”Varenda larm innebär en klump av oro i magen”

Nu har ni kunnat följa deltidsbrandmännen i Osby och Lönsboda sedan i september förra året. Ni har fått en inblick i deras vardag med larm och övningar och har fått se hur de rusar in på stationen när larmet går, hur de i tät och ogenomtränglig rök släpar ut dockor, hur de arbetar med att återställa all utrustning efter avslutade insatser och ni har fått se gemenskapen som uppstår kring kaffe och Bullens korv. I november kunde ni dessutom läsa om hur fem nya brandmän rekryterades till räddningstjänsten i Osby och ni fick en lite närmare förklaring till hur de fysiska testerna går till  i antagningsprocessen. Ni hittar de inläggen här samt här.

Det här inlägget kan bli ett av de viktigaste inläggen så här långt för Projekt Räddningstjänst – i dag ska ni få en ingående presentation av vad yrket som deltidsbrandman, eller mer korrekt: räddningstjänstpersonal i beredskap, innebär.

Det är dock inte mig ni ska få ”lyssna” på- jag vet ju egentligen inte vad det innebär att vara deltidsbrandman (jag bara fotar dem) och därför ska ni få höra det av deltidsbrandmännen själva.

Men det stannar inte där. För yrket påverkar inte bara brandmannen själv och dennes arbetsgivare: det finns ju oftast en familj med i bilden också. Därför ska ni även få ta del av deras berättelser.

Jag har valt att leverera alla dessa tankar, känslor och upplevelser i citatform, inte för att någon kräver anonymitet utan mer för att det inte på något sätt alls är viktigt vem som säger vad. Bilderna som ni får se är helt enkelt tidigare opublicerade bilder som används för att illustrera sammanhanget och har alltså inte nödvändigtvis något direkt samband med berättelserna.

Om vi tar det från början, varför väljer man att bli deltidsbrandman?

-Största anledningen var att jag kände att jag ville vara med och göra nytta, hjälpa till i samhället. Och sen hade jag ju många arbetskamrater i mitt ordinarie arbete som tryckte på lite och ville att jag skulle söka.

-Har alltid varit intresserad av räddningstjänst sen jag var en liten knatte. Det ger en så mycket efter man hjälpt någon! Alla larm är olika, mycket problemlösning.

-Min första utmaning vara att klara testerna, det var drivkraften när jag började träna. Sen hörde man på kollegor vilken trevlig gemenskap det är och att man verkligen gör skillnad. Har aldrig ångrat mitt beslut gå med i räddningstjänsten.

-Från början så var det nog som för många en dröm. Både pappa o farfar var brandmän. Sen är det nog lite ett kall, viljan att hjälpa andra och tillfredsställelsen man känner när man gjort det. Sen är det känslan av att göra det tillsammans som en grupp. Tillsammans är vi starka. En för alla, alla för en.

När jag först fick frågan om jag var intresserad av en annan deltidare så sa jag NEJ!! Det där klarar inte jag…. Men tanken var väckt.  Och har jag fått något för mej så fullföljer jag oftast! Det är jag glad för nu!

-Tror det är för att man är nyfiken. Och det finns ju alltid ”risk”  för att man faktiskt kan rädda liv.

-Jag brinner för att hjälpa människor. Intresset har alltid funnits där och jag var med i ungdomsbrandkåren så jag sökte senare som deltidsbrandman.

 

ASA_9433

 

Hur påverkar jobbet som deltidsbrandman din vardag?

-Man får planera livet/vardagen efter jouren. Alltså lite hjälp av mor- och farföräldrar vid barnens kvällsaktiviteter osv. Min fru har fått ändra sitt schema när det är min jourvecka. Har en del kompisar och andra anhöriga som har telefonjour dvs att ungarna kan ringa till dom ifall jag sticker på larm. På arbetet är det inga problem alls – mina chefer är också brandmän . Man missar ju dock tyvärr en del födelsedagskalas och liknande.

-Det gäller att planera livet efter beredskapen. Man vet veckorna långt innan året börjar. Sen får sambon dra ett lite tyngre lass under den veckan med barnen. Lämna/hämta på dagis är uteslutet för min del då samt att vara själv hemma med barnen om det skulle gå larm. Fritiden den veckan får man anpassa efter vad som går att göra inom tidsramen för att hinna till stationen. Har man något viktigt så går det oftast byta med någon kollega men då får man räkna med att ställa upp tillbaks. Vilket är givet för min del. På mitt vanliga arbete vet man att om det går larm så försvinner jag och oftast tar jag igen tiden i efterhand. 

-Arbetade i byn när jag gick med och då var det inga problem med familjen eller annat.  Reser numera mycket i jobbet och ett av mina önskemål när jag sökte det jobbet var att det skulle gå att kombinera med räddningstjänsten – utan räddningstjänsten hade min fritid varit mycket fattigare, vi har kul ihop, tränar, bastar, äter en bit mat ihop och svingar även en bägare vid tillfälle.

 

DSC_4614

 

-Familjen får dra ett tungt lass,samtidigt som de är stolta så händer det ju att jouren gör det omöjligt att vara med på vissa aktiviteter. Man lär sig planera sin fritid – har man jouren försöker man kanske bjuda hem folk istället för att åka iväg. Har man projekt hemma så tar man dem den vecka man har jouren på sin ordinarie semester. Sen hjälper vi varandra så mycket det går med byten. Allting är mycket lättare idag när barnen börjar bli äldre – de är så stora att de klarar sig själva om jag sticker på larm. När de var riktigt små kunde min fru inte ens köra ner och träna när jag hade jouren. Så visst är familjen inblandad i allra högsta grad.

-Familjen påverkas mycket och ibland är det ett pussel att få ihop livet med beredskap och övningar. Samma sak på jobbet. Detta funkar enbart pga av mina kollegors goda vilja. När jag försvinner får de göra mitt jobb också.

-Det fungerar jätte bra. Det var lite jobbigt i början, man skulle anpassa sig mycket, till exempel skulle man ha bilen parkerad på rätt håll, då sparar man mycket tid. Men nu är allt så självklart man tänker inte ens på det längre. Man kan ju ändå göra mycket när man har jouren. Man sitter ju inte bara still och väntar. Jag umgås med familj och vänner och tränar precis som vanligt. 

Ni märker att de pratar mycket om familjen, hur barn och partners får anpassa sig efter beredskapsveckor. Därför bestämde jag mig för att även fråga hur det är att dela sin vardag med en deltidsbrandman.

-Vi behöver ha två bilar och man  får vara flexibel med barnens aktiviteter och familjens mattider under jourveckorna. Att planera semestern kretsar mycket kring jourveckorna.

-De svåraste och stressigaste momenten under jouren är barn som ska skjutsas på aktiviteter, mat som ska handlas, tider som ska passas och andra ”måsten” som man andra veckor delar på men sedan ena parten ska sköta själv jourveckan. Alla barnen måste kläs på och tas med vid minsta lilla sak som är utanför hemmets väggar. Vid sena hämtningar får små barn vänta med sömn då de måste följa med. Så visst påverkar det familjen på flera sätt -lite som att vara ensamstående.

Varje gång larmet går frågar jag ”Vad är det för larm”, av svaret kan jag ana hur länge han blir borta och hur orolig jag bör vara. Det är en lättnad när han kommer hem igen och allt är bra. En del sömnlösa nätter har det blivit.

Och det är ett måste att ha två bra bilar så påverkar även ekonomiskt. Svårt att planera och som partner får man ofta avstå från egna ”äventyr” för att alltid finnas där hemma. Så man kan säga att båda parter har jour den veckan. Storhelger kan man inte alltid vara med och fira med övrig släkt och vänner om det inte är på våra premisser.

Men det är så klart spännande och med stolthet vi har en brandman i familjen. Vi vet att han gör gott den tid han är från oss – vilket barn avgudar inte sin pappa som är brandman!! Jag är stolt över att ha en man som är brandman!

 

DSC_2391

 

-Vid larm finns det alltid en oro över att något ska hända, särskilt om det gäller större bränder och rökdykningsbiten tycker jag INTE om! Det är förenat med större risker. 

Avbruten sömn när larmet går på natten – som småbarnsförälder behövs sömnen extra mycket. Vaknar barnen blir de ledsna och oroliga. Det har hänt att barnen blivit ledsna och undrat om pappa inte kommer hem igen eller vad som händer om det börjar brinna i pappa. Vid larm vill jag veta vad det gäller -jag har lärt mig ungefär vilken tid det tar för olika larm samt vilka risker det innebär. 

Det sociala livet blir mycket påverkat. Var tredje vecka kan hela familjen inte lämna hemmet. Är det kalas eller annat får barnen och jag åka själva och mina aktiviteter, såsom träning, möten eller annat måste alltid planeras. Spontanmöten eller annat kan jag glömma! Pappa kan inte vara hemma själv med barnen. Om det går larm måste någon annan vuxen finnas till hands med barnpassning – jag har blivit proffs på att planera

Jag kan inte åka ner till byn och handla utan att barnen måste följa med. Går det larm så… Var tredje vecka innebär faktiskt deltidsbrandmannayrket mycket extra stress, planering, hänsyn etc för både mig, barnen och våra familjer och vänner. Till viss del blir det en livsstil. Ibland längtar jag tills han går av jouren JAG kan börja leva igen, för jag är verkligen låst under jourveckan.  Jag är dock mycket stolt över vad brandmännen åstadkommer och den trygghet de skapar. Att få vara en del av den känns toppen!

 

DSC_4397

 

-Att leva med en deltidsbrandman innebär stora uppoffringar – du vet aldrig vilket ögonblick din partner rusar i väg för att larmet går, mitt i en vällagad 3-rätters middag på nyårsafton piper sökaren och där sitter du själv med all mat och du har ingen aning om det handlar om 30 minuter eller 4 timmar. Du kan aldrig (under jourveckan) be brandmannen ha maten klar till du kommer hem, larmet kan gå under matlagningen och du blir ofta väckt mitt i natten för att larmet går. Att försöka somna om innan partnern är tillbaka är bara att glömma.

En viktig sak är också den stora oro man känner när partnern är i väg på ett larm -innebär det rökdykning och vem ”dyker” med honom i så fall? Orkar denne någon dra ut honom om en olycka är framme?  Är det halt ute när de kör i väg på larm? Varenda larm innebär en klump av oro i magen.

 

DSC_1581

 

Ja, ni kan ju läsa själva – yrket kräver att både familj, arbetsgivare och vänner ställer upp och stöttar. Jag kan bara säga att jag personligen är full av beundran för det jobb brandmännen utför och jag är ytterst tacksam för att de finns. Nästa gång ni ser dem jobba, kanske på en trafikolycka eller en brand, då vet ni hur många som är involverade för att det här gänget ska kunna dra på sig larmställen och komma till undsättning.

På återseende.