hennes lillebror kom till världen. Varje år plåtar jag julbilder på de här två. Storasyster deklarerade redan igår att hon inte ville vara med på bild, men idag dök hon tack och lov ändå upp i röd klänning, foppatofflor och med en nalletomte i släptåg. Både hon och hennes lillebror har starka viljor och åsikter och jag tycker det är underbart hur deras personligheter lyser igenom på bilderna.

 

DSC_6325

 

DSC_0330

 

DSC_0348

 

DSC_0352

 

DSC_0374

 

DSC_0365

 

DSC_0367

 

Nästa veckas kommer bloggen att återvända till räddningstjänstvärlden, med en utmaning för bloggen. Bloggen är lite nervös inför detta. Eller nja, bloggen är apnervös.

På återseeende (om inte bloggen kolar vippen av nervositet).

Mörka stunder

Mörkerfotografering, kan det vara något?

Men absolut, mörker ger alla möjligheter till att skapa kreativa bilder. Det kan dock vara bra att ha lite koll på kamerans inställningar, framförallt att kunna styra slutare och bländare. Ett stativ, eller något du kan använda som stativ, är en fördel och en fjärrutlösare till kameran är en billig investering.

Anledningen till att du kanske bör ha en lite fjärrkontroll för att ta bilden är att kameror är ena sluga små manicker. När du fotar med långa slutartider och vill ha en skarp bild, då måste kameran vara stilla. Hur försiktig du än är med fingret på kamerans avtryckareknapp, så kommer kameran att registrera skakningar.

Här vill jag också uppmärksamma er på de objektiv som har inbyggd bildstabilisering. Deras uppgift är att leta upp skakningar och hjälpa till att eliminera dem. Men de kan också vara lite övernitiska vilket innebär att om kameran är helt stilla, på ett stativ exempelvis, så skapar objektivet i vissa fall rörelse när den letar efter små ovälkomna vibrationer. Så det kan vara en god idé att stänga av bildstabiliseringen på själva objektivet.

Bilderna nedan togs i Kristianstad i torsdags morse. Inget stativ – bilden på huset på Södertorg togs istället med ett högt ISO-värde.

 

Slutartid 1/80 sekund och bländare 1.8.
Slutartid 1/80 sekund och bländare 1.8. Nikon D7000, Nikon 50 mm.

 

Slutartid på 2 sekunder och bländare på 5.6. Nikon D7000  och Nikon 50 mm 1.8.
Slutartid på 2 sekunder och bländare på 5.6. 

 

Slutartid på 1 sekund och bländare på 4.
Slutartid på 1 sekund och bländare på 4.

 

Jag kommer garanterat att återkomma med fler mörkerbilder i vinter, det är någonstans lite oundvikligt.

På återseende.

Tävlingskatt?

Har ni sett att Norra Skåne har en fototävling med kattinriktning? Klicka här!

Jag är alltså hundmänniska. Jag växte upp med schäfer och det har alltid varit den rasen som gällt. Med schäfer har jag tävlat bruks på elitnivå, vunnit U-SM, med envishet och mer envishet tränat upp en omplaceringshund till väktarhund och som väldigt liten person använde jag familjens schäfer som gåstol. Som sagt, hundmänniska.

Men just nu fungerar det inte att ha hund, tiden finns helt enkelt inte.

 

Han finns inte längre med oss, den här galningen, men har en av de största platserna i mitt hjärta. Bedömd som hopplös men som blev en godkänd väktarhund.
Han finns inte längre med oss, den här galningen, men har en av de största platserna i mitt hjärta. Bedömd som hopplös men som blev en godkänd väktarhund.

 

Så jag har råkat gå och skaffa katt. Eller tja, två katter. En äldre herre (som tror att han är en hund och som är galen i pizza) samt en lite yngre, fisförnäm dam som blir så kränkt om någon annan än jag kommer hem i slutet av dagen, att hon galopperar iväg in i skogen.

Och jag är inte helt övertygad om att det är jag som är chef här hemma.

Men i alla fall, det finns alltså en tävling som ni bör kika på, se länken i början av inlägget. Fotobloggen anmäler härmed sina bidrag, men utom tävlan. Några av pälshögarna nedan är mina katter och några tillhör den goda vän som, genom att dumpa en halvfet misse i mitt knä, övertygade mig om att skaffa katt.

Den allra sista bilden är ett par år gammal och katten på bilden tillhör en annan vän. Den bilden är jag väldigt nöjd med – en sann ögonblicksbild.

Ett litet fototips kommer också. Lurpassa på djuren. Ha kameran beredd. Ta inte en bild – dröj kvar och fortsätt fotografera. Du kommer då att ha chansen att fånga flera olika ansiktsuttryck – som ni kan se nedan.

 

12025576_1160146150680270_63029093_n

 

12021892_1160147624013456_979253962_n

 

DSC_3939

 

DSC_3934

 

DSC_3962

 

DSC_3923

 

12030733_1160162090678676_193610201_n

 

DSC_3952

 

12016726_1160129720681913_410629142_n

 

DSC_3925

 

12032315_1160124237349128_118676625_n

374471_604465119581712_834721662_n

 

Men kom ihåg, jag är hundmänniska.

På återseende.

 

 

Fokus på oskärpa

Ja, jag gnäller kanske över vädret då och då. Men jag måste ju erkänna att regn kan ge ganska bra förutsättningar för fotografering, särskilt de mönster och den struktur som vattendroppar kan ge.

Helgen som gick var två dagar i princip fyllda av fotograferingar av olika slag. Barn, familjer, brandmän, brandbilar och även lite närbilder på andra saker. För ni har ju hört mig säga det förut: våga gå nära.  I de flesta bilder nedan är det skärpedjupet som är i fokus, mer specifikt har jag försökt hitta en punkt att lägga skärpan på och därmed gjort resten av bakgrunden suddig.

Det finns flera sätt att åstadkomma detta på. Jag använder ju oftast det manuella läget och justerar både slutare och bländare. I bilderna nedan varierar bländarstorleken mellan 2.0 och 3.5, alltså en ganska stor bländare för att maximera ljusinsläppet (det mörka och gråa vädret, ni vet) och slutartiden har jag behållit konstant på 1/125 sekund. Kamera Nikon D7000 och objektiv Nikon 50 mm.

 

Leta upp de ovämtade och kreativa vinklarna för att ge bilden lite extra finurlighet. Här har jag fotat träd inifrån en ytterlampa.
Leta upp de ovämtade och kreativa vinklarna för att ge bilden lite extra finurlighet. Här har jag fotat träd inifrån en ytterlampa.

 

Strukturer, som är en väderbiten tegelpelare, är perfekta motiv för laborering av skärpedjup.
Strukturer, som här en väderbiten tegelpelare, är perfekta motiv för laborering av skärpedjup.

 

Detaljsök. Rester av en grind eller något fallosliknande?
Detaljsök. Rester av en grind eller något fallosliknande?

 

Hitta en punkt att fokusera på - här är det resterna av ett träd som fått sätta livet till efter att ha varit hårt ansatt av höststormarna.
Hitta en punkt att fokusera på – här är det resterna av ett träd som fått sätta livet till efter att ha varit hårt ansatt av höststormarna.

 

Regndroppar som gör någon nytta...
Regndroppar som gör någon nytta…

 

Kombinerade motiv i en dubbelexponering.
Kombinerade motiv i en dubbelexponering.

 

Du behöver alltså inte åka långt iväg för att hitta dina motiv, kolla istället vad som finns i din omedelbara omgivning. Och du, en digital bild kostar inget, så bara tryck av.

På återseende.

Det räddningstjänstiga hörnet på en parkering i Lönsboda

Finns det bättre sätt att tillbringa en söndag än att åka ut i blåst och regn med räddningstjänsten?

Soffa, filt, raggsockor, te, bok och en varm katt i knät hägrade, men jag bet ihop, packade regnställ, vantar (2 par) och mössa (fotografen är lite väderkänslig, läs gnällig) och snuttefilt till kamerorna för att kunna torka av dem. Sedan åkte jag och insatsledare Janne i 8080 upp till stationen i Lönsboda för att vara med på den årliga julskyltningen. Ni som är observanta kommer kanske ihåg att jag som hastigast kikade in hos brandmännen i Osby förra söndagen (klicka här), då det var julskyltning där. Men i dag blir det ett stort bildreportage från början till slut. Och jag kan ju säga att väderförhållandena var betydligt bättre i Osby förra veckan…

Bloggen har ju lovat att visa upp räddningstjänstens vardag, allt det där de pysslar med när de inte kör förbi i hög hastighet med blinkande blåljus. I dag blev det dock båda delar för styrkan i Lönsboda – mitt i julskyltningen packade tre av brandmännen hastigt in sig i 8250 för att rycka ut på ett IVPA-larm.

I dagens inlägg möter ni Janne, Pierre, Roger, Simon, Tobias och Rolle. Och vi börjar på stationen där kaffe är prio ett (bra tänkt). Så ni som inte var i Lönsboda i det ljuvliga eftermiddagsregnet får härmed känna hur det var att hänga i hörnet på Icas parkering, där entusiasterna höll på med spinning till hög julinspirerad musik och där alltså räddningstjänsten också höll till.

 

På stationen, det bryggs kaffe och hälls på termos innan vi beger oss iväg.

 

DSC_0149

 

DSC_0153

 

DSC_0158

 

DSC_0163

 

Framme, då ska bara alla bilar (8080, 8210, 8240 och 8250) baxas in på rätt plats i det tilldelade hörnet av Icas parkering.

 

DSC_6146

 

DSC_6148

 

DSC_6151

 

DSC_6149

 

Samma informationsmaterial som ni såg i förra söndagens inlägg delades ut i Lönsboda. De som var nyfikna på de olika fordonen fick chans att ta en närmare titt och när mörkret föll så traskade även ett luciatåg förbi. En nästan tom påse med majskrokar flög förbi i blåsten och fick en tillfällig viloplats ovanpå tankbilens ena blåljus,.

DSC_6161

 

DSC_6173

 

DSC_6181

 

DSC_6172

 

DSC_6178

 

DSC_6169

 

DSC_6167

 

DSC_0234

 

DSC_0191

 

 

DSC_0194

 

DSC_0178

 

DSC_0187

 

DSC_0202

 

DSC_0173

 

DSC_0222

 

DSC_0240

 

DSC_6189

 

DSC_6190

 

DSC_6197

 

DSC_6194

 

DSC_6201

 

DSC_6219

 

DSC_0250

 

DSC_6209

 

Det går ett I Väntan På Ambulans-larm och vi sätter oss i 8080 för att kunna höra över radion vad som händer på platsen. En kort stund senare rullar vi tillbaka till stationen där iordningställande av bilar och utrustning väntar. 8250 får en snabb tvätt efter att ha varit ute på larmet, akutväskan packas på nytt igen för att vara redo till nästa gång larmet går och gruppen pratar igenom vad som hände på insatsen.

 

DSC_6204

 

DSC_6245

 

DSC_6243

 

DSC_6252

 

DSC_6248

 

DSC_6255

 

DSC_6266

 

DSC_6292

 

DSC_6299

 

DSC_6302

 

DSC_6315

 

DSC_6244
Alla fick inte följa med ut i regnet…

 

Det må snart vara jul, räddningstjänsten håller lite jullov vad gäller planerade övningar och det är då naturligt att bloggen inte kommer att ha riktigt lika frekventa inlägg om Projekt Räddningstjänst den närmaste tiden. Men helt tomt blir det inte, det lovar jag. Bland annat ska vi prata om tester, yrket och var och ens skyldighet i akuta situationer. Men det tar vi en annan dag. Jag har ju fortfarande inte tinat upp efter dagens väderchock (jag varnade er – jag avskyr kyla).

På återseende.