”Varenda larm innebär en klump av oro i magen”

Nu har ni kunnat följa deltidsbrandmännen i Osby och Lönsboda sedan i september förra året. Ni har fått en inblick i deras vardag med larm och övningar och har fått se hur de rusar in på stationen när larmet går, hur de i tät och ogenomtränglig rök släpar ut dockor, hur de arbetar med att återställa all utrustning efter avslutade insatser och ni har fått se gemenskapen som uppstår kring kaffe och Bullens korv. I november kunde ni dessutom läsa om hur fem nya brandmän rekryterades till räddningstjänsten i Osby och ni fick en lite närmare förklaring till hur de fysiska testerna går till  i antagningsprocessen. Ni hittar de inläggen här samt här.

Det här inlägget kan bli ett av de viktigaste inläggen så här långt för Projekt Räddningstjänst – i dag ska ni få en ingående presentation av vad yrket som deltidsbrandman, eller mer korrekt: räddningstjänstpersonal i beredskap, innebär.

Det är dock inte mig ni ska få ”lyssna” på- jag vet ju egentligen inte vad det innebär att vara deltidsbrandman (jag bara fotar dem) och därför ska ni få höra det av deltidsbrandmännen själva.

Men det stannar inte där. För yrket påverkar inte bara brandmannen själv och dennes arbetsgivare: det finns ju oftast en familj med i bilden också. Därför ska ni även få ta del av deras berättelser.

Jag har valt att leverera alla dessa tankar, känslor och upplevelser i citatform, inte för att någon kräver anonymitet utan mer för att det inte på något sätt alls är viktigt vem som säger vad. Bilderna som ni får se är helt enkelt tidigare opublicerade bilder som används för att illustrera sammanhanget och har alltså inte nödvändigtvis något direkt samband med berättelserna.

Om vi tar det från början, varför väljer man att bli deltidsbrandman?

-Största anledningen var att jag kände att jag ville vara med och göra nytta, hjälpa till i samhället. Och sen hade jag ju många arbetskamrater i mitt ordinarie arbete som tryckte på lite och ville att jag skulle söka.

-Har alltid varit intresserad av räddningstjänst sen jag var en liten knatte. Det ger en så mycket efter man hjälpt någon! Alla larm är olika, mycket problemlösning.

-Min första utmaning vara att klara testerna, det var drivkraften när jag började träna. Sen hörde man på kollegor vilken trevlig gemenskap det är och att man verkligen gör skillnad. Har aldrig ångrat mitt beslut gå med i räddningstjänsten.

-Från början så var det nog som för många en dröm. Både pappa o farfar var brandmän. Sen är det nog lite ett kall, viljan att hjälpa andra och tillfredsställelsen man känner när man gjort det. Sen är det känslan av att göra det tillsammans som en grupp. Tillsammans är vi starka. En för alla, alla för en.

När jag först fick frågan om jag var intresserad av en annan deltidare så sa jag NEJ!! Det där klarar inte jag…. Men tanken var väckt.  Och har jag fått något för mej så fullföljer jag oftast! Det är jag glad för nu!

-Tror det är för att man är nyfiken. Och det finns ju alltid ”risk”  för att man faktiskt kan rädda liv.

-Jag brinner för att hjälpa människor. Intresset har alltid funnits där och jag var med i ungdomsbrandkåren så jag sökte senare som deltidsbrandman.

 

ASA_9433

 

Hur påverkar jobbet som deltidsbrandman din vardag?

-Man får planera livet/vardagen efter jouren. Alltså lite hjälp av mor- och farföräldrar vid barnens kvällsaktiviteter osv. Min fru har fått ändra sitt schema när det är min jourvecka. Har en del kompisar och andra anhöriga som har telefonjour dvs att ungarna kan ringa till dom ifall jag sticker på larm. På arbetet är det inga problem alls – mina chefer är också brandmän . Man missar ju dock tyvärr en del födelsedagskalas och liknande.

-Det gäller att planera livet efter beredskapen. Man vet veckorna långt innan året börjar. Sen får sambon dra ett lite tyngre lass under den veckan med barnen. Lämna/hämta på dagis är uteslutet för min del då samt att vara själv hemma med barnen om det skulle gå larm. Fritiden den veckan får man anpassa efter vad som går att göra inom tidsramen för att hinna till stationen. Har man något viktigt så går det oftast byta med någon kollega men då får man räkna med att ställa upp tillbaks. Vilket är givet för min del. På mitt vanliga arbete vet man att om det går larm så försvinner jag och oftast tar jag igen tiden i efterhand. 

-Arbetade i byn när jag gick med och då var det inga problem med familjen eller annat.  Reser numera mycket i jobbet och ett av mina önskemål när jag sökte det jobbet var att det skulle gå att kombinera med räddningstjänsten – utan räddningstjänsten hade min fritid varit mycket fattigare, vi har kul ihop, tränar, bastar, äter en bit mat ihop och svingar även en bägare vid tillfälle.

 

DSC_4614

 

-Familjen får dra ett tungt lass,samtidigt som de är stolta så händer det ju att jouren gör det omöjligt att vara med på vissa aktiviteter. Man lär sig planera sin fritid – har man jouren försöker man kanske bjuda hem folk istället för att åka iväg. Har man projekt hemma så tar man dem den vecka man har jouren på sin ordinarie semester. Sen hjälper vi varandra så mycket det går med byten. Allting är mycket lättare idag när barnen börjar bli äldre – de är så stora att de klarar sig själva om jag sticker på larm. När de var riktigt små kunde min fru inte ens köra ner och träna när jag hade jouren. Så visst är familjen inblandad i allra högsta grad.

-Familjen påverkas mycket och ibland är det ett pussel att få ihop livet med beredskap och övningar. Samma sak på jobbet. Detta funkar enbart pga av mina kollegors goda vilja. När jag försvinner får de göra mitt jobb också.

-Det fungerar jätte bra. Det var lite jobbigt i början, man skulle anpassa sig mycket, till exempel skulle man ha bilen parkerad på rätt håll, då sparar man mycket tid. Men nu är allt så självklart man tänker inte ens på det längre. Man kan ju ändå göra mycket när man har jouren. Man sitter ju inte bara still och väntar. Jag umgås med familj och vänner och tränar precis som vanligt. 

Ni märker att de pratar mycket om familjen, hur barn och partners får anpassa sig efter beredskapsveckor. Därför bestämde jag mig för att även fråga hur det är att dela sin vardag med en deltidsbrandman.

-Vi behöver ha två bilar och man  får vara flexibel med barnens aktiviteter och familjens mattider under jourveckorna. Att planera semestern kretsar mycket kring jourveckorna.

-De svåraste och stressigaste momenten under jouren är barn som ska skjutsas på aktiviteter, mat som ska handlas, tider som ska passas och andra ”måsten” som man andra veckor delar på men sedan ena parten ska sköta själv jourveckan. Alla barnen måste kläs på och tas med vid minsta lilla sak som är utanför hemmets väggar. Vid sena hämtningar får små barn vänta med sömn då de måste följa med. Så visst påverkar det familjen på flera sätt -lite som att vara ensamstående.

Varje gång larmet går frågar jag ”Vad är det för larm”, av svaret kan jag ana hur länge han blir borta och hur orolig jag bör vara. Det är en lättnad när han kommer hem igen och allt är bra. En del sömnlösa nätter har det blivit.

Och det är ett måste att ha två bra bilar så påverkar även ekonomiskt. Svårt att planera och som partner får man ofta avstå från egna ”äventyr” för att alltid finnas där hemma. Så man kan säga att båda parter har jour den veckan. Storhelger kan man inte alltid vara med och fira med övrig släkt och vänner om det inte är på våra premisser.

Men det är så klart spännande och med stolthet vi har en brandman i familjen. Vi vet att han gör gott den tid han är från oss – vilket barn avgudar inte sin pappa som är brandman!! Jag är stolt över att ha en man som är brandman!

 

DSC_2391

 

-Vid larm finns det alltid en oro över att något ska hända, särskilt om det gäller större bränder och rökdykningsbiten tycker jag INTE om! Det är förenat med större risker. 

Avbruten sömn när larmet går på natten – som småbarnsförälder behövs sömnen extra mycket. Vaknar barnen blir de ledsna och oroliga. Det har hänt att barnen blivit ledsna och undrat om pappa inte kommer hem igen eller vad som händer om det börjar brinna i pappa. Vid larm vill jag veta vad det gäller -jag har lärt mig ungefär vilken tid det tar för olika larm samt vilka risker det innebär. 

Det sociala livet blir mycket påverkat. Var tredje vecka kan hela familjen inte lämna hemmet. Är det kalas eller annat får barnen och jag åka själva och mina aktiviteter, såsom träning, möten eller annat måste alltid planeras. Spontanmöten eller annat kan jag glömma! Pappa kan inte vara hemma själv med barnen. Om det går larm måste någon annan vuxen finnas till hands med barnpassning – jag har blivit proffs på att planera

Jag kan inte åka ner till byn och handla utan att barnen måste följa med. Går det larm så… Var tredje vecka innebär faktiskt deltidsbrandmannayrket mycket extra stress, planering, hänsyn etc för både mig, barnen och våra familjer och vänner. Till viss del blir det en livsstil. Ibland längtar jag tills han går av jouren JAG kan börja leva igen, för jag är verkligen låst under jourveckan.  Jag är dock mycket stolt över vad brandmännen åstadkommer och den trygghet de skapar. Att få vara en del av den känns toppen!

 

DSC_4397

 

-Att leva med en deltidsbrandman innebär stora uppoffringar – du vet aldrig vilket ögonblick din partner rusar i väg för att larmet går, mitt i en vällagad 3-rätters middag på nyårsafton piper sökaren och där sitter du själv med all mat och du har ingen aning om det handlar om 30 minuter eller 4 timmar. Du kan aldrig (under jourveckan) be brandmannen ha maten klar till du kommer hem, larmet kan gå under matlagningen och du blir ofta väckt mitt i natten för att larmet går. Att försöka somna om innan partnern är tillbaka är bara att glömma.

En viktig sak är också den stora oro man känner när partnern är i väg på ett larm -innebär det rökdykning och vem ”dyker” med honom i så fall? Orkar denne någon dra ut honom om en olycka är framme?  Är det halt ute när de kör i väg på larm? Varenda larm innebär en klump av oro i magen.

 

DSC_1581

 

Ja, ni kan ju läsa själva – yrket kräver att både familj, arbetsgivare och vänner ställer upp och stöttar. Jag kan bara säga att jag personligen är full av beundran för det jobb brandmännen utför och jag är ytterst tacksam för att de finns. Nästa gång ni ser dem jobba, kanske på en trafikolycka eller en brand, då vet ni hur många som är involverade för att det här gänget ska kunna dra på sig larmställen och komma till undsättning.

På återseende.

Skratt, allvar och spontanitet – nu får ni träffa Ulf.

Första gången ni såg bilder på honom var i premiärinlägget (klicka här). Och ni kommer kanske ihåg att jag skuggade honom på en brandtillsyn också, åkte på larm och besökte en villa dagen efter en brand? De inläggen hittar ni här och här.

Ulf Nilsson är alltså ställföreträdande räddningschef på räddningstjänsten i Osby och han är faktiskt den som jag var ute och åkte med först av alla den där dagen i september när Projekt Räddningstjänst tog sina allra första stapplande steg ut i verkligheten.

Det slog mig ganska snabbt hur öppen han är och vilket engagemang det finns när han pratar räddningstjänst. Han skräder sällan orden när det gäller vikten av att skydda sig mot brand i hemmet eller på arbetsplatsen och han är en av de som sysslar en hel del just med brandtillsyn för att säkra upp brandskyddet runt om i kommunen.

Vi kom snabbt väl överens, Ulf och jag, särskilt eftersom vi upptäckte att båda har ett gediget intresse för fotografering. Och medan jag frågar honom om brandsäkerhetsråd så frågar han mig om foto- och redigeringstips. Win-win liksom, även om det ena kanske är lite mer livsviktigt än det andra.

Räddningschefen Peter beskriver kollegan som social, omhändertagande och spontan och när jag frågar brandingenjören Jimmie så kommer svaret snabbt och utan tvekan: snäll och omtänksam.

Ulf har jobbat inom räddningstjänsten sedan 1980 då han började i Landskrona, då var arbetet uppbyggt på en rotation mellan ambulans- och räddningstjänstjobb, vilket innebär att han även jobbade inom ambulansvärlden. Drygt tio år senare blev det en flytt till Kävlinge/Löddeköpinge som brandman och sedan 2001 jobbar han alltså i Osby. Tjänsten som ställföreträdande räddningschef har han haft sedan 2005.

På Ulf skrivbord finns ett foto av honom själv, i uniform, med en svart katt i famnen – han berättar att han aldrig varit en kattmänniska (han beskriver sig som att han var en anti-kattperson) förrän han flyttade till Osby och träffade sin nuvarande fru. Hon hade katt och därefter har det blivit fler katter och ett intresse för att ställa ut de där pälsbollarna.

 

Både allvar och skratt.
Både allvar och skratt.

 

Det blir en hel del skrivbordsarbete efter avslutade insatser.
Det blir en hel del skrivbordsarbete efter avslutade insatser.

 

Spontan och omtänksam är två ord som kollegorna beskriver Ulf med.
Spontan och omtänksam är två ord som kollegorna beskriver Ulf med.

 

En av de bilder där jag lyckades få katt och husse att samarbeta och titta åt samma håll, i någon sekund i alla fall.
En av de bilder där jag lyckades få katt och husse att samarbeta och titta åt samma håll, i någon sekund i alla fall.

 

Ulf är en av de som ni kan stöta på ute på en insats, normalt iförd röd hjälm.
Ulf är en av de som ni kan stöta på ute på en insats, normalt iförd röd hjälm.

 

"Nu fotar hon igen, va?"
”Nu fotar hon igen, va?”

 

Ibland försöker jag smyga mig på honom när han sitter och jobbar. Det går sådär.
Ibland försöker jag smyga mig på honom när han sitter och jobbar. Det går sådär.

 

Katten Mysak är inte särskilt imponerad över att bli släpad till brandstationen, men allt för bilden, så att säga.
Katten Mysak är inte särskilt imponerad över att bli släpad till brandstationen, men allt för bilden, så att säga.

 

Med den bilden i åtanke var det självklart för mig att ta en ny kattbild, resultatet kan ni se i det här inlägget. Det blev flera riktigt bra bilder även om jag nog får säga att katten var mer lättinstruerad än Ulf.

Han är nog ganska van vid den klickande kameran numera men han är en av de som jag förföljer som väldigt ofta har koll på var jag och kameran befinner oss, och när han försöker att låtsas som om jag inte finns så kommer det oftast ett garv. Och det är ett av de främsta intrycken jag har av Ulf – trots allt allvar så har han inte långt till skrattet.

Vill ni veta hur det egentligen är att arbeta som deltidsbrandman? Då hoppas jag att ni kikar in här igen eftersom det är precis vad nästa inlägg kommer att handla om.

På återseende.

 

 

 

Räddningstjänsten 2016

Gott nytt år, fortsättning och sådant.

Det nya året är ju definitivt här och idag får ni första inlägget från räddningstjänsten i Osby, för det här året i alla fall. Många fler ska det bli. Ni kan klicka här för att komma till 2015 års sista inlägg, med länkar till allt material från Projekt Räddningstjänst.

I dag har det verkligen varit en inblick i vardagen hos räddningstjänsten i Osby. Räddningschefen Peter och jag gav oss ganska tidigt iväg på utflykt till grannkommunen då rökdykarnas flaskor med andningsluft behövdes fyllas på – detta görs i nuläget på brandstationen i Älmhult.

Efter att vi dessutom tittat till stationerna i Hökön och Lönsboda var det tillbaka in i stationsvärmen i Osby och jag har sedan ägnat dagen åt att förbereda vissa kommande inlägg, fota ytterligare lite till och diskuterat planering och räddningstjänstiga funderingar med räddningschefen.

 

På morgonen lämnar vi , Peter och jag, ett morgonsömnigt Osby och beger oss norrut.
På morgonen lämnar vi , Peter och jag, ett morgonsömnigt Osby och beger oss norrut.

 

Det är en vacker, men kall, morgon. jag är tacksam över att få sitta i värmen i 8060 .
Det är en vacker, men kall, morgon. jag är tacksam över att få sitta i värmen i 8060 .

 

Framme i Älmhult.
Framme i Älmhult och dags att lasta ur. 

 

En annan kommun, en annan station.
En annan kommun, en annan station.

 

Och då får jag besöka stationen i Älmhult för första gången, allt är lugnt och fridfullt och brandbilarna sover.
Och då får jag besöka stationen i Älmhult för första gången, allt är lugnt och fridfullt och brandbilarna sover.

 

Staffan Hård, ställföreträdande räddningschef i Älmhult, assisterar Peter när Osbys medhavda flaskor ska fyllas med ny andningsluft.
Staffan Hård, ställföreträdande räddningschef i Älmhult, assisterar Peter när Osbys medhavda flaskor ska fyllas med ny andningsluft.

 

Påfyllning pågår.
Påfyllning pågår.

 

Under tiden luftflaskorna fylls så pratar Peter och Staffan bland annat om fördelen att ha alla blåljusenheter samlade under ett tak - i Älmhult samsas nämligen brandmän, ambulanspersonal och poliser om utrymmet.
Under tiden luftflaskorna fylls så pratar Peter och Staffan bland annat om fördelen med att ha alla blåljusenheter samlade under ett tak – i Älmhult samsas nämligen brandmän, ambulanspersonal och poliser om utrymmet.

 

Vintervägsdammet har lämnat avtryck på 8060 och som får sig en välbehövlig tvätt.
Vintervägsdammet har lämnat avtryck på 8060 och som får sig en välbehövlig tvätt.

 

Dagsfärsk bild på Osby brandstation. I fem månader till ska ni få se bilder härifrån.
Dagsfärsk bild på Osby brandstation. I fem månader till ska ni få se bilder härifrån.

 

Och jag har satt ett slutdatum för Projekt Räddningstjänst. Jag kommer att köra på ända tills slutet av maj månad, sedan får brandmännen i nordöstra Skåne arbeta i lugn och ro igen. Och ja, det är verkligen störtfånigt, men det känns redan lite sådär halvtomt, ett litet hugg av saknad.

Det här projektet har gett mig mycket – bara att få ägna sig åt fotografering i miljöer som är både ovana, omväxlande och spännande – det är otroligt roligt. Och jag är bara så himla glad över alla härliga människor inom räddningstjänsten som har välkomnat bloggfotografen in i sina liv.

Så hej 2016 – nu kör vi!

Imorgon ska ni få en lite mer ingående presentation av en person som ni tidigare har stött på här i bloggen – ställföreträdande räddningschef Ulf Nilsson.

På återseende.

Eld&Vatten – Finalbilden

Det har blivit dags för den sista bilden i serien. Den är på mig.

Och det är en stor utmaning –  jag verkligen avskyr att vara med på bild. I alla sammanhang är det i princip alltid jag som är fotografen och därmed undviker man ju själv att bli tvådimensionellt förevigad.  Smart lösning liksom.

Bilden togs i går och av gårdagens modell: Malin. Jag var ganska så säker på vilken typ av bild jag ville ha och efter lite arrangerande och trixande så satt den. Och jag kan berätta att från att vi parkerade bilen och tills dess att vi packade in oss igen så hade det gått 20 minuter. Då hade Malin satt eld på saker och jag fotat henne och jag hunnit svida om och klättra ut på en flotte för att bli plåtad.

Det var apkallt och snöade och blåste, då krävs det att man är effektiv.

Jag ville att min bild på temat eld och vatten skulle spegla min personlighet, hurdan jag är ( enligt egen uppfattning åtminstone). Vatten för mig är hav – jag är uppvuxen i Karlshamn med havet runt knuten och de flesta somrar under min uppväxt har tillbringats vid havet på norra Öland. Hav är för mig frihet och att vara nära havet ger mig ro. Att exempelvis vandra på Sternö och sitta nere vid vattnet och titta ut över närmast oändligt vatten – rent balsam för själen.

I Hästveda har vi dock inget hav men vi har Lursjön så det var där bilden togs.

Eld då? Jag gillar inte eld. Det är inga traumatiska upplevelser som lagt grund till detta men jag ogillar sådant som lätt kan bli okontrollerbart och eld faller definitivt in i den kategorin. Och så länge elden håller sig på mattan så är det alltså okej men skulle det spåra ur så är jag beredd med en brandsläckare, bildligt och bokstavligt och funkar metaforiskt i de flesta sammanhang.

Jag är också den typiska jeanstjejen – men det finns en och annan klänning i garderoben. Jag ogillar egentligen att klä upp mig (att sticka ut är inte min grej riktigt), säkert mest för att det inte känns som jag, men ska jag gå utanför min bekvämlighetszon så vill jag nog helst stå stadigt – i exempelvis gummistövlar. Det där är nog en ganska bra beskrivning av mig själv, inte feg utan ganska modig om det behövs men vill veta var alla nödutgångar är och var backupen finns, så att säga.

 

Aware And Prepared. Nikon D7000, Tamron 18-200 mm. ISO 400. 1/160 sekund. f/5.6.
Aware And Prepared.
Nikon D7000, Tamron 18-200 mm. ISO 400. 1/160 sekund. f/5.6.

 

Tacka alla ni som ställt upp och låtit mig fotografera er i Eld&Vatten, ni är guld värda.

Nu är 2016 ju helt färskt. Och jag återgår till att terrorisera räddningstjänsten i Osby igen, vilket innebär att imorgon återvänder bloggen till Projekt Räddningstjänst – jag hoppas att ni är lika laddade som jag och att ni orkar hänga på en sisådär fem månader till.

På återseende.

Eld&Vatten – Flygande Eld

I dag får ni möta näst sista deltagaren i Eld&Vatten – Malin.

Det är lite extra roligt att hon svarade ja när jag frågade, eftersom jag vet att hon själv är en duktig fotograf och inte alls är överförtjust i att vara på ”fel” sida kameran.

I dag blev det en dubbelfotografering då Malin fick ta min egen bild, den som ni ska få se imorgon. Och jag kan lova er att det var otroligt otrevliga fotograferingsomständigheter. Minus 3 grader låter kanske inte så mycket men i kombination med blåst och avsaknad av känsla i fingertopparna… Ruggigt är bara förnamnet.

 

 

Playing With Fire. Nikon D7000, tamron 18-200 mm. ISO 400. 1/160 sekund. f/5.6.
Playing With Fire.
Nikon D7000, tamron 18-200 mm. ISO 400. 1/160 sekund. f/5.6.

 

Hur går Malins tankar om projektet och om bilden?

När Åsa frågade mig om jag ville vara med i projektet, blev jag otroligt glad men samtidigt lite nervös. Hur ska jag kunna var med på bild? Jag är alltid den som står på andra sidan, och har ingen som alls erfarenhet av detta här. 

När jag sedan läste igenom hennes fråga och såg temat så tyckte jag att det var otroligt intressant. Eld och vatten. Eld för mig är ett stort hinder, jag avskyr eld .. i stort sett livrädd för det och vad det kan åstadkomma för skador. Bilden jag först såg framför mig var att jag satt i vatten med eld omkring mig. Under tiden som vi bearbetade själva bilden blev det kallare utomhus och vi insåg att det inte gick att bada, så istället blev det att jag beundrar den fladdrande elden. 

Slutresultatet blev skithäftig! Och det är jag på bilden … jag inte förstå det. Är supernöjd.  

Imorgon får ni se fotografen på bild. Hu.

 

På återseende.

Det Grå Hoppet

 

På Väg.
På Väg.

 

Årets första dag.

Gråhetens mörker med nyanser av svart och strimmor av ljus som beundrar sina reflektioner i stilla vattendroppar.

En orörlig sjö.

Kargt. Kallt.

Men vänlig i sin iskyla. Med hopp om en framtid, om ett avslut som blir en början. Som blir lugn och omvälvande frihet.

Det är årets första dag.

 

På återseende.