Vardag och Blåljus I

Det har nu gått ganska lång tid sedan de första tankarna på ett fotodokumentärt långtidsprojekt föddes, och som sedan resulterade i Projekt Räddningstjänst. Sedan startskottet i september 2015 har jag ju totalterroriserat Osby kommuns räddningstjänst och, som ni kanske noterat, även halvstalkat brandmän i Hässleholm och Höganäs lite lagom sådär.

Så hur sammanfattar man ett sådant här stort projekt? Jag har verkligen ingen aning men ska försöka dela med mig av mina upplevelser och funderingar som jag bär med mig efter lite drygt åtta månader bland röda bilar, slang, blåljus, olikfärgade hjälmar och brandmän såklart.

Jag vet knappt heller ens var jag ska börja – det har varit en intensiv tid med många totalt nya erfarenheter som har skjutit mig långt bortom min bekvämlighetszons gränser. Bara att, som outsider, göra entré i en främmande miljö med etablerade grupper är väldigt speciellt och även om alla var väldigt välkomnande redan från början så blir det såklart en form av intrång som kan rucka på gruppdynamiken, en utmaning både för mig och för mina ”studieobjekt”.

Hur föreställde jag mig att det skulle bli att hänga på olika brandstationer? Jag kommer knappt ihåg vilka förväntningar jag hade inledningsvis men jag minns att jag var vansinnigt nervös och att jag aldrig kunnat tro att projektet skulle bli så uppmärksammat. Jag har ju fotat stunder vid fikabordet, utryckningsfärder, trötta brandmän efter genomförda övningar, slangtvättande och tidspilar på whiteboardtavlor – ingredienserna har varit många och skiftande och alla inlägg har fått fina siffror i bloggens besöksstatistik.

Jag har fått vara med vid byte av räddningschef i Osby, när Peter Dubrefjord lämnade över till Jimmie Ask, jag har fått följa fem helt nya aspiranter (Martin, Nicklas, Jannike, Emelie och Clara) från deras allra första stapplande steg in i rollen som brandman, jag har fått se vita hjälmar utbilda sig till gula när Fredrik, Peter och Simon har gått utbildning till räddningsledare A och jag vet att nya utmaningar stundar för en alldeles ”färsk” röd hjälm när Micke framöver kommer att ratta 8080. Det har hänt väldigt mycket sedan sensommaren förra året.

Vad jag vet så är Projekt Räddningstjänst unikt. Det finns visserligen en uppsjö av olika blåljusprogram i media, men att ge sig på att dokumentera vardagen genom stillbildskamera hos en deltidsbrandkår, och dessutom under hela åtta månader – det verkar inte förekomma så ofta.

Det har kommit uppmärksamhet från vitt skilda håll – andra räddningstjänster, flera olika facktidningar, ”folk på gatan” och även från MSB – Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Ett flertal inlägg har delats magiskt många gånger i cyberspace – bland annat om hur det är att leva ihop med en brandman i beredskap och även inlägget om säkerhet vid olyckor.

Och varje enskild bloggbesökare betyder så mycket – det värmer en fotografs hjärta att ni vill läsa vad jag skriver och att ni vill titta på mina bilder, kanske framstår jag som en bekräftelsejunkie men jag är bara så sabla stolt över Projekt Räddningstjänst och över alla ”mina” brandmän som tagit sig tid och engagerat sig och stått ut med mig.  Ni borde nästan få pris.

Det blev ganska snabbt en avslappnad stämning, när den första nervositeten lagt sig hos oss alla och brandmän och räddningsledare vant sig vid det lågmälda klickandet från en svart Nikontingest. Jag har ju gjort detta på fritiden och det har gått åt många timmar att både plåta, redigera och sålla. Men det har det varit värt – jag är verkligen glad att jag vågade fullfölja den galna idén om ett vardagsblåljusprojekt. Och jag är otroligt glad över allt jag fått vara med om och över nya upplevelser och nya vänner. Och över alla skratt, men även förtroenden, på vägen – oavsett vilken räddningstjänst jag har besökt,

Det innebär en viss sorg att Projekt Räddningstjänst, åtminstone i sin aktiva fas, är avslutat. Efterarbetet kvarstår dock och tanken är att det så småningom ska mynna ut i en utställning om yrket räddningstjänst i beredskap – en utställning som förhoppningsvis kan få ut och resa lite om intresse finns.

Nu tänker jag ta tillfället i akt och slänga in några hittills opublicerade bilder, ni får stå ut helt enkelt.

 

Att få alla att titta åt samma håll - ni fattar utmaningen, va?
Att få alla att titta åt samma håll – ni fattar utmaningen, va?

 

Det där med värmekamera är uppenbarligen ganska så skoj.
Det där med värmekamera är uppenbarligen ganska så skoj.

 

Thomas Höganäs hänger fritt.
Thomas i Höganäs hänger fritt.

 

Skarp övning för Hökön och Lönsboda i Revinge i våras.
Skarp övning för Hökön och Lönsboda i Revinge i våras.

 

Krockat...
Krockat…

 

Vissa jobbar och sliter med hydraulverktyg och vissa tar det lite mer lugnt.
Vissa jobbar och sliter med hydraulverktyg och vissa tar det lite mer lugnt.

 

Det har blivit lite av ett stående skämt - bloggfotografen åker alltid tankbil.
Det har blivit lite av ett stående skämt – bloggfotografen åker alltid tankbil.

 

Osby övar rökdykning.
Osby övar rökdykning.

 

Snart redo - Höganäs räddningstjänst övar rökdykning i hög riskmiljö.
Snart redo – Höganäs räddningstjänst övar rökdykning i hög riskmiljö.

 

"Men kommer du någon gång då?"
”Men kommer du någon gång då?”

 

Nyligen utsläppta ur en väldigt, väldigt varm och rökfylld byggnad.
Nyligen utsläppta ur en väldigt, väldigt varm och rökfylld byggnad.

 

De brukar koppla snabbt...
De brukar koppla snabbt…

 

Bamse (t.v) spelar rollen som den förtviovlade uppringaren vid en rökövning i Lönsboda och det är styrkeledaren Simons uppgift att försöka fåfram användbar information.
Bamse (t.v) spelar rollen som den förtvivlade uppringaren vid en rökövning i Lönsboda och det är styrkeledaren Simons uppgift att försöka få fram användbar information.

 

Ungdomsbrandkåren i Osby på övning med fyrhjuling och bandvagn.
Ungdomsbrandkåren i Osby på övning med fyrhjuling och bandvagn.

 

Hårda bilar är ingen match för brandmännens klippverktyg.
Hårda bilar är ingen match för brandmännens klippverktyg.

 

Imorgon ska ni få höra vad de som släpat omkring på mig i åtta långa månader själva tycker om att vara utsatta för en kameraterrorist och därefter kommer jag att samla ihop alla länkar till Projekt Räddningstjänst i ett enda inlägg.

På återseende.